Handskarna

Solen sken rakt mot planen. Barnen stod kisande i en klunga runt den rundhyllte tränaren. En fotboll gled mellan hans händer samtidigt som han delade ut laguppställningen. Bosse visste redan sin plats. Målet. Han hade tjatat sig till den och äntligen fått gehör. Tränaren sa åt dem att börja värma upp, att han inte tolererade slackers och att de måste vinna. Sedan damp han ner på en bänk och halade fram en mobil.  

”Man ska spotta i handskarna”, sa Benny, mittbacken, och satte armarna i kors framför bröstet. ”Vet du ingenting eller?”

Bosse lät blicken glida mellan lagkamraten och händerna. De nya handskarna, fortfarande stela och med en doft av skinn som stack i näsan. De som fått honom att vråla av glädje på morgonen utan att bry sig om tårtan med de elva ljusen.

”Men jag har precis fått dom”, mumlade han och lät blicken dröja vid de synliga sömmarna. ”Pappa…”

”Din farsa vet inget om sånt”, sa Benny. ”Alla målvakter gör det. Det är för att få bättre grepp om bollen. Kom igen nu. Matchen börjar snart!”

Inspirerat av Skrivpuff: spotta.

Oönskat besök

Mannen kom från ingenstans. Stod bara där i trädgården, barbent i snäva shorts utan tröja, med fötter instuckna i grådaskiga träningsskor. Han tryckte ner fötterna i gräset, drog med sulorna så att tuvor sprättades iväg. Som en hund som just gjort sitt och ville täcka över det. En svag bris drog in från sjön samtidigt som solen gick i moln.

”Kom ska du få smaka på grillat”, sa han och höll upp ett spett med kött på. ”Det är helt lagom blodigt. Nästan helt rått.” Han förde spettet mot ansiktet och grimaserade samtidigt som han drog in doften av det. Ena handen roterande framför bröstet som om han dirigerade en orkester. Han blottade sina tänder och låtsades gnaga på köttbiten. Drog sedan ena underarmen över munnen och klappade sig på magen.

Margit drog sig bakåt. Långsamt för att inte verka rädd. Orden fastande i strupen. Hon kippade efter luft utan att få in någon i den torrlagda munnen. Händerna greppade om fatet med majskolvar som hon tänkt lägga på grillen.

”Det är ingen idé att du ropar på hjälp”, sa mannen och rörde sig närmare henne. ”Det är bara vi här. Jag såg de andra hoppa in i bilen. Vad hade de glömt köpa? Ketchup? Eller en flaska vin?”

Margit famlade med ena handen efter altandörren bakom sig. Hjärtat dunkade och det susade i öronen. Blicken mot mannen som långsamt närmade sig. När hon kände dörren släppte hon fatet och det gick i två bitar. Majskolvarna rullade ut över trädäcket. De lämnade blöta spår efter sig som Hans och Greta i ett fåfängt försök att hitta hem med hjälp av brödsmulor. Margit drog igen glasdörren och vred om låset. Sedan stod hon som förlamad och såg mannen komma springande. Ögonen var vidöppna och stirrade på henne. Hennes andetag ytliga. Hans fulla av vigör som om han var en van idrottare trots auran av heroin och hemlöshet. Han hoppade upp på altanen och skulle just ta några smidiga steg mot dörren när han snubblade på en av majskolvarna. Margit hann bara se honom segla mot träet när förtrollningen bröts och hon kunde springa mot ytterdörren. Vredet var kallt och hårt mot de fuktiga händerna. Det gled och trilskades innan det klickade till. Margit drog några hastiga andetag och såg sig omkring. Fönstren. Hade hon stängt alla fönstren?    

Inspirerat av Skrivpuff: Grilla.

Livet

”Det här är livet”, sa Kent och slog ut med armen mot horisonten. ”Turkost vatten. Brisar som fläktar. Sol som värmer. Det kan inte bli bättre!”

