Skam

 

”Har du tänkt på att skam blir mask baklänges? Mask… Det stämmer ju in på den där känslan… man känner sig som en liten mask fasttryckt på en vass krok eller i bästa fall förtvivlat slingrande på het asfalt.”

Alice tystnade och såg ner på sina fötter som dinglade nedanför träbordet. De var intrycka i ett par sandaler med nött skinn. Tårna stack fram som små runda sättpotatisar under de flätade remmarna.

”Jag vet inte… jag har aldrig känt av någon skam. Livet är bara kul och lätt, tycker jag.”

Meta såg på Alice när hon sa det och suckade så där bekymmerslöst som bara hon kunde. Axlarna guppade till av rörelsen och ett par skrattgropar lösgjorde sig i de runda kinderna. Ingen kunde stå emot Meta och hennes pigga sätt. Två blå ögon i ett hjärtformat ansikte och en mun med ett leende som smittade av sig. Hon hade varit sådan så länge Alice kunde minnas. Inte ens puberteten lyckades rubba det.

”Jag önskar att jag vore lite mer som du”, sa Alice. ”Alla bara gnäller på att jag ser så sur ut jämt, fast jag inte är det utan faktiskt bara tänker på lite olika saker.”

”Jag tycker om hur du tänker”, sa Meta och sparkade till en sten så att den flög ett stycke över asfalten innan den landade med en studs och rullade in under en bil. ”Du kommer på sånt som jag aldrig tänker på.”

”Men alla tycker om dig, Meta! Mig hatar dom…”

”Jag tycker om dig, dummer! Kom nu så går vi in. Jag såg Roland komma konkande på matteböckerna.”

 

Inspirerat av SkrivPuff: Skam.

Turen

 

Det var en gång en dag i mars och solen sken så att snön gnistrade. Kyliga vindar bet i kinder. Röda huse pyste av värme. Fras under fötterna. Varm choklad i termos. Mackor med prickig korv. Apelsin inte äpple. Skidor på längden inte tvären dimper ner på snö och is. Spänna fast pjäxa. Saxa från bil till spår.

Snö som rasar från nedtyngda grankvistar. Det dova ljudet av skog. Spår efter lo och älg. Luften klar och frisk, nyper i näsborrarna. Rimfrost på halsduken av ylle. Jackan som puffar upp värme mot hals och haka. Mössa som kliar i pannan. Glada rop. Hej och vad tungt det var idag. Bakhalt. Nej, det glider fint. Se upp i backen fyra hål i nacken! Här och där hål i spåret. Rumpor som grävt sig ner till det torra fjolårsgräset. Stenarna. Bergen. Finns det troll? Se den där stubben som ser ut som ingången till Alice magiska värld. Och den där rotvältan som påminner om grannen när han går ut med soporna om söndagsmorgnarna. Pass opp för roten runt kröken! Inte fastna med skidan! Här ta tag i min stav, jag drar dig upp.

Värkande ben och armar. Tänder som ilar, kinder som hettar. Ånga som syns runtomkring oss. Flåsar tillbaka till bilen. Knäppa loss, lasta in, dimpa ner i sätet. Känna sig slut och ändå pånyttfödd. Det var en gång en solig dag i mars….

 

Inspirerat av SkrivPuff; födelse.

Förhöret

 

”Alltså jag vet inte vad som hände. När vi kom dit hade den försvunnit. Vägkanten var tom.”

”Så du menar att bilen redan var borta när ni kom… vem hade tagit den då?”

Det blev tyst i rummet med de kala väggarna. Vilhelm hörde sin puls slå hårt. Han var trött och ville hem. Det hade varit en lång dag och nu var han tvungen att stanna över tiden för att genomföra ett förhör med kille som länge hållit sig under radarn utan att registreras för brott.

”Hur ska jag kunna veta det? Seriöst?”

 

Regnet smattrade mot fönsterblecket. Vilhelm gäspade och tänkte på kaffet som kallnade på skrivbordet i rummet intill. Han hade glömt ta med den. Om inte den här snorvalpen började tala snart skulle han få huvudvärk.

”Det fanns inga tillfogade skador på bilen när vi fann den. Den som tog den hade nyckel. Inga brytspår på bildörren och inga sönderslitna kablar som indikerade tjuvstart. Det märkliga är också att du hade nyckeln på dig.”

