Pantokrator

Kristus Pantokrator

Mitt i byggdammet låg en… jag sköt upp skyddsglasögonen i pannan och gick närmre. Försiktigt som om jag var rädd för att trampa sönder den trots att jag befann mig på ett par meters avstånd från den.  Trots att jag rivit ner papptaket som täckte ruttnande träbalkar såg den helt oskadd ut. Faktum var att det inte ens tycktes som om det landat ett endaste av de annars så yra dammkornen som dansade omkring mig i solljuset från fönstret. En miniatyrikon föreställande Jesus Kristus med höjd högerhand och ett manuskript i den vänstra mot en guldbelagd bakgrund. Pantokrator. Var det inte så det hette? Jag kliade mig i huvudet och satte mig på huk intill den, förundrad över att den hamnat just där, mitt i renoveringens kaotiska uppkastningar. Jag höll andan en stund och lystrade. Kanske hade Micke kommit hem och spelat mig ett spratt? Han hade alltid ett så udda sätt att överraska mig på. Det var svårt att veta säkert om han ville skrämma mig eller bara inte fattade hur hans snedvridna skämt kunde tolkas. Som den gången han hade bytt ut majonnäsen mot tandkräm…  

– Micke, hallå! Kom fram nu!

Mina ord ekade mot de tomma väggarna. Trots att jag inte kunde se de andra rummen i huset visste jag att jag var ensam. Det är något med luften som avslöjar det, att de är tomt. Man kan känna på sig om någon lurar i ett hörn. Men nu, fanns där… ingenting.

Varsamt plockade upp ikonen och synade den. Solen spelade i guldet och det såg ut som om Jesus blick följde mig. Den sög sig fast som om… det brände till i fingrarna och svor så som jag aldrig svurit förr. Miniatyren dunsade svagt när den landade på golvet. Jag brydde mig inte om det. Struntade i om den fick skråmor eller repor eller flisor som flög ur den. Hade faktiskt lust att sparka till den så den flög. Fingertopparna plågade mig och jag suckade. Hur skulle jag nu kunna fortsätta riva i huset med de här händerna?

Inspirerat av Skrivpuff: Plåga.

Bildkälla: Wiki Commons

Blånor

Ulla strök med handen över linnet. Det var strävt och lent på samma gång. Svalt och varmt. Mjukt och styvt. Grovt men ändå fint. Hon hade gjort det själv. Odlat. Berett. Spunnit och vävt. Det hade tagit tid. Längre än hon kunnat ana. Enbart beredningen var tids. Rötningen gick inte att påskynda hur ofta Ulla än vände på linet. Den skördade växten låg i en stor hög på marken utanför friggeboden.

Det här tar för lång tid, hade skatan väst på axeln.

Dess skratt lät lågt och hest. Den tog några prövande steg på Ullas axel och pickade med en näbb lika vass som en nyslipad morakniv in i örat. Pockade. Hackade. Väste att projektet var det mest idiotiska den sett på länge och det ville inte säga lite med tanke på Ullas faiblesse för spritt språngande idéer…

Rötningen tar den tid den tar, sa Ulla och borstade bort lin som fastnat på byxorna efter vändningen. Den går inte att skynda på för då blir det intet av linnetyget till Maria.

Det dunsade till när hon lät grepen falla in mot bodens vägg och bli stående på sniskan likt en av gubbarna utanför Systemet en lönedag. Det enda som fattades var keps och cigg. Och en dinglande kasse.   

Det hade börjat som en kul grej. Ulla skulle hobbyforska sig till kunskap om forna tiders textilframställning.

Nåt så galet, skrattade kråkan och pickade in i örat igen. Du klarar aldrig av det. Vad ska grannarna tro? Plöja upp halva tomten och så lin…

Sluta nu! De får gärna komma och fråga vad jag gör. Kanske finns en och annan som blir förvånad över att jag sått och skördat linet helt själv. De vet ju att jag väver ibland. Så det är inte ett dugg konstigt att jag gör ett försök. Här, ta lite kex. Det här har jag koll på, förstår du!

Ulla höll upp en torr kaka som fågeln mumsade i sig så hastigt att den smulade ner hela hennes kofta.

