Åh, herregud, varför har du inte städat tidigare? Det är inte fel att göra en flyttstädning lite då och då även om det inte är tänkt att flyttas någonstans. Det begriper väl även du? Storstädning kallas det! En luftrenare ersätter inte städningen. Du måste ju försöka.
Men mamma, jag har ju försökt! Sen kom hon och förstörde alltihop! Du vet ju själv hur hon är!?
Han brast ut i tårar och hon tittade på honom. Varför var han så svag? Kunde han inte bara rycka upp sig lite, kavla upp ärmarna och ta tag i saker? Han hade alltid varit så snäll. Aldrig sagt emot någon av sina kompisar, alltid varit lite tyst, men samtidigt inte heller någon bråkstake. Jag fick väl vara glad för det lilla. Ja, jag hade varit orolig. Orolig för att han inte skulle klara sig i livet, att han skulle bli utnyttjad, överkörd, hunsad. Så hon hade försökt utmana honom, försökt få bjuda upp till kamp, sätta upp motstånd. Ingen skulle kunna anklaga henne för att hon inte gjort sitt bästa! Nej då. Hon hade minsann försökt. Men vad hade det hjälpt? Sen hade han kommit dragande på den där kvinnan. En kort, smal, liten näbbgädda. Jo då, hon hade allt sett på långt håll att kvinnan var ett vandrande problem. Men han, han hade tindrat med ögonen och inte sett någonting.
Nej, då, hon hade dundrat in som ett yrväder och förstört allting. Precis allting. Och hon hade käftat emot. Sagt att det inte passade sig att jag kom förbi varje dag med matlåda eller tvättade hans kläder. Hon förstod inte hur mycket han hade att göra, med jobbet och så. Inte heller möblerna dög åt henne. Nej, allt skulle ut, och sen skulle hon bestämma stil, färg och tapeter. Han hade ingenting att säga till om. Absolut ingenting. Ja, herregud. Den pojken satte sig inte upp mot någon, hur illa det än blev. Så jag blev arg. Skällde ut henne. Sa att hon körde över honom. Att han kunde få någon bättre. Någon som faktiskt månade om honom och som inte bara tänkte på sig själv.
Hon körde ut mig.
Handgripligen. Stängde ytterdörren bakom mig. Jag stod där helt förskräckt och hörde hur hon rasslade med låset. Tänk att hon låste mig ute! Från min egen son! Hur skulle han klara sig där inne? Mina kinder blossade av ilska. Så här fick det inte gå till! Jag bankade på dörren. Men det var tyst där inne. Så istället började jag ropa på min son, högt och ödesmättat som ett skadat rådjur. Det enda svar jag fick var musik på hög volym. Det skränade förskräckligt och någon bullrade ur sig ord på tyska. Med ett knyck snodde jag om och gick mot bilen. Jag skulle åka därifrån, men jag tänkte inte ge mig. Jag visste vad som var bäst för min son, bättre än han visste det själv. Kvinnan var ett bevis på det.
Jag gav mig inte. Istället fortsatte jag åka hem till min son för att hjälpa till. Det tyckte hon inte om, den där kvinnan, och fick honom att be mig sluta. Jag skulle lämna dem ifred, hette det, låta dem leva sitt eget liv. Hur skulle jag bara kunna låta honom sväljas hel av den där dominanta människan? Det gick ett par år, men tillslut fick hon nog. Jag drog en lättnadens suck när min son ringde och berättade att de skulle separera. Han grät. Jag sa att han skulle bita ihop. Att det fanns andra, bättre kvinnor, att han klarade sig fint utan henne och att jag skulle hjälpa honom igen. Att jag skulle komma genast.
Jag fick en chock när jag såg huset. Det låg skräp över allt på gården. Trasiga saker, prylar, och kläder. Jag kände genast igen det. Det var mina gamla möbler och min sons leksaker och kläder från barndomen – allt det där som jag hade sparat åt honom, åt hans framtida barn! Det måste ha legat i boden hela tiden! Hon hade bara vräkt ut det, slagit sönder det och sedan dragit sin väg.
Jag drog efter andan och skakade stilla på huvudet innan jag gav honom en kram och en klapp på kinden.
Du, var inte ledsen, vi kommer att klara det här, du och jag, sa jag och tittade honom i ögonen. Jag sa ju att hon inte var bra för dig och visst hade jag rätt? Jag vill ju bara ditt bästa… om du hade lyssnat på mig så hade det här aldrig hänt…
Men du din..! Fattar du inte att det var du som drev henne till det här? Du vet ju hur hon är. Hon fick nog av dig och ditt förbaskade tjat!
Du sa ju själv att hon var oduglig och svår att ha att göra med…
Det där har du själv hittat på, väste han mot mig. Du har förvrängt allt jag sagt, hört det du velat höra och gjort det som passat dig. Inget annat.
Han knöt näven framför ansiktet på mig och stirrade stint innan han vände om och gick in i huset. Jag hörde hur dörren stängdes med ett brak. En gammal säng som stått lutad mot ytterväggen hade rasat ner och slagit emot golvet på farstubron. Hans gamla barndomssäng… nu var den säkert helt förstörd…. Den som skulle gå i arv… alla fina minnen…
Sakta gick jag mot bilen. Jag kanske hade varit lite hård mot honom..? Men jag ville ju bara hans bästa..! Förstod han inte det?
Bilen rullade ut på landsvägen intill huset. Jag borde ha svängt vänster, men jag åkte åt höger. Jag hade ingen lust att åka hem, ingen lust att vara ensam. En tår letade sig ner för kinden.
Jag hade ju bara velat att han skulle få det så bra som möjligt…