Han lättade på fjäderboan runt halsen, sa att han tyckte synd om de som var kvar i kalla Svedala. Det var inte hans fel att de andra inte nappat på att följa med till Karibien. Fjädrarna darrade av Kents rörelser och kittlade honom nacken. Han fnittrade och kråmade sig. Ropade ut att glamour och paraplydrinkar i paradiset var livet!

”Vill de ha snö så får de stanna hemma. Du, Bo, kan du vara en ängel och smörja in mig på ryggen?” Kent plutade med läpparna och såg sin tatuerade make samtidigt som han blinkade överdrivet långsamt. ”Jag har en flaska Tropicana någonstans i korgen där… jag fullkomligt älskar doften av kokos, vet du. Mmmm… ja, precis där, så ja… Under behåbandet också är du snäll.”

Han suckade och lade sig på magen. Petade med fingrarna i sanden. Drog ut lycratrosan ur skåran mellan skinkorna och släppte den med en lätt smäll.

”Jag tror jag måste köpa de där sandaletterna vi såg i butiken vid hotellet. Jag blev helt bedårad!”

Inspirerad av Skrivpuff: få napp och Jorun Modéns skrivarskurs 2.

Fatta galoppen

”Jag skulle vilja ha två solbullar”, sa pojken. ”En till mig och en till gubben här.”

Han petade upp sin keps, en randig med propeller på skulten, och drog in en sträng snor.

”Ja, tack, det går bra det”, sa Margit och plockade åt sig brödtången. ”Några särskilda?”

Pojken ställde sig på tå och granskade brickan med bullar en god stund. Efter en lång stund började Margit fingra på tången och harklade sig försiktigt. Hon såg på mannen som stod bakom pojken. Ett skägg som nådde ner till bröstet var flätat och fäst med rosa snoddar. Huvudet rakat. Under rocken av nopprig urblekt ull syntes en olle med faire Isle-mönster. Brun. Orange. Små stänk av vitt. Hål som vittnade om skadeinsekter. En doft av malkulor letade sig fram trots att hyllorna dignade av sötsaker. Margit ville sätta tången mot näsan och trycka till. Femte månaden var värst. Något med hormonerna gjorde att dofter förändrade karaktär och blev starkare. Hon ville kräkas. Det gick inte för sig.

”Då blir det femton kronor”, sa Margit, lättad över att pojken valt, och räckte över papperspåsen.

Den prasslade när pojken slöt sin hand om den och vände sig mot farbrorn som inte yppat ett ljud.

”Ge henne det”, sa pojken och knyckte med nacken mot Margit.

Mannen stapplade mot disken. En fårig hand slank ner i kappfickan och halade upp en syltburk. Margit såg hur det skvalpade i den. Vatten och något mer… geléartat… med spår av mörka prickar.

”Nej, men vad är det här”, sa hon. ”Grodyngel? Det går inte. Femton kronor vill jag ha. Burken kan ni behålla.”

Mannen stirrade på henne med vattniga ögon, gapade som en fisk några gånger innan han vände sig om mot pojken och kliade sig på huvudet.

”Det där är det finaste vi har”, sa pojken och log så brett att Margit kunde räkna gluggarna. Det är mycket bättre än pengar faktiskt. ”Nyfångade. Från bäcken vid skogsdungen.”

”Vad ska jag ha dom till? Det går inte… jag kan inte ta dem… jag behöver pengar…”

”Ja, fast förstår frun att om ni tar de här ynglen och tar hand om dem så kommer de växa till sig”, sa pojken och strök med handen under näsan. ”Då kan frun kyssa en av dem och få en prins. Då får ni massor med pengar!”

”Nej, du, gosse lille, jag behöver nog pengar redan nu… inte om ett halvår när ynglet är moget. Annars måste ni lämna tillbaka bullarna.”

Margit såg på pojken som slog ner blicken. Han höll fortfarande hårt om papperspåsen. Knogarna vitnade och mungiporna pekade inte längre uppåt. Mannen i den noppriga rocken puffade på honom och tog påsen i handen. Han sträckte den mot Margit som kände hur det vände sig i magen. Doften. Hon stod rakt inte ut med doften. De måste ut. Hon måste in bakom ridåerna.

