Yale

 

”Man blir inte så ledsen som man tror av att missa ett betyg, en anställning eller en löneökning. Man bara tror det. Studier visar att det inte påverkar ens lyckonivå särskilt mycket.”

Ett lockigt långt hår hänger på var sida om ett runt ansikte med trygga bruna ögon. Kvinnan ser rakt in i kameran, lägger huvudet på sned, ler vänligt och bjuder på sig själv. Inte ens hon som undervisar på Yale står fri från livets jakt på status, flyktiga referenspunkter och tron på att det måste vara hundra för att vara just hundra.

Ändå är det något med det där som inte riktigt stämmer. Visst kan man lätt gå med på att det alltid finns saker som ter sig bättre, det där andra gräset är nog grönare ändå…? Och nog går jag med på att det inte stämmer till fullo. Man saknar ju inte kon (eller gräset) förrän båset är tomt. Ändå… det där ständiga upprepandet av namnet. Yale.

Yale. Yale. Yale.

”You have all made it, you are att Yale! You are going to get awesome jobs!”

Försöker hon trösta sina vilsna studenter? Försöker hon boosta ett redan välrenommerat universitet? Är PR-maskineriet priset jag betala för att skanna av kursen gratis via webben? För många andra blir det en ouppnåelig referenspunkt att mäta sig mot.

Visst är det bra att förstå att våra referensramar ställer till det för vår upplevda lycka och levnadsstandard. Bor vi i ett rikt område och saknar pengar själva så blir den personliga fattigdomen att kännas mer påtaglig än om vi levde med grannar på samma ekonomiska nivå. Skrollar vi sociala medier börjar vi jämföra oss med rena fantasibilderna av andras liv och mår sämre. Tröstshoppar vi, blir vi inte glada utan drunknar istället i prylar. Botemedlet är istället att inse hjärnans plasticitet, skriva tacksamhetsdagbok, lägga pengar på upplevelser, meditera, träna och sova ordentligt. Och, tänker jag, att plugga på Yale.

Det är säkert inte större grej att missa en tenta på Yale. Men det är inte heller någon större hjälp att inte få, eller få låga, betyg i skolan oavsett hur mycket man än anstränger sig och påminner sig om att hjärnan är en muskel som kan växa, utvecklas och helt enkelt någon gång fatta det den ska begripa.

Kanske är det då en tröst att även de med prestigefull utbildning och fantastiska jobb också ibland känner sig olyckliga och som förlorare? Och samtidigt, som den mörkhåriga kvinnan påpekar flera gånger under kursen, gör inte insikten i saken halva jobbet. Man måste lista sina tacksamheter, uppleva saker, meditera, träna och sova. Efter det vet man kanske om man också måste plugga på Yale.

 

Inpsirerat av SkrivPuff: Ledsen.

 

Kursen The Science of Well-Being finns att följa gratis via Coursera och är faktiskt helt okej. Om man står ut med tjatet om Yale. 😉

 

Spanarna

100 trees

100 Trees av Rach Liang, 2013. Bildkälla:Creative Commons, https://www.behance.net/gallery/3283828/100-Trees

 

-Jag såg hur de slet upp trädet med rötterna.

Petri slog sig för munnen.

-Sen kapade de det lite innan de slängde upp det på flaket och körde bort. Jag kan inte fatta hur de kan göra så med en levande varelse som stått på samma plats i år ut och år in utan att göra någon illa!

Petri skakade på huvudet. Han kunde inte heller begripa det sa han och kikade ut genom fönstret. Ett stort sår i marken visade var det hade stått. Gårdsplanen såg annorlunda utan det. Ödslig och kal. Som om gräset inte trivdes med att exponeras för solen utan sin skyddande krona.

-Är det inte underligt att de gör så där nu när vi behöver växter mer än någonsin? Vad ska hända med vår luft? Vår atmosfär? Kommer vi kunna överleva?

De svarta lockarna rörde sig när Petri skakade på huvudet. Nej, han trodde inte att människan skulle överleva. Sa att vi var vår egen undergång och fnös över att vi själva påstod att vi var skapelsens krona.

-Det där har jag heller aldrig förstått. Vi skövlar och förstör, utrotar och skräpar ner. Förgiftar grundvattnet. Ändå tycker vi att vi är intelligenta. Visst, vi kan ta oss till Mars om det kniper. Åtminstone några av oss. Men ändå. Det smartaste hade nog varit att se till att vi kunnat bo kvar här. Vi är så… omständliga. Samvetslösa… Hur ska det gå för dem som blir kvar? Och alla djuren? Titta, nu kommer de igen!

