Nämna, skrivpuff, 17:e december, 2015.

 

Kalla händer, varmt hjärta. Törs jag ens nämna att mina händer är varma? Är mitt hjärta kallt? All värme går åt till fingertoppar och handflator. Inget finns kvar i den pumpande muskel som inte alls ser ut som ett pepparkakshjärta. Det är inte platt och symmetriskt, det är inte brunt, men vad vet jag om vad det smakar efter att ha varit i ugnen? Det vill jag heller inte veta. Har aldrig ätit djurhjärta heller. Men lever. Njure. Funderar ibland på att bli vegetarian. För djurens skull. Miljöns. Det ska vara så bra. För miljön. Sägs det. Höll på att bli överkörd vid ett övergångsställe av en bil. Jag såg den. Såg att den lille knubbige mannen visste att jag gick där, att han demonstrativt stirrade rakt fram. Såg det stora klistermärket på bildörren när den svischade förbi framför mina fötter.

”Bli vegan. För fred.”

Det syntes antagligen att jag fortfarande åt kött.

Ark, rak och kar. Skrivpuff, 16:e december 2015.

 

– Det här leendet är typiskt för den arkaiska stilen, sa mannen med det gråa håret och drog ett djupt andetag genom näsan. Luften skrapade sig ner mot lungorna och fick honom att hosta till samtidigt som han kliade näsan med ovansidan av handen och orsakade ett sprakande i mikrofonen. Hans fingrar slöt sig runt en ljusgrå kontroll. Med ett svagt klick växlade projektorn bild. En mansfigur i vit sten lyste upp skärmen. Naken, muskulös, ung. Med ett distinkt leende stod den på en plint och tittade betraktaren rakt i ögonen. En kouros med sitt arkaiska smil. Läppar som dras uppåt, i en båge, stelt och varmt på samma gång. Levande och död i ett och samma stycke sten. Svindlande gammal och ung på samma gång. Långt lockigt hår. Bakåtstruket. Framåtlutad hållning, en stöld från Egypten skulle vissa påstå. Fast det heter inspiration. Kulturellt utbyte. Dynamik. Influenser.

Ett starkt sken stack till i hennes ögon. Hon kvävde en gäspning. Projektorn hade slutat surra ovanför hennes huvud. Mannen framme vid podiet fingrade på en stor pälsmössa av fårskinn som tycktes vara inköpt på 1960-talet medan han deklarerade att föreläsningen skulle återupptas efter en femton minuter rast. Kaffe, tänkte hon, hon måste hinna ta en kopp kaffe om hon skulle orka hålla sig vaken en timme till i halvdunklet. Måtte nu bara inte alla andra tänka likadant. Då skulle hon aldrig hinna köpa någon. Efter gårdagskvällens tanktömning på kåren behövde hon egentligen fylla ett helt badkar med den svarta, beska drycken. Men en oblekt pappersmugg med vitt plastlock fick lov att duga.

Styv, 15:e december, 2015

 

– Herregud vad du var styv på det här, utbrast den medelålders mannen och tittade på den lille pojken som svingade den vita plastkontrollen i luften framför sig. På teven flimrade animerade gubbar med mjuka hjälmar på ett podium högt ovanför vattenytan. Fäktning av asiatisk karaktär. Två män emellan. Och en teve. Hon skrattade åt synen. Den minste, inte ens hälften så lång som sin motståndare, studsade upp och ner. Otröttlig. Konstigt nog såg hon inte en enda svettdroppe på hans lilla bleka panna. Han som hade sagt att han var sjuk, hade ont i halsen, varit för klen för ytterligare en dag på förskolan. Här stod han nu och sprudlade. Skrattade högt när han vann. Skrek förtvivlat vid åsynen av den egna gubbens fall mot vattnet. Nu behövde ingen längre låtsas förlora för husfridens skull, det blev så ändå.

Relativt, 14:e december, 2015.

