Skrivpuff, 31:a mars, 2017.

Spontan

Ja, du vet man får unna sig ibland, sa Malin till kvinna i blombutiken för att ge intrycket av att vara spontan och lättsam. Hon visste inte varför hon kände ett tvång av att behöva framstå som glad och okomplicerad, men hade tampats med tvånget sedan hon varit i tonåren. De kvinnor som jobbade inom skolvärlden verkade alla personifiera den alerta, pratsamma typen som alltid hade ett leende på läpparna. Själv hade Malin känt sig som raka motsatsen. Den där trumpna, tysta flickan som alla glömde bort. Hon ville också vara den som fick stå i centrum och gotta sig, inte alltid slåss med tankar om livets förgänglighet och meningslöshet. Försök att se lite glad ut, hade modern ofta förmanat henne och hon mindes mormoderns ord klinga i öronen: ingen pojke vill ha en flicka som inte ser glad ut!

Ja, man måste väl det, svarade kvinnan med det gröna förklädet knutet om midjan släpigt och klippte av stjälkarna på de tre rosorna med snabba, bryska klipp med sekatören. Var det bra så?

Tack, det var bra så, svarade Malin och pressade fram ett bredare leende på läpparna i ett försök att få floristen på gott humör och bekräfta att hon inte var till besvär. Det var precis som att det var Malins eget ansvar att andra behandlade henne vänligt för att inte känna sig misslyckad.

På vägen ut ur butiken klankade hon ner på sig själv. Hade hon köpt något annat, något ovanligare än tre röda rosor, så hade säkert kvinnan blivit gladare. Eller om hon hade sagt något uppmuntrande om butiken, eller om kvinnans förmåga att binda ihop den taniga buketten… Om hon inte skärpte sig, tänkte hon, skulle hon aldrig bli som de där lyckliga, populära kvinnorna som vågade ta plats och vars närvaro alltid tycktes uppskattas och bekräftas.

Skrivpuff, 29:e och 30:e mars, 2017.

Har aldrig sett henne klädd annat ä & kraftfull

 

Har aldrig sett henne klädd annat än så där vulgärt, alltid med rött läppstift på de putiga läpparna, konstaterade Nancy, som hon den där slampan på teve, du vet…! Vad heter hon nu igen…?

Det där, sa Camilla och pekade på en cardigan med tajt passform som hängde på en galge i den välfyllda klädkedjan, är sånt som hon skulle ha på sig!

De skrattade och vände tvärt på klacken. Camilla tryckte Nancys arm och drog henne närmare intill sig. De gick alltid i armkrok när de vara ute på stan och spanade in vad vanligt folk hade för sig. Nancys syrliga kommentarer roade Camilla. Hon såg saker för var de var, och gjorde sig inga omsvep.

De själva var inte som alla andra. Hade alltid propra kläder, blusar och kjolar, odlade pärlor i diskreta urringningar. Varsamt sminkade för att inge den där naturliga looken som utstrålade genuinitet och god smak. Kunde föra sig i fina sammanhang och hade goda kontakter. Andra människor såg billiga ut, klädde sig i opassande bijouterier och i kläder som såg oformliga, för snäva eller urtvättade ut.

Folk har ingen stil, sa Nancy när de långsamt promenerade ner längst med shoppingstråket. Det är nästan plågsamt att se.

Ja, skulle det inte var så roligt att se dem pila fram och tillbaka som små grå möss, sa Camilla, så skulle jag aldrig utsätta mig för det här.

Grå, utbrast Nancy och skrattade, de är väl knappast grå? Snarare multifärgade! Det är ju regnbågens alla färger i det här kaoset till liv!

Min man har köpt en ny Rolls, sa Camilla för att byta samtalsämne. Den är kraftfull må du tro. Och snygg som attan! Lackad svart cabb. Den förra började bli lite väl gammal.

Ja, den har ni väl haft i nästan tre år nu, frågade Nancy och rättade till frisyren med ena handen. Vi brukar byta lite oftare än så. Du vet, vi kör ju så mycket. Till landet och så….