”Vet ni vad”, sa Margit och pressade fram ett leende, ”om ni lovar att hålla det här hemligt, så får ni bullarna och ni kan behålla ynglen.”

Det pinglade till i dörrklockan när pojken och den stumme mannen gick. Men det hörde inte Margit. Hon låg redan dubbelvikt över vasken.  

Skrivpuff: fatta galoppen.

Vass

Knivbladet skrapade mot den roterande stenen. Olle vevade medan Lars drog kniven sakta fram och till tvärs över den lätt skrovliga ytan. Då och då doppade han metallen i byttan med vatten som stod uppställd på brynstenen.

”Är det min tur snart”, sa Olle. ”Jag börjar bli trött i armen…”

”Vänta, bara lite till…”

Lars blåste undan lugg som fallit ner i ansikte och synade eggen. Vinklade kniven hit och dit. Höll den framför ögonen och kisade mot den. Blåste undan luggen igen.

”Nej, det här är inte för småungar”, sa han efter en stund och lade till att det gått en nagg i kanten som måste putsas bort. ”Det kräver rätt handlag, förstår du. Annars slipas den ner helt och då vet du hur farsan blir…”

Olle visste hur farsan kunde bli. Det hade han vetat sedan den gången han råkade putta omkull en stormlykta. Den hade stått på en tunna i ladugården. Olle hade lekt häst med en av räfsorna. I en avancerad manöver hade hästen stegrat sig och puttat omkull lyktan. Den var inte tänd. Men glaset splittrades i tusentals vassa bitar. Olle hade puttat in splittret under en hög med hö och gömt lyktan på en av hyllorna, bakom några gamla oanvända träplankor. Det hade ömmat länge över baken när den när fadern hittat bevismaterialet och gett Olle en lektion i aktsamhet.

Inspirerat av Skrivpuff: Vass.

Skevheter

Det var tomt i skolkorridoren där Elin och Einar satt uppflugna i fönstersmygen. Einar dinglade med sina gängliga ben och drog med handen över sin slitna Kånken. Han dunkade hälarna mot elementet. Svaga, rytmiska dunkar som fick elementet att vibrera.

”Va, borstar du alltid tänderna vid diskbänken?”

”Ja, jag hatar att stå framför speglar.”

Elin kliade sig i huvudet med en blyertspenna och såg på Einars släta ansikte med två mandelformade ögon och höga kindben. Den raka näsan som många skulle kunna dö för. Fylliga läppar.  

 ”Det finns inget värre än att se sig själv stå där med en pinne instucken i käften och fradga över hela fejset. Det är illa nog hur jag ser ut som det är!”

”Vad då hur du ser ut?”

”Jag ser ut som ett äckligt monster! Ser du inte mina gula tänder, liksom spetsiga som om jag filat till dem och så huden… gulblek och full av gapande porer som hela tiden hotar att spy ur sig sitt svarta innehåll…”

Einar skrynklade ihop sitt ansikte och låtsades spy över axeln. De skrattade båda två. Einars lät hånfullt. Elins osäkert.

”Du kanske ska gå till skolsyster för att…”, sa Elin och fingrade på ett armband av plastpärlor grälla färger.

”För att vad då!?”

Einar spydde ur sig frågan och slutade slå fötterna mot elementet. Han sköt rygg som en katt och stirrade på henne med en mörk och hård blick.

”Bara för att jag hatar att se mig själv är jag väl inte sjuk eller så!”

”Hon kan hjälpa dig”, mumlade Elin och så ner i golvet. ”Det kanske bara blir värre annars? Du vet väl att det finns speglar överallt. Det går inte att undvika reflektionen av sig själv. Skyltfönster… kastruller… blanka kakelplattor…”

Inspirerat av Skrivpuff; Ond cirkel.