Allt är relativt, sa läraren och tittade på henne med ett leende spelande på läpparna. Hon förstod fortfarande ingenting. Hennes hjärna verkade omgiven av aluminium. Det han sa sjönk inte in, studsade bara som på en blank metallplatta. Relativitetsteorin. Den lämnade inte ens en skråma efter sig när den studsade vidare ut i rymden. Det var förresten inte hon själv som ville bli fysiker. Det var hennes pappa som tyckte det. Han var inte det själv heller, hade läst organisk kemi på Kungliga tekniska högskolan. Själv tyckte hon att den skolan verkade så nördig och förstod inte varför hon tvunget måste dit. Inte till fysiksektionen i varje fall. Hellre arkitektur hade hon sagt men hennes pappa hade inte lyssnat. Hon som var så bra på matte skulle självklart inte slösa bort det på att rita hus. Dessutom var det alltför svårt att få jobb inom den branschen. Alla kunde inte bli Gert Wingårdh. Han hade svurit över dataspelet han själv köpt och som slagit blå dunster i hennes och många andras ögon. Minecraft, hade han muttrat, det fick de unga att tro att fysikens lagar inte längre var giltiga. Att allt var möjligt och att alla kunde bli sina egna byggherrar. Bygga fantasislott i luften. Gräva oändliga gångar ner under jorden.

En smäll slet henne tillbaka till klassrummet och hon såg läraren plocka upp en linjal från golvet. En stor variant av metall med handtag av svart plast på. Han ritade ett långt svart streck över den vita tavlan. Skulle förklara relativitetsteorin. Så långt var hon med. Hon suckade. Klockan tickade långsamt snett ovanför hennes huvud. Det skulle bli två långa timmar. Hennes elektroner skulle vara fullständigt urladdade innan hon hade möjlighet att åka hem, slå på datorn och försvinna in i sin egen värld, utforska andras byggnader, söka sig så långt ner i gruvor att hon nästan inte hittade tillbaka. På ett eller annat sätt skulle hon få honom att förstå. Förstå att hon måste få bygga. Gå sin egen väg. Att fysik inte var för henne och att han kunde ta en kvällskurs själv om han nu var så intresserad av det. Han behövde inte längre bry sig om henne. Hon klarade sig själv. Han kunde lugnt skaffa sig en hobby nu. Hon stod inte längre i vägen, var inte längre någon småunge som måste passas och vägledas. Hon var stor nu. Eller i varje fall på god väg och särskilt i relation till förskoleungarna. Äntligen skulle hon kunna börja bestämma själv.

Tredje meningen mitt i en bok, 11 december 2015.

 

”The most eloquet literary statement came in about 1430 from the humanist Lorenzo Valla, exasperated by a foolish heraldic hierarchy of colours that trecento lawyer Bartolo da Sassoferrato had pompously laid down:”

/Painting and Experience in fiftenth-century Italy, Michael Baxandall.

 

Han la ifrån sig boken på det vita skrivbordet. Måleri och erfarenhet i 1400-talets Italien. han fnös till. Redan då ifrågasattes färgernas rangordning och på ett rappt och insiktsfullt sätt. Men vad hade det hjälpt? Sexhundra år senare och vi kategoriserar fortfarande värdet utifrån färgernas klassystem. Betydde FN:s första artikel ingenting? Var vi inte födda lika? Är människan inte bättre än så här? Han la huvudet i handen och suckade. Allt för många tjänade antagligen på andras underordnade ställning och det var inte mycket han kunde göra något åt det.

Vad skulle han göra? Skriva en arg insändare till lokalblaskan? Den skulle ändå bara locka fram det sämsta hos folk som redan var tillräckligt oförskämda. Folk som värnar om chokladbakelsers rättigheter men gärna sparkar på människor. han begrep sig inte på dem. Han hade blivit nyfiken på chokladbollens historia. Varifrån hade den kommit? Vad hade den hetat från början och varifrån kom ordet det där andra ordet? Han hade letat på Wikipedia, läst bloggar, och fått svar på en del frågor. Inga kokböcker tycks ha något annat namn än chokladboll eller havreboll, förrän framåt 1970-talet då en enda kokbok kallade det för det av många ansedda så traditionella namnet.

Han pustade högt. Glad att vara ensam hemma. Ingen behövde se hans uppgivenhet. Han behövde inte spela inför någon, anlägga en mask, vara återhållen för att inte störa andra som koncentrerade sig på sitt. Kunde sitta här och sloka fullt ut.

Varifrån det där namnet kommit gick inte att hitta. Inte på nätet. han hade själv sett framför sig hur en konditor stolt burit fram ett silverfat med små sockrade bollar till kungen och presenterat dem. Eller att det var en rest från kolonialismen och fascinationen för afrikansk konst som florerade under 1900-talets början. Kanske var det helt enkelt så som hans egen mor sagt, att det bara hade att göra med det latinska ordet för svart? Fast de var ju inte svarta och inga andra chokladbakelser hette heller något sådant. Sen mindes han nidbilderna på lakritsförpackningarna. Vissa hade inte tagits bort förrän de senaste åren.