Så ja… Ta det lugnt, sa Ulla och strök fågeln över huvudet. Jag har mer åt dig. Ja, då, du ska få mer…

Hon kliade fågeln på bröstet och lirkade med den.

Ibland tar saker tid, förstår du, sa hon och strök den över fjädrarna. Snart nog är det dags att bråka linet. Men inte än. Ja då… jag vet att du är ivrig att få saker gjorda men nu får du vänta. Sedan kommer det gå undan, ska du se! Då tar vi kammen. Reder ut tovor som uppstått, borstar bort vedartade delar som hängt sig kvar. Sedan kommer fibern glänsa som silver. Och du kan få de där grövre trådarna som blir över. Blånor, heter det. Det blir fint till ditt bo.

Fågeln började trampa av och an på Ullas axel, skratta hest och flaxa med vingarna så att Ulla fick skydda sig med handen.

Men lilla vännen…, sa Ulla, inte tänker du väl sitta på min axel hela livet? Du, som är fri att leva ditt eget liv. Sätta bo och flyga högt som lågt. Jag vet att du är bekymrad över hur det ska gå för mig. Men oroa dig inte för det, jag klarar mig bra. Här ska du få pumpafrön!

Ulla kisade mot skyn och manade försiktigt på fågeln.

Ta dig ut i världen och testa dina vingar nu, jag vet att du kan det. Hitta någon. Sätt bo. Bli fler.

Det hade tagit tid för linet att gå från frö till vävt tyg för att slutligen bli dräktöverdel. Ulla strök med handen över linet. Mjukt. Men samtidigt strävt. Svalt och varmt på samma gång. Silverskimrande men också matt. Hon kände varje stygn i sin kropp, varenda vikning och fåll. Trådarna som löpte över och igenom det. När Maria stod iförd det hade hon fått ett sällsamt skimmer över sig. Ullas ögon hade tårats.

En knackning på fönsterrutan ryckte henne ur tankarna, förvånad att någon påkallade hennes uppmärksamhet den vägen istället för via stugans öppna ytterdörr. Två svarta ögon plirade mot henne. De svarta och vita fjädrarna som tillsammans bildade en frack som inte ens den skickligaste skräddare skulle kunna skapa. Ulla reste sig och gick bort till skänken i andra änden av rummet. Där i en av dess många lådor låg det. Blånoret.

Inspirerat av Skrivpuff: Iförd.

Ens

Jag böjer mig ner och griper tag om en hög sand.

Blöt, lerig, nästan svart, strilar den genom mina fingrar. De salta vindarna från havet griper tag i håret och sliter med ens loss det ur hårsnodden jag tvinnat extra hårt. Nordliga vindar. Genommulen himmel. Vattnet som plötsligt kastar vassa vågor mot mina fötter och får mig att ta ett steg bakåt. Snabbt. Så att jag nästan faller. Sandaler som fylls med sand som slipar min hud.

Vem du än är, vem du än hatade, ska jag få tag i dig.   

Inspirerat av skrivpuff: ens.

Middagen som inte blev

Boris böjde sig ner och kikade in under köksbordet. Två tallrikar och assietter, fyra glas och lika många par bestick. Vikta servetter som påminde om blommiga svanar.

”Är det inte konstigt att duka under bordet?”

”Ja, mycket har man sett men undrar om inte det här tar priset”, svarade Sören och kliade sig i huvudet.

Det fick Boris att sucka och ta sig för pannan.

”Men är du helt bakom flötet idag? Sören, för fa-an… vi är på en brottsplats och så yr du runt med ditt mjäll och fan vet allt…”

”Helvete… det tänkte jag fan inte på ens… sorry, chiefen…  det har varit lite tufft hemma. Bebisen vill fan inte sova och Sonja är grinig så in i helsike.”

”Du, ditt privatliv får du lämna hemma. Här är vi professionella. Klarar du inte det så vet du vart du ska gå! Hon låg alltså in hallen när dottern kom för att titta till henne?”

Sören nickade och harklade sig, vägde från fot till fot med röda kinder.