Spexet

Jag minns min första fylla. Rune hade spetsat glaset bakom min rygg och sträckt det åt mig med ett hånflin. Han såg alltid ut så jag tänkte inte så mycket på det. Bålet smakade en aning underligt men vi satt där och hade det trevligt i Gudrun och Hildings hammock och jag glömde bort det. Det var Spenaten, Kalle, Bettan, Rune och jag. Vi firade att det var lördag och att det snart skulle vara examen. Och att Gudrun och Hilding inte skulle komma hem förrän sent på söndag eftermiddag. Mina föräldrar trodde att jag skulle sova över hos Bettan. Det gjorde jag ofta.

Vi grillade korv med hjälp av Hildings gasolbrännare. Han lekte silversmed på fritiden och hade den stående i källarens hobbyrum. Spenaten hade sagt att det var okej att vi tog den. Det var förstås Rune som kom på idén. Det var svårt att tända den och Rune hojtade att det var en kinkig jävel som borde skrotas. Men så fattade den eld. Gaslågan slickade korvarna svarta i ett nafs och vi skrattade högt när en av dem fattade eld och Kalle, som var den enda som alltid hade skor på sig, stampade på den tills den slocknade.

Innan jag började bli snurrig på allvar kände jag mig behagligt avslappnad och tyckte att världen var underbar. Mina kompisar, livet, ja, till och med mina föräldrar. Men efter korven började jag må illa. Rune flinade som vanligt och viskade något åt Kalle som i sin tur förde över ordet till Spenaten. Det var Bettan som klämde ur sig det. Tror du att du blivit matförgiftad eller? Din jävla nolla! Jag minns hur jag stirrade på de andra, hur de skrattade och pekade på mig. Hur de vek sig dubbla och hur Bettan påstod att hon snart skulle kissa på sig. Jag kräktes rakt ut. Efter det minns jag inte så mycket. Men jag gick aldrig dit igen och började ta en omväg till skolan.   

Inspirerat av Skrivpuff: Fylla.

Händelser vid en ankdamm

Det var vid ankdammen det hände. Den där konstgjorda saken mitt i den gamla mentalvårdsparken som numera är bostadsområde för bättre bemedlade. Jag stod där och begrundande mitt liv mitt i den kallaste vargavintern och nog såg jag pojken som stod på isen. Längst ut mot kanten, där vattnet guppade kallt och mörkt, stod han. Slitna träningsskor, jeans och en jacka som inte täckte röven. Ingen mössa heller. Eller vantar. Själv hade jag både täckjacka, termobyxor och lovikkavantar. Jag hatade sånt som liten men på äldre dagar har jag förstått varför mina föräldrar envisades med bra kläder vintertid. Det knäpper och värker så förbannat i lederna efter ungdomens dumheter. Nog såg jag pojken som stod där och molteg. Nog såg jag var livbojen fanns. Nog tänkte jag att om han drattar i så drar jag upp ungen. Och nog tänkte jag att han stod där för att provocera. Men mig provocerar man inte så lätt. Så jag höll koll i ögonvrån. För nog visste jag att han visste exakt hur långt ut mot kanten han kunde gå.

Men tror du inte på fan att det kom en kärring fram till mig. Hon smög sig på mig bakifrån och påstod att hon skrikit åt mig från andra sidan dammen. Att jag skulle säga åt pojken på skarpen att gå upp på land. Jag såg hur hennes mun gapade som ett svart hål framför mig, orden som spyddes ut i mitt ansikte. De smutsiga glasögonen. Den vasst fårade huden i ansiktet. Två stickiga pepparkorn till ögon. Hennes kappa tyckes dras ut och in som en blåsfisk när hon läxade upp mig.

Jo, sa jag. Nog har jag sett grabben.  

Sedan sa jag inget mer. Stod bara där och såg på henne och hur hon snörpte på munnen och stampade iväg. Kvar stod vi. Pojken på isen och jag.

Skrivpuff; ankdamm.