Själv hade han ofta sagt det där ordet som barn men inte uteslutande. Det var inte någon stor sak för honom att sluta använda det. Men vissa människor i hans närhet vredgades och började använda ordet mer än vanligt. Spottade ur sig det. Stred för det. Kränktes av tanken på att ordet kränkte. Tog sin egen rättskänsla på allvar men inte sin medmänniskas. han skämdes över dem. Försökte argumentera i saklig ton, visa att ordet förknippades med ett nervärderande av individers rättigheter. Att de värnade om en liten handformad boll av smör, havre, socker och en dos choklad. Att det inte alls var givet att det hetat så. Snarare tvärt om. Att det var oansvarigt att värna om ett namn i ett land där medborgares rättigheter och lika värde värnas om. Alltid måste värnas om. Men deras rättighet till namnet var alltid större än andras avsky och underordning en imperialistiskt kultur.

Han hade klickat bort dem från sociala medier. Blockat dem. Orkade inte se deras okänsliga kommentarer. Deras paniska sätt att måla fan på väggen, sprida skrämselpropaganda och rykten. Misstänksamhet och kritiska blickar. Motargument som bemöttes med personliga påhopp. Han hade blivit kallad inskränkt, trångsynt, enögd,lättlurad och enkelspårig… Till och med diskriminerande. Envägskommunikation förde han tydligen också. Tja, tänkte han, nog hade han känt att det bara var han själv som försökt kommunicera så en viss poäng låg det i det.

Han hade blockat de flesta av de här personerna ur sitt liv. Orkade inte med dem. Struntade i att de var släkt. De fick säga vad de ville, förmodligen var det ändå bara ogrundat skitsnack som vanligt. Han tänkte inte längre diskutera med dem, försöka få dem att tänka om så bara en liten aning utöver sina egna egoistiska behov. Sin egen rätt att slippa bli kränkt. Som skrek om att de blev diskriminerade, särbehandlade, stod utan rättigheter. För att de var svenskar. För att de värnade om traditioner. Den egna kulturen.

Han suckade uppgivet samtidigt som ilskan slet inom honom. Det var meningslöst att argumentera med de här personerna. De ville inte diskutera, ville inte ens enas om att vi hade olika åsikter i saken. De ville bara få sin egen världsbild bekräftad, konstatera att den var den enda rätta. Och ja, det var synd om dem, det tyckte han också. Men inte så som de själva tyckte. Han hade gett upp hoppet om dem. Det var dags att sluta stånga sig blodig mot muren. Det gjorde dem bara än mer envisa. Fick dem kanske till och med att tippa över mot regelrätt fascism.

Han hade ofta irriterat sig på det där helylle uttrycket att det inte gick att ändra på någon annan än sig själv, inte velat tro att det inte går att påverka andra, att få dem att se saker ur andra perspektiv. Men han hade insett att det låg något i det. Det var ingen idé att diskutera vad det innebär att vara en god människa, han skulle bara vara en. Så gott han kunde.

Besked, 10 december, 2015.

 

Ta ett djupt andetag och håll in magen, sa yogainstruktören och tittade på mig med ett leende på läpparna. Jag förstod inte vad hon menade. Vad då hålla in och ta ett djupt andetag? På samma gång? Jag protesterade men hon bara fortsatte att le och titta på mig. Det blonda håret föll tunt på var sidan om en spikrak mittbena. Hennes tröja drog mot svagt lila och ärmarna hade små puffar vid axlarna. Lite väl mycket 1990-tal tänkte jag och försökte hålla mig för skratt. Och de pastelliga läpparna sen.. rena åttiotalet… förmodligen hade hon fortfarande kvar den tidens avslöjande trikådräkt med string som sattes utanpå ett par knalliga tajts. Tog den på ibland… drömde sig tillbaka…

Kvinnan tittade på mig, granskade mina försök att hålla tillbaka skrattet som börjat bubbla i mig men sa inget om det. Istället beordrade hon oss att gå ner i hunden. Den stående. Hur skulle jag kunna stå på alla fyra och skjuta upp ändan i vädret? Jag som knappt nådde ner till golvet med händerna som det var. Måtte hon nu bara inte beordra en pinkande hunden också, tänkte jag och fick en blixtsnabb minnesbild av skolgymnastikens Friskis och svettis-inspirerade uppvärmning. Vi hade alla brustit ut hejdlöst flabbande och lama försök att lyfta ett ben i taget. Skrattet från minnet började bubbla ur min mun och studsade mot den röda yogamattan nedanför mig. Jag rullade ner på den och hann vrida mig över på rygg innan jag insåg var jag befann mig. Det var inte gymnastiksalen med den unkna lukten och de slitna ribbstolarna som klättrade upp mot taket. Det var en ljus lokal med doft av snittblommor och stearin. Jag såg mig försiktigt omkring i rummet. De andra deltagarna stirrade på mig. Några satt, andra stod upp, ingen var kvar i hunden.

