Osynlighetsmantel

 

Den stod i hallen. Paketet med de röda snörena och det glansiga pappret. Omöjligt att missa. Jag drog efter andan när jag såg det. Snurrade runt ett varv. Öronen på helspänn. Uppspärrade ögon som fick ansiktsmusklerna att värka. Det enda som hördes var ljudet från mitt hjärta. Det dunkade snabbt och i otakt.

Jag stod blickstilla en stund eller en evighet. Det är omöjligt att i efterhand veta hur lång tid som gick innan jag var säker på att den enda som andades i bostaden var jag själv. Jag satte mig på huk och såg på det. tankarna snurrade i huvudet. Hur hade det kommit in? Hade någon annan nyckel till min etta med kokvrå och sovalkov? Och om denne okände människa hade det och kommit in skulle jag ha hört det. Jag hade inte duschat eller sovit. Jag hade som vanligt läst tidningen i sängen med en kopp te och ett rostat bröd. Inte ens frasandet från brödet eller mitt sörplande het vätska kunde överrösta rasslet i låset eller dörren som måste smällas igen för att inte förbli öppen. Utan att först märka det insåg jag att jag kliade mig i hårbottnen och svor till. Den hade inte varit sig lik sedan senaste hårinpackningen. Den kliade, sved och vätskade. Läkaren hade, via den uppkoppling som ideligen hakat upp sig, förmanat mig och sagt att jag inte under några omständigheter fick riva i såren. Hon hade stirrat på mig genom kameran och gestikulerat med händerna. Ja-ja, jag fattar sa jag och ville fräsa att jag inte var dum i huvudet. Nu stod jag ändå här och… ja-ja, det kunde inte hjälpas! Det var inte mitt fel att omständigheterna var extraordinära!

Det prasslade i pappret när jag slet bort det. Snöret hade varit enkelt. Men papperet. Hade någon limmat fast det med tvåkomponentslim? Var det ett skämt? Stod någon intryckt i garderoben med kamera i högsta hugg och ett flin spelande i ansiktet? Jag snodde runt med paketet i händerna. Lystrande efter obekanta ljud. Men det var lugnt och stilla. Inte ens grannarna släppte ifrån sig en enda knäpp. Doften av rostat bröd hängde kvar i luften och det kurrade i min mage när jag tänkte på den halvätna mackan på sitt blommiga fat i sängen. De mjuka kuddarna… täcket…

 

Någonting landade på foten. En lapp. Vit med guldfärgat bläck. Bokstäverna var så snirkliga att jag hade svårt att uttyda dem.

 

Bästa Maj,

det är med största glädje vi överlämnar denna osynlighetsmantel som du beställde. Använd den med förnuft.

Vänliga hälsningar,

Trolldomsministeriet

Beställd? Med förnuft? Jag som alltid fattade förnuftiga beslut skulle aldrig gått på en sådan bluff! Folk som mjölkade pengar ur undra fick mig att gnissla tänder. Jag såg på den, invirad i silkespapper med paisleymönster i lila och gult, såg hur mina händer satte ner paketet på hallstolen och frigjorde tyget. Det var mjukt och lent, slinkigt utan att vara halt. Marinblått. Den enda färg jag tyckte om vid sidan som inte var svart. Det kunde inte skada att se hur jag tog mig ut i den…

Jag slängde den över mina axlar. Trots att den sett liten ut räckte den ända ner till golvet och mer därtill. Jag snurrade så tygsjoket flög och tittade i spegeln. Det enda jag såg var mitt eget bleka ansikte…

 

SkrivPuff: Maj

Corontän

 

 

”Gör någonting du inte trott varit möjligt!”

Kvinnans röst lät hurtig. Det var viktigt, sa hon, att göra roliga saker så här i kristider. Det stärker immunförsvaret att lugna nerverna. Reportern hummade och tackade för tipset.

Gösta stängde av radion. Han hade inte trott det varit möjligt. Apparaten som alltid skvalat och invaggat honom i hoppfullhet och lugn. Nu stängde han av den. Drog ur kontakten och lät den smälla ner mot linoleummattan. Med en suck rätade han på kroppen och stirrade ut genom fönstret. Enstaka bilar rullade fram över asfalten. En och annan flanör sträckte på sig i solskenet. Det högg till i magen när han såg grannkvinnan huka över sin rollator med blicken mot den röda gubben.

