Skrivpuff, Kisa. 29 november, 2014.

Med kisande ögon betraktar jag henne. Forskande. Vad menar hon egentligen? Är det mitt fel, helt plötsligt? Var det jag som var oförskämd? Borde jag har förstått att dörren skulle vara låst, att där inte skulle finnas någon ringklocka, att det skulle vara meningslöst att försöka knacka på glasrutan i porten eftersom det fanns en tom hall mellan den och nästa dörr, eller att ingen skulle komma och leta efter mig?

”Varför ringde du inte!?”

Hon snäser ur sig frågan, störd över att jag var sen. Jag hör mig själv försöka förklara. Inget telefonnummer, låst dörr, ingen ringklocka, det gick nog för fort i telefonen igår, han glömde förmodligen ge mig en portkod. Men hon bryr sig inte. Bryr sig inte om att jag stått utanför i kylan och väntat på att någon skulle komma eller i vart fall ringa till mig, höra var jag var, släppa in mig. Hon bryr sig bara om att poängtera att jag var sen, att hon inte längre hade tid, att andra skulle komma efter mig, att hennes schema var stört. Bragt ur balans. Det skulle jag veta, att jag hade förslösat hennes tid. Min verkade däremot var oändlig. Jag hade ju tid, att låta andra vänta, på mig. Fast jag hade ju väntat, på henne. Hon, som suttit i telefon istället, medan mina händer frös till is. Jag skulle få vänta, i ett litet rum. Medan hon fortsatte ringa, skulle mina kalla fingrar greppa en penna. Fylla i formulär. Svara på frågor. Förbereda mig på att prata om mig själv. Vända underläge till överläge. Om hon hade tid.

Alla tittade på mig. Nyfiket. I smyg. Denna kvinna som förslösat deras viktiga tid. Kommit för sent. Inte ringt. Hon som tog upp tid, kom med dåliga ursäkter, trodde att hon skulle kunna verka seriös. Angelägen. Fast jag var det. Ganska. Och om inte helt, så i vart fall inte på det sätt de trodde. Fast det går inte att slå ifrån sig, känslan att man har gjort fel, trots att man gjort rätt. Tycker man. Eller..?

Skrivpuff, Angenäm. 28 november, 2014.

Det är inte särskilt angenämt att prata med dig.

Du signalerar en sån kyla, ett sånt ointresse, som alltid bottnar i mig.

Enligt dig.

Det är jag som är ointressant, tråkig, ful, mjäkig. Det är jag, som inte kan förlösa dig, befria dig ur din kokong. Trösta dig. Stötta dig. Blåsa liv i ditt ego. Du säger inte det. Inte rakt ut.

Det behövs inte.

Du babblar på. Ditt jobb, dina kolleger, din oro, din pension, dina förfäder. Tills det blir tyst. Du är klar. Har inget mer att säga. Inga ord som längre trycker på.

Jag tar tillfället. Börjar berätta vad som hänt, vad du har missat. Mitt i första meningen är det inte längre någon mening. Du säger, att du ska läsa reklambladen. Kul att höras. Hej då. Klick.

Jag sätter tillbaka telefonen. Tom. Armarna känns långa, tunga. Så som elefantens snabel ser ut på TV.

Nästa gång du ringer, svarar jag inte. Tänker jag. Men gör det inte.

Skrivpuff, fem ord på B, varav minst två återfinns i texten. 27 november, 2014.

Bara. Bra. Bort i tok. Börja. Besviken.

Allt är bara bra. Jo, tack. Bra.

Så svarar jag. Fast det är inte bra.

Det är långt bort i tok inte bra.

Det började inte bra. Sen blev det lite bättre.

Men sen blev det inte bra igen.

Nu känns det värre än det var när det inte var bra, då i början.

Jag är besviken. På att överhuvudtaget ha börjat.

Det trodde jag inte den gången, då jag började.

Då trodde jag att allt skulle bli bra.

Det blev inte bra.

Det blev långt bort i tok inte bra, som min farfar alltid sa.

Nu vet jag inte hur jag ska göra, för att göra det bra.

Skrivpuff, bildinspiration. 25 november, 2014.