Den unge mannen stirrade ut genom fönstret utan att svara. Vilhelm fick för sig att han räknade dropparna som föll mot rutan i ett försök att distrahera sig själv och fördriva tiden.

”Du, Uffe, får jag kalla dig så? Det är inte så trevligt här inne. Stolarna är hårda och lysröret där blinkar hela tiden. Det frestar väl på dig lika mycket som mig? Ska vi inte ta och göra en ansträngning nu för att få ett slut på det här?”

En suck undslapp Ulf där han satt och Vilhelm såg hur han ryckte på axlarna.

”Jag vet inte vad vi ska göra annat än sitta här och vänta på att du berättar vad som faktiskt hände. Ju längre tid det tar desto värre blir det för dig.”

”Du menar att du vill härifrån, eller hur? Jag har sagt att det inte var jag och att jag inte vet hur det gick till. Känner du inte till om de där nya sändarna som stör låsningsmekanismen? De gör så att bilen förblir olåst. Det var nåt sånt som hände. Det är min gissning. Vilken är din?”

Nu var det Vilhelms tur att sucka. Nog kände han till om utrustning som kunde slå ut signalen från bilnycklarna. Men att det skulle ha hänt nu var långsökt.

”Du befann dig i ett område som är helt öde. Varför skulle någon ha befunnit sig där i väntan på att en bil dök upp? Mitt ute i skogen? Eller menar du att älgarna har avancerat?”

”Hahaha… du är rolig du…. Vad sägs om att hitta de skyldiga och fråga dom?”

”Jag är säker på att jag har gjort det.”

”Jaså, det säger du.”

”Javisst.”

Det knackade på dörren och Gunnar stack in sin röda näsa i rummet. Vilhelm kastade sig runt på stolen och bad honom vänta utanför.

”Det går inte chefen. Det står någon här utanför som säger sig ha varit tillsammans med den misstänkte och hans unge kompanjon under den aktuella tiden.”

Stolen skrapade mot golvet när Vilhelm reste sig. Pannan och axlarna spände och värkte. Naturligtvis skulle det komma någon för att rädda den skyldige. Så var det alltid. Frågan var bara hur det kommit ut att de tagit in just Ulf Bernesson… om han skulle lösa det här fallet måste han först hitta läckan.

 

Inspirerat av SkrivPuff; “Då vi kom dit hade den försvunnit”

Bakdelen

Saga skulle vara med i skolans luciatåg. Hon hade sett fram emot det. Sångerna, särkarna, ljusen och de andäktiga åhörarna som satt klassvis i aulan spända av förväntan. Veckors förberedelser med musikläraren tillsammans med andra frivilliga. Det fanns ingen mening med att tvinga någon att ställa upp när en eller två klasser skötte firandet för de andra eleverna. Det var bättre så för alla. Saga mindes hur Kevin och Matilda suckat när de fått veta att de skulle vara med i det obligatoriska tåget för femmorna. Repetitionerna hade tagit tid och fyllts av skämt och skratt som störde läraren och de som ville sjunga. Det var sista gången det var obligatoriskt. Beslutet innebar att de äldre eleverna i mellanstadiet fick ställa upp om de ville.

Lucia var det mest ärofyllda. Det visste hon. Det visste alla.  Ändå ville inte Saga vara den som stod där längst fram i ledet med händerna sammantryckta som i bön, med ljus i håret och stum. Hon visste inte vad som var värst, att stå där med brinnande ljus i håret eller att vara tvingad till tystnad när hon ville brista ut i sång tillsammans med de andra. Helst var hon tärna, men tomte kunde också duga. Därför kändes det snopet när Anders delade ut de olika rollerna.

– Saga, du får bli Rudolf tillsammans med Angelina. Bakdelen, alltså, blir din grej. Angie, du står fram.

Hon mindes orden. De hade etsat sig fast i minnet tillsammans med det dämpade fniss som brutit ut i rummet. Det hade gjort henne så paff att hon inte kommit sig för med att protestera.

 

– Du slipper i alla fall stå där framför hela aulan med en röd näsa, tröstade Angelina henne. Och horn… Kanske måste jag ha en bjällra runt halsen också… man vet aldrig med Anders…

– Jo, men kan jag sjunga? Verkar det inte lite konstigt med en sjungande rumpa?

