Skrivpuff, 29:e mars, 2018.

Villkor

Det är ett villkor från min sida att du ger upp det där nu och gör som jag säger. Dina föräldrar skulle ha hållit med. Om de varit i livet. Det är en dålig idé att bli musiker… Tiderna är usla, betalningen obefintlig och var har du tänkt uppträda? Nej, det saknar betydelse att du vill bli konsertpianist. Om det inte är ännu värre. Rockartister kan ju ändå spela på småklubbar… Jag tycker att du ska göra nåt nyttigt. Naturvetenskap eller statsvetenskap är nyttigt. Att jobba på ICA är nyttigt. Att knäcka fingrarna framför tangenter är fåfängt. Du är inte ens tillräckligt bra. Se på de stora pianisterna! De ha tränat i timtals varje dag, sedan krypåldern. Krypåldern! Själv började du inte förrän du var elva. Visst är dina fingrar långa och smäckra. Musiköra har du. Men du saknar erfarenheten, bildning och de rätta kontakterna. Vem som helst kan inte valsa in i branschen. Det finns en stig att följa. Den har du inte tillgång till. Vet du ens hur en fluga knyts? Vad det kostar med en frack? Har du en aning om vad en frack är?

I din familj bar männen flanellskjorta, jeans och kängor. Deras händer var grova och starka. Inte spensliga. Talet var enkelt och rakt på sak. Inte smäktande och omständligt. Kommer du att kunna hantera att vara katt bland hermeliner? Det är tveksamt… de kommer att äta upp dig. Jag vet att skolan fått dig att tro att du har möjligheter och val. Men allt det där tillhör en fantasivärld. Ett undantag till verkligheten. Ute i världen är vi lämnade åt det öde vi föddes till. Barn följer i sina föräldrars spår. De söker inte nya vägar. De går dit de är avsedda att gå. Och du ska till din farbrors entreprenörsfirma i sommar. Lägga asfalt kommer vara bra för dig. Vi säljer pianot. Du slutar gå hem till Anna-Stina. Hennes flygel gör dig olycklig. Till hösten kan du börja studera igen. Nåt nyttigt. Du får bo kvar här, gratis och jag köper dina böcker. Men spelandet måste få ett slut. Det är mitt villkor.

Nå?

 

Skrivpuff.

Skrivpuff, 26:e mars, 2018.

Kommer

 

Va!? Sitter du här och lyssnar på en snubbes om sjunger om att han är en polisbil. Du har verkligen tappat det!

Asså, vem tror du att du är? Du kommer här och spelar tuff, säger en massa taskiga saker och tycker att du vet allt så jävla bra! Men gissa vad? Det gör du inte. Inte alls. Du är lika pundig som alla dina kompisar.

Tut-tuut, tut-tuut…! Jag är en polisbil… hahahaha! Det går inte att bli pundigare än så. Du är en looser och det vet du.

Stick, ditt jävla as! Annars ropar jag på morsan. Mamma, Jocke är dum i huvet!!

Looser…

Stick!

Jag vill inte vara kvar här ändå. Hahaha! Polisbil… tut-tut!

Dra nån gång! Har inte du en blöja som måste bytas, va…?

Tut-tut!

Försvinn!

Ja, jag ska. Brum-brum… Kolla när jag kör ut i köket. Tut-tut, tut-tut…!

Gå då, ungjävel!

Har du mens, eller?

Tönt!!

Det small till när Tilda kastade boken. Jocke slank ut genom dörren och hann med en hårsmån undan innan den träffade dörren. Hans skratt klingade bort och dog.  Tilda suckade högt och sparkade med ena foten i sängen. Hon svor högt för sig själv när hälen träffade den mjuka madrassen och fick skavsåret att spricka. De nya kängorna som hon tjatat till sig lagom till skolstart hade skavt och hela dagen. Första dagen på gymnasiet och Tilda hade gått med ett plågat ansiktsuttryck hela tiden. Det hade blivit mycket mer springande i korridorer än hon hade räknat med. Skolan var minst dubbelt så stor som högstadiet hon gått i och som nu var Jockes domän. Det hade varit spännande att börja gymnasiet. Hela sommaren hade hon sett fram emot att lämna alla barnsliga ungar på Klockarskolan bakom sig. Men nu när hon börjat visade det sig vara ett evigt flängande mellan de olika salarna. Det fanns inte en chans att hon skulle hinna lära känna några av de andra eleverna i de högre klasserna. Och Johan, honom hade hon inte sett en skymt av ens. Hon som sett framför sig hur de skulle mötas i korridoren och börja prata… så dum hon varit! Klart de inte skulle! De kände ju inte varandra och han visste nog inte ens vem hon var.

