Skrivpuff, 29:e mars, 2018.

Villkor

Det är ett villkor från min sida att du ger upp det där nu och gör som jag säger. Dina föräldrar skulle ha hållit med. Om de varit i livet. Det är en dålig idé att bli musiker… Tiderna är usla, betalningen obefintlig och var har du tänkt uppträda? Nej, det saknar betydelse att du vill bli konsertpianist. Om det inte är ännu värre. Rockartister kan ju ändå spela på småklubbar… Jag tycker att du ska göra nåt nyttigt. Naturvetenskap eller statsvetenskap är nyttigt. Att jobba på ICA är nyttigt. Att knäcka fingrarna framför tangenter är fåfängt. Du är inte ens tillräckligt bra. Se på de stora pianisterna! De ha tränat i timtals varje dag, sedan krypåldern. Krypåldern! Själv började du inte förrän du var elva. Visst är dina fingrar långa och smäckra. Musiköra har du. Men du saknar erfarenheten, bildning och de rätta kontakterna. Vem som helst kan inte valsa in i branschen. Det finns en stig att följa. Den har du inte tillgång till. Vet du ens hur en fluga knyts? Vad det kostar med en frack? Har du en aning om vad en frack är?

I din familj bar männen flanellskjorta, jeans och kängor. Deras händer var grova och starka. Inte spensliga. Talet var enkelt och rakt på sak. Inte smäktande och omständligt. Kommer du att kunna hantera att vara katt bland hermeliner? Det är tveksamt… de kommer att äta upp dig. Jag vet att skolan fått dig att tro att du har möjligheter och val. Men allt det där tillhör en fantasivärld. Ett undantag till verkligheten. Ute i världen är vi lämnade åt det öde vi föddes till. Barn följer i sina föräldrars spår. De söker inte nya vägar. De går dit de är avsedda att gå. Och du ska till din farbrors entreprenörsfirma i sommar. Lägga asfalt kommer vara bra för dig. Vi säljer pianot. Du slutar gå hem till Anna-Stina. Hennes flygel gör dig olycklig. Till hösten kan du börja studera igen. Nåt nyttigt. Du får bo kvar här, gratis och jag köper dina böcker. Men spelandet måste få ett slut. Det är mitt villkor.

Nå?

 

Skrivpuff.

Advertisements

Skrivpuff, 27:e mars, 2018.

Står kvar.

Fan, stönade Kenneth, varför måste tvättmedlet vara slut just idag…!  Mina kläder är ju så jävla smutsiga…

Han rafsade åt sig nycklarna från hyllan i hallen och stack ut. Samtidigt som Kenneth tryckte på hissen small det högt från grannens lägenhet och Kenneth hoppade till. Han kliade sig i huvudet och såg sig omkring. En god stund stod han där i trappen och letade i minnet. Hur var det nu… Hade inte grannen sagt att han skulle på semester utomlands? Jo, det hade han…

Han smög sig närmare grannens dörr och lyssnade spänt. Eftersom inte ett knyst mer hördes, bestämde han sig för att låtsas som ingenting. Det var inte hans problem vad som hände hos grannens. Han måste iväg till butiken innan han gick miste om tvättiden. Man var alltid låst till den där jävla tvättstuga, tänkte han, som fast i en bur hela dagen. Nu behövde han lugna ner sig med en cigg om inte hjärtat skulle pumpa rakt ut ur hans bröst av ren och skär stress.

Tunga droppar föll från en grå himmel. En kråka följde kraxande hans rörelser när han tände cigaretten och drog ett djupt bloss. En strimma rök rörde sig upp över hans huvud och sögs in i surtantens ventilation. Kennet skyndade sig bort mot jourlivs med hennes tillrättavisande ord ringande i huvudet. Ja, han var en klantskalle som rökte mer än han borde och ja, han skulle sluta nån gång. Men inte förrän det rörde sig tigrar fritt i parken. Satans kärring!

