Skevheter

Det var tomt i skolkorridoren där Elin och Einar satt uppflugna i fönstersmygen. Einar dinglade med sina gängliga ben och drog med handen över sin slitna Kånken. Han dunkade hälarna mot elementet. Svaga, rytmiska dunkar som fick elementet att vibrera.

”Va, borstar du alltid tänderna vid diskbänken?”

”Ja, jag hatar att stå framför speglar.”

Elin kliade sig i huvudet med en blyertspenna och såg på Einars släta ansikte med två mandelformade ögon och höga kindben. Den raka näsan som många skulle kunna dö för. Fylliga läppar.  

 ”Det finns inget värre än att se sig själv stå där med en pinne instucken i käften och fradga över hela fejset. Det är illa nog hur jag ser ut som det är!”

”Vad då hur du ser ut?”

”Jag ser ut som ett äckligt monster! Ser du inte mina gula tänder, liksom spetsiga som om jag filat till dem och så huden… gulblek och full av gapande porer som hela tiden hotar att spy ur sig sitt svarta innehåll…”

Einar skrynklade ihop sitt ansikte och låtsades spy över axeln. De skrattade båda två. Einars lät hånfullt. Elins osäkert.

”Du kanske ska gå till skolsyster för att…”, sa Elin och fingrade på ett armband av plastpärlor grälla färger.

”För att vad då!?”

Einar spydde ur sig frågan och slutade slå fötterna mot elementet. Han sköt rygg som en katt och stirrade på henne med en mörk och hård blick.

”Bara för att jag hatar att se mig själv är jag väl inte sjuk eller så!”

”Hon kan hjälpa dig”, mumlade Elin och så ner i golvet. ”Det kanske bara blir värre annars? Du vet väl att det finns speglar överallt. Det går inte att undvika reflektionen av sig själv. Skyltfönster… kastruller… blanka kakelplattor…”

Inspirerat av Skrivpuff; Ond cirkel.