 

Skrivpuff.

Skrivpuff, 23:e mars, 2018.

Vänta

 

Här sitter och jag glor på färg som torkar, mamma!

Nu skojar du, Helena. Nåt gör du väl?

Nej, seriöst. Det är vad jag gör. Det går förbannat långsamt. Så jag tänkte att jag skulle passa på att ringa dig. Medan den torkar.

Har du så tråkigt, gumman, att tiden släpar sig fram?

Ja, du, nog släpar sig tiden fram när färg ska torka…

Vad håller du på med egentligen?

Jag målar lite. Har ju gått en kurs i akvarell på Folkan. Men varje lager måste torka, annars blir det ingen lavering förstår du.

Jaha, jag trodde bara att du hade tråkigt, ja. Men det låter ju kul med vattenfärger.

Akvarell, mamma.

Ja, ja, akvarell… men det är väl ändå samma sak som du höll på med när du var liten. Och då hette det vattenfärger. Så det så.

Det är inte riktigt samma sak, mamma…

Jo då, du satt där vid köksbordet och plaskade med färg. Du skulle ha sett de där puckarna du fick! På två sekunder gick de från klara färger till en och samma gråaktiga sörja. Det minns jag så väl.

Men det är inte såna färger nu. Det här är akvarell. Inte några barnfärger…

Nehej… ja, ja… jag försöker mitt bästa här. Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Borde du inte göra nåt vettigt förresten?

Som vad då, mamma?

Ja, som att jobba eller städa eller så.

Men det är ju det här jag vill jobba med, mamma! Och städa? Är det en vettig syssla menar du?

Ja, det är det väl. Vettigare än att leka med färg i alla fall.

Vad töntig du är…

Är jag? Det är jag väl inte. Varför säger du så? Jag har ju alltid velat ditt bästa och stöttat dig. Har du glömt det?

Nej, det har jag inte. Men jag bestämmer vad som är mitt eget bästa nu, mamma. Du har liksom gjort ditt. Förstår du?

Nej, du, lilla vän… jag behövs allt fortfarande, det hör ju jag det.

Det gör du inte. Jag klarar mig själv. Jag vet vad jag gör. Och jag gör det jag vill.

Men du sitter ju hemma och tittar på färg som torkar! Det kan ju inte vara roligt att ha så tråkigt…

Det sa jag inte…

Jo, du sa att du tittade på färg som torkar. Det är att ha tråkigt. Det vet alla att man menar med det uttrycket.

Men jag menade inte så. Nu får du lägga av… Jag menade bara att jag faktiskt tittar på färg som torkar. I utbildningssyfte.

Utbildningssyfte? Inte konstigt de säger att unga av idag bara flummar runt och att skolan är rena flumodlingen. Vad ska det bli av dig?

Konstnär, mamma. Jag ska bli konstnär!

Helena… det är inget yrke. Du kommer inte att klara dig på det.

Mamma… det finns många som jobbar med det…

Jaha, där ser du. Det är redan fullt inom den genren!

Men jag vill… jag menar… jag måste!

Ja, du måste så himla mycket. Men det är inte bra med måsten, förstår du! Det står det om överallt numer.

Var då?

Ja, i tidningarna… Det står att man alltid ska ifrågasätta saker som man ”måste” göra. De är farliga. Kan leda till nervsammanbrott.

Mamma…

Ja. Det är allvarliga saker!

Mamma… du… jag har inte tid att prata längre. Jag har saker som jag ska göra.

Som att titta på blöt färg?

Ungefär så. Men inte riktigt. Vi får ta det här en annan gång. Du måste släppa iväg mig nu.

Men…

Mamma… hej då. Vi hörs sen! Jag ringer dig.