”Just så är det. Hon låg precis innanför dörr’n. Hade inte svarat i telefon under dagen så dottern tyckte det var bäst att kila förbi. Det var något med hjärtsvikt…. Jag minns fan inte vad hon sa riktig. Snörvlade så mycket att det var svårt att höra ordentligt trots att jag bad henne hämta andan innan hon svarade. Men hon lyssnade inte på mig. Det kan ha varit gikt också. Säkerligen någon slags delirium. Demens kanske? Kvinnor i den åldern får väl inte psykoser?”

”Inte vad jag vet. Men underligt är det ju att hon skulle duka så här och sedan segna ner i hallen. Fanns det inga tecken på våld?”

Sören skakade på huvudet och svarade att ingenting tydde på att hon bragts om livet.

”Ytterdörren var låst dessutom”, fortsatte han. ”Så om någon var här, skulle den personen behövt en nyckel.”

”Är det säkert? Har någon kollat alternativa vägar in och ut? Och maten…”

”Det är en slottsstek. Hon verkar ha gjort gelén till den själv. Här står en burk med handskriven lapp. Januari 1989. Den är från i år. Finns säkert fler i skafferiet. De är ju såna, de där som håller på och donar i hemmet. Det går inte att göra bara en sak av varje. Måste fylla upp hela förråden på en gång. Ingenting har kokat fast i kastrullerna heller. Spisen var avstängd. Potatisvattnet avhällt. Såsen till steken redd och klar. Sparris med hollandaisesås till förrätt.”

”Inte visste jag att du var en så pass hushållskunnig man! Vem är det som är kärringen i ditt hem egentligen?”

Boris klappade Sören på axeln och skrattade innan han gick ut ur köket för att ta en ny titt på den döda kvinnan.

Inspirerat av SkrivPuff: Duka under.

Realism intill en disktrasa

 

• 

• 

• 

• 

 

 

 

Jag har ingen lust att skriva. Ingen. Vill inte. Vill inte inte vilja heller. Vill vilja. Men vill inte. Varför är det så här varför måste jag vilja inte vilja vilja inte vilja vilja inte lust har inte lust att inte ha lust har inte lust vill ha fler gröna blommor har inte plats för fler växter det är fullt på fönsterbrädorna dammet ligger som en päls på alla ytor inklusive blombladen och böckerna och penslarna och färgtuberna och spisen eller kanske inte på spisen i alla fall men jag har inte lust med att inte ha lust och jag har inte lust med att ha damm överallt och inte lust med att damma och svettas med dammsugare disktrasa golvtrasa mikrotrasa och förresten får jag inte till det med de där mirakeltrasorna för de tar inte alls bort allt så som det påstås och det har jag verkligen inte lust med och inte har jag lust att gnugga mig svettig för att få bort feta skuggiga fläckar från dörrar skåp handtag väggar golv vem bryr sig om tak förresten? Tittar någon uppåt? De där fula lamporna i köket. De som ser ut som tefat. Ufon. Som inte går att ta ner. Som redan fanns där. Som är ett måste för den som hyr. Annars kommer det. Aja baja inte röra! Helst inte röra någonting. Saker som går sönder. Av sig själva. Av dålig kvalitet. Sånt som inte gick sönder förr som nu är sprött och skört och inte tål normalt slitage. Vad är normalt slitage i en hyresrätt? I en lånad bostad utan stora lån på banken? Vad är att vara försiktig? Som de säger att vi måste vara? Försiktiga? Trots att man alltid bott i lägenhet, i hyresrätt, i lånad bostad utan stora lån och det som gick förr som inte går nu med nya, moderna, hållbara material som inte håller. Vaktmästare som pekar på att man måste lära sig sitta ordentligt på toaletten för att ringen av plast ju annars går sönder och som inte lyssnar på svaret. Att man suttit på toaletter i ett halvt sekel och först nu börjar de gå sönder på löpande band. Jag har ingen lust. Jag är en halvgammal hund. Vill inte bli uppfostrad. Inte igen. Inte på nytt. Inte vänja mig vid nya saker. Inte inte vilja heller. Samtidigt lägger sig dammet. Det bryr sig inte. Har säkert inte lust.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Päls.