Har du ansökt om medlemskap än, frågade killen i kassan släpigt och glodde på Kenneth.

Kenneth svarade inte. Han hade inte lust att stå kvar och dividera om huruvida han skulle bli medlem eller inte. Det skulle ändå bara innebära en massa mer reklamtricks för att få honom att köpa mer. Och han bar tillräckligt med skit till sopnedkastet som det var.

Men du får rabatt på morötter, utbrast kassören, och grönsaker är ju mycket bättre än dina cigg. Kenneth slet åt sig tvättmedlet utan att svara och stampade därifrån.

skrivpuff

 

Skrivpuff, 26:e mars, 2018.

Kommer

 

Va!? Sitter du här och lyssnar på en snubbes om sjunger om att han är en polisbil. Du har verkligen tappat det!

Asså, vem tror du att du är? Du kommer här och spelar tuff, säger en massa taskiga saker och tycker att du vet allt så jävla bra! Men gissa vad? Det gör du inte. Inte alls. Du är lika pundig som alla dina kompisar.

Tut-tuut, tut-tuut…! Jag är en polisbil… hahahaha! Det går inte att bli pundigare än så. Du är en looser och det vet du.

Stick, ditt jävla as! Annars ropar jag på morsan. Mamma, Jocke är dum i huvet!!

Looser…

Stick!

Jag vill inte vara kvar här ändå. Hahaha! Polisbil… tut-tut!

Dra nån gång! Har inte du en blöja som måste bytas, va…?

Tut-tut!

Försvinn!

Ja, jag ska. Brum-brum… Kolla när jag kör ut i köket. Tut-tut, tut-tut…!

Gå då, ungjävel!

Har du mens, eller?

Tönt!!

Det small till när Tilda kastade boken. Jocke slank ut genom dörren och hann med en hårsmån undan innan den träffade dörren. Hans skratt klingade bort och dog.  Tilda suckade högt och sparkade med ena foten i sängen. Hon svor högt för sig själv när hälen träffade den mjuka madrassen och fick skavsåret att spricka. De nya kängorna som hon tjatat till sig lagom till skolstart hade skavt och hela dagen. Första dagen på gymnasiet och Tilda hade gått med ett plågat ansiktsuttryck hela tiden. Det hade blivit mycket mer springande i korridorer än hon hade räknat med. Skolan var minst dubbelt så stor som högstadiet hon gått i och som nu var Jockes domän. Det hade varit spännande att börja gymnasiet. Hela sommaren hade hon sett fram emot att lämna alla barnsliga ungar på Klockarskolan bakom sig. Men nu när hon börjat visade det sig vara ett evigt flängande mellan de olika salarna. Det fanns inte en chans att hon skulle hinna lära känna några av de andra eleverna i de högre klasserna. Och Johan, honom hade hon inte sett en skymt av ens. Hon som sett framför sig hur de skulle mötas i korridoren och börja prata… så dum hon varit! Klart de inte skulle! De kände ju inte varandra och han visste nog inte ens vem hon var.

 

Skrivpuff.

Skrivpuff, 23:e mars, 2018.

Vänta

 

Här sitter och jag glor på färg som torkar, mamma!

Nu skojar du, Helena. Nåt gör du väl?

Nej, seriöst. Det är vad jag gör. Det går förbannat långsamt. Så jag tänkte att jag skulle passa på att ringa dig. Medan den torkar.

Har du så tråkigt, gumman, att tiden släpar sig fram?

Ja, du, nog släpar sig tiden fram när färg ska torka…

Vad håller du på med egentligen?

Jag målar lite. Har ju gått en kurs i akvarell på Folkan. Men varje lager måste torka, annars blir det ingen lavering förstår du.

Jaha, jag trodde bara att du hade tråkigt, ja. Men det låter ju kul med vattenfärger.

Akvarell, mamma.

