Venus

Fortsättning från På väg

– Ser du stjärnan där uppe? Det är Mars.

Matthieu såg på Young och skakade på huvudet när hon sa att det inte var Mars utan Venus som lyste så starkt över den Médoc.

– Venus, utbrast Matthieu, är du inte klok? Vad fick du lära dig egentligen?

Young förklarade att det var Venus som var Aftonstjärnan, och Morgonstjärnan med för den delen, men Matthieu pös till och slog ut med armarna. Det där begrep hon sig inte på. Lika lite som hon förstod vilka druvor som var mogna att skördas och vilka hon skulle låta hänga kvar på sin stock. Kanske skulle hon lära sig det där tills säsongen närmade sig sitt slut, sa han, men troligen inte. Hon skrattade och frågade om de skulle trampa druvorna med sina bara fötter men han hade avfärdat henne. Det var ingen idé att hon försökte göra sig lustig över en process som hon inte förstod sig på. För allt han visste drack hon säkert skitviner, så länge etiketten var snygg. Det var typiskt svenskar. Skräp i snygg förpackning och alla var glada och nöjda. Sådana var inte fransmännen. De smakade. På riktigt. Hade vinet ben? Ju fler dess bättre. Var bouqueten frisk eller dov? Mångfacetterad eller enkel? Smak av jord eller plommon? Kan ni ens den grundläggande skillnaden mellan champagne och mousserande vin, hade han frågat och blängt på Young.

Självklart visste hon det, hade hon svarat och lagt till att hon bara inte hade lust att säga det. Matthieu hade skrattat, konstaterat att hon inte visste och att hon för hans del lika väl kunde vara okunnig om saken. För vad spelade det för roll, egentligen, när hon ändå inte förstod sig på viner? Hon kunde gärna få trampa det i fantasin och sen dricka något billigt skräp. Han, däremot, stod över sådant.

– Du får ursäkta, sa Young, men jag måste ha en kaffe nu. Jag skulle kunna mörda för en cappucino. Det är sååå gott.

– Cappucino, sa Matthieu. Nu? Vet du inte att man måste dricka det före klockan elva, annars tror folk att man är ett barn…!

– Vad är det som är så farligt med det då, sa Young och skrattade. Jag gillar barn. De är fria och gör som de själva vill. Lyder inga påhittade, larviga lagar. Du, det var kul att snacka med dig och så. Verkligen. Men nu ska jag dra mig tillbaka. Med eller utan kaffevälling. Tyck vad du vill om det. Jag älskar det ändå.

På väg

 

– Sayonara, ropade Young och hörde hur vinden slet tag i ordet och förde med det ut i världen. Hon vinkade med handen ovanför axeln men vände sig inte om. Det behövdes inte för att hon skulle se Tugay sitta med stora ögon och gapande mun. Som en fårskalle. Antingen lever man en gång eller flera, tänkte hon. Men hon ville inte chansa. Det enda som fanns var här och nu. Hon själv, marken under hennes fötter, och havet till vänster.

 

Det skulle gå att mönstra på en båt, tänkte hon. Hon kunde städa. Eller servera. Eller båda. Hon kunde bli flygvärdinna. Resa fram och tillbaka över jordklotet, stirra ner på det under sig och fundera över var hon skulle slå rot. Young lekte med tanken på att bli lastbilschaufför. Sitta högt ovanför de andra trafikanterna och gunga i takt med musiken från bilstereon. Se delar av världen som andra sällan såg. Stanna till på vägkrogar, ta en cigg, en kopp kaffe och nyttja toaletten.

Det hon inte hade tänkt sig var att luffa fram med tåg. Det var för osäkert. För passé. Vem visste när tågen gick eller inte? Om det skulle bli stopp på vägen? Strejk? Banarbeten? Olyckor? Ändå satt hon nu och dundrade fram genom det franska landskapet. Stora öppna fält gled förbi utanför fönstret. Här och där några vilsna hus, en och annan bil, men aldrig någon människa. Inte på landsbygden. Var höll de hus? Young lutade sig tillbaka i stolen och slöt ögonen. De satt väl inne framför teven och drömde om storstaden, tänkte hon och kände tågets rytmiska rörelser vibrera i kroppen. Själv hade hon slutat drömma. En dag skulle hon ha den där lägenheten, bo mitt inne i betongdjungeln med sitt buller och sina föroreningar, men inte än. Inte riktigt än.