– Klart du kan! Jag tycker att vår ren kan få heta Rudolf med den sjungande röven. Då kan jag slippa den där clownnäsan. Två flugor i en smäll!

 

Med inspo från SkrivPuff: Tärna.

Hasses val

 

Hasse såg ner på den mörkbruna håriga saken i handen. Den påminde om en död bäver där den låg utan att andas. Försiktigt förde han den upp mot skulten och lät den täcka den glansiga huden. Han hoppades att ingen annan skulle göra djurliknelsen, inte se hans nacke som dess platta breda svans och ge honom öknamnet.

Bävern.

Han förde fingrarna genom peruken och försökte få det att falla naturligt ner över pannan. Stråna drog sig ideligen tillbaka uppåt. Hur gjorde man? Använde man frisyrgelé och hårtork?  De andra skulle naturligtvis dra efter andan och kanske till och med skratta när han kom i den. Vad skulle han säga då? Att den värmde skönt nu när temperaturen dragit sig ner mot nollan? Att han hade tappat bort mössan?

Hasse lutade sig fram mot spegeln och kom så nära att hans andedräkt bildade ett grått fält över den blanka ytan. Med fingertopparna drog han försiktigt i skinnet under ögonen. De såg allt lite mörka ut, som två använda tepåsar. Men så hade han inte heller sovit bra den sista tiden. Först uppspelt och överspänd över den peruken som skulle anlända med posten. Sedan, redan efter ett par nätter av lycka, med ångest över vad det skulle innebära att komma till jobbet med en helt ny stil. Han visste ju hur de var, gubbarna. De skulle börja skämta om att han träffat en yngre kvinna, att han hade en ålderskris eller att det var värst vad hans hår gått sta och växt under natten. Han skulle bli Hasse med Pälsen. Eller Bävern.

Spegelbilden stirrade tillbaka på honom. Blek hud mot mörkt hår. Hade det inte varit bättre om han tagit den gråsprängda varianten? Han förde handen mot peruken och grep med fingrarna om den. Halvvägs ångrade han sig och rättade till den igen, lämnade badrummet och gick ut i hallen. Om de andra ville vara ogina och elaka fick de vara det. Det skulle inte få hindra honom från att göra sina egna val. Dessutom var det verkligen skönt med något på huvudet när vindarna ven om örsnibbarna och det fanns värre saker att vara än en bäver. Dörren small igen bakom honom. Snöflingor yrde i gatlyktornas sken. Nu fanns det ingen återvändo. Det gjorde ingenting.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Täcka.

Framtidsutsikter

Måns slog sig ner i den gröna fåtöljen i tevestudion. Han var återigen där för att analysera det politiska läget i landet och de senaste marknadsundersökningarna inför valet. Två spotlights riktades mot honom, tre mot programledarna som ideligen fick sina blanka näsor pudrade mellan inslagen. Det var varmt i studion, men det var han van vid. Det förvånade honom att de anställda själva aldrig tycktes vänja sig vid den hetta de genererade. Till sitt försvar hade de förstås att de måste sitta där varje dag i flera timmar. Själv kallades han in någon gång i veckan under högsäsong, annars alltmer sällan. Han svettades aldrig. Ibland undrade han om det var någon defekt i generna som gjorde det.

– Vad säger du om de nya mätningarna?

Frågan var väntad. Måns svarade samma gamla vanliga, att det tydde på att folket var trötta på den sittande regeringens alla missar. Han sa det varje gång. Det gick alltid hem. Programledarna nickade och log, lade huvudet på sned för att se intresserade ut samtidigt som de fingrade på sina manus. Måns hade ingenting emot att sitta i rampljuset och raljera. Han gjorde det gärna så ofta som möjligt. Det gav honom en trovärdighet som han annars inte skulle få och som generat många långa kliv på karriärstegen. Han hade ingen aning om vad framtiden höll i sitt sköte, men till sitt försvar så gjorde ingen annan det heller.

Inspirerat av SkrivPuff: Försvar

Vännen

– Ska du ducka nu igen, sa Sture och stirrade på Mårten som stod hukande över en långpanna med kärleksmums med en påse kokos i ena handen.

– Fattar du inte vad hon gör med dig?