Borde hon inte… borde han… nej, det var inte möjligt. Inte kunde han tala Yvonne till rätta, påminna om att hon som rökt i sedan hon stått och vacklat på kalvliknande ben intill kiosken i centrum, att hon förgyllt hans dag de senaste fem åren när de mötts vid postfacken med nycklarna i högsta hugg. Hon som fick honom att skratta åt det som hände på kyrkans café, berättat vem som sagt vad, gjort det eller det, utan att döma. Hon som gärna berättade om sina senaste misstag och skrattade lika gott åt dem som han själv gjorde. Hon som alltid skickade honom ett sms varje nyår. Det enda ordet på skärmen fick honom att känna värmen i kroppen. ”SKÅL!” Själv skickade han tillbaka en leende gubbe med toppig hatt och tuta.

Gösta kliade sig på näsan och svor till. Visst var han hemma, visst tvättade han händerna, men ändå! Han hade ju lovat sig själv att sluta kladda runt i ansiktet. Det satt fast i kroppen som ett förbenat tic. Det där var något han inte heller trott det varit möjligt att han skulle göra. Var det sådant kvinnan menat med att göra det man inte trott varit möjligt? Stänga av radion, banna sig själv för sina tillkortakommanden? Det gjorde honom inte lugn. Han såg ut genom fönstret. Var det detta Yvonne höll på med? Överraskade hon sig själv med att vara ute på en bensträckare är världen var i kaos? Men promenader var väl inte förbjudet? Gösta kliade sig i huvudet och kisade ut mot solskenet. Själv hade han inget val. Snoret rann som på en av de där småungarna som tultade runt i grupp hela vardagarna. Det fanns inget att göra och han var ju ändå ensam hemma. Isolerad. Som sig bör. Ändå…

Det pep till i mobilen. Han fiskade upp den ur byxfickan. En nyhetsnotis. Uppdateringar om kaoset. Han svepte bort den och öppnade en av apparna han aldrig använt men som Daniel, yngste barnbarnet, installerat. Videosamtal. Trams, hade han sagt. Vi ses istället. Inte via skärm. Daniel hade skrattat så där som han brukar, med munnen på sned, ur ena mungipan och sagt att det kunde vara kul att ha. Man vet aldrig när den kommer till användning och den skadar ju inte annars, hade han fastslagit.

Nu var det dags. Nu skulle Gösta lära sig appen. Överraska Daniel. Prova något han aldrig trott att han skulle göra.

 

Skrivpuff: Skål.

Anteckningar

Dagga – aga någon med dagg

Daguerreotypisk

-dagig (ex tre-dagig)

Dagteckna (anteckna datum)

Dallra

Damma (fylla rummet runt en gjutningsform med jord)

Dankeri lösdriveri

 

 

27 april, 1823

Gunvald stirrade på sin dagteckning. Var det redan vår år 1823? Hur hade tiden gått så fort? Nyss hade han varit ett barn som knappt nått upp till relingen på faderns skepp. Här satt han nu, krum i ryggen, med händer förvridna av reumatism. Det var inte bra att befinna sig till havs med leder som värkte och svällde. Men vad var alternativet? Livet i Göteborg var inte alltid vare sig varmt eller torrt. Skulle han rycka upp Liv med rötterna? Slita henne bort från barn och barnbarn som gladde henne mer än han själv gjorde, enbart för att isolera henne i ett varmare land? Vad skulle de göra där? Det var befängt. Han blinkade hårt för att rensa tankarna och koncentrera sig på uppgiften.

Det var skumt i hytten. I normala fall ville han få mycket av loggbokens innehåll gjord innan skymningen slog till men idag hade han inte hunnit. Bergman hade anklagat en av skeppsgossarna för lathet och menat att det han höll på med var dankeri. På land straffade sig lösdriveri med böter eller fängelse. Någon annan hade huggit in och sagt att pojken stulit hans bröd mitt framför ögonen på honom. En tredje hade sett hur gossen gjort upp planer med en av de andra underhuggarna. De hade stått vid relingen och viskat sinsemellan, sett sig omkring och framstått som ovanligt vaksamma på att inte bli påkomna. Gunvald hade sett den anklagades mun darra och hur denne förtvivlat kämpat emot som en ståndaktig soldat för att inte framstå som en lipsill.