Uppbrottet

Fortsättning från igår.

– Jag vill inte bli nån jävla dagisfröken, sa Young.

– Men du gillar ju barn, det vet jag. Jag har sett dig titta på dom och gulla med dem, sa Tugay. Det är ditt kall, helt klart.

– Ja, men jag vill inte ha ansvar för dom, sa Young. Jag fryser till is om det händer nåt. Precis som den där stela jävla gubbstatyn som står och flinar där borta. Jag klarar inte när barn gråter. Jag får panik. Fattar du?

 

Tugay såg på henne med förvåning och tog tag i hennes hand. Young drog bort den, fångade upp sin tygkasse och hängde den över axeln. En nordanvind blåste in från havet och Youngs hår flög fram i ansiktet på henne. Hon förde in det bakom öronen, reste sig från bänken och sa att det var dags att för henne att gå.

 

Med inspiration från Skrivpuff.

Drömmen

Fortsättning från igår.

– Fattar inte hur du ska klara dig på egen hand, Young. Det här är en hård värld och du är… tja… lite soft, så att säga. Du får det bra med mig.

Young såg upp på Tugay. Hans annars så klara ögon hade fått ett fuktigt skimmer över sig. Det kletade av sig på henne. Utan att säga något snappade hon åt sig en av servetterna på bordet och torkade sig i pannan, ner över näsan, ut över kinderna, halsen, händerna innan hon knölade ihop den och skickade iväg den mot duvorna marken. Hon skrattade till när de först hoppade åt sidan men sedan nyfiket vaggade fram mot bollen som gungade i vinden.

– Det jag inte fattar är att det är så varmt, sa Young. Nästan som åska i luften fast det bara är april.

– Varför byter du samtalsämne hela tiden? Snart har du hamnat på glasberget.

Young svarade inte. Istället tog hon av sig trenchcoaten och la den på  bänken mellan sig och Tugay. Efter en stund sa hon att hon hade drömt om en man som hämtade henne. Han hade ingen vit häst. Men en svart motorcykel. Hans hår hade luktat svagt av bensin och hon hade dragit in långa andetag med näsan tätt intill hans nacke. Det hade mullrat när de åkte mot solnedgången. Sen hade larmet ringt och hon hade tryckt på snooze i förhoppning om att kunna komma tillbaka in i drömmen.

– Det måste betyda nåt, sa hon och kisade mot horisonten. Jag vill inte ha det så här. Det måste hända nåt och det snart. Annars blir jag tokig.

Tugay sa att han sällan hört något så skrattretande som Young bakom en mc-knutte. Han skrattade en lång stund och sa att hon fick försöka bättre om hon skulle göra honom svartsjuk.

– Men nåt kommer ju snart att hända, fortsatte han. Du kommer att bli min, vi gifter oss och får barn och så blir vi gamla tillsammans. Du kan bli en sån där vad heter det… dagisfröken. Jag blir ingenjör. Oroa dig inte. Det kommer hända massor. Jag lovar.

Frieriet

Jag älskar ljudet av motorer, sa Young. Kalla mig gärna tokig, men jag gör det. Särskilt ute tidiga morgnar när det är lite folk ute och dagen är så där krispigt ny och fräsch som lakan som precis kommit ur mangeln. Det brummar och tjuter, pyser och gnisslar. Jag älskar det. Kan det betyda att jag är en stadsråtta? Fastän jag är född på landet? Jag hatar gräs, blommor och bin och sånt. Det är nog för att jag är allergisk. Jag vill så gärna ha en lya mitt i betongen. Några krukväxter i fönstren och kanske en eller två pelargoner på balkongen. That’s it. Det räcker för mig.

Jag visste inte att du manglar, sa Tugay. Säger du det för att jag ska förstå hur bra du skulle bli som fru? Men jag trivs inte i stan… jag måste ha gräs och blommor och skog och djurliv. Vi får diskutera det där, förstås.

Young skrattade. Tugay påstod att hon fått röda rosor på kinderna av förslaget och att det gladde honom. Det passade henne, hade han sagt och lagt ena armen om hennes midja. Han hade alltid velat ha en kvinna som kunde rodna. Det var vackert och känsligt, sa han. Young skakade av sig Tugays arm.