Det rörde sig i gardinen när Petri hängde sig fram mot rutan igen och glodde mot flakbilen som mullrade in på gården. Något grönt halades av och trycktes ner i såret i jordskorpan. Det surrade i tanken när en kvinna i knallgul jacka med reflexer vattnade marken med en slang.

-Jaså, de kom med ett nytt träd alltså? Det var ju bra det, även om det ser väldigt klent ut i förhållande till det gamla. Det var väl inget fel på det? Förutom att ungarna klättrade i det så att nån gren här och där gick av…

Petri bröt av ett torrt blad från en av pelargonerna på fönsterbrädan. En svag doft av den citron spreds i köket. Han skakade på huvudet och sa att nej, så vitt han visste var det inget fel på det.

 

Inspirerat av SkrivPuff:”And then they drive away.” = fritt översatt ”Och sen kör de bort.”

Bildkälla: 100 Trees,

Ta emot!

Mer eller mindre fristående till Bildinspiration

 

Här, fånga!

Javier kastade upp något i luften som landade vid Agnes fötter. Det klirrade till när det slog i asfalten och rullade ner mot rännstenen.

Du är omöjlig, vet du det? Inte ens ett finger rörde du för att ta emot myntet. Istället stirrar du framför dig som om du sett ett spöke….

Han blandade engelska med spanska och svenska i en röra som gjorde det svårt för Agnes att hänga med. Ändå förstod hon vad han menade. Plötsliga rörelser och krav på instinktivt agerande gjorde henne paralyserad. Varför visste hon inte. Hon skrattade till som för att ursäkta sig och började leta efter pengen som nu gjorde sig osynlig.

Om jag inte hade tagit hand om dig där du irrade runt på La Rambla hade du försvunnit helt. Den här stan äter upp människor som inte tänker sig för… det är lätt att gå vilse bland gränderna och sedan… ja, då är det kört.

Händerna åkte ut åt sidorna när han sa det och han drog upp axlarna mot öronen.

Tur att jag hittade dig. Jag kan ta hand om dig, medan du hjälper mig med svenskan.

Han såg nöjd ut med sig själv. Agnes suckade och muttrade att hon kunde klara sig själv. Det fanns ingenting som motsvarade sagornas riddare på vita springare, det var bara fantasi. Men hon var glad över att få sällskap även om det var av en stöddig ung man med håret på ända och en sliten stickad tröja av norsk modell.

Varför har du en norsk tröja?

Hon spottade ur sig orden som om de vore giftiga.

Vad har du emot Norge? Det är ett underbart land jag aldrig varit i.

Jag har väl ingenting emot Norge! Det är bara lite konstigt att du har en sån där lusekofta här i Spanien…

Den är faktiskt varm och skön när det blåser och är fuktigt på vintern. Du borde prova! Jag gillar dessutom stjärnorna och de här… vad sa du? Lössen?

Han drog med handflatan över bröstet och såg på Agnes med en blick som blänkte av något skämtsamt. Hon kunde inte avgöra ifall han menade det han sa eller bara retades. En solstråle dök fram mellan ett par moln och fick myntet att glimra till. Agnes fångade upp det och kastade det mot Javier. Han såg snopet på henne när det studsade mot en av de stickade stjärnorna ner mot marken igen.

Där ser du, utbrast Agnes. Det är inte så lätt att bara ta emot!

 

Inspirerat av SkrivPuff: Fånga.

Bildinspiration

Konstverk i Santarem - hötter

Staty, Santarem. Foto: Ethel Hedström.

 

Agnes lade tillbaka kameran i väskan och ställde sig. Stolen skrapade mot stenplattorna när hon tvingade den tillbaka mot bordet. De andra besökarna vred nyfiket blickarna mot henne och såg ut att börja viska sinsemellan om det de bevittnade. Syntes det så väl på henne att hon visste något hon borde bekänna? Det började brinna på kinderna trots att hon rent intellektuellt förstod att ingen hade den blekaste aning. Hon drog sig bort, kände hur kroppen rörde sig stelt och ryckigt, och hon ökade på stegen för att komma utom synhåll för de japanska turister som nyss stirrat på henne.

Inte förrän hon nådde en bit in på La Rambla lyckades hon sakta ner stegen och dra ett par välbehövliga djupa andetag. Hon stirrade in i ett skyltfönster under tiden.  Desigual. Hon tyckte inte om kläderna. Färgstarka, fyllda med mönster som exploderade åt alla håll och med priser som fick henne att skämmas. Det ekade tomt på klädkontot. Men hon hade det hon behövde. Några blusar och ett par jeans. En jacka och en kofta. Trista muskläder sa Lollo och nöp i dem som om de vore något katten dragit in. Lollo hatade katter. Och möss. Men av någon anledning tyckte hon om Agnes.