Jag hörde yogainstruktören komma emot mig innan hon stannade framför min matta och väsande sa åt mig att lämna rummet. Slokörad lommade jag ut med den blonda kvinnan bakom mig. Hon stannade i dörröppningen.

Ja, du, jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här, sa hon, men det är lika bra att du får ett rakt besked. Du tycks inte ta det här på allvar och är därför inte längre välkommen här.

Jag svarade inte. Gick bara till hatthyllan, tog min jacka, drog på mig stövlarna vid ytterdörren och drog hem. Det här var sista gången någon skulle få mig att likna en hund. Det var bara för löjligt. Oavsett syfte. Snart skulle de börja bjuda på hundgodis också. Säga duktig vovve och klappa på huvudet. Nej, aldrig mer.

I porten på väg ut snubblade jag på ett omslagspapper från en kexchoklad och landade pladask på rumpan mitt framför ett par långa ben. En hand sträcktes ner mot mig och jag fångade den i min innan jag tycktes flyga upp från golvet, lätt som en fjäder. Mina ögon landade i två brunnar av djupaste blått. Som hypnotiserad följde min blick de fuktiga läpparna som frågade om det här var rätt väg till yogastudion. Jag svarade ja och pekade mot den rätta dörren. Med blicken fäst i hans nacke insåg jag att jag skulle komma att bryta mitt nya löfte.

Skrivpuff, slå igen,7:e december 2015.

 

 

 

Hon slog igen sken med de små färgglada akvarellkuberna med en smäll. Det här sög hon på och hon visste om det. Penseln krängde i handen på henne och färgen skvätte eller rann utanför motivet. Vått i vått var en teknik som hon inte tyckte om. Dess oförutsägbarhet, dess motstånd mot kontroll… hon suckade och vände ryggen till bordet med alla utspridda papper, alla misslyckade försök. Mindes suckarna från lärarna på den konstskola hon gått på som tjugoåring. Svindyr hade den varit. Ingenting hade hon lärt sig förutom att vissa kunde, andra – som hon – kunde det inte. En dyr läxa.

 

Hon gick ut ur det lilla rummet som hon trott skulle bli hennes ateljé, men stannade till utanför dörren vände och gick tillbaka. Vid skrivbordet tog hon tag i papprena, några i taget, tjocka ark med fin gräng och rev dem mitt i tu. Ambitiöst skräp, spottade hon ur sig. Nu fick det vara nog. Nu skulle hon måla. Nu skulle hon skapa sina egna verk och de skulle vara allt annat än behagliga att titta på. De skulle inte följa någon mall satt av nitiska, pretentiösa lärare med härskarteknik. De skulle bara följa hennes lust. Och de fick gärna bli fula. Inte henne emot. Ju fulare desto bättre. Desto friare konst. Det viktigaste var inte att behaga andra, det viktigaste var att det var behagfullt. För henne.

Skrivpuff, bildinspiration, 4:e december 2015.

Jag hade försökt skapa mitt helt egna Downton Abbey i min lilla funkisetta på Södermalm. Ett helt års planerande och letande hade gått åt innan jag äntligen kunde sätta igång med omvandlingen. Associationerna till Per Albin Hansson skulle bytas bort mot engelsk nobless. Jag skulle bli husets egen fru Karlsson med en herrbetjänt i hallen och en öppen spis i vardagsrummet. Väggarna skulle prydas av vackra träslag och snirkliga tapeter. Guldbrokadmönstrade gardiner med omtag. Vackra tavlor och graciösa statyer som höll upp glödlampan likt livets eld mot himlen.

