Skrivpuff, 23:e maj, 2017.

Trögt.

I dag går det trögt att komma igång, sitta här och skriva när världen återigen rivs upp. Skriva som om ingenting har hänt när öron inte längre kan höra, ögon inte längre kan se och fingrar inte längre kan känna. Sitta här vid tangenterna när framtidshopp släckts innan det på allvar hunnit börja lysa, liv ställts på ända när lycka förvandlas till olycka.

Vi ska leva på som vanligt, inte ge upp för trycket eller vika oss för rädslan. Skriva vidare på vår alldeles egna, unika historia. Men det är svårt när jag tänker på de stulna barnen i Boko Harams våld, offer för syraattacker, ungdomarna på Utöya och kvinnorna som trycker bakom fördragna gardiner på kvinnojourer.

En kvinna lär ha sagt att män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem medans kvinnor är rädda för att män ska döda dem. Det är skrattretande hur lite som kan bringa en man ur balans, få honom att skena iväg över gränsen och bidra till den redan nedslående statistiken. En kvinna eller en flicka kan aldrig veta när hon går över någons gräns för vad hon får göra, hur hon får se ut eller vara. Det finns alltid någon som kan känna sig nödgad att tillrättavisa, förmana eller ta tillfället i akt att utnyttja.

Så vilka hade flickorna i Manchester skrattat åt på väg till konserten? Eller räcker det kanske med att de var glada i största allmänhet, lyssnade på musik och roade sig på egen hand – eller roade sig överhuvudtaget? Var kjolarna för korta, håret för långt, naglarna för röda och klackarna för höga? Kanske, kanske inte.

Jag vet. Vi lever i en mansvärld, på mäns villkor och det första, starka könets våld drabbar var tredje kvinna i världen. Det innebär rent statistiskt att om du som kvinna har två väninnor så har minst en av dem upplevt våld av något slag. Ett slag, en putt, ett benbrott, ett glåpord eller flera. Kanske något värre.

Jag vill inte ha de villkoren längre. Jag vill inte ha en värld där hälften av befolkningen tvingas leva i otrygghet, tvingas ta till förebyggande åtgärder och som skuldbeläggs när en man sett sig ”manipulerad” eller ”förförd” nog för att utöva sin maktposition.  Makt som fysiskt starkare och men också mer åtråvärd i den hierarkiska samhällsordningen.

Jag vill ha en värld där människor bemöter varandra med respekt, där individualitet och olikhet värnas och där individens frihet och trygghet går före svartsjuka, missunnsamhet och förtal. En värld där flickor kan röra sig fritt oavsett klädval, frisyr och utseende. En värld där fler än två av tre pojkar och män tillåts gråta, vara svaga, känna omtanke och som vågar göra bort sig ibland just för att det är högt i tak. En värld där vi är rädda om varandra och värnar om demokrati, jämlikhet och frihet.

Rent statistiskt verkar den världen vara långt borta. Det vet minst var tredje kvinna. Det vet minst var tredje man. Rent statistiskt var det ingen slump att det var just en tillställning för unga kvinnor och flickor som attackerades. Det vet minst var tredje kvinna…

 

Candles, av @yb_woodstock. Bildkälla: https://flic.kr/p/auQkg6

Skrivpuff, 16:e maj, 2017.

Om hon kom 16e maj 2017

Jag vet inte riktigt varför hon kom förbi, men det gjorde hon och där stod jag i mina röda gamla kalsonger i hallen och kände mig dum. Jag hann inte få på mig något annat. Vet inte riktigt varför men det blir ofta så där med mig, kaos, liksom. När det hettar till känns det precis som om jag rör mig i forsande vatten, men åt fel håll. Musklerna vill inte lyda mig och jag måste kämpa för att komma någon vart.

I alla fall, där stod hon och där stod jag, som ett får och kliade mig på bröstet. Hon såg förvånad ut, det förvånade mig inte för det skulle jag också ha gjort om jag mött mig själv på det där viset.

Vad gör du, frågade hon, stör jag?