Bildkällor: Dass Dracena Fönster Kök

 

Tvista

Majsan släckte lampan i badrummet och kryssade mellan väskor och skor mot köket. Hudkrämen sved men hon gned ändå ut den. Det idoga tvättandet slet på kropp och själ på ett sätt som överväldigade Majsan. Hon var ändå en renlig person, hade handsprit i väskan och petade sig aldrig i näsan. Sånt var för barnungar. Riktigt små sådana. Inte något hon tillät sina egna.

”Kan du inte göra din egen leverpastejmacka och hålla den långt borta från mig? Doften gör mig galen… du vet hur jag blir när jag är på smällen… inte ens schampo luktar ok längre.”

”Jag fick tvista med en kollega på jobbet idag om vilken strategi som är bäst nu. Det tog musten ur mig. Fattar inte varför hon går på mig så där. Vad kan jag göra åt regeringens val? Jag ba ursäkta lite så ska jag ringa upp statsministern här och presentera dina invändningar. Återkommer.”

Majsan låtsades slå ett nummer i handflatan och höll den mot örat.

”Tyvärr. Inget svar… jag får försöka igen senare. Bara han nu inte har blockat mitt nummer…”

Hon suckade och slog sig ner på en av barstolarna vid köksön. Såg på Elsa som tryckte in salta kex i munnen. Sa att hon ändå inte orkade äga något.

”Dessutom var jag tvungen att skriva på engelska. Du vet hur det är… sitta där och hacka in ord på ett språk som bara är den andres modersmål! Helt omöjligt. Jag tror hon skulle blocka mig om det inte vore för jobbet. Hon tyckte jag var oansvarig och galen när jag förklarade den svenska strategin och att jag följer den. Jag går till jobbet för att jag kan och måste. Men jag orkar liksom inte vara någons klagomur för det här… så jag tog i från tårna.  Försökte peka på olika aspekter, juridik och följdeffekter. Men nej. Det är lätt att sitta i ett stort hem och jobba därifrån som vanligt. Ha bil och hela baletten. Om alla hade det så! Och så skrämmer hon upp mig med historien som jag inte vet om det är rykten eller verifierbara fakta. Är det inte orättvist att vissa ska exponeras för att underlätta för andra att hålla sig i hemma? Vem vill vara den som står och langar beställda varor till folk som kan hålla sig isolerade? Vem vill inte låsa in sig? Men alla kan inte det.”

”Jag är glad att vi inte ska föda förrän till slutet på sommaren… tänk de som ska in nu, mitt i det här…”

Elsa ryckte upp dörren till frysen och frustade ut att hon var galet sugen på glass.

”Om inte det här är slut snart kommer jag rulla ut genom dörren.”, sa Elsa och lät  blicken följa några moln som svävade i skyn utanför fönstret. ”Det är inte precis så att jag vill vistas bland folk i det här tillståndet och herregud så tacksam jag är över att ha fått beviljad sjukskrivning! Jag vet ju att graviditet inte är en sjukdom, att den är självvald och bla bla bla… men den här ryggen bad jag inte om… inte illamåendet heller. Tänk att enda sättet ska vara att stoppa in nåt i käften… idissla som en kviga. Om jag får se en bild till på en lycklig kändis med mage i vädret då…!”

Hon knöt nävarna och höll upp dem mot taket.

”Nu sitter väl rik som fattig i samma trista isolerade båt”, sa Majsan och lutade huvudet mot armarna som vilade på en marmorskiva.

”Det kan hända. Fast deras båtar är fan så mycket finare och rymligare än den vi trängs i här. nä.. nu måste jag nog bota min frustration och bitterhet med lite amerikansk nyandlig tacksamhet… åh, vad jag är tacksam över allt vi har och inte har. Kaffet är snart slut förresten. Hörde att det snart blir dyrare också för ingen kan plocka skördarna i Sydamerika. Samma med ärtorna på Öland.”

”Skit i grönsakerna”, sa Majsan och skrattade. ”Ingen vill ha sånt ändå. Men kaffet… Då blir det ett riktigt helvete. Snörvlande, feberyrande zombies utan koffein i ådrorna… det kommer bli människans undergång.”

Inspirerat av SkrivPuff: Tvista.

