Statyn

”Han hade en pepitarutig rock, långa smala snörskor, blanka som glas.” sidan 30 i Steglitsan av Donna Tartt.

– Det här är banne mig ett mästerverk!

Han tog upp en monokel ur rockfickan, höll den framför ögonen och studerade den slanka vita skulpturen. Hans blick blev glasartad och det började rycka i ena näsvingen. Ett par svettdroppar blänkte intill hårfästet.

– Jag måste köpa det. Få dem att nämna ett pris, Jean!

Orden skorrade ur hans hals som om han befann sig i en torr öken och inte på Académie des Beaux-Arts I Paris mitt i vintern. Utan att slita blicken från kvinnofiguren som balanserade på en piedestal gjord av finaste carraramarmor beordrade han sin assistent och bad denne göra upp om köpeskillingen.

– Jag är ledsen men hon är inte till salu.

Rösten kom från ett rum dolt bakom ett tungt sammetsdraperi och fick Marcel att tappa monokeln. Glaset splittrades på stengolvet i små, vassa skärvor. Marcel såg på dem. Det skulle ta tid att få ett par nya. Kostsamt var det också. Men värst var nederlaget gällande statyn. Mannen som frigjorde sig från skuggorna bakom draperiet kom närmare, ursäktande över att ha betett sig illa. Han visste ju att besökarna inte kände till kontoret vars dörr lågt gömd i salen.

– Jag ska återgälda dig på bästa sätt, Monsieur, försäkrade han och klappade i händerna för att kalla på någon ur personalen som skulle få sopa upp monokelsmulorna. Jag ber tusen gånger om ursäkt, Monsieur. Detta är förfärligt.

Marcel tog upp en näsduk ur rockfickan och strök bort svettdropparna som envisades med att rinna nerför pannan och in i ögonen där de förblindade honom ytterligare. De sved och tvang honom att blinka hårt. Besviken och ilsken över att ha nekats den sköna damen som krumbuktade sig för att nå ner till sina tår och vidare förnedrad när glasögonen gick i krasch spände han ögonen i mannen framför sig. Granskade honom uppifrån och ner med en ogillande min. Det flottiga håret fick honom att rysa av obehag. De stora näsborrarna tycktes pyra ut en stank av övergödd gris som fick Marcel att må illa. Händerna såg ovanligt bleka ut. Nästan gröna. Smala med tunna, långa fingrar som knep om en bunt med papper. Marcel fick lust att slå den ur handen på mannen och se dem singla runt som yrvakna snöflingor i november. Herregud, vägra honom, den berömde Marcel Cortot, att köpa en staty. Vansinne!

– Antingen låter ni mig få den där statyn eller också ser jag till att den här verksamheten får lägga ner.

– Men Monsieur…

– Inga men! Gör bara så som jag säger så ska allt gå bra.

 

Mannen med det fettdrypande håret kämpade emot i det längsta, men Marcel kunde genom att rabbla upp namn på viktiga bekanta, slutligen vinna kampen. För en summa som skulle ha försatt de flesta i personlig konkurs fick han den sköna damen levererar till sin adress. Med darrande händer öppnade han paketet och frigjorde kvinnan från sitt emballage. Han hade sedan länge sett ut en plats för henne. Hon skulle få stå i ena hörnet, skyddad från obehörigas blickar genom fönstret men belyst av dagsljuset ur den bästa vinkeln. När Marcel lyfte upp henne med varsamma händer och kände hur stenen i hennes kropp kylde ner hans varma händer, föll ett kuvert ner på golvet. Marcel ställde statyn på piedestalen i vrån intill fönstret och snappade åt sig brevet. Med en kniv sprättade han upp det och drog ut en lapp med sirligt skriven text.

   Kära Monsieur, ni fick er staty, så som ni absolut ville. Men jag ber att få informera er om att anledningen till att jag egentligen inte ville sälja henne var att statyn är en simpel kopia. Den äkta varan är utlånad till Louvren för ett mycket speciellt syfte. Hade ni lyssnat istället för att vara ihärdig, hade ni aldrig gjort detta misstag.