Jag kunde bara mumla något obegripligt till svar. Visst störde hon, kan man säga, men det kan man ju inte säga… jag hade legat och sovit, efter en tuff utekväll, trots att det var mitt på blanka dagen då jag egentligen borde ha skruvat lite på morsans gamla teve som inte längre får in kanalerna utan att det sprakar och stör. Jag ville inte tänka på den där gamla kolossen som stått som ett dåligt samvete i hallen under flera veckor nu. Morsan ringde nästan varje dag för att höra hur det gick med den. Jag brukade svara samma sak varje gång, att det var på gång och att hon fick lugna sig lite eftersom sånt här kan ta tid. Det krävs både kärlek och precision för att få till den, sa jag och det köpte hon naturligtvis, för vad vet hon om elektriska apparater?

Så här ser ut, sa hon och steg in i hallen trots att jag höjde en avvärjande hand. Har du varit sjuk?

Hon klev över de hopknutna kassarna med sopor och tog sig in i hallen utan att bry sig om mitt försök att stoppa henne. Jag såg hur hon la en svart handväska av läder på morsans teve. Det blanka lädret fick den att se ännu äldre ut än den redan gjorde med sin bruna träfanér och tjocka, repiga glas.

Vad gör du här, egentligen, mumlade jag och kvävde en gäspning. Skäggstubben kittlade mot mina fingertoppar och jag kom att tänka på att jag glömt köpa hyvlar.

Vi ska ju göra det där analysarbetet ihop… Du har väl inte hoppat av kursen i rysk litteratur?

Jag såg på henne och förstod ingenting. Rysk litteratur? Hade jag en hoppat på den? Det tog ett tag där i dunklet innan jag åter mindes att jag varit på uppropet och faktiskt tagit mig iväg till ett av seminarierna, men i övrigt hade ångesten över C-uppsatsen tagit över all min tankeverksamhet. Jag ursäktade mig och sprang in i sovrummet där mina jeans låg slängda över en stol med blommigt tyg. Den var arvegods, kan man säga. Jag hade fått den när ingen annan velat ha den och tänkt att jag en dag antingen skulle kasta ut den eller klä om den, ingetdera hade blivit av. Jag knäppte en ljusgrå skjorta upp till halsen och gick ut till kvinnan i hallen.

Hade jag vetat om att du skulle komma hade jag städat först, sa jag och samlade ihop lite utspridda kläder och några tomma glas som stod på vardagsrumsbordet. Jag har haft lite fullt upp på sista tiden, med uppsatsen och så…

Hon sa att hon kunde se det och jag följde fascinerat hennes blanka, röda läppars rörelser. Hennes hår var uppsatt i en prydlig knut som fick mitt eget hår att kännas än mer otvättat stripigt än det redan var. Jag kände mig tafatt där jag stod med mina smutsiga kläder över armen och försökte minnas vad det var för uppgift vi skulle göra. Det hade blivit några öl för mycket den senaste tiden, måste jag erkänna, och de senaste veckorna föreföll höljda i dunkel. Hur kunde jag glömma utfyllnadskursen? Jag förstod det inte själv.

Istället 12e maj 2017

 

Blä blä

blä blä

blä blä blä

blä blä blä blä

blä blä

blä…

Nä…

Om man skulle ta och hitta på något annat istället…

 

Stjärna, Kaddinsiky. Källa: Creative commons, https://flic.kr/p/9mRAWj

Skrivpuff, 11:e maj, 2017.

Undantag

 

Besökstiden är slut. Men jag gör ett undantag för dig, sa kvinnan i den rosaskimrande blusen och skrev ner Göstas namn med en blyertspenna.

Gösta drog i den breda kragen på sin kritstrecksrandiga kostym. Den luktade malmedel och var skrynklig efter att ha hängt längst in i garderoben under många år. Han visste inte varför han hade tagit på sig den. Det kändes ovant och obekvämt. Ullen stack i nacken och några svettdroppar hade börjat spricka fram i pannan. Senast han hade använt den var vid sin mors begravning, en tillställning han ogärna tänkte på.

Jag får tacka så mycket, då, sa han och gick vidare in i byggnaden.