Ja, ja, akvarell… men det är väl ändå samma sak som du höll på med när du var liten. Och då hette det vattenfärger. Så det så.

Det är inte riktigt samma sak, mamma…

Jo då, du satt där vid köksbordet och plaskade med färg. Du skulle ha sett de där puckarna du fick! På två sekunder gick de från klara färger till en och samma gråaktiga sörja. Det minns jag så väl.

Men det är inte såna färger nu. Det här är akvarell. Inte några barnfärger…

Nehej… ja, ja… jag försöker mitt bästa här. Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Borde du inte göra nåt vettigt förresten?

Som vad då, mamma?

Ja, som att jobba eller städa eller så.

Men det är ju det här jag vill jobba med, mamma! Och städa? Är det en vettig syssla menar du?

Ja, det är det väl. Vettigare än att leka med färg i alla fall.

Vad töntig du är…

Är jag? Det är jag väl inte. Varför säger du så? Jag har ju alltid velat ditt bästa och stöttat dig. Har du glömt det?

Nej, det har jag inte. Men jag bestämmer vad som är mitt eget bästa nu, mamma. Du har liksom gjort ditt. Förstår du?

Nej, du, lilla vän… jag behövs allt fortfarande, det hör ju jag det.

Det gör du inte. Jag klarar mig själv. Jag vet vad jag gör. Och jag gör det jag vill.

Men du sitter ju hemma och tittar på färg som torkar! Det kan ju inte vara roligt att ha så tråkigt…

Det sa jag inte…

Jo, du sa att du tittade på färg som torkar. Det är att ha tråkigt. Det vet alla att man menar med det uttrycket.

Men jag menade inte så. Nu får du lägga av… Jag menade bara att jag faktiskt tittar på färg som torkar. I utbildningssyfte.

Utbildningssyfte? Inte konstigt de säger att unga av idag bara flummar runt och att skolan är rena flumodlingen. Vad ska det bli av dig?

Konstnär, mamma. Jag ska bli konstnär!

Helena… det är inget yrke. Du kommer inte att klara dig på det.

Mamma… det finns många som jobbar med det…

Jaha, där ser du. Det är redan fullt inom den genren!

Men jag vill… jag menar… jag måste!

Ja, du måste så himla mycket. Men det är inte bra med måsten, förstår du! Det står det om överallt numer.

Var då?

Ja, i tidningarna… Det står att man alltid ska ifrågasätta saker som man ”måste” göra. De är farliga. Kan leda till nervsammanbrott.

Mamma…

Ja. Det är allvarliga saker!

Mamma… du… jag har inte tid att prata längre. Jag har saker som jag ska göra.

Som att titta på blöt färg?

Ungefär så. Men inte riktigt. Vi får ta det här en annan gång. Du måste släppa iväg mig nu.

Men…

Mamma… hej då. Vi hörs sen! Jag ringer dig.

Skrivpuff, 22:a mars, 2018.

Fragment

 

Det här är ett fragment från Tutankhamons liksvepning, sa Gösta och höll upp en ljusbrun tygbit i luften. Ni ska få se närmare på det. Men ni måste lova att inte yppa något om vad ni har sett här i rummet. Det här är rent olagligt. Fast det vet ni ju redan. Annars skulle ni inte vara här.

Ett dämpat skratt hördes från deltagarna runt bordet. Gösta plockade fram bommullshandskar som han lät deltagarna förse sig med innan de fick ta i tygbiten. Linnet doftade svagt att örter. Ivriga händer undersökte materialet och skickade det vidare till nästa i en lång kedja innan det åter låg framför Gösta.

Jag vet att ni är seriösa samlare, fortsatte Gösta och sträckte på sig, och jag litar på att det här föremålet fortsätter att tas om hand på bästa sätt. Nu kastar jag ut det till er och den som hugger bäst får det!

Han log, undrade om någon hade frågor och såg dem var och en i ögonen. Det lös i ögonen på dem men ingen verkade vilja ge första budet.

