Undra.
Dödskallen började utkristallisera sig på väven i hennes händer. Ögonen var svarta hålor ur vilka det krälade en orm och i det nästan helt tandlösa gapet höll den en ros. Ulla visste inte vad hon skulle ha brodyren till. Kanske kunde hon göra den till en kudde att ha i soffan, men Bosse skulle nog inte uppskatta den. Han tyckte om rosor, men inte dödskallar. Själv hade hon tyckt om motivet sedan 1980-talet då vissa musikgrupper började omge sig med symbolen. WASP, Iron Maiden, och flera band bestående av enbart män. Män som Ulla beundrade i hemlighet.
Egentligen var det sönerna som lyssnade på musiken. Tonerna strömmade ut ur deras rum och fick väggarna att vibrera. Ulla kunde höra de späda tonårsrösterna sjunga med i refrängerna. Ibland sprack deras röster, men det hörde uppväxten till. Först hade hon bannat dem och försökt få dem att lyssna i hörlurar eller åtminstone sänka ljudet. Men utan resultat. Efter ett tag hade hon själv mjuknat och börjat uppskatta det själv. Hon hade ofta undrat varför. Men det var väl så med musik, att man vande sig med tiden ju mer man utsattes för den, tänkte hon och stack ner nålen i den vita linneväven.
Sönerna hade inte längre jeansjackor med avklippta ärmar och nitar. Numer gick de runt i välskräddade kostymer, bar på portföljer och hade håret klippt kort. Ulla visste inte vad de lyssnade på längre. När de sågs pratade de aldrig om sådant. Istället kretsade samtalen alltid mobiler, datorer och surfplattor. Ulla hade försökt förstå vad de jobbade med, men gett upp. Termerna var på engelska och även om de hade varit på svenska, så hade hon ändå inte begripit sig på dem. Själv hade hon varit assistent i en blomsteraffär, nypt av blommor som blommat över och gamla blad, bundit enkla buketter och skött bevattningen. Alla hade betalat med kontanter.
Hon hade själv knappt kvar kontanter längre och jobbet hade hon blivit uppsagd ifrån för länge sedan, när tomten skulle bli bostadsområde. Hon hade läst i tidningen på senare tid att marken var kontaminerad av gamla gifter från växthuset. Ingen hade tänkt på eller brytt sig om att sanera den innan bygget startades och nu hade familjer låtit sina barn leka på gräsmattan ovetande om de kemikalier som lurade i jorden.
Ulla fäste den röda tråden på baksidan av väven innan hon lade ner den i den lilla plåtask hon förvarade den i och stängde locket. Det gnisslade i garderobsdörren när hon öppnade den och tog ut kökshanddukarna från mittenhyllan och smusslade in asken.
Inte nog med att hon slösade sin tid och kraft på en kvinnosyssla som broderi, hon hade valt ett motiv som få skulle begripa sig på, tänkte hon och kände hur skammen grep tag i henne och gjorde henne stel. Ulla visste inte varifrån skammen kom. Kanske hade hon förläst sig på damtidningar under åttiotalet där alla kvinnor som var något skulle ha kostym, stora hår och göra karriär. Men samtidigt uppmuntrades man att baka, banta och laga all mat från grunden, tänkte Ulla. Kunde man säga att hon själv hade gjort en brodyrkarriär som gått från gulliga katter till dödskallar och ormar?
Toka, skrattade Ulla för sig själv, nu har du nog suttit själv alltför ofta!