Då skulle jag gnaga mig genom den segaste stammen vid vattenbrynet. Sedan skulle jag släpa dess grenar till ett utvalt ställe där de finge ligga i väntan på ytterligare en seg stam. Varje gång skulle vara en personlig seger helt utan ångest.
Jag skulle inte bry mig om att trädet skulle kunna falla ner i mitt huvud när jag närmade mig dess innersta kärna, dess yngsta ring. Jag skulle förlita mig på min snabba, smidiga kropp. Hoppa åt sidan, nöjd över att ha fått den på fall. Det skulle höras ett tjoff, följt av en vindpust som skulle slicka runt min feta päls. Sedan skulle den släpas till dess grenar till de andra grenarna.
Jag skulle aldrig få nog av gnagandet. Aldrig tycka att det vore enformigt, meningslöst eller karaktärsdanande. I stället för att oroa mig skulle jag putsa mina morrhår, skvalpa runt i vattnet, dyka, ligga på lur. Plaska lätt med min breda svans. Jag skulle gnaga sönder nät, göra sågspån av älgpassen och sätta en orienteringskontroll över min säng.
Jag skulle inte tänka att det här är livet. Jag skulle känna, att det här är livet.
Textlaboratoriet 