Observationer

 

Solen var på väg ner över horisonten. Det susade i det höga gräset. Lisa låg tryckt mot marken och försökte kväva en nysning. Hon hade inte tänkt på att ta antihistaminer i god tid före avresan. Det hade varit snö när hon lyfte från Arlanda. Tankarna snurrade kring packning, vacciner och tigrar. Varma vindar. Monsuner. Saris som fladdrade i vinden. Inte allergier. Hon svor tyst för sig själv. Naturligtvis skulle hon gå miste om sitt drömjobb redan från start om hon inte fick det att sluta kittla i näsan. Hon sneglade mot mannen som låg nära intill med en kikare tryckt mot ögonen. Den grågröna färgen i kläderna, som skulle få dem att smälta in i bakgrunden, fick hans ansikte att anta en glanslös ton. Ändå var han snygg, majestätisk nästan, med sin skarpa profil och ett tjockt solblekt hår. Ingen ring på vänster hand. Inte heller på den högra.

”Visste du att tigrarnas ränder är lika individuella som våra fingeravtryck? Du kommer snart lära dig se skillnad på dem.”

Joakim viskade till Lisa utan att ta blicken från kikaren han höll i sina händer.

”Kan de dra in klorna eller är de alltid utfällda?”

Frågan ploppade ut av sig själv och blev hängande i luften. Det ilade i läppen när Lisa bet i den. Varför betedde hon sig som en barnunge? Dra in klorna? Varifrån fick hon allt?

Det där har du väl koll på, mumlade Joakim tillbaka utan att avslöja med en min om han tyckt att hon var skrattretande.

Lisa var säker på att han tyckte det. Första riktiga dagen på jobbet och hon avslöjar sig som okunnig. Hur dum fick man bli?

”Ser du hur de börjar vakna till nu?”

Lisa riktade kikaren mot dungen där katterna låg som soffpotatisar på marken. En av de större hade börjat vifta slött på svansen. En annan gapade stort efter luft, blottade tänder och tunga innan den kastade sig upp på framtassarna.

”Du antecknar väl tiden nu?”

”Öh, ja, självklart”, svarade Lisa och trevade med handen efter väskan hon lagt ifrån sig. ”Du kan lita på mig. Jag fixar det!”

Det prasslade när Lisa fick tag i väskan och drog den till sig. Hon sneglade mot Joakim men han stirrade fortfarande genom kikaren. En snabb blick på armbandsuret och några bläckkråkor senare gjorde Lisa detsamma. Hon följde tigerhonans mjuka rörelser och kärleksfulla puffar på de sömndruckna ungarna som nästan tappade balansen.

”Snart måste vi byta till specialkikarna”, väste Jocke ur mungipan fortfarande utan att slita blicken från de randiga djuren. ”Det börjar bli mörkt nu och då är det dags. Du fick väl med dig dem?”

 

Influerat av Skrivpuff: Tiger.

Ankdamm

 

Det blåste in salta, svala vindar från havet. Marie satt vid ett kafébord och blundade med ansiktet vänt mot solen. Hon hade struntat i att sminka sig och visste att hon var glåmig efter vintern. Men det struntade hon i. De fick ta henne precis så som hon var, utan en skiva smör. Dessutom var hon hundratals mil hemifrån. Tanken på ankdammen till samhälle fick håret att ställa sig på armarna. Resan hade bokats flera månader tidigare och ändå var det som om hon prickat in just rätt datum att ge sig av. Johnny hade insinuerat att hon haft kuckel med Lars och det bara för att de tagit en promenad tillsammans! När han inte tog reson gav hon upp. Marie var säker på att han budat ut historien över byn. Sladdertacka som lät munnen löpa så fort han fick nys om minsta lilla, förvrängt till oigenkännlighet. Tänk att hon gång varit kär i honom! Minnet fick kinderna att bränna av skam. Så naiv hon hade varit. Men det hade inte lett någon vart. Johnny inte ens vetat om det.

”Lika så bra”, mumlade hon för sig själv och sträckte sig efter ölen som skummade på bordet.

”Se dig för!!”

 

Inspirerat av Skrivpuff: Ankdamm.