Nej, nu ska det smaka bra med lite god mat på det här lilla äventyret, skrattade Camilla, sedan blir det raka vägen hem och bums in i duschen. Den här stadsstanken som folk sprider runt sig måste bort så fort som möjligt.

De båda kvinnorna skrattade samtidigt som de svängde av från köpgatan och styrde stegen mot Operakällaren. Nancy kastade en hastig blick på sig själv i ett av skyltfönstren. En kvinna med stirrig blick och stelt leende såg tillbaka mot henne och hon ryckte till. Hon kastade en snabb blick mot Camilla för att se om hon märkt något, men hon fnittrade fortfarande. Hur skulle hon kunna berätta för Camilla att hon förlorat allt, att maken lämnat henne för en annan och att hon saknade pengar till att upprätthålla sin livsstil? Att hon kanske skulle bli en av det där… folket? Hon drog in ett djupt andetag och kände hur hon föll.

 

 

 

Skrivpuff, 28:e mars 2017.

Lott

Va, har du försökt åderlåta dig själv, skrockade mannen i stolen framför henne. Eller vad är det där för märke du har på handleden?

Lotta visste inte vad hon skulle säga, om hon skulle skämta bort det eller låta saken bero. Hon låtsades som om hon inte hörde och sprayade med vattensprutan över mannens tunna, gråa hår innan hon lät kammen glida genom det. Det hade varit en jobbig tid. Trots alla jobbtimmar räckte inte lönen till för de utlägg hon hade och dessutom visade det sig att Jonas hade köpt kläder på Stadium som han tagit på faktura i hennes namn. Lotta fattade inte hur det hade gått till. Hon hade ju tackat nej till att aktivera fakturering på medlemskortet där, ändå hade han kunnat gå dit och köpa en massa kläder som hon nu skulle få betala. Han måste ha gjort det bara några dagar innan han gjorde slut och flyttade ut.

Ja, du, livet är ett enda stort lotteri, suckade mannen i stolen. Man vet aldrig hur livet blir. Jag hade en jäkla tur som blev både fackrepresentant på kneget och innan dess var jag fotbollsspelare som det gick skapligt bra för. Men brorsan, du vet… honom blev det inte mycket med. Sitter på kåken nu och frågan är vad det ska bli av honom när han kommer ut den här gången. Ja, du vet, det är in och ut hela tiden. Småbrott och annat skit. Knark förstås. Det höll på att ta knäcken av morsan. Ja, farsan med, förstås. Men vad kunde de göra annat än se på när han körde ner sig?

Aj då, sa Lotta och sträckte sig efter saxen som låg på vagnhyllan av svart plast. Det kan inte ha varit lätt för dem…

Nej, det kan du tro, sa mannen, jag fick ju rycka in några gånger och hjälpa honom ur några trassliga situationer. Men du vet, sånt där tar på krafterna. Till slut orkar man inte mer. Det hjälper ju ändå inte. Jag tror att han inte vill bli hjälpt, som de brukar säga. Eller, vad fasiken vet jag, förresten…

Lotta kammade upp några hårtestar och höll fast dem mellan två fingrar innan klippte av topparna. Hårtestarna var tunna men långa och täckte över flinten mitt på huvudet. Hon hade frågat om han ville fortsätta ha det så och han hade svarat att det ville han, eftersom det var den enda frisyr han haft så länge han kunde minnas. Att han inte alls hade den av fåfänga skäl, utan av gammal vana. Det var modernt med sidbena på 70-talet hade han sagt och skrattat. Lotta kom inte ihåg när hon själv skrattat senast. Det måste vara åratal sedan, tänkte hon och förstod att det var en överdrift men ändå på något sätt sant. Jobbet hade börjat gå henne på nerverna också. Hon mindes inte när hon plötsligt funnit sig själv mitt i ett ekorrhjul av jobb, matlagning och dålig sömn. Det där med att fly den grå, inrutade vardagen hade hon skrattat åt som ung. Vad som hade varit roligt med det, hade hon glömt nu. Det var utmattande att ens tänka på att livet skulle fortsätta på samma sätt tills pensionen kom som en befrielse. Om det nu fanns någon sådan kvar när det var dags för henne själv…. Lotta suckade och lade ifrån sig saxen igen. Med en liten borste svepte hon bort det bortklippta håret från mannens axlar och lossade på det svarta skynket som skyddat honom. Han hade sa att det var ett riktigt klipp han gjort och skrattade när det var dags för betalning och han insåg att han uppfyllde kriterierna för pensionärsrabatt trots att han inte slutat jobba än. Lotta följde honom med blicken när han försvann ut genom dörren.