Skrivpuff, 22:a mars, 2018.

Fragment

 

Det här är ett fragment från Tutankhamons liksvepning, sa Gösta och höll upp en ljusbrun tygbit i luften. Ni ska få se närmare på det. Men ni måste lova att inte yppa något om vad ni har sett här i rummet. Det här är rent olagligt. Fast det vet ni ju redan. Annars skulle ni inte vara här.

Ett dämpat skratt hördes från deltagarna runt bordet. Gösta plockade fram bommullshandskar som han lät deltagarna förse sig med innan de fick ta i tygbiten. Linnet doftade svagt att örter. Ivriga händer undersökte materialet och skickade det vidare till nästa i en lång kedja innan det åter låg framför Gösta.

Jag vet att ni är seriösa samlare, fortsatte Gösta och sträckte på sig, och jag litar på att det här föremålet fortsätter att tas om hand på bästa sätt. Nu kastar jag ut det till er och den som hugger bäst får det!

Han log, undrade om någon hade frågor och såg dem var och en i ögonen. Det lös i ögonen på dem men ingen verkade vilja ge första budet.

Jag har fått ett bud sen tidigare, ljög Gösta, på tjugo tusen. Ska vi verkligen låta det gå så billigt undan? Det här är ju ändå en bit historia – riktig historia – hitförd direkt från Konungarnas dal. Den har bara sett ljuset i en dryg månad efter att ha legat i graven i nätta tre tusen år. Min assistent är pålitlig och effektiv. Det kommer att dröja innan nån märker nåt. Då är det redan för sent. Linnet är ute på marknaden. Svarta marknaden.

De skrattade och Gösta nickade menande åt deltagarna. En man i kritstrecksrandig kostym och runda glasögon höjde budet. Auktionen var igång. Gösta gnuggade händerna. Nästan hela slutsumman skulle bli ren vinst. Det hade varit lätt att muta sig till en bit ur graven. Allt han hade behövt var några smygtagna foton på rätt man som med händerna på fel kvinnas bröst. Sen var saken biff. Det funkade varje gång. Alla hade sina hundar begravna. Gösta behövde bara nosa upp dem.

Jaha, sa han och harklade sig. Ska vi drämma till med fem hundra tusen kronor? Vad säger ni? Är det inte ett fynd? Ni kommer aldrig få chansen igen. Första…

Gösta gjorde en paus. Han såg sig omkring och skulle just fortsätta, när dörren till konferensrummet flög upp.

”Det är polisen”, röt en storväxt man med blossande kinder och slängde upp en legitimation i luften.

Skrivpuff, 14:e mars, 2018.

Varsamt.

Jag älskade det där stället. Det var smalt, trångt, och belystes av ett fönster en knapp tvärhand ovanför golvet. Kattvind, sa mamma att det hette. Själv förstod jag ingenting. Det fanns inte ett spår av någon katt där, bara dockor, lego och en sagobok om en svampfamilj som följt med i en av kartongerna som ropats in till auktion. Men det var mitt paradis, med eller utan katt.

Knarret från dörren fick mig alltid att rysa av välbehag. Om jag tog med mig nyckeln in i och smällde igen den bakom mig, visste jag att ingen annan kunde komma in. Då låg jag och spanade ut genom fönstret mot tunet utanför huset och fantiserade om prinsar och prinsessor. Min prins skulle komma ridande ut mellan granarna som omgav sommarhuset och svepa upp mig bakom honom på hästen. Sen skulle vi gifta oss och leva lyckliga i alla våra dar. Jag såg framför mig hur mina knubbiga fingrar varsamt slingrade in sig i en gyllene kalufs samtidigt som jag gav kinden en puss som lämnade ett blött märke efter sig innan han kastade upp mig i luften för att fånga mig på nervägen.

Skrivpuff, 13:e mars, 2018.

Uppfylld

 

 

”Mmm… det doftar så gott”, sa Havila, lyfte på locket till grytan som puttrade på spisen och drog in ett djupt andetag. ”Jag tycker om när det är du som lagar maten. Det blir så varierat då! Vad är det här?”