Inbrottet

Det hördes ett brak när korsdraget drog igenom lägenheten. Någonting rullade på golvet. Det lät som om en påse ärtor brustit och tömt sitt innehåll över hela parketten. Jag svor till när jag insåg att det var yuccapalmen jag precis planterat om. Det rullande lätet var naturligtvis de lecakulor jag fyllt botten av ytterkrukan med. Det var bra för dräneringen. Den solbrända kvinnan med slingat hår och skärt läppstift hade påpekat det med en så överdrivet blasé stockholmska att jag rös vid blotta minnet av det. Men det var inte synen av jord och kulor blandat med terrakotta som gjorde mig trött. Det var synen av Berra, balanserande på tå intill högen.

”Jaha, sa jag, så nu tar du av dig skorna innan du klättrar in genom fönstren utan förvarning?”

Berra muttrade något till svar som jag inte hörde. Trädgårdsmästare, hade han sagt något om det? Han borstade bort något från ena foten och tog ett kliv över skärvorna han åstadkommit. Ett djupt veck syntes mellan ögonbrynen och han tuggade obändigt på något. Tuggummi? Sin egen tunga? Ofrivilligt tog jag ett steg bakåt och stötte emot den enda fåtölj jag någonsin haft i min ägo. Det var fortfarande ovant att den stod där. Det ömmade i ena skinkan men jag låtsades inte om det. Istället tog jag ett steg framåt för att försöka motverka det intryck jag gett när jag backat undan.

”Vad vill du”, sa jag

Jag tvingade mig själv att stå stadigt med fötterna och inte vika undan med blicken. Berras ögonvitor var marmorerade av rött spindelnät och munnen förvriden i en grimas som blottade tänderna. De var sedan länge gulbruna. Omisskännliga. Ena framtanden var avslagen, de flesta av dem hade taggiga kanter. Han höjde ena handen i luften framför sig lät pekfingret sticka rakt upp samtidigt som han rörde sig mot mig. En frän doft slog emot mig. Tandköttsinflammation. Helt säkert. Den doften kände jag ingen på flera kilometers avstånd sedan farsan fått det och tappat en framtand. Hurringen han gett mig när jag glatt mig åt att han skulle få besök av tandfén brände fortfarande i minnet. Jag hasade bakåt. Beredd att kasta mig mot hallen, springa ut barfota om så behövdes, tacksam över att solen äntligen börjat värma asfalten.

”Jag vet att jag är skyldig lite pengar sedan senaste travet. Men herre jösses, det är väl ändå ingenting att bryta sig in för!? De ska betalas tillbaka… jag lovar…”

Utan att yppa ett ord kom Berra så nära att våra näsor nästan snuddade vid varandra. Jag gjorde mitt bästa för att inte visa det äckel hans andetag orsakade mig.

”Du”, sa han och fick mig att ta ett steg tillbaka i ren reflex. ”Jag hajar nog att du försöker krypa undan från det här va, men då får du med mig att göra. Se det här som en första varning. Den andra blir inte lika trevlig.”

 

Det tog mig flera timmar att lugna ner mig. Tredje våningen. Ingen hiss och smal spiraltrappa i betong. De flesta hade tackat nej. Jag hade sagt ja på studs. Det ogästvänliga läget i förorten tillsammans med trappen gjorde mig trygg. Nu behövdes galler för fönstren. Menade han att detta hade att göra med de fjuttiga tusenlappar jag var skyldig Dragan? Vad hade Berra med honom att göra? Inte ett skit så vitt jag visste. De rörde sig i olika delar av staden. Dragan i den norra, nära travbanan. Berra gjorde sina räder i den södra delen. Han var ökänd för sina spektakulära inbrott. Åkte in och ut i finkan oftare än någon annan jag kände till och då kände jag de flesta i branschen. Ändå fortsatte han. Hade övertro på sin förmåga antar jag.  Hade han hört något om mitt senaste knäck? Omöjligt. Ingen annan än jag visste om det.