Skrivpuff, 27:e mars, 2017.

Särskilt.

Det var fan vad solen skiner idag, utbrast Rolf. Nu får du ta och dra ner rullgardinen, Gullan, annars står jag inte ut!

Han pillade in ett finger i naveln och gäspade stort innan han ropade på Gullan igen och svor över att hon inte svarade. En solstråle letade sig fram genom krukväxterna i fönstret och landade i ansiktet på Rolf. Han rullade ur sängen och svor. En lördag skulle han inte behöva vakna på det här sättet, muttrade han och tittade på klockan på nattygsbordet. 08:05. Han lyssnade ut mot lägenheten. Det var tyst, så tyst att han skulle kunna höra en knappnål falla. Att grannarna med alla sina tonårsungar sov så här dags, visste han, de brukade knappast börja föra oväsen före klockan elva. Men Gullan brukade vara uppe med tuppen och lyssna på radion samtidigt som hon ställde iordning frukosten. Ring så spelar vi hade hon inte missat på tjugo år, minst. Det spelade ingen roll var de befann sig, klockan åtta knäpptes radion igång och vinjetten fyllde ut rummet. Den var lite för klämkäck för Rolf, men han hade stått ut för hennes skull. Han hörde dessutom aldrig frågorna och om han mot förmodan gjorde det, så missade han alltid svaret.

Det var inte särskilt likt henne att dra upp rullgardinen innan han stigit upp, tänkte Rolf, och absolut inte att hon missade radioprogrammet. Lisa Syrén var hennes favorit. Ingen kunde låta så glad och uppmuntrande som hon, brukade hon säga. Han sträckte sig efter sina byxor som låg slängda över en stolsrygg och kände sig klumpig när han drog dem på sig. Egentligen borde han börja träna, tänkte han, men kom fram till att säkert var farligt i hans ålder och inget någon vettig människa skulle rekommendera.

Han var just på väg att lämna sovrummet när han hejdade sig. Någonting inom honom gjorde motstånd. Han ville inte se det som väntade på andra sidan tröskeln.

Skrivpuff, 24:e mars, 2017.

Grind

 

Den där Curt kan inte ha varit någon större affärsman, skrattade Lena och pekade mot den flimrande skärmen på skrivbordet. Inte konstigt att han gick i konken om han köpte Grindslanten för 16 mille, men sen inte kunde kränga den vidare för mer än två…!

Det är nästan lite synd om honom, protesterade Rune. Både förköpa sig på en gammal tavla och sedan se hur den reas bort utan att kunna göra varken till eller från för konkursboet.

Jag minns att jag såg den där tavlan som liten, fortsatte Lena. Den var så fylld av desperation och fattigdom. Jag vet inte varför man skulle vilja ha den på väggen?

Man har inte såna där tavlor på väggen, sköt Rune in. Det förstår du väl själv att de ligger och trycker i ett mörkt bankfack. De är bara rena investeringarna. En slags symbol för pengatransaktioner. Vem bryr sig om motivet, så länge de genererar pengar?

Lena sa att hon inte trodde Rune, att ingen vettig människa köpte tavlor utan intentionen att sätta upp dem. Hon klickade på namnet och utropade triumfatoriskt att visst var det meningen att tavlan skulle hängas upp. Visserligen inte i hans eget hem men i museet över Per Ekström, sa hon och sträckte på sig lite extra. Rune muttrade att det i stort sett var att liknas vid ett bankvalv, så mycket larm och skit som de måste ha på ett museum. Det visste väl han som blivit åthutad en gång av en nitisk vakt, som tyckt att han rört sig lite för nära en ikon föreställande Jesus själv med två fingrar i luften och gloria. Han hade visst inte varit på väg att vidröra tavlan, utan skulle bara visa de tunna streck som strålade ut från glorian för Lena. Det var säkert minst tio centimeter mellan handen och tavlan. Men den där vakten hade gett honom en lektion i larm och allt möjligt annat medan ilskan och skammen brännande på kinderna på Rune.