Nej, Mårten fattade verkligen inte vad det var Sofi gjorde med honom som var så provocerande för Sture. Men han sa inget och såg på hur vita flingor rann ur påsen för att bilda drivor ovanpå den mörka chokladmassan.

– Hon kör ju med dig. Varje gång vi ska göra nåt med gänget säger hon nej, för då är det alltid nåt ni ska göra istället.

– Så är det ju inte, sa Mårten och såg på Sture. Du inbillar dig bara för att du är singel och tror att alla kan leva hur som helst. Somliga måste faktiskt ta hänsyn!

– Tar hon hänsyn till dig då, sa Stig och satte armarna i kors över bröstet. Vilka av dina gamla intressen har du tid att hålla på med nu, va? Samtidigt som hon kör på med sin grej, träffar väninnorna, går på gymmet, skriver in sig på kurser för att kladda i lera och fan vet allt. när gjorde du nåt sånt sist?

– Jag prioriterar annat nu. Faktiskt. Och det är mycket på jobbet, det är inte Sofis fel.

– Men du hade väl mycket förut också? Måste jag ringa din chef och be honom lätta på några av dina arbetsbördor, kanske?

– Nä, nu går du för långt.

Sture tystnade men Mårten kunde se hur ilskan kokade inom honom och fick hans ögon att börja tränga ur sina hålor.

– Livet förändras hela tiden, sa Mårten. Man kan inte vara så som man var när man var ung och Sofi utnyttjar mig inte. Det skulle jag märka om hon gjorde.

– Du är inte klok så naiv du är, sa Sture. Se bara på hur du står här och bakar. Vad är det för nåt?

– Kärleksmums.

– Kärleksmums… till och med namnet är ju bara för mycket. Du måste rädda dig själv innan det är för sent. Vet du ens hur många män som faller offer för psykiskt våldsamma kvinnor? Nä, jag tänkte väl det! Och vet du varför? Jo, för att mörkertalet är stort! De vill inte erkänna det. Kvinnor däremot, de springer till varandra och tjurar så fort det är nåt. Män biter ihop. Jag tycker att du ska sluta med det nu. Haka på ut på lördag. Säg att du har gjort dig förtjänt av det efter den här höstens motgångar. Det har varit mycket på jobbet, som du sa, och nu behöver du få leka av dig lite. Slappna av. Ha kul. Umgås med vänner.

– Med dig, menar du?

Sture skrattade till och slog ut med händerna. Självklart inkluderade han sig själv i vänskapskretsen.

– Du får acceptera att jag blivit en tråkmåns, sa Mårten och började skära upp kakan utan att bry sig om att fördela de ojämna högarna av kokosflingor. Jag gillar faktiskt mitt nya jag.

– Du måste inte välja, sa Sture. Du kan ju ha båda! Samtidigt.

– Nej.

– Nej?

– Ja.

– Ja?

– Ja, jag menar nej. Jag vill inte ha båda. Jag vill bara ha det ena.

– Och då väljer du henne?

– Ja.

– Fast hon utnyttjar dig och dina pengar? Hennes egna pengar kan ju inte räcka nån vart. Det har man väl hört om hur vad de får i betalt inom landstinget. Jag har ju hört talas om mansgrisar, men kvinnogrisar snackar man minsann inte om.

– Kvinnogrisar?

– Ja, såna som Sofi, sa Sture och suckade. De där som tar en massa utan att ge tillbaka. De ska ha och ha och ha. Men ger noll tillbaka.

– Det är nog bäst att jag lägger ifrån mig den här, sa Mårten och placerade kniven på bordet intill pannan. Nu är det dags för dig att gå hem.

Sture protesterade och sa att han varken fått kaffe eller kaka. Det hade de ju kommit överens om. Det var därför han var där. Men Mårten föste ut honom i hallen, öppnade ytterdörren och puttade ut Sture i kylan.

– Det får räcka med din avundsjuka nu. Gå hem med dig. Eller ut på krogen. Men låt mig, oss, vara ifred.

Dörren gick ingen med en smäll. Det rasslade i låset och blev tyst. Ute föll årets första snöflingor, vinglade runt i luften innan de slutligen lade sig på marken och smalt bort.

 

Inspirerat av SkrivPuff; Ducka.