Att förklara det oförklarliga.

Karaktär

 

Vad är det som får dig att skjuta upp det här?

Jag vet inte…

Men tänk efter lite nu. Vad händer i dig när jag frågar det här?

Ja, vad händer egentligen… det är så svårt att förklara… det liksom blir svart… eller tomt…

Tomt?

Men det är så svårt att förklara, säger jag ju. Du vet hur det är för blinda som tvingas berätta hur det är att inte se nåt? Du vet, dom som aldrig har sett i hela sitt liv?

Jaså, är det svårt?

Ja… kan du förklara hur det känns att inte kunna se med dina fingerspetsar? Dom kan ju det, på sätt och vis. Se med sina fingerspetsar, menar jag… men det kan inte vi andra… med skillnaden att vi kan träna upp det där, förstås. Dom kan ju inte träna upp det där med synen, liksom. Och om man aldrig har sett, vet man inte vad man gått miste om. Ja, men du fattar, va? Så är det mej och det där att försöka förklara vad som händer när jag ska ta tag i saker… det blir liksom bara… svart… fast inte svart… tomt, blir det…

Jag vet inte om jag hänger med riktigt… menar du att du är känslomässigt blind?

Jag tror det…

Men går inte det att träna upp, tror du? Så som vi skulle kunna träna upp våra fingrar att se? Var det inte så du sa det?

Jooo… men tänk om just mina känslor alltid har varit blinda och aldrig kunnat se och aldrig kommer att se heller…

Men tänk om de kan det? Vad tror du att de skulle se då?

En person som bara ställer till det för sej… en sån där som det aldrig blir nåt av och som aldrig kan ta tag i sej själv…

Hjälper det att jag säger att jag tror att du kan det? Om du försöker och samtidigt ger det lite tid?

Det är ju lätt för dej att säga, med alla dina diplom och grejer… du har ju sån där… karaktär. Du vet inte hur det är att inte ha nån framtid eller att famla runt från dag till dag och samtidigt hoppas att man klarar sej tills det gryr igen. Och vem skulle bry sej om jag inte gjorde det?

Tja… jag till exempel. Jag tror att din bild av dig själv och den du verkligen är inte stämmer överens. Någonstans finns det något som blockerar dig. En slags mental konflikt. Jag vill gärna ta reda på vad detta är och hjälpa dig komma vidare. Vad tror du om att vi försöker göra det? Att vi trevar oss fram tillsammans?

Kanske… eller jag vet inte… jag måste nog dra nu… jag får se…

Jag förstår. Men du, kom en gång till. Hur det än känns så dyk upp här igen samma tid i nästa vecka. Då väntar jag på dig och, du, jag bryr mig.