Ja, det borde väl du veta, skrattade Lena och såg menade på honom. Du fick dig ju…

Rune avbröt henne och bad henne sluta tjata om det där. Det var gammalt och överspelat. Han ville lägga det bakom sig, inte älta i gammalt strunt. Förresten hade han inte alls blivit så generad som hon påstod, deklarerade han men Lena bara skrattade och påstod att det hade han visst det.

 

 

 

Skrivpuff, 23:e mars 2017.

Rista

 

Han ristade in bokstäverna i björken. ALMA. Någon hade sagt att det betydde ljus på spanska. Han visste inte vem som sagt det eller om det stämde. När han kom hem igen skulle han googla på saken. Om han kom hem igen. Han visste inte heller det säkert. Det hade varit så jobbigt den senaste tiden. Morsan drack allt mer och farsan jobbade över hela tiden. Dante var rädd att de skulle flytta isär. Ingen hade sagt något men han kände det på sig. Det skulle bara göra saken ännu värre, det var han säker på. Morsan skulle tippa över totalt. Farsan skulle säkert klara sig, men med det jobb han hade skulle han aldrig kunna ta hand om Dante. Långa dagar med tidiga morgnar och sena kvällar. Han hade aldrig egentligen tagit hand om Dante. Det var alltid morsan som hade funnits där. Hon hade jobbat hemifrån med några sporadiska skrivuppdrag, men oftast haft tid att vara med Dante. Ingen av de andra kompisarna hade haft det så, utom Jonte vars morsa varit arbetslös under mesta tiden. Eller om hon varit sjukskriven, Dante visste inte säkert.

Det var ett tag sedan som Dante märkt att morsan börjat dricka. Först lite vin till maten, men sen hade nästan alltid ett glas stående bredvid sig som hon smuttade på. Det stank alltid ur munnen på henne och han hade sett att hon slängde in tuggummi så fort hon skulle ut. Numer gick hon sällan utanför huset. Satt på sin höjd i stolen på terrassen. Dante hade fått börja handla. Men till Systemet hade hon ork att gå, tänkte han bittert och högg in den lilla fickkniven i stammen på björken. Han ville inte gå hem, men vart skulle han ta vägen? Han såg sig omkring. Det var tomt längs den lilla strandpromenaden nere vid sjön. Där fanns bara han själv och några änder som guppade på vågorna.

Skrivpuff, 22:a mars, 2017.

Räta

Men vad har du gjort, utbrast Lilly och slet åt sig pappersbollen. Hur ska du kunna räta ut den här tillräckligt?

Kaj tittade på henne med glasartad blick utan att röra sig. Det hade gått åt helvete med inträdesproven till Konstfack. Han hade tänkt göra en svit med teckningar av den egna kroppen i rörelse, men varje gång han blev klar med en bild drabbades han av ångest och knölade ihop dem. Nu var det för sent. Proverna skulle fotas och meljas över senast midnatt. Det fanns inte en chans att han skulle ha fem stycken klara till dess. Som det såg ut nu hade han inte ens en färdig.

Men kom igen, Kaj, sa Lilly och ruskade om honom. Du måste söka, du är som gjord för den där skolan!

Det är omöjligt, muttrade Kaj, du ser ju själv hur fan de ser ut. Rena katastrofen!

Lilly suckade och slätade ut ett av papperen mot sitt knä. Manskroppar med överdimensionerad torso eller armar anades i de svarta kolstreck som smetats ut, till viss del av Linns hand, över arken. Inget höll Kajs vanliga kvalitet.

Men du kan inte låta prestationsångesten vinna över dig i år också, sa hon och tittade grubblande ut genom fönstret. Det är bara fem teckningar. Det är minimum. Om du inte försöker, kommer du aldrig vidare!