”Det är nåt jag hittat på”, sa Aliénor. ”Jag fick inspiration och tog lite av det som fanns hemma i kylen. Chilifrukten, vitlök, pak soyen… och så de där köttbitarna du hittade i butiken igår till specialpris. Sen kryddade jag på lite. Timjan. Rosmarin. Mer chili. Lite curry. Du vet hur det blir ibland? Man bara kör på. Free stajlar, så där. Det fick koka ihop sig en stund. Du vet. Så det blir så där… sönderkokt! Efter det smakade jag av igen. Tog salt. Lite peppar. Funderade på grönsaker till också. Hur gör jag med dem? Ugnsbaka? Riva? Steka? Förvälla? Möjligheterna är så oändligt många. Jag bara sprutade ut idéer! Men så tänkte jag: raw food. Det är ju så nyttigt. Så nu är de sköljda och serverade som de är. Ta da!”

Skrivpuff, 12:e mars, 2018.

Vanligt.

”Asså, hon ska alltid va så jävla viktig”, snäste Sonja till Vickan så högt hon vågade för att inte dra till sig chefens misstänksamhet. ”Ser du det där fula hon har kring halsen? Va är det för nåt? En haklapp, eller?”

Vickan kastade en blick upp mot dörren in till konferensrummet och granskade kvinnan i de högklackade stövlarna, snäva kjolen och bylsiga koftan som hängde trendigt slarvigt knuten runt en tunn blus. Ovanför brösten guppade ett virkat garnsmycke som påminde om 1980-talets handgjorda spetskragar i allt utom grovleken.

”Jag vet inte”, sa Vickan tveksamt, ”men jag tycker att det ser rätt snyggt ut.”

”Du ska som vanligt ta andras parti gentemot mig”, protesterade Sonja och trutade med läpparna som ett truligt litet barn som vägrats kaka före middagen. ”Jag fattar inte vad du ser hos den där människan. Och det är fan inte snyggt, asså!”

Det klickade från Helens skor när hon trippade runt bordet och log mot alla som satt där. Mattias kastade sig upp ur sin stol och drog ut den som var intill honom. Helen sjönk ner och placerade ljudlöst en bunt med papper framför sig. Kaffedoften låg tung över rummet.

Skrivpuff, 9:e mars, 2018.

Vår.

Pilen gick rakt in. Träff på första försöket. Salka vred sig som ett plågat djur. Hjärtat kämpade för att kringgå hindret som stött in i det. Förgäves.

”Det var inte så här det skulle bli”, kraxade fågeln som ännu satt på henne axel. ”Vi skulle bege dig ut i världen, frälsa den från ont och inte tillåta oss vila förrän vårt uppdrag var slutfört. Men se på dig nu. Stupad redan vid första hindret.”

Salka kved och försökte slita ut pilen ur bröstet. Men den satt där den satt. Fick hon ur den skulle hon ändå förblöda, det visste hon. Ögonen irrade runt utan att finna fäste hos något av de höga träden omkring henne. En ilning av smärta drog ihop kroppen likt en krampaktig makaron. Bror skulle skratta om han fick reda på det. En ny våg av smärta sköljde över Salka och kroppen sögs ihop i ytterligare en kramp. Mossan frasade av hennes tyngd och en fågel sköt skrämd upp från marken. Svordomar rann tyst ur Salkas mun.  Vem det än var som skjutit pilen skulle den få sitt straff. Hon knöt nävarna och kved.

Skrivpuff, 8:e mars, 2018.

Avvakta.

 

”Du har alltid fått det du pekat på”, fräste Gunnel så att droppar av spott for ut och landade på mobilen. Hon höll ett krampaktigt tag om med handen. ”Du ska inte få det här också!”

”Vad dillar du om”, frågade Lena. ”Jag har väl för helvete aldrig fått nåt jag velat ha!”

Det blev tyst i telefonen. Gunnel andades ytligt. Avvaktande. Hur hade Lena mage att påstå något sådant? Hon stirrade ner i korkmattan. Den var brun med grönt mönster. Original. Sånt som folk skrek efter nu för tiden. På dess nytorkade yta hade Gunnels yngsta halkat omkull när han kommit springande in från vardagsrummet. Hon kunde fortfarande höra hur det ringde i öronen när hon ropat ”Stopp” men inte hunnit hejda de små fötternas framfart. En tand hade slagits ut. Roten var intakt och fick den att påminna om en sådan där hajtand hon sett i en uppslagsböckerna. Blodet hade forsat och hon hade varit tvungen att springa mellan svabben och det tröstlösa barnet.