Idag har jag förkunnat en dom över en av mina medarbetare. Skeppsgosse Olof Olofsson stod anklagad för småstöld och för att ha underlåtit att göra sina uppgifter. Då inga specifika bevis framkommit som yrkade på det straff övriga manskap ville utse, att daggas, utdömde jag extra uppgifter för skeppsgossen att under en tre-dagig period överta på egen hand de städsysslor som hör till övre däck.

Gunvald tittade på anteckningen. Den gjorde honom olustig. Han visste att tiden på skeppet tärde på besättningen. Irritationer uppstod ur tomma intet, avundsjuka, missunnsamhet, troll mitt på ljusa dagen. Det tycktes roa vissa att leva ut sina innersta sataniska drag. Att låta en oskyldig skeppsgosse, helt ny i branschen, löpa mellan två rader av män med daggar som dallrade från seniga nävar, redo att svingas i luften… Prygel. Det kunde inte Gunvald låta ske. Han tillät det icke.

 

SkrivPuff: Fem ord på bokstaven D.

Intervjun

 

Det är en blåsig men solig dag här i Stockholm när jag ringer upp Stephen King via en datorapp. Jag har fått förmånen att tala direkt, via videosamtal, med skräckens store ikon, den tidigare så förkastade men sedan några år tillbaka alltmer hyllade författaren. En av min ungdoms idoler sitter så tätt med ansiktet mot webbkameran att jag kan se fettfläckarna på de metalbågade glasögonen. Håret är inte längre så där mörkt som de var på böckerna jag snodde åt mig under bokrean. Men klädstilen är densamma. En enkel t-shirt och jag gissar mig till att han parat ihop det med vanliga blå jeans. Han harklar sig där på skärmen och ser nyfiket mot mig. Jag blir osäker. Granskar han mig nu? Kommer jag bli en av karaktärerna i hans kommande berättelser? Slampan med det sönderblekta håret eller en blodtörstig häxa någonstans i stadsdjungelns vindlande bakgator? Han skrattar till som om han kan läsa mina tankar. Kan hända har han egen erfarenhet av den telapati som han ibland skriver om? Jag har väl rent mjöl i den påse han nu är i full färd med att ganska? Nu är det min tur att harkla mig. Bläckpennan glider mellan fuktiga fingrar. Jag har aldrig gjort det här förut. Kommer det synas på mig att jag är en rookie? Kommer det göra honom arg att någon bestämt att just jag, nykomlingen, nästan praktikanten, ska fråga ut honom? Jag David mittemot Goliat men istället för sten och slunga är jag beväpnad med papper och penna.

Nu när Covid-19 förvandlat världen till en levande Stephen King-roman, betyder det att du blir arbetslös nu?

Nej. Jag är författare. Jag har alltid arbete!

Men vad ska du skriva om när världen är raserad och på gränsen till dystopi?  Finns det plats för skräckböcker nu?

Mitt korta svar är nej. Men låt mig säga så här. I en värd där allt du någonsin varit rädd för ska hända banne mig håller på att gå i uppfyllelse, vad är det då som skrämmer som mest?

Mannen på skärmen lutar sig tillbaka i kontorsstolen och sätter låter fingertopparna mötas framför bröstet. Blicken vilar någonstans snett upp i taket och han blir tyst en lång stund. Det gör mig osäker. Borde jag säga något? Jag harklar mig igen, försiktigt eftersom jag inte vågar störa det stora geniet på andra sidan Atlanten. När ingenting händer tar jag mod till mig och frågar hur han menar. Han rycker till och stirrar in i kameran som om han glömt bort intervjun.

Tja… du blir naturligtvis rädd att du ska bli häftigt förälskad.

Hur menar du då? På vilket sätt skrämmer det?

Tänk dig själv. När man är förälskad blir livet på allvar samtidigt som man lever som på små moln. Sjunde himlen, du vet, den finns och… finns inte. Vad man inte vill då är att tvingas tillbaka ner till jorden. Vad kan tvinga ner förälskade från sitt rosa moln? En förlust, börskrasch, en pandemi eller förstås när hela världen rämnar under ens fötter. Det vi brukar ta för givet, möten, känslor, hopslagna påsar, önskade eller oönskade graviditeter, giftermål… vad händer med det nu? Vem törs bli kär, riskera veneriska sjukdomar eller att oron över att inte veta var man ska kunna föda sitt barn? Kommer det överleva, kommer det bli föräldralöst, kommer det ha en civilisation att dra ett strå till?  Kanske tusentals bebisar och små barn snart står utan vuxna som tar hand om dem… Flugornas härskare blir en barnlek i jämförelse. Där är vi nu. Vi vet inte om det blir så. Vem vågar drabbas av kärlekens och erotikens obönhörliga krafter i en sådan tillvaro?

