”Ser du hur kappmuskeln svänger och skapar en vacker, mjuk form som kontrasterar nyckelbenet”, sa Julius och hängde sig fram över Amandas axel för att peka ut området på hennes kanvasduk. ”Du borde försöka fånga ljuset just här!”
Julius ringade in området med bakänden av en penna. Amanda sa ingenting. Julius var inte typen som inväntade svar. Amanda misstänkte att det berodde på hans självsäkerhet, hans övertygelse om att han, i egenskap av att vara Julius, den store konstnären, alltid hade rätt. Hon visste att han redan hovrade över en av de andra studenterna. Däremot visste hon inte vad han hade menat. Kappmuskel? Ingen hade gått igenom anatomiska begrepp. Det ingick inte i det konstnärliga basåret. Amanda var osäker på om de förväntades känna till detta eller om det var något som kom senare i utbildningen. På vägen hem skulle hon gå in på biblioteket och låna en bok om muskler. Någonstans i salen som fylldes med dagsljus tack vare de stora fönsterna hörde hon Julius.
”Det går inte att återge en människa som en säck med några ben i. Du måste förstå hur muskler, senor och skelett samarbetar, svänger och fyller ut huden till en volym!”
Han drog ut på y:et så länge att Amanda trodde att han skulle tappa andan. Men han lyckades bibehålla den och samtidigt fortsätta att läxa upp Vera som redan var klassens osäkraste elev.
Fotokälla: Nationalmuseum.
Textlaboratoriet 