Det hade varit lätt att ta sig in i byggnaden från taket. Trots att höjden gjorde mig knäsvag och svettig i händerna hade jag lyckats ta mig ut på en överbyggnad till en av de översta balkongerna, klättra ner på den och lirka upp dörren. Det var lätt. Ingen hade tänkt på att sätta säkerhetslås på den dörren. Det var ju ingen risk att någon bröt sig in genom den på sjunde våningen… jag hade haft svårt att sluta flina på hela veckan. Diamanterna låg på ett säkert ställe. Det hade naturligtvis varit frestande att plocka ett par rubiner också men jag höll tillbaka. Det är inte bra att bli girig. Egot är en ömtålig sak. Jag måste hålla det tillbaka.

Trots att jag velat berätta om kuppen hade jag knipit käft. Ändå… eller? Var det pengarna från travet? Jag hade medvetet satt mig själv i skuld hos Dragan för att inte verka ha pengar. Det skulle vara enkelt att lista ut vem som varit hos guldsmeden annars. Berra må stinka som en gris, men hans huvud var det inget fel på. Det var bara en tidsfråga innan han räknade ut vem som hade tillräckligt med styrka i överarmarna för att genomföra kuppen. Men då gällde det att någon knäckt gåtan kring hur det gått till. Jag hade varit noga med att låsa balkongdörren bakom mig innan jag tog mig ut genom den vanliga vägen. Ingen hade hört eller sett mig när jag slank därifrån. De enda två andra i bostaden var upptagna med varandra. Mina efterforskningar hade burit frukt. Kvinnan i den korta kjolen och de höga klackarna hade kommit punktligt tjugo minuter efter att guldsmedens fru  gått till sitt jobb.

Jag packade ihop det nödvändigaste. Toalettartiklar, kalsonger, en tröja, pass och så förstås de gömda diamanterna. Palmen fick ligga där den låg. Ytterdörren gick igen med en smäll. Jag struntade att låsa överlåset. Det fanns ingen tid att förlora.

Det gick lätt att få en taxi. Chaufförerna, de flesta män, stod intill sina bilar. De flesta rökte. Några argumenterade högt om saker jag inte lade på minnet. En snaggad man vinkade mig till sig. Han slängde in resväskan i bagageutrymmet och frågade om han skulle ta den bruna nallebjörnen jag höll i handen också. Jag skakade på huvudet och svarade att det inte var nödvändigt.

”Den är mycket dyrbar för mig.”

Chaffisen blinkade åt mig och nickade som om han förstod vad jag menade.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Fem ord på Ö

Ögonvita ökänd ömtålig övertro överbyggnad överhängande överarm

 

 

 

Händelse vid ett skogsbryn

Kära dagbok, jag skriver det här för att någon måste få veta om sån bara en dagbok… jag vet att det inte finns någon mottagare på andra sidan om det flimrande dokumentet men det ger ändå en törst att få det nerskrivet. Om något händer mig finns det kanske någon som hittar detta och läser?

Jag blundade och såg det framför mig igen. Håret ställde sig rakt upp i nacken trots att jag satt säker framför datorn i vardagsrummet. Runtomkring kvittrade fåglar som städade ur gamla bon för att preparera inför den nya kullen. Jag kunde inte längre avgöra ifall de faktiskt gjorde det utanför den öppna altandörren eller om det var mitt minne som tog över. Solen värmde från en blå himmel. Det prasslade under mina fötter när jag gick över ängen mot skogen. Det luktade av torrt gräs, barr och mossa. Sånt där som jag mådde bra av att andas in och som snurrade i mitt inre, gav mig andlig massage och drog med sig det svarta ut ur lungorna. Det var alltid lättare att andas i skogen. Mitt liv som stadsråtta byggde på en påhittad idé om att jag föredrog gatsten framför gräs. Maskinellt skapat liv framför naturens sus. Sanningen var att jag behövde båda delarna.

Jag blundade och lät fingrarna rinna över tangentbordet tacksam för kursen i maskinkunskap på gymnasiet. Den gången hade jag hatat det. Tvingats lugna ner fingrarna för att de inte skulle snubbla över skrivmaskinens surrande knappar. Doften av tippex som stack i näsan och gav huvudvärk. Avskrifterna som gång på gång dömdes ut och som jag tvingades göras om. Datorn hade varit en välsignelse.