Jag har fått ett bud sen tidigare, ljög Gösta, på tjugo tusen. Ska vi verkligen låta det gå så billigt undan? Det här är ju ändå en bit historia – riktig historia – hitförd direkt från Konungarnas dal. Den har bara sett ljuset i en dryg månad efter att ha legat i graven i nätta tre tusen år. Min assistent är pålitlig och effektiv. Det kommer att dröja innan nån märker nåt. Då är det redan för sent. Linnet är ute på marknaden. Svarta marknaden.

De skrattade och Gösta nickade menande åt deltagarna. En man i kritstrecksrandig kostym och runda glasögon höjde budet. Auktionen var igång. Gösta gnuggade händerna. Nästan hela slutsumman skulle bli ren vinst. Det hade varit lätt att muta sig till en bit ur graven. Allt han hade behövt var några smygtagna foton på rätt man som med händerna på fel kvinnas bröst. Sen var saken biff. Det funkade varje gång. Alla hade sina hundar begravna. Gösta behövde bara nosa upp dem.

Jaha, sa han och harklade sig. Ska vi drämma till med fem hundra tusen kronor? Vad säger ni? Är det inte ett fynd? Ni kommer aldrig få chansen igen. Första…

Gösta gjorde en paus. Han såg sig omkring och skulle just fortsätta, när dörren till konferensrummet flög upp.

”Det är polisen”, röt en storväxt man med blossande kinder och slängde upp en legitimation i luften.

Skrivpuff, 14:e mars, 2018.

Varsamt.

Jag älskade det där stället. Det var smalt, trångt, och belystes av ett fönster en knapp tvärhand ovanför golvet. Kattvind, sa mamma att det hette. Själv förstod jag ingenting. Det fanns inte ett spår av någon katt där, bara dockor, lego och en sagobok om en svampfamilj som följt med i en av kartongerna som ropats in till auktion. Men det var mitt paradis, med eller utan katt.

Knarret från dörren fick mig alltid att rysa av välbehag. Om jag tog med mig nyckeln in i och smällde igen den bakom mig, visste jag att ingen annan kunde komma in. Då låg jag och spanade ut genom fönstret mot tunet utanför huset och fantiserade om prinsar och prinsessor. Min prins skulle komma ridande ut mellan granarna som omgav sommarhuset och svepa upp mig bakom honom på hästen. Sen skulle vi gifta oss och leva lyckliga i alla våra dar. Jag såg framför mig hur mina knubbiga fingrar varsamt slingrade in sig i en gyllene kalufs samtidigt som jag gav kinden en puss som lämnade ett blött märke efter sig innan han kastade upp mig i luften för att fånga mig på nervägen.

Skrivpuff, 13:e mars, 2018.

Uppfylld

 

 

”Mmm… det doftar så gott”, sa Havila, lyfte på locket till grytan som puttrade på spisen och drog in ett djupt andetag. ”Jag tycker om när det är du som lagar maten. Det blir så varierat då! Vad är det här?”

”Det är nåt jag hittat på”, sa Aliénor. ”Jag fick inspiration och tog lite av det som fanns hemma i kylen. Chilifrukten, vitlök, pak soyen… och så de där köttbitarna du hittade i butiken igår till specialpris. Sen kryddade jag på lite. Timjan. Rosmarin. Mer chili. Lite curry. Du vet hur det blir ibland? Man bara kör på. Free stajlar, så där. Det fick koka ihop sig en stund. Du vet. Så det blir så där… sönderkokt! Efter det smakade jag av igen. Tog salt. Lite peppar. Funderade på grönsaker till också. Hur gör jag med dem? Ugnsbaka? Riva? Steka? Förvälla? Möjligheterna är så oändligt många. Jag bara sprutade ut idéer! Men så tänkte jag: raw food. Det är ju så nyttigt. Så nu är de sköljda och serverade som de är. Ta da!”