Vänlig hälsning,

Adrien Gaumy,

Académie des Beaux-Arts, Paris.

 

Berättelsen är inspirerad av Skrivpuff.

Gastkramande

Inspirerat av Skrivpuff.

 

Hon skulle fan krama skiten ur Börje när hon såg honom. Det var inte första gången han gjorde så här. Just typiskt honom att göra det vid mest idiotiska tillfället nu när det börjat en ny snygg kille i plugget. En dag skulle han få igen, den självgode smilfinken. Tina knöt näven så att knogarna vitnade. Naglarna lämnade halvmåneformade märken i handflatan. Hon svor åt svedan. Just typiskt henne att börja skada sig själv också. Sån jävla idiot hon var. Han hade nog rätt, Börje, när kan kallade henne för korkskalle. Det var ett av de mildare epitet han givit henne. De andra ville hon inte ens tänka på. Ändå kom han alltid undan. Tina fattade inte hur han gjorde för att lyckas utföra de mest gastkramande spratt mot henne och samtidigt vara familjens gullegris. Alla sa att han var så fantastiskt snäll. Jo, jättesnäll. Om man nu tycker att daggmaskar innanför nattlinnet var snällt. Eller att få en komocka kastad mot de nytvättade jeansen från Gul och blå som man köat i flera timmar för att kunna köpa.

Hon sa ifrån, precis så som läraren brukade säga till klassens hackkyckling när de värsta översittarna var på honom. Men det hjälpte henne lika lite som den där stackaren på skolgården. Oftast blev det värre. Hon snappade åt sig borsten från sminkbordet och den genom det långa blonda håret. På nåt sätt skulle hon få sin hämnd.  Men hur? Repa alla hans vinyler? Nej, det skulle hon aldrig komma undan med. Kanske förstöra nån av hans inlämningsuppgifter? Men han gjorde ju läxorna så sällan och alltid lika hafsigt att det inte skulle göra nån skillnad för honom. Punktera hjulet på moppen var en möjlighet. Men skulle det få honom att fatta att det var hon som börjat hämnas och därmed sluta trakassera henne il ren panik? Knappast. Skulle han nånsin sluta? Inte troligt.

 

– Min brorsa brukar kissa i sängen, sa Tina till Gittan och gjorde en min av avsky. Du får lova att inte säga det till nån, men det händer att han bajsar på sig också. Du håller tyst om det, eller hur?

 

Gittan drog ett halsbloss innan hon nickade och log med ett grin som fick det att knyta sig i magen på Tina. Hade hon gått för långt som sagt det där till skolans största glappkäft? Å andra sidan visste hon säkert att det gick ett rykte om att hon hade klamydia. Och det trots att hon fortfarande var oskuld. Hon hade aldrig ens haft en pojkvän och nu hade Börje gjort det kört för henne på den punkten också. Han kunde likaväl få lida lite själv.

 

– Det hänger alltid kallingar på tork, sa Tina lågt. Morsan är skitsur. Tvingar honom att skölja ur dom själv.

– Jag visste ju att Börje var taskig mot alla men inte att han var så jävla äcklig också., sa Gittan och sög på ciggen som om den vore enda sättet för henne att få luft. Men oroa dig inte. Your secret is safe with me.

Ett illmarigt flin drog över Gittans ansikte samtidigt som hon slängde fimpen på marken. Tina såg på hur hon nonchalant kvävde den med en platåsko som fick henne att se minst en decimeter längre ut än hon var. När Gittan tog henne under armen och gick med henne över skolgården mot ingången kände Tina sig stärkt. Även om planen inte gick i lås skulle hon säkert vara garanterad en plats bland de häftigaste i hela plugget. Hon skulle alltid kunna förse dem med hemligheter om den stöddige killen ett par klasser över dem. Tids nog skulle Börje fatta att han låg illa till om han inte slutade jävlas med henne.