Pipan riktades rakt mot mitt ansikte.

Försvinn härifrån annars skjuter jag dig!

Orden fick min kropp att paralyseras. Det stod still i huvudet men samtidigt skrek en röst åt mig att springa, springa, springa. Göm dig för helvete!! Ändå stod jag där och kände hur hakan rann neråt. Ord som stockade sig i halsen och den där känslan av att nästan inte kunna hålla sig trots att man just varit på toaletten. Det hade varit tomt i det allmänna omklädningsrummet vid parkeringen. Ändå stank det som vanligt av svett och urin. Min bil stod under en ek. Jag hade tänkt att den såg sorgligt övergiven ut när jag låste den bakom mig. Jag har alltid varit sentimental. Tyckte synd om de matvaror som fick åka sist på bandet när jag hjälpte mamma med handlingen. Hon hade skrattat, strukit mig över kinden och sagt att det var så underbart gulligt av mig. Sedan hade hon rätat till rosetten som höll ihop flätan vid min axel och pratat om att saker inte har känslor. Men det kan jag inte ha lyssnat på ordentligt för jag minns bara att jag fortsatte att plocka ner sakerna i kassen med samma tanke ringande i huvudet. Stackars dig… åh…

Dra för fan annars trycker jag av!

Andningen blev ytlig. Näsborrarna spretade åt varsitt håll och jag stirrade mot bössan utan att se vad som fanns framför mig. Hjärtat dunkade sakta och samtidigt så snabbt att jag trodde det skulle hoppa ut ur bröstet, ner på stigen mellan mig och mannen med geväret. Han spottade ut något åt sidan. Tuggtobak? Fanns det någon enda i Sverige som tuggade tobak? Det retade min skrattnerv som dock frös till is till ljudet av en hane som spänns.  Två buskiga ögonbryn bakom kornet. Ett grått hår som spretade ut under en hatt av sprucket läder och breda brätten. En medaljong framme vid skulten. Herregud! Jag drog ofrivilligt och häftigt efter andan, rädd att det skulle reta upp honom ännu mer. Var det en cowboyhatt? Jag hade inte tid att stanna kvar länge nog för att begrunda den saken, istället vände jag om och lade benen på ryggen. Halvvägs till bilen vågade jag kasta en blick bakåt. Det var svårt att se honom där innanför skogsbrynet men han stod där med vapnet i högsta hugg och följde mina rörelser. Slitna gråaktiga jeans nedstuckna i boots och en rosa långärmad t-shirt. Jag sa till polisen att byxorna såg ut att ha lucka fram. De hade sett på varandra med en blick som om de just kommit på mig att dra ett aprilskämt.

Cowboyhatt, boots, slitna byxor med lucka fram, gevär som du påstår kan vara en Remington och så tuggtobak på det? Gråhårig?

Ja, och så hade han hängslen.

Hängslen?

Såna där randiga…

Ok. Vi får se vad vår illustratör får ut av det här…

Illustratör?

Ja, vi jobbar med illustratörer eller konstnärer om du så vill för att rekonstruera fantombilder. Du har nog sett såna? Palmemördaren, minns du va? Så pass gammal är du väl ändå…

Det kunde jag inte neka till. Jag mindes den mörkhårige mannen med lång näsa som kanske, kanske inte avbildade Krister Petterson.

Bra. Vi kontaktar dig så snart vi har möjlighet att göra en sån.

Jag såg hur de vände sig om och började prata sinsemellan. Småskrattande försvann de in bakom en dörr och en assistent dök upp som från ingenstans för att visa mig ut.

Det bränner på kinderna när jag skriver det här. Jag måste tvinga mina fingrar att lyda mig. Men det är skönt att de hittar rätt utan att jag måste titta. Just nu vill jag inte ens se reflektionen av mig själv i datorskärmen… men jag är inte galen! Jag såg den där mannen och han hotade mig! Det var på riktigt!! Om han såg mig igen skulle han inte tveka att trycka av. Så sa han! Jag har inte varit till den där skogen sedan dess. Det törs jag inte. Men jag måste hitta ett ställe där jag kan andas fritt. Jag måste!

 

Inspirerat av SkrivPuff; Skjuta.