En kriminalvårdare med snaggat hår skramlade med en nyckelknippa och låste upp dörren till en lång korridor. Gösta fick följa med in i ett litet rum där en annan kriminalvårdare, med axellångt blont hår, tog emot honom och bad honom klä av sig innan han gjorde en kroppsundersökning. Gösta andades med ytliga andetag och önskade att armhålorna inte skulle lukta så mycket som han misstänkte. Det kändes lite drastiskt att behöva klä av sig helt naken inför en annan människa, men Gösta vågade inte protestera. Han hade aldrig varit i den här miljön förr och tänkte att det var bäst att hålla sig väl med alla han mötte. Gösta ville inte vara till besvär eller ställa till med någonting. Det var redan illa nog som det var.

Skrivpuff, 10:e maj, 2017.

Ren

 

Den där koppen är inte ren, sa Tanja till servitrisen bakom disken i det murriga fiket. Du ser väl själv att det är läppstift på den!?

Tanja pekade med ett finger mot en liten rosa fläck på sidan av koppen. Servitrisen suckade, tog koppen, hällde ut den rykande cappucinon i vasken och torkade av händerna på det gröna förklädet som var knutet med en rosett på ryggen. Det bruna håret var uppsatt i en slarvig knut mitt på huvudet och glasögonen gjorde hennes ögon mindre än de i själva verket var.

Tanja rätade till sina solglasögon som höll undan håret från ansiktet. Prada. Hon hade sett dem på flygplatsen i Milano och varit tvungen att köpa dem. Svarta med stålgrått glas. Den svarta dräkten satt stramt kring hennes vältränade rumpa och hon kände hur männens blickar granskade den ingående. Hon hade ingenting emot det, de fick gärna titta.

Då var den klar, sa servitrisen och ställde nonchalant fram en ny kopp så att den ljust bruna drycken skvimpade över kanten och rann ut över fatet.

Kan du åtminstone ge mig några servetter, fnös Tanja och mönstrade servitrisen uppifrån och ner och läste på namnskylten som blänkte av gul metall på hennes bröst. Klarar du det, tror du, Månah?

Tanja skrattade till, tog emot servetterna mellan tummen och pekfingret och vände på klacken. Månah, sa hon för sig själv, vem kommer på att döpa sitt barn till något sånt?

Skrivpuff, 9:e maj, 2017.

Ursäkt

Här står jag, framför dig, och ber dig om ursäkt.

Stefan såg på Paulina. Händerna kramade om tre rosor från blomsterbutiken i det lilla förortscentrat med de grå betongbyggnaderna från femtiotalet och den slitna kavajen fladdrade i vårvinden.

Paulina såg på honom med en kylig blick och strök en hårtest bakom örat. Det bruna håret var klippt i en kort page som gjort att Stefan inte genast känt igen henne när hon steg ut ur personalingången till matvarubutiken. Hon hade lagt på ett lager läppglans och ögonen var mörka av kajal. Ett tjockt lager brunkräm dolde hennes ljusa hy.

Jag är ledsen, Stefan, sa hon, men…

Men kan jag bara få förklara, protesterade han och tog tag i Paulinas arm. Jag menade det inte!

Paulina frigjorde sig och tog ett steg bakåt. Den långa kappan fladdrade runt hennes ben och remmen till handväskan hade glidit ner från axeln. Stefan såg hur hon knep åt om handväskan med armen samtidigt hon vände sig om och började gå mot tunnelbanan. Han stirrade efter henne en stund innan han sprang efter.

Du, du måste förlåta mig, sa han, jag ber dig…! Jag visste inte vad jag gjorde, men nu förstår jag. Det blev fel… Förlåt!

Paulina låtsades som om hon inte hörde och fortsatte att gå mot spärrarna till perrongen.

Ta de här i alla fall, sa han och sträckte fram handen med rosorna.

Paulina skakade på huvudet och tog sig genom spärrarna. Stefan såg henne skynda sig fram till tåget och försvinna iväg med det. Han såg ner på sina händer, den här gången strimmiga av blod från rosornas vassa taggar.

