Tvista

Majsan släckte lampan i badrummet och kryssade mellan väskor och skor mot köket. Hudkrämen sved men hon gned ändå ut den. Det idoga tvättandet slet på kropp och själ på ett sätt som överväldigade Majsan. Hon var ändå en renlig person, hade handsprit i väskan och petade sig aldrig i näsan. Sånt var för barnungar. Riktigt små sådana. Inte något hon tillät sina egna.

”Kan du inte göra din egen leverpastejmacka och hålla den långt borta från mig? Doften gör mig galen… du vet hur jag blir när jag är på smällen… inte ens schampo luktar ok längre.”

”Jag fick tvista med en kollega på jobbet idag om vilken strategi som är bäst nu. Det tog musten ur mig. Fattar inte varför hon går på mig så där. Vad kan jag göra åt regeringens val? Jag ba ursäkta lite så ska jag ringa upp statsministern här och presentera dina invändningar. Återkommer.”

Majsan låtsades slå ett nummer i handflatan och höll den mot örat.

”Tyvärr. Inget svar… jag får försöka igen senare. Bara han nu inte har blockat mitt nummer…”

Hon suckade och slog sig ner på en av barstolarna vid köksön. Såg på Elsa som tryckte in salta kex i munnen. Sa att hon ändå inte orkade äga något.

”Dessutom var jag tvungen att skriva på engelska. Du vet hur det är… sitta där och hacka in ord på ett språk som bara är den andres modersmål! Helt omöjligt. Jag tror hon skulle blocka mig om det inte vore för jobbet. Hon tyckte jag var oansvarig och galen när jag förklarade den svenska strategin och att jag följer den. Jag går till jobbet för att jag kan och måste. Men jag orkar liksom inte vara någons klagomur för det här… så jag tog i från tårna.  Försökte peka på olika aspekter, juridik och följdeffekter. Men nej. Det är lätt att sitta i ett stort hem och jobba därifrån som vanligt. Ha bil och hela baletten. Om alla hade det så! Och så skrämmer hon upp mig med historien som jag inte vet om det är rykten eller verifierbara fakta. Är det inte orättvist att vissa ska exponeras för att underlätta för andra att hålla sig i hemma? Vem vill vara den som står och langar beställda varor till folk som kan hålla sig isolerade? Vem vill inte låsa in sig? Men alla kan inte det.”

”Jag är glad att vi inte ska föda förrän till slutet på sommaren… tänk de som ska in nu, mitt i det här…”

Elsa ryckte upp dörren till frysen och frustade ut att hon var galet sugen på glass.

”Om inte det här är slut snart kommer jag rulla ut genom dörren.”, sa Elsa och lät  blicken följa några moln som svävade i skyn utanför fönstret. ”Det är inte precis så att jag vill vistas bland folk i det här tillståndet och herregud så tacksam jag är över att ha fått beviljad sjukskrivning! Jag vet ju att graviditet inte är en sjukdom, att den är självvald och bla bla bla… men den här ryggen bad jag inte om… inte illamåendet heller. Tänk att enda sättet ska vara att stoppa in nåt i käften… idissla som en kviga. Om jag får se en bild till på en lycklig kändis med mage i vädret då…!”

Hon knöt nävarna och höll upp dem mot taket.

”Nu sitter väl rik som fattig i samma trista isolerade båt”, sa Majsan och lutade huvudet mot armarna som vilade på en marmorskiva.

”Det kan hända. Fast deras båtar är fan så mycket finare och rymligare än den vi trängs i här. nä.. nu måste jag nog bota min frustration och bitterhet med lite amerikansk nyandlig tacksamhet… åh, vad jag är tacksam över allt vi har och inte har. Kaffet är snart slut förresten. Hörde att det snart blir dyrare också för ingen kan plocka skördarna i Sydamerika. Samma med ärtorna på Öland.”

”Skit i grönsakerna”, sa Majsan och skrattade. ”Ingen vill ha sånt ändå. Men kaffet… Då blir det ett riktigt helvete. Snörvlande, feberyrande zombies utan koffein i ådrorna… det kommer bli människans undergång.”

Inspirerat av SkrivPuff: Tvista.