Och?

Och? Min plan är att fortsätta som vanligt fast med en twist. Nu utgår jag inte längre från skräckgenren utan sadlar om mot romantik, romance, chic lit. Kalla det vad du vill. Det blir fortfarande skräck, men utifrån ett helt annat perspektiv.

Jaså, hur då?

Fattar du ingenting eller är du bara jäkligt bra på att hålla upp ett förvirringens pokerfejs? Lyssna här. jag ska skriva kärleksromaner. Du hörde rätt. Du får ett scoop här och nu. Ta hand om det. Gör vad fan du vill med det förresten. Om jag tolkar dig rätt kommer du slarva bort den här chansen. Dränka intervjun i en mängd adjektiv som får läsaren att tappa intresset eller rent av somna. Se inte ut som en fårskalle! Skärp dig lite och hör bara vad jag säger. Romantik är den nya skräcken. Två personen fattar tycke för varandra. Båda kämpar emot. Det blir mer och mer desperat. Till slut inser de att de inte längre kan göra motstånd och är redo att slita kläderna av varandra – jag försöker hålla transportsträckorna korta numera men du känner ju till hur jag skriver. Vid samma tidpunkt som de står där och fipplar med byxknappar och behåband… BOM! Karantänen slår ner som en osynlig, fast synlig, berlinsk mur mellan dem. De kastas rakt in i en ruinliknande labyrint med fler irrgångar och ringleder än det finns siffor för. De separeras från varandra. Den enas mage växer sig större samtidigt som hosta bryter loss hos den andre. Kärleken och dess effekter blir den nya skräcken.   

Vad kommer hända?

Hända? Det vet jag inte. Och om jag vet det tänker jag inte berätta det för en nyfiken typ som du. Kanske kryddar jag med inplanerade, hett åtrådda IVF-befruktningar som kanske blir av, kanske inte. Eller en surrogatmorsa i Indien som får ta hand om ett barn burit men aldrig önskat eller är biologisk mor till. Kärleken, livet, framtidshoppen – finns det något otäckare i tider av kris?

Samtidigt är väl just det också vår tröst?

Kanske det… kanske inte…

 

Det går en rysning genom kroppen när jag klickar bort videosamtalet. Har han rätt, är kärleken vår tids nya skräck? Jag vill inte tro det. Vad tror du själv?

 

Inspirerat av SkrivPuff:Banne mig.

Mannen i mitt liv

 

Han var min förta riktiga kärlek. Professorn som gled fram med beundrande blickar oavsett om han kom i uppknäppt skjorta eller frack. Professorn med pondus baserade i gedigna kunskaper om historia och den där glimten i ögat som inte lämnade någon oberörd. Professorn som rörde sig lätt och bekvämt i kläder av exklusivt snitt och trollband publiken med sitt språk. Professorn som alla slogs om att bjuda på fest efter fest efter fest.

Honom förälskade jag mig i.

Redan tidigt fick jag höra att jag var vacker. Jag brukade stirra på mig själv i spegeln. Den lilla skära munnen, de stora bruna ögonen, kindernas släta, jämna hy som spände över nordliga åsar… höga kindkotor var nyckeln till framgång. Det sa de alla. Mina hade en perfekt vinkel. De fick mitt ansikte att se smalt ut och samtidigt kurvigt. Spännande. Jag brukade stryka över dem med fingertopparna, lägga varje liten detalj på minnet. Min lycka. Jag brukade låta fingrarna följa kinderna ner mot käken, halsen, den långa halsen som aldrig ville ta slut, fördjupningen som följdes av det mjuka nyckelbenet…

Han som var min första kärlek brukade låta sina fingrar rinna ner längs samma bana. Njutningsfullt stönade, suktande… han som var min första kärlek brukade viska att jag var hans, att jag var hans enda verkliga riktiga kärlek, att ingen annan hade varit betydelsefull för honom, den betydelsefullaste av betydelsefulla professorer i det stora vida landet. Jag var lycklig som fångat honom. lycklig med mina höga kindkotor, rosenknoppsmun, släta hy, svanhals… min nyckel till framgång. Jag hade den i min hand. Jag hade honom i min famn.