Jag vet allt det där, skrek Kaj och slog knytnävarna i bordsytan. Men det hjälper för fan inte! Vad är det för vits med den där skolan egentligen? Att bli arbetslös konstnär? Eller vad då? Dessutom får jag inte ihop det.

Men du måste få en chans, sa Lilly och funderade lite innan hon fortsatte. Jag hjälper dig. Ge mig penna och papper. Och några gamla rostiga spikar, eller nåt!

Skrivpuff, 21:a mars 2017.

Världspoesidagen

Poesi

Det där som jag skulle vilja kunna men inte kan. Det där som lockar med sin mångtydighet. Allt det där som jag varken förstår eller förmår.

Symboler, metaforer, rim, reson, djup och klang. Aforismer, daktyler, hyperboler och jamb. Kiasmer, versmått och versfot. Bantu, blankvers, haibun, haiku, sonett och tanka.

Om jag bara kunde och förstod….

Skrivpuff, 16:e mars, 2017.

Rum

Herregud så kvavt det är här inne, sa Lotta och öppnade fönstret ut mot gatan. Du måste få in luft!

Hampus hostade och bad henne stänga igen. Han sa att avgaserna från bilvägen utanför gjorde honom mer sjuk och att de dessutom lade sig som ett fint damm över alla sakerna i rummet. De tekniska prylarna med sina blottade kretskort klarade inte av att dammas av hur ofta som helst, upplyste han Lotta och pekade på en stationär dator som saknade sitt hölje. Lotta kunde se hur fläkten snurrade febrilt för att hålla processorn sval.

Du kan ju inte ha det så där, utbrast hon. Tänk om din katt kommer in och sticker nosen eller svansen in i den där, då dör den ju!?

Ozzy får aldrig vara här inne, svarade Hampus och skrattade. Hur skulle det kunna funka? Han skulle ju ligga där på tangentbordet hela tiden och jag skulle inte få nåt gjort!

Men ändå, tänk om han smiter in! Då kanske du får ångra dig, sa Lotta. Och de här gamla radiostyrda bilarna som bara står här och skräpar utan sina karosser, de är säkert fulla med kvicksilver och annat skit som han kan råka få i sig om den slickar på dem. Vill du verkligen det!?

Jag sa ju att han inte får komma in hit. Dörren är alltid stängd. Det finns ingen risk att något händer honom här. Du kan vara helt lugn, Lotta.

Lotta satte sig på en stol och såg på Hampus. Hon suckade och sa att hon fick väl tro på honom, men om något hände katten skulle hon aldrig förlåta honom. Hampus skrattade åt henne men började hostade igen och fick böja sig fram för att få kraft att hosta ordentligt. Lotta sa att den verkade ha blivit värre men att han såg friskare ut sedan sist och att hon hoppades att han skulle vara kvitt den nästa gång hon kom. Hon gick ut i köket och lade in det lilla matpaketet hon haft med sig i mikron. Den startade med ett surr. Bakom sig hörde hon dörren smälla igen och Hampus komma rullande. Hon såg hur han vant hävde sig över från rullstolen till en köksstol. Idag skulle hon hinna stanna tills han ätit klart.

 

Skrivpuff, 14:e mars, 2017.

vet inte

Stina stod i hallen och tvekade. Det var alltid så svårt den här tiden på året med vilka kläder hon skulle ta på sig. Hon hade tittat på termometern i fönstret. Plus sju grader men grått och trist ute. De stora tallarna på andra sidan vägen vajade i vinden. Hon sköt den tjocka vinterjackan åt sidan. Folk skulle säkert skratta åt henne ifall hon kom klädd i den. Hon drog ner den tunnare blå ullkappan från galgen och suckade. Den kändes också hopplöst fel, lite pretentiös rent utav, som om hon trodde att hon var någon. Det hade varit ett impulsköp. Men hon måste nog ta den. Vintern hade runnit iväg utan att hon hunnit förbereda sig på att våren kunde dyka upp när som helst. Det var alltid likadant, årstiderna överraskade henne utan förvarning. Det var inte första gången hon skulle stå där utan passande ytterkläder och inte heller den sista.