 

Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Träfaneren på väggen såg solkig och billig ut och det syntes att den öppna spisen inte gick att elda i och inte ens var äkta. Den lilla pallen, vars sammetstyg sett läckert sprakande ut i antikaffären, gav nu intrycket av att vara slitet och utdaterat. Tavlan saknade djup och istället för att bedåra betraktaren hade många undrat om jag målat den själv. Alltför många. Min yngre bror hade tittat förskräckt på min vackra frasande klänning i djupt lila utan att kommentera den och istället frågat om jag bytt frisör på sista tiden. Han hade försiktigt gått runt i min lägenhet och tittat på alla förändringar. Undrat hur jag fått in den stora klumpiga himmelssängen av ek som fyllde upp hela sovrummet och påpekat att de runda kuddarna åtminstone såg inbjudande ut. Jag hade knyckt på nacken till svar, stelt svävat ut ur rummet och satt mig på yttersta framkanten på min schäslong framför eldstaden med händerna knäppta i knäet och med rak rygg. Jag ville vråla ut min ilska över hans oförskämdhet men insåg att jag måste bita ihop. En kultiverad kvinna säger inte vad hon tycker, hon insinuerar det bara. Låter med kall värdighet omvärlden veta att hon är missnöjd.

 

Jag hörde honom fråga hur jag tänkt att det skulle gå att sälja lyan i det här skicket, om det skulle påverka värdet. Mina tänder pressades allt hårdare samman. Visserligen var det inte lika fint som Downton Abbey – hur skulle jag haft råd med det!? – men han kunde väl i varje fall ljuga lite? Vara lite uppmuntrande? När han sedan kom in i vardagsrummet och flämtade till i åsynen av den stora förändringen samtidigt som han utbrast i ett svagt oj, kunde jag inte behärska mig längre. Jag hoppade upp från schäslongen tog tag i en hammare som blivit liggande på en byrå med grå marmorskiva och välvda lådor och gick skrikande loss på väggarna. Jag bankade sönder  varenda träflisa, den lilla pallen och drämde hammaren i byråns carraramarmor innan jag utmattad sjönk ner i en hög på golvet. Min tid som hemmets härskarinna var över. Per Albin Hansson låg säkert och hånflinade i sin grav. Jag grät. Min bror kom emot mig, med frågande min.

 

– Vad gjorde du så där för? Det var ju rätt coolt ju…

Vinterstängt, skrivpuff 2 december, 2015.

 

 

Suckar. Tänker att det är dags att stänga ner det sociala mediet med stort F för vintern. Gå i ide, på riktigt. Släcka ner. Stänga av. Plugga ur. Meditera förlåtelse. Mot andra. Mot mig själv. Mot världen som snurrar utan att bry sig om de som lever på dess skorpa. Människor som kämpar mot våld, fattigdom, hot, laster och girighet. Kvinnor, män och barn som slåss mot problem, riktiga eller väderkvarnar. Orkaner från havet eller stormar i vattenglas. Allt engagerar, rör upp, rör till. Att ha eller inte ha lucia. Att ha eller inte ha multikulti. Att ha eller inte ha examen i kyrkan. Att ta emot eller stänga ute. Det är frågan som rör upp, som engagerar, i en värld där många kämpar för sitt dagliga bröd. Som kanske inte får något. Som kanske måste döda sin nästa. Eller sig själv. Jag suckar. Lucia på förskolan är hotat. Ja, det måste gå före. Det måste engagera. Inte kapitulera för nya influenser. Stänga av. Stänga ute. Gå i ide. Tänk om det är för barnens bästa, säger jag och möts av protester. Nej, för barnens bästa är det att fortsätta göra så som man alltid har gjort eftersom man alltid har gjort så. Här. Fast jag har inte gjort så, invänder jag. Mina små barn fryser på den kalla verandan i lucialinne och tomtedräkt istället för overall. Och jag får till svar att jag är enkelspårig. Trångsynt. Men egentligen är jag förbannad. Förbannad på att de små barnen måste uppträda för föräldrar. Förbannad över att rutiner de behöver sätts ur spel. Att frukosten byts mot pepparkaka och saft. Att föräldrar dröjer sig kvar längre, men i ett annat rum, väntande, för att sedan lämna kvar det lilla barnet och hasta vidare. När allt är över.

 

Jag blir så förbannad å de barns vägnar vars föräldrar aldrig kan vara med, när alla andra är det. Jag blir förbannad å alla föräldrars vägnar som har barn som kräver fasta rutiner och förberedelser för att klara sin vardag. Jag blir förbannad å personalens vägnar som ska orka med en dag i pepparkakssmulornas tecken. Jag blir förbannad över att allt det här sätts åt sidan eftersom traditioner väger tyngre. Traditioner som är nya, som inte funnits längre än någon generation, som kom med behovet att dagishem. Jag har inte gått på dagis. Min mamma var hemma. Inget luciafirande med tummen i munnen. Inget tip-tap med knubbiga fingrar. Det gick bra ändå. Om du frågar mig. Frågar du de andra, blir svaret kanske något annat.