Han var min första kärlek och min sista.

Jag hade tröttnat på bergochdalbanan. Humörsvängningarna som följdes av älskog eller slag. Jag hade tröttnat på att täcka mina stora ögon, en gång så mörkt bruna men sedan blå, med smink. Jag hade tröttnat på att smeta ut tjocka lager concealer över mina höga kindben. Tröttnat på att lägga beige över rött, blått, grönt, gult, och sedan låta borsten svepa rosa rouge över mina inslagna kinder. Jag hade tröttnat på att inte veta om det jag sa skulle innebära en knuten näve eller en smekning.

Han som var min första kärlek blev min sista den där dagen när jag sa att nu fick det räcka. Jag hade packat min väska. Ställt den i hallen. En liten väska med det allra nödvändigaste, lätt att ta med i farten, som inte skulle vara i vägen om jag sprang. De smidigaste skorna hade jag redan på fötterna. Ett par ballerina med knutna rosetter över tårna. Han som var min första kärlek tillät inte att mina vackra fötter kvävdes av de älskade träningsskor jag haft till morgonpromenaderna längs kanalen. De åkte i soporna samtidigt som han uttalade orden. Jag kulle få nya, skor som var anständiga nog för en kvinna vid hans sida. Det gjorde mig inget. Hans ord lät som musik i mina öron. Jag hörde inte vad de dolde.

Jag sa till min första kärlek att det fick räcka. Det var inte kärlek mellan oss. Jag sa att jag ringt min bror, att han stod utanför och väntade på mig. Men mannen i mitt liv såg till att jag aldrig kom ut. Jag vill inte berätta mer. Det smärtar för mycket att mannen som blev min första kärlek också blev min sista. Det smärtar mig att det aldrig var kärlek. Inte från mannen i mitt liv.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Min/din första kärlek.

 

 

Valet

Foto: JoshNV

Sylvia slank in på ett café för att ta skydd från regnet. Det hade överraskat henne på vägen hem från fysioterapeuten på stan. Dörren hade kärvat fast och hon fick slita upp den. Doften av skummad mjölk, starkt kaffe och nybakade bullar slog emot henne så snart hon satt klackarna mot trägolvet.  De klapprade när hon sakta trippade mot disken för att inte tappa balansen och trilla om pumpsen fått våta sulor. Hon visste att det varit dumt att ta de där skorna. Klackarna var för höga, för smala och tån slöt o för tätt där fram. Gunilla hade rynkat ihop ögonbrynen och satt händerna mot höfterna men inte sagt något när Sylvia skyndat in på mottagningen. Det hade gjort henne både skamsen och arg. Det var trots allt axeln hon hade ont i, inte fötterna! Gunilla hade varit mer hårdhänt än vanligt när hon knådat Silvias rygg men ändå berömt henne för att hon fått resultat av sina träningsövningar.

 

Disken dignade av godsaker. Gröna marsipantårtor, nyponröda napoleonbakelser med vitt florsocker och grädde, mandelbiskvier som såg ut som chokladdoppade, flygande tefat från barndomens serietidningar. Silvia fick svårt att bestämma sig. Hon visste att hon borde ta något litet. En syltkaka med smak av söta hallon eller en sådan där bondkaka som såg krispig och knäckig ut på fatet av glasyrskimrande keramik.

Vad får det lov att vara, frågade flickan bakom disken och tryckte tillbaka en dreadlock som smitit från håruppsättningen.

Silvia tänkte efter. Det värkte fortfarande i musklerna efter Gunillas behandling.

En budapestrulle och en latte, tack, sa hon och lät handväskan glida upp på disken. Strö gärna råsocker och kakao på toppen!

 

Inspirerat av SkrivPuff: Café.

Fotokälla: “b07-01-10.jpg” av JoshNV

Lollo

Hör ihop med Fint men är ingen fortsättning på den texten.