”Det lösöre jag har tagit”, sa Lena och avbröt tystnaden, ”tog jag enbart för att du inte ville ha dem. Ska det hållas emot mig nu? I så fall kan du komma hit och hämta det. Det ligger här. Kom vet ja. Det är bara att hämta skiten, om det ska vara så!”

”Så minns inte jag det”, svarade Gunnel. ”Jag minns det som att du hade valt ut det som du ville ha. Jag fick ta av det som blev över. Men det funkar inte så och det vet du! Vi måste dela det här. Du kan inte ta hela gården också.”

”Också? Vad fan menar du med ’också’?”

”Jag menar bara att vi måste dela rättvist”, sa Gunnel och kämpade med att hålla tillbaka ilskan som brann inom henne. ”Det har ju gått i arv förr, i flera gånger, så varför ska inte vi klara det?”

Ett skrapande ljud tvang Gunnel att rycka bort mobilen från örat. Ansiktets förvreds i en grimas. Hon mimade en svordom mot den, tryckte upp långfingret mot displayen, kom på sig själv och kikade ut genom fönstret för att se om någon där ute i vinterlandet hade sett henne. Men gatan var tom. Rök ringlade upp mot skyn från några av villornas skorstenar. Här och där stod bilar parkerade på infarter. Men ingen syntes till. Gunnel andades ut och förde telefonen mot örat igen.

”Vi får sälja den”, sa Gunnel.

”Över min döda kropp”, fräste Lena. ”Jag har investerat alldeles för mycket av tid och engagemang på den där stugan. Vad har du gjort? När var du där sist och klippte gräset?”

”Vem var det som alltid handlade till mor”, sa Gunnel, ”och lagade hennes mat? Betalade räkningarna? Städade? Jag såg aldrig dig med gräsklipparen, trots att jag var hos henne nästan varje dag. Dessutom vill jag minnas att grannpojken brukade…”

”Du minns fel.”

”Jaså”, sa Gunnel och studerade sig själv i reflektionen i ett vitrinskåp som hon köpt för sin första lön som barnskötare. ”Men jag tycker inte att det spelar nån roll hur ofta vem gjorde vad. Det gör ingenting att det var jag som förberedde för allt när hon fyllde nittio eller att jag fanns där när pappa gick bort. Vi ska ändå dela på arvet. Om det betyder sälja, så…”

”Jag har faktiskt inte tid med ditt osammanhängande dravel mer”, sa Lena. ”Ja, du får ursäkta men allt det här gör mig trött och jag måste få vila. Men en sak är säker. Du får inte gården. Därmed basta.”

Skrivpuff, 7:e mars, 2018.

Upphöra

 

Du får inte gå dit säger jag ju. Det här vansinnet måste upphöra!

Långa, seniga fingrar klängde sig fast runt Naphtalis knutna näve men han brydde sig inte. Amalric skulle inte få komma undan den här gången. Han tog tag i händerna som drog i honom, slet loss dem och svor rakt ut utan att bry sig om kvinnans askgrå uppsyn. Det var Amalrics fel att Aaren gett sig ut på sjön och senare hittats med ansiktet vänt neråt, till hälften fastfrusen i ny tunn is med en yllekappa som gjorde kroppen tung och svår att dra upp.

Du är den ende jag har kvar. Om nåt händer dig är det ute med mig.

Kvinnan satte armarna för bröstet och började gunga fram och tillbaka på träpallen intill den öppna spisen medan hon beklagade sig. Trots hettan som strålade från elden syntes det att hon var kall. Naphtali sträckte sig upp mot byrån intill halldörren. Han drog åt sig sin kniv som blänkte i det svaga eftermiddagsljuset som letade sig in mellan bladet på en pelargon som gjorde sig bästa för att fylla ut den lilla fönsternischen. kvinnan såg på honom medan han tryckte ner den i slidan som hängde från livremmen.

Jag måste gå, mor. Han får inte komma undan.

Han slängde på sig en rock och försvann.