Med kisande ögon betraktar jag henne. Forskande. Vad menar hon egentligen? Är det mitt fel, helt plötsligt? Var det jag som var oförskämd? Borde jag har förstått att dörren skulle vara låst, att där inte skulle finnas någon ringklocka, att det skulle vara meningslöst att försöka knacka på glasrutan i porten eftersom det fanns en tom hall mellan den och nästa dörr, eller att ingen skulle komma och leta efter mig?
”Varför ringde du inte!?”
Hon snäser ur sig frågan, störd över att jag var sen. Jag hör mig själv försöka förklara. Inget telefonnummer, låst dörr, ingen ringklocka, det gick nog för fort i telefonen igår, han glömde förmodligen ge mig en portkod. Men hon bryr sig inte. Bryr sig inte om att jag stått utanför i kylan och väntat på att någon skulle komma eller i vart fall ringa till mig, höra var jag var, släppa in mig. Hon bryr sig bara om att poängtera att jag var sen, att hon inte längre hade tid, att andra skulle komma efter mig, att hennes schema var stört. Bragt ur balans. Det skulle jag veta, att jag hade förslösat hennes tid. Min verkade däremot var oändlig. Jag hade ju tid, att låta andra vänta, på mig. Fast jag hade ju väntat, på henne. Hon, som suttit i telefon istället, medan mina händer frös till is. Jag skulle få vänta, i ett litet rum. Medan hon fortsatte ringa, skulle mina kalla fingrar greppa en penna. Fylla i formulär. Svara på frågor. Förbereda mig på att prata om mig själv. Vända underläge till överläge. Om hon hade tid.
Alla tittade på mig. Nyfiket. I smyg. Denna kvinna som förslösat deras viktiga tid. Kommit för sent. Inte ringt. Hon som tog upp tid, kom med dåliga ursäkter, trodde att hon skulle kunna verka seriös. Angelägen. Fast jag var det. Ganska. Och om inte helt, så i vart fall inte på det sätt de trodde. Fast det går inte att slå ifrån sig, känslan att man har gjort fel, trots att man gjort rätt. Tycker man. Eller..?
Textlaboratoriet 