“Det känns omöjligt att någon skulle älska en sån som han på riktigt. Som jag minns var han helt oempatisk. Inte elak på det där självsäkra sättet som en del är utan på ett sätt som avslöjade att han alltid måste sondera marken han stod på. När som helst kunde en mina brisera och skicka honom flera steg neråt i hierarkin. Och han var bara elak mot de som befann sig lägre än honom själv, aldrig uppåt. Det är väl så det är… den som står högst i rang har ju ingen att smöra för…”

Lollo babblade på om personen som var fastfrusen i ett smil på datorskärmen. Pierre. Glasögon runt ett par stickiga ögon. Skalligt huvud som kompenserades med en tre dagar gammal skäggstubb stack upp ovanför en svart skjorta med vit krage.

“Jag antar att han blev präst eftersom han har mycket att botgöra… ingen är förstås oskyldig i det här förutom de som stod allra längst ner i klassen. Om man nu kan ge barn skulden? Jag var helt säker på det länge men på senare tid undrar jag… det är som med den där boken om ungar som strandas på en öde ö… de blir ju utelämnade till sig själva och det har de inte kompetens nog för. Nej, j’accuse skolverket. Det är de som måste se till att inget händer och de kan fan inte vänta till elfte timmen… det är inte kul det som hände Danne… han fick grava tillitsproblem och kom sen aldrig ut i livet. Uteslutning ur gruppen är det farligaste som finns. Ångesten av det, du vet.. och social fobi… sånt tar livet av en… spelar ingen roll om man kommer från socialskikt ett. Man är körd.”

Lollo drog med tummen över halsen och la huvudet på sned samtidigt som hon tryckte ut tungan. Agnes såg ner på den servett hon just blivit varse att hon tummade på.

“Är man?”

En fågel började fladdra nervöst med vingarna utanför fikets fönster. Agnes såg hur den hoppade runt som om någonting skrämde den trots att det var tomt ute på torget.

“Ja, gud, det finns inget farligare än social isolering. Särskilt om den är påtvingad. Men annars också. Det är var och ens plikt att bryta den till varje pris.”

Agnes tvekade innan hon frågade om inte brist på pengar, mat och den stress som kom med det, var värre.

“Nej, mat finns det ju fulla affärerna av och man får vara lite smart nog för att hushålla med de pengar man har. Jag brukar äta nudlar eller ris med lök när jag blir pank. Linser och bönor är annars jättebra mat.”

“Pank? Du har väl pengar på banken?”

“Ja visst, men de räknas liksom inte. De kan jag inte ta av förrän det blir fullständigt kris…”

“Det är inte samma sak som det jag menar…”

Det började klibba under armarna på Agnes. Hon såg mot utgången, ner på klockan, mot utgången, klockan… luft… hon måste få luft… det bubblade som kolsyra i blodet. Vad gjorde hon här på ett fik i just det här kvarteret? Det var ökänt för sina överpriser och starkt parfymerade damer i päls, små hundar som trippade runt i kläder som kostade mer än alla de Agnes hade i garderoben.

“Du, Lollo, jag måste dra nu… den där tentan… jag har inte hunnit plugga till den.”

 

Agnes sköt upp dörren och drog ett djupt andetag samtidigt som den gick igen med en smäll bakom henne. Sparven som nyss suttit med fladdrande vingar for upp från marken och sökte skydd i en buske. Agnes förstod den. Hon var själv på väg till sin egen skyddande vrå.

 

Inspirerat av SkrivPuff: http://skrivpuff.blogspot.com/2020/03/19-mars.html

Fint

fortsättning från Den vinnande strategin.

Agnes gjorde så gott hon kunde trots att ilskan bubblade inom henne. Javier hade ett sätt att reta upp henne som hon aldrig varit med om tidigare. Vem var han och varför fick han henne att känna som om hon inte längre kände igen sig själv?? Hon var i landet för att dokumentera portaler, inte hänga spanska män i armen och leta efter flickor som hon kanske kände igen. Och dessutom kände igen på ett sätt som hon inte kunde sätta fingret på. Det var hur löjligt som helst. hon hade aldrig varit i landet tidigare, och inte i satt sin fot i Barcelona. Hon hade för tusan knappt varit utanför Sverige. Och här sprang hon nu och fick för sig att hon kände människor som var lika okända för henne som utomjordingar. Det fanns inte en chans att hon sett någon av dem förr. Så tillvida de inte var turister. Det var knappt några på plats vid den här tiden på året och hon skulle genast känna igen en sådan på attiraljerna. Kameran, kartan, den förvirrade blicken och den ingående fascinationen för människor som inte gjorde något märkvärdigare än intog en kaffe på ett kafé. Den här flickan saknade alla sådan kännetecken.