 

Agnes kände sig plötslig knäsvag och såg sig omkring efter en bänk att sätta sig på. Helst under ett skuggande träd. Solen hade redan börjat värma upp betong och asfalt. Luften var fuktig och luktade avgas från en varutransport till en av souvenirbutikerna. Personal från caféer och restauranger sprang ut och in i tunna vita skjortor, upptagna med att ställa ut bord och stolar vid sina uteserveringar. Det slamrade och pratades. Någon lät arg och en annan brast ut i skratt. Agnes insåg att det enda sättet att få sitta ner var att beställa något från en av kyparna. Handen klämde instinktivt om väskan. Där låg plånboken med kontokort och foton på den katt hon lämnat hemma. Kontokortet… som hon glömt att checka av… Hur mycket fanns det på det? Hon försökte tänka efter. Luncher, middagar… några biljetter till tunnelbanan… en och annan frukt eller kaffe. Det borde finnas tillräckligt men då riskerade hon att inte ha till middag. Och hon orkade inte gå hungrig. Även om hon ringde hem och gråtande bad sin far om ett litet lån, skulle det dröja innan pengarna kom in.

 

En hand landade på hennes axel. Agnes ryckte till och snodde runt. Framför henne stod en sliten man stödd på käpp. Han höll upp en tom pappmugg mot henne och vädjade samtidigt som han smackade med munnen.

Jag önskar att jag hade några kronor till dig, sa Agnes och såg på honom utan att själv inse att hon pratade svenska. Men jag har knappt så att det räcker till mig själv…

Mannen såg besviken ut och haltade iväg ner längs gatan. Agnes såg efter honom en lång stund. Var det så här det såg ut i världen nu? Att somliga har och andra saknar?

Saknar…

 

Någonstans saknar några en flicka som försvunnit.

 

Det högg till i Agnes. Hon tänkte på kameran igen.

Inspirerat av SkrivPuff: foto.

Nyheten

Fortsättning från gårdagens Promenade Passeig de Lluís Companys

Agnes satt på en uteservering vid Plaça de Catalunya när hon såg det. Några turister intill talade på ett språk hon inte kunde identifiera och bröt upp från sitt bord så fort churrosen tog slut. Det luktade starkt från espresson som värmde Agnes fingrar. Rubrikerna flimrade förbi på mobilen när hon skrollade igenom notiserna på det sociala mediet. Det hade uppenbarligen inte gått algoritmerna förbi var hon befann sig. Reklam för lokala produkter, matställen och sevärdheter blandades med spanska nyheter. Ett bekant ansikte dök upp i flödet. Bruna sprudlande ögon i ett solkysst ansikte omgivet av mörkbrunt hår, klippt strax nedanför örsnibbarna.

Flickan med hunden.

Hjärtat slog dubbla slag i bröstkorgen.

Sabina Valdez. Desaparecido.

Agnes klickade upp webbläsaren och skrev av ordet i översättningsprogrammet. Försvunnen. Försvunnen? Med klumpiga rörelser översatte hon artikeln ord för ord. Det gick att gissa sig till att flickan var spårlöst försvunnen. Hunden hade kommit tillbaka ensam, med kopplet hängande efter sig. Ingen knubbig barnhand höll i det. Först hade ingen reagerat nämnvärt. Det hände att Armano, hunden, slet sig och försvann. Oftast kom den tillbaka dit den hörde hemma. Men när flickan fortfarande var borta någon timme senare beslöt familjen sig för att bege sig ut att leta. Efter timmar utan resultat hade de slutligen kopplat in polisen. Men inte heller det hade lett någon vart. Flickan var spårlöst försvunnen och ingen hade sett eller hört någonting.

Agnes fumlade efter väskan med kameran och fick upp apparaten. Händerna darrade och Agnes hade svårt att styra fingrarna när hon klickade fram bilden och såg på hur flickan gosade med hunden. Var det så att ingen sett flickan efter det där? Måste Agnes träda fram med sin bild? Vad skulle hon säga om anledningen till att hon tagit bilden? Att något föreföll bekant med flickan och att hon därför följt efter henne, fotograferat och sedan tappat bort flickan? De skulle se på henne som den idiot hon kände sig som och förmodligen kasta henne rakt i finkan. Hon skulle vara den förste och ende misstänkte i ett fall hon själv djupt beklagade. Och hon skulle förstå dem.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Styra.

 

Promenade Passeig de Lluís Companys

fortsättning från Min

Med kameran i handen följde Agnes efter flickan. Först oblygt och målmedvetet men snart allt mer försiktigt och vakande. Om någon såg vad hon höll på med skulle det väcka misstankar. Ingen normal person följde efter barn! De skulle skrika och ringa polisen och Agnes skulle förstå dem.