Jag har aldrig dragit mig för lite återvinning. Det är en lyx rent av, det där… med att få saker utan att direkt ge någonting för det… Så är det med min inredning… så är det med mina kläder… Jag vet inte varför man ska byta ut sina saker för att alltid ha det senaste. Ja, en del tycker nog att jag är lite säregen… men var sak är förknippad med ett minne och jag tycker om att omge mig med minnen. Att det blir lite trasigt ibland… det gör väl inte in så mycket? Jag lagar hellre än bra… och jag är inte rädd för att använda sakerna heller. Vad gör väl det, om de går sönder lite? Då tar jag fram nål och tråd, spik och hammare, eller lite lim och en klämma, och så ordnar jag det. Det ger en viss yta. En viss karaktär. Det kallas patina. Eller proveniens, om man frågar experterna. Jag bevarar lite av dåtiden, i nutiden, till framtiden. För din skull, för min skull, och för de kommande generationernas skull. För att det är roligt, för att det ger karaktär, och för att det vittnar om liv, lust och möjligheter. Antikvariernas riddare och miljöns tjänare… det är jag.

Skrivpuff, Vidsträckt. 24 november, 2014.

”Här kan du sitta och titta på bilarna som drar förbi där borta. Det blir väl bra?”

Åkern breder ut sig. Lång. Fårad. Oändlig. Snö ligger som puder på de stela jordkockorna. Jag sitter vid skrivbordet, tittar oförstående ut genom fönstret, blinkar till, liksom för att se bättre det som han ser. Men jag ser bara små, små, tråkiga bilar, som drar förbi borta vid horisonten, på andra sidan den vidsträckta åkern. Åkern som jag känner så väl. Den som stinker ett par gånger om året. Den som är kladdig att gå på när snön just börjat släppa greppet om världen. Den som mössen trivs i när det spirar och gror. Den, intill vilken vi numer parkerar vår bil, den guldfärgade Audin. Vi, som alltid brukade ha SAAB.

Skrivpuff, Funderar. 21 november, 2014.

Jag funderar. Försöker. Det går inte. Orden låter sig inte formuleras. Tankarna svävar iväg som moln på himlen. Jag försöker greppa dem med händerna, men det går inte. Molnen glider mellan mina fingrar, flyter iväg, försvinner. Bort. Jag ser dem försvinna bort mot horisonten.

Jag försöker. Funderar. Men det går inte. Jag får inte följa med. Inte idag.
Det blir ingen resa till ordens värld. Inte den här gången.
Hur jag än försöker, tvingas jag stanna kvar på pinnstolen vid köksbordet.

Skrivpuff, Längre. 19 november, 2014.

Nu får det räcka. Nu får det vara nog. Nu tänker jag inte längre bry mig. Nu tänker jag inte längre gå halvvägs till mötes. Det räcker. Det har hållit på för länge. Jag är en del av det. Men inte längre. Nu får det vara nog. Jag tänker inte längre låta din röst kladda av sig på min identitet. Jag tänker inte längre låta dina hånfulla ord slå rot i min kropp. Jag tänker inte längre bry mig. Jag tänker inte längre rygga till, le eller raska på när du visslar bakom min rygg. Jag tänker inte längre bry mig om att du och din kompanjon skrattade åt något vitsigt du sa. Om mig.

Vad vet du om mig? Inte mer än jag vet om dig. Egentligen vet jag mer om dig än du om mig. För dig är jag vem som helst. En kvinna på en trottoar. En som råkar gå förbi. En som bara råkar vara där. Samtidigt som du. För mig är du en osäker man. En man som tvivlar på sin identitet. En man som inte vet vem han är. En man som måste hävda sig på någon annans bekostnad. På kvinnors bekostnad. Vad för slags man blir du då? En ynklig man. En osäker man. En man utan kurage. En man som inte vet vem han är, som inte vet vad han gör, som inte vet hur man gör. En liten man. En ynklig man. En man som lever på andras bekostnad.

Nu får det vara nog. Nu räcker det. Jag tänker inte längre spela med. Jag tänker inte längre låta din osäkerhet kleta av sig på min identitet. Jag tänker inte längre låta dig ställa dig över mig. Jag tänker inte längre låta din osäkerhet göra mig sämre än du, förtrycka mig, förgöra mig, bestämma över mig. Bara för att du känner dig sämre än jag.

Nu får det bara nog. Det räcker nu.

Hit, men inte längre.

American girl in Italy, Ruth Orkin, 1951. http://www.orkinphoto.com/photographs/american-girl/

American girl in Italy, Ruth Orkin, 1951. http://www.orkinphoto.com/photographs/american-girl/