”Varför står hon och trycker intill den där palmen”, viskade Agnes som om hon annars skulle ha röjts trots att avståndet var för långt för att höras fram även om hon höjt rösten.

”Inte vet jag. Hon gillar väl doften av palm?”

”Nu får du sluta”, väste Agnes. ”Och dämpa dig! Jag kan inte hjälpa att jag hatar tulpaner. Det är fint på bild. Knappt då ens. Här, ta min kamera och knäpp ett foto. Låtsas att du tar på mig men försök få med henne så mycket du kan. Okej?”

 

Inspirerat av SkrivPuff: Fint.

Den vinnande strategin

(Fortsättning på Flickan.)

 

”Nej, inga såna dumheter nu. Vi ska till doktorn med dig!”

Javier drog Agnes i armen så hårt att hon ropade till.

”Vill du att jag ropar på polis eller?”

Han släppte taget som om han bränt sig.

”Tänkte väl det. Håll om min arm, så det ser ut som om vi strosar här och är upptagna med varandra. Jag vill komma så nära som möjligt.”

Javier höll fram sin arm och såg på Agnes.

”Det är du som ska hålla i min, annars ser det inte klokt ut. Vore det inte bättre om vi höll varandra i handen?”

Agnes tyckte att han log i mjugg när han sa det.

”Är du inte klok? Jag kan inte hålla en vilt främmande person i handen!”

”Ska vi låtsas att vi grälar nu också? Det här blir bara bättre och bättre!”

Agnes tystnade. De skulle inte bara dra blickar till sig om de fortsatte utan även omöjligt hinna lägga märke till detaljer som kanske var avgörande för mysteriet.

”Mysterium? Var får du allt ifrån? Är det någon slags typisk svensk inbillning? Ni och alla era deckare… Jesus Kristus… Men okej. Håll om min arm nu och se lite glad ut. Slappna av, Agnes…”

 

Inspirerat av SkrivPuff: Le i mjugg.

Flickan

 

En slags fortsättning på Minnet.

Karneval i Nazaré. Foto: Ethel Hedström.

 

Javier drog med sig Agnes till en servering och föste ner henne på en bänk. Underlaget av ljus mosaik kylde rakt igenom jeansen och hon rös till.

“Hur mår du, är du ok?”

Hon viftade bara med handen till svar. Herregud, vad han var orolig, som om hon var en barnunge… hon suckade och lutade sig tillbaka men rös till av den kalla stenen.

“Vad jag längtar efter en säng…”

Javier såg på henne med en blick som hon inte kunde tolka och fick henne att genast känna sig dum. En säng? Han kunde ju tro vad som helst… hon var inte en sådan som… nej, hon ville inte ens tänka tanken.

“Jag menar… att jag behöver vila… vet inte vad som hände nyss. Det började bara snurra… det luktade så starkt av tulpaner och jag tål inte den doften.”

“Tulpaner? Det märkte jag inte… det är väl inte säsong för det nu?”

“Nej, men då inbillade jag mig det då! Vad ska jag säga? Jag kände doften och sedan snurrade det till…”

“Vi måste till ett sjukhus.”

Agnes protesterade. Han överdrev. Inte var det något fel på henne. Hon hade bara fått lite lågt blodtryck. Det hände jämt. Hon sa det men han såg ändå orolig ut.

“Alltså, ni spanjorer är så dramatiska…”

“Vilken attityd du har fått. Nyss sa du nästan ingenting och nu… Jag ser mig dessutom som katalan.”

Javier spottade ur sig orden och ställde sig med armarna i kors, sa att han skulle dra om hon inte uppförde sig trevligare. Det stack till i bröstet på Agnes. Hennes hand for upp och tryckte mot smärtan som för att stoppa den. Javier såg på henne med den där blicken som fick det att krypa i kroppen på henne.

“Sluta, jag är inte sjuk. Det här händer jämt. Det är naturligt. Om det känns för jobbigt för dig så får du gå. Vänta nu… ser du den där flickan där borta?”

“Vilken?”

“Hon med det blonda håret och solglasögonen… som står där precis utanför grinden… visst har hon en peruk?”

“Det är många som har peruk här. Vad spelar det för roll!?”

“Jag vill gå närmare, det är något bekant över henne…”

Inspirerat av SkrivPuff.