Du och jag…, sa hon, ta inte illa upp nu, jag gillar dig och så… Men det finns varken rim eller reson i sån konstellation.

 

Tuva

 

Marguerite satt på tunnelbanan och räknade lamporna som blinkade förbi utanför fönstret. Hon stod emot den gäspning som letat sig fram från djupt i hennes inre. Ryggsäcken gnagde mot benet när tåget bromsade in eller accelererade. Det skulle bli ett märke på insidan smalbenet.

Hon ångrade att hon tagit kjol på sig. De andra skulle prata bakom hennes rygg, påstå att hon tagit den snäva svarta med sprundet fram bara för att det var dags att löneförhandla. Hon hade glömt det där när hon stod i garderoben och valde kläder. Händerna hade valt ut kjolen och den dimrosa kjolen som helt av sig själva medan Marguerite tänkt på kaffet som bubblade ute i köket. Starkt svart kaffe. Rent. Utan socker eller mjölk. Till det en rågfralla med bönröra och grillad paprika. De andra kallade henne fullständigt galen som blivit vegan. Det var överdrivet och hon skulle snart ge upp det, hade de sagt. Men hon skulle visa dem.

– Menar du att du att de döpt barnet till Tuva-Lisa, sa en kvinna bakom Marguerite. Vad är det för påhitt? Är det inte namnet på någon slags förvirrad prinsessa i en av de där gamla tomtar och trollsagorna? Det låter hemskt tycker jag.

Marguerite fick lust att vända sig om och nypa kvinnan i örat. Alla dessa människor som ständigt kritiserade andras val… de gjorde henne illamående. Nu skulle hon inte vara tyst längre med sina egna val. Matvanor, klädval, frisyr… De fick säga vad de ville. Marguerite bestämde sig. Hon skulle gå in på kontoret med högburet huvud utan att bry sig om vad de sa om hennes kjol och hur den hjälpte till att framhäva den kurviga kroppen. Och hon skulle höja lönen. Den här gången skulle de andra inte få henne att huka i ren panik. Hon skulle inte låta sig bli skräckslagen över att om hon fick högre än den föreslagna summan. Hon skulle bli glad. Överväldigad. Det kunde de gärna ha! Och äta upp!

Marie

 

Det var den sjuttonde maj. Vi var ett gäng som gjort en grej av att fira vår vänskap just den dagen. Med åren hade firandet blivit alltmer avancerat. Från att ha varit en fest hemma hos någon av oss, hyrde vi nu lokal och tog in artister. Bjöd in fler och fler som inte hade med det ursprungliga gänget att göra men som på något sätt hade anknytning till oss eller kunde utgöra viktiga kontakter.

Alla skrattade och skålade. Ryggdunkningar. Kramar. Kindpussar till och med. Jag såg Majsan svassa runt på sylvassa klackar. Oscar i sina nedslitna loafers till den smoking han alltid hade på fest oavsett anledning. Magnus hade pekat på dem och frågat om skorna växt fast. Jag minns att jag vek mig dubbel och fick knipa för att inte kissa på mig när jag såg Oscars min. Röda blommor sprack ut på hans kinder och han stammade fram att lackskorna var hos skomakaren. Att han försökt hämta ut dem i tid men stoppats av en lapp på dörren. Mannen var på semester och butiken stängd. Oscar hackade ur sig en svordom och lommade iväg till baren efter en ny drink.

Oscar var en sådan där person som inte tålde skämt. Vi andra gjorde allt för att få honom att lätta upp och bjuda lite på sig själv. Men han började bara prata konstigt och se ner på sina fötter. En riktig tråkmåns. Drog alltid ner stämningen från hundra till noll på tio sekunder. Hade dille på siffror och statistik. Värdelös på social interaktion. Men gammal i gänget och bra att ha inför kommande investeringar.

Det fanns inte ett bostadsområde som inte Oscar kunde vaska fram kalkyler på inför eventuella investeringar. Hade värdet stigit eller legat stabilt de senaste tio åren? Hur såg det ut med den saken i grannområdena? Oscar visste svaret. Och jag behövde aldrig ge honom ersättning för besväret. Faktum var att jag gjorde honom en tjänst. Han hade en meningsfull syssla att utföra även på lediga stunder. Vi vann båda på det.