 

Skrivpuff, 8:e maj, 2017.

Verkligheten

Han böjde sig fram och skulle just kyssa henne med sina fuktiga stora läppar när väckarklockan skar genom rummet och ryckte Ester ur drömmen. Hon suckade och lät fötterna glida ut över sängkanten och svor när tårna mötte det iskalla golvet. Med ena handen föste hon undan en hårtest som hängde framför ögonen. Ester var tvungen att tvina sig upp ur sängen för att inte falla för frestelsen att rulla tillbaka ner i den igen. Hon nappade åt sig sin morgonrock från kroken på väggen och svepte den om sig. Handen gled över det mjuka tyget med stora gula blommor mot en röd botten. Hon hade ärvt den efter sin mormor, valt den själv som enda föremål hon velat ha efter den gamla gumman med det vita håret som alltid tycktes stå på ända. De andra hade skrattat åt henne, men hon hade inte brytt sig om det. Ester mindes hur hon som barn krupit upp i mormors knä tidiga sommarmorgnar innan de andra vaknat och hur hon omfamnats av den grälla rocken och lyssnat på den vuxnes lugna, djupa andetag. Det hade varit ett ordlöst tillstånd av lugn och trygghet innan verkligheten bröt igenom.

Skrivpuff, 4:e maj, 2017.

Borta

Hon tog tag i krukväxten och synade blommans ljust rosa kronblad. För att ta ett skott måste den bort. Maja tvekade och klippte i luften med den lilla nagelsaxen hon använde till att ansa växterna med. Det var svårt att klippa av skottet blomman satt på för att sedan ta bort den och slänga den i soporna. Men hon hade lovat Linda en planta.

Linda hade sett den stå i gavelfönstret direkt hon steg in i bostaden. Solskenet låg på och fick den att se praktfull ut där den stod. Maja hade tagit hand om den alltsedan mormodern hade gått bort och vårdat den ömt. Egentligen tyckte hon inte om pelargoner, men det var något särskilt med just den här. Linda som var mycket yngre mindes inte mormodern och fönstret den stått i. Maja fick förklara och Linda hade stått i sin långa svarta kappa och insisterat på att hon måste få ett skott. Den svarta hatten var nedtryckt ända till ögonbrynen och en liten handväska dinglade i ett kedjeband från axeln.

Maja drog i sin noppiga fleecetröja och drog ett djupt andetag innan hon klippte av den gröna stjälken.

Geranium Tuberosum, B_10_0002374, Botanic Garden and Botanical Museum Berlin-Dahlem. Källa: Eurpeana.

Länk till bildkälla.

Skrivpuff, 2:a maj, 2017.

Mening ur bok

David duChemin, Berätta i bild. Så tar du bilder som berör. Sidan 103.

”Nästan alla platser som jag längtar efter att få fotografera är fyllda av människor som talar ett annat språk än jag.”

Kvinnan i den orangea klädedräkten höjde handen till en hälsning.

Dante svarade med att låta kamerans blixt blänka till några gånger. Han tyckte om att låta knappen tvinga slutaren att öppna och stänga sig om vart annat. Han var inte den där finsmakarsortens fotograf som letade dagarna i ända efter den perfekta bilden för att sedan ta ett enda foto. Han föredrog kpist framför gevär. Alltid skulle det bli någon träff. Dessutom tog det alltid några knäpp innan den tillfälliga modellen slappnade av och strålade in i kamera. Ofta gick han genom handelsplatser och parker och smygfotograferade genom att hålla kameran i axelhöjd och låta pekfingret trycka av en ljudlös salva.

De slitna jeansen av italienskt märke stack ut tillräckligt för att väcka intresse hos befolkningen men inte tillräckligt för att de skulle börja förhöra sig om vem han var eller varför han tog kort på dem. Ändå stod han i bjärt kontrast till de tygsjok lokalbefolkningen svepte in sig i varje morgon, ändå var det de som var de färgstarka. Gesterna och tjattret från handelstransaktioner kunde få Dante att bli yr i huvudet och tappa fokus när hettan dallrade mellan marknadsstånden.