 

Det mörknade på himlen och molnen skuggade solen. Agnes rös till och drog jackan tätare om kroppen. Hon såg upp mot skyn och ångrade att hon inte tagit med sig ett paraply. Om det började regna nu skulle hon få bege sig tillbaka till rummet igen utan att få klarhet i vem den lilla flickan var.

 

Agnes såg flickan kryssa fram och tillbaka mellan gräsplättarna i det som på kartan sett ut att vara en park. Promenaden bestod till mesta dels av asfalt och betong. Här och där sträckte sig avgränsade gräspartier fram som långa, smala tarmar. Allt inramat av palmer med vassa blad och taggiga stammar. Hunden pilade fram och nosade med svansen vispande i luften och flickan hängande som en vante i kopplet. Det såg lustigt ut. Agnes skrattade till vid tanken på det. Var det flickan som var ute med hunden, eller tvärt om? Hon fick lust att springa ifatt och fråga. Men hur skulle hon få fram de rätta orden?

 

Agnes var tacksam över att det var tidigt och inga försäljare ännu kommit till parken. De kunde med sina uppmaningar till köp riskera att dra till henne uppmärksamhet. Just nu ville hon bara ta reda på mer om flickan. Försöka förstå vad det var som fick henne att tänka på…

Det var löjligt!

En gång hade någon förklarat för Agnes att människans psyke är konstruerat så att det söker likheter även där inga finns. Flickan var förstås ingenting annat än Agnes sätt att finna samband för att göra livet begripligt. Precis så där som hon legat på gräset utanför hemmet och stirrat på molnen, känt lyckan pirra i kroppen när hon sett varelser i dem.

Herregud, tänkt hon, var hon fem år eller?

En barnslig vuxen som förföljde ett barn… hur patetisk fick man bli? Hon såg på kameran i handen. Utan att själv förstå varför höjde hon den och kikade in på sökaren. Flickan hade satt sig på huk nu och klappade hunden. Hon skrattade när den slickade henne på kinden. Astrid tryckte av. Det surrade till i kameran när slutaren öppnades och stängdes. Den frysta bilden dolde för en sekund de händelser som pågick längre bort och när den åter syntes var flickan med hunden borta.

 

Inpsirerat av SkrivPuff: Lilla.

Min

Triumfbågen i Barcelona

I found an image through CC Search @creativecommons: http://www.flickr.com/photos/58167807@N00/2584960592

Agnes vek upp kartan och stirrade på den. Vägarna och gränderna bildade ett perfekt rutnät med några större leder på diagonalen. Militäriskt räta vinklar inneslöt kvarter av likartad storlek. Staden var inte bara oöverskådligt stor, den var även knökad med byggnader. Och hon insåg nu att kartan inte var tillräckligt detaljerad.
Agnes suckade och insåg att hon tagit sig vatten över huvudet. Varför hade inte stipendiejuryn sett att hennes förslag inte var genomtänkt? Att det brast i både avgränsning och genomförande? Tyckte de att det var kittlande att skicka iväg en helt oerfaren kvinna ut i världen? Vad fick dem att tro på henne när hon inte gjorde det själv?
Hon såg sig omkring. En och annan morgontrött Barcelonabo släpade sig fram längst med trottoaren vid Carrer del Commerc. Skolbarn med väskor tjattrade i klungor och det tickade i motorn på en av de parkerade scootrarna.
Till vänster fanns Museu de la Xocolata. Om hon gick rakt fram och höll till vänster skulle hon snart vara framme vid Triumfbågen. Där kunde hon sedan hoppa på tunnelbanan om hon hade lust.
Triumfbågens röda färg stod ut mot den blå himlen. Agnes såg på den. Hon var den enda som ägnande den uppmärksamhet. De andra stressade förbi den utan att lyfta blicken. Hon hade inte tänkt fotografera den här typen av arkitektur. Hon hade trots allt gjort en avgränsning till bostadshusens portar och portaler. Ändå drog hon fram kameran som hon fått låna av Lollo och plåtade kolonnerna och rundbågen.Trots den klassiserande stilen hade gotiska drag smugit sig in. Två fladdermöss satt på vakt var sida med gapande ljudlösa käftar. På bröstet hade de smyckats med något som påminde om vikingakvinnornas hängselspännen och som ofta, liksom här, fördomsfullt placerades som bysthållare. Agnes kunde inte låta bli att skratta till. Men hon stelnade till i en förvriden min när hon såg flickan med hunden promenera runt i den vintergröna parken.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Min.