Jag vet inte hur han fick tag på Marie. Hennes långa svarta hår, slanka midja och ben som fick henne att likna ett rådjur som trippade fram mitt i skogen av iakttagande män. Hennes enda brist var att hon liksom Oscar saknade humor.

Jag såg henne aldrig skratta med när vi skämtade. Istället drog hon Oscar i armen och förde iväg honom bort från oss andra. Hon föreställde sig nog att hon var lite finare än oss andra. Lite mer kultiverad.

Det gjorde mig rasande. Jag kunde inte begripa att Oscar med talproblematiken hade låtit sig förföras av en kvinna som dissade hans umgängeskrets och mer eller mindre isolerade honom ifrån den. Henne ville jag lära en och annan läxa. Men först…

Med ett champagneglas i vardera handen passade jag på att smyga upp till Marie när Oscar var upptagen med att prata med några bekanta. Hur upplevde hon evenemanget? Bra, hade hon svarat och sagt att hon särskilt uppskattat trubaduren med sin akustiska gitarr. Jag hade leende ljugit att jag gjort det samma. Vi skålade sinsemellan och önskade honom all lycka i framtiden.

Jag gav henne komplimanger för hennes utmärkta svenska och berömde henne för att hon hade lärt sig vårt lilla, komplicerade språk på så kort tid. Väldigt imponerande. Inte ens drottningen hade klarat det under alla år. Marie hade sett på mig med förvåning och konstaterat att detta kunde bero på att drottningen säkert inte talade mycket svenska i hemmet med sina språkkunniga barn och make. För att inte tala om anställda. Och att Oscar däremot var kunnig i matematik, kurvor och diagram, men inte i språk. Franska var dessutom komplicerat. Inte ens de som hade det som modersmål behärskade det fullständigt. Därav rättstavningstävlingar i skolorna. Jag talade om för henne att det lät absurt att inte kunna sitt eget språk ordentligt. Hennes min fick mig att byta samtalsämne.

Jag sa att champagnen var frisk och inte alltför söt. Hon höll med. Jag sa att det hade en ton av gula äpplen och hon nickade imponerat. Hon sa att där fanns drag av rostat bröd och aprikosmarmelad. Jag sa att där också fanns smak av nougat och citrus. Hon sa att hon kanske inbillade sig men att hon tyckte sig känna lite honung. Jag sa att jag höll med. Hon sa att hon var förvånad över att en svensk uppfattade så många nyanser av champagne. Jag var frestad att lägga ena handen mot hennes svank och låta den andra handens fingrar röra vid de röda läpparna.

Jag såg att hon inte hade mer smink än så. Rött läppstift mot ett naket ansikte. Det måste vara något franskt, tänkte jag och lät blicken dröja en sekund för länge i hennes mörka ögon. Hon vek inte bort blicken. Rörde hon lätt vid läpparna med tungspetsen? Eller var det något jag fick för mig? Nog var det en signal?

Jag la handen på hennes arm och sa att det var trevligt att prata med en person som förstod sig på de små detaljerna i livet. Hon skrattade och vacklade till. Jag tog ett stadigare tag om hennes arm för att hjälpa henne hålla balansen.

De där skorna ser livsfarliga ut sa jag och nickade ner mot stiletterna. Hon svarade att den som ville vara fin fick lida pin. Så då är inte jag fin, sa jag och skrattade. Hon sa att det var jag absolut och att hon inte menat det så. Det fick jag inte tro. Att det var annorlunda för kvinnor. Att män som var chosefria var snyggast. Att de som var trygga i sig själva och sitt naturliga utseende var de som hon ansåg som mest tilldragande.

Jag tänkte på Oscar. Hans skor. Samma gamla smoking som började få slitna armbågar. Hår som hängde ner över ögonen. Säker bland siffrorna. Fullständigt inkompetent bland världens övriga inslag.

Vad såg hon hos honom? På vilket sätt var han tilldragande? Enkelheten i att dra på sig ett och samma varje gång det var fest? Eller att strunta i betydelsen av en regelbundna besök hos en frisör?

 

Inspiration Svart, från Skrivpuff.