Den upphöjde mannen med sidbena och vattenkammat hår och kramade om mikrofonen med ena handen. Strålkastaren svepte över scenen innan den fixerade sångare med sitt skarpa ljus och fick sorlet att tystna bland borden innan toner om vintern som den mest fantastiska tiden på året bröt ut.
läs vidare här.
”Flytta på dig ditt grisnylle!”
Orden ven som ett piskrapp genom luften. Bill kände hur han stirrade med gapande mun och fåraktigt utseende. Handlingsförlamningen gjorde honom förbannad. Här hade en idiot kommit och ställt sig före honom i kön och inte nöjt sig med det utan svurit ut en hagelsalva av elaka kommentarer om Bills lekamen. Alla andra som väntade på att få bonga in sina tipsextra och travgissningar stirrade på Bill. En del förbryllade, andra nyfiket och ytterligare några som om det var Bill själv som rört upp stämningen. Och det trots att han alltid brukade anstränga sig för att passa in, vara trevlig och anpassa sig till den svenska återhållsamheten.
”Dra tillbaka till USA din jävla jänkare. Men de vill väl inte ha dig, så ful som du är!?” Ful? Fick man inte vara ful i det här landet nu heller? Bill öppnade munnen för att svara
Fortsätt läsa här.
Åsna +Skriv om följande text med andra så ord så den blir mer levande. Byt ut det kursiverade orden mot mer karaktäristiska.
”Mannen stannade vid ett hus. Han öppnade grinden och gick fram till huset. Dörren stod öppen. När han hörde ett ljud vände han sig mot gatan. Där såg han en bil bromsa in. Från huset hördes en röst. Det var en kvinna. En man klev ur bilen. Han bar skor, på huvudet en hatt” Åke Blom stannade vid kråkslottet som hemsökt hans drömmar den senaste tiden. Han rös när handen slöt sig olm den rostiga, iskalla järngrinden och sköt upp den. Det fallfärdiga rucklet liknade en sorlig ruin över tider som Åke var glad hade flytt. Med några få kliv nådde han dess fot. Den ruttnande porten, som en gång utstrålat solitt trä, slog i vinden. Han övervägde en stund om han skulle gå in eller strunta i det hela.
Läs vidare här! 🙂
Länkar: Skrivpuff Åsna och Författarens julkalender lucka 17.
”Varför står det i så många böcker att föräldrarna är pinsamma?”
Jag ser upp från tidningen, skjuter upp glasögonen på näsan och ser hur du lägger pannan i så djupa veck som du förmår. Den är nästan helt slät, trots att du anstränger dig. Framför dig ligger din vanliga frukostmacka. En rostad macka med leverpastej och hallonmarmelad.
”Det är väl för att man brukar tycka det när man är i din ålder och uppåt”, säger jag, lättad över att inte vara där än.
”Gör man”, säger du och kliar dig bakom örat så att jag undrar om du har fått löss.
”Ja, det är jättevanligt och helt naturligt. Man ska inte tycka att föräldrar, eller vuxna överhuvudtaget, gör och har rätt i allt.”
”Varför då?”
”Man ska hitta sin egen väg, antar jag… Tänka själv. Och det ska bli så himla kul! När du kommer hem med en tjej eller kille, så ska jag stå där redo med bullarna och mjölken i dörröppningen. Och så ska jag säga ’är det nån här som är sugen på lite bulla?’ Saft fick man ju förr, men det är inte okej längre verkar det som, så ni får mjölk till. Om ni inte hellre vill ha kaffe eller kanske te.”
”Men mamma! Jag tycker inte om kaffe. Inte te heller.”
”Okej, då blir det saft då. Eller nej, jag menar mjölk. Saft är inte bra för tänderna… men bulla ska det va, där är jag benhård!”
Det stack i näsan på Lill när hon vaknade i det dunkla sovrummet. Förkylning igen, naturligtvis, tänkte hon och suckade. Det är priset man får betala för att jobba med småbarn hela dagarna…
Lill gnuggade sig i ansiktet och tänkte på drömmen hon slitits ifrån. Den heta kärleksstunden med en okänd man. Så absurt. Lill var inte typen som skulle kasta sig rakt i famnen på en okänd karl, ändå… ändå hade den varit lika underbar och som det nu var förbaskat snopet att vakna. Som att kyssa en prins och vips så står där en vårtig och knubbig padda.
Lill blinkade några gånger innan hon snurrade runt i den mjuka sängen och snodde duntäckte omkring sig. Det skulle gå att dyka tillbaka in i drömmen, det var hon säker på. Hon behövde bara bestämma sig och det var trots allt söndag. Ingenting att stressa upp för, ingen stämpelklocka, ingen tid att passa. Och det var ju så skönt i sängen. Lill drog ett djupt andetag och skulle just låta luften glida ut i en lång härlig, avslappnande utandning när hon hostade till och for upp som en spiralfjäder.
Bränt.
Det luktade bränt.
Det tog en stund innan Lill frigjort sig från täcket och kom ur sängen. Ett fladdrande sken avtecknade sig mot ena väggen utanför rummet och fick håret att resa sig i nacken på henne. Lill fick svårt att andas. Det kändes som om hon satt fast i ett trångt utrymme som hindrade henne från att röra sig.
Inspirerat av Skrivpuff: padda.
Polis
”Polis polis potatisgris…”
”Hörni-ni ungar, nu håller ni truten annars…”
Torsten slängde upp batongen över huvudet. Han grimaserade åt snorvalparna som sakta drog sig undan samtidigt som de visade honom lång näsa och lipade. Han måste sätta ner foten. Det hade Vanja sagt åt honom.
”Sätt ner foten och visa vem som bestämmer!”
Så hade hon sagt när hon rätade till slipsen på hans uniform innan han gav sig iväg för dagen. Hon hade kysst honom på kinden och han hade velat stå kvar i tamburen med händerna om hennes midja resten av dagen. Istället var han sen och tvungen att rusa. Jäkta iväg till ett jobb som en annan slarver. Ett jobb som…
Läs gärna vidare på min nya blogg som du hittar här!
”Kom hit, lille man, så får jag se på dig”, sa gumman och vinkade till sig Hasse som tvekande gick fram. ”Oj, så smal du är… får du tillräckligt att äta?”
Hasse såg ner i marken framför sig och skrapade med ena foten mot det såpade trägolvet.
”Nej, det får du förstås inte”, skrockade gumman och lade den virkning hon hållit på med på ett bord intill gungstolen. ”Nå ja, här finns tillräckligt för att göda små gossar.”
Det vattnades i munnen på Hasse när han kände dofterna från spisen tränga in i näsborrarna. Hade han inte varit så hungrig hade han kutat ut ur stugan för länge sedan. Han visste mycket väl att han inte fick tala med främlingar, än mindre gå in till dem. Han sneglade över axeln mot Maggan som stod och drog i sin kjolfåll. Hennes armar såg tunna ut som spindelnät under blusen och han visste att hon inte ätit sedan morgonen dagen innan. Vad skulle det egentligen göra om de lät den här gamla tanten dela med sig av sitt överflöd? Nej… han tvekade och såg sneglade upp mot den fåriga damen som kliade på en skäggvårta på hakan. Mamma skulle… men hon var ju på sjukhus nu och kunde inte förmana eller förhindra någonting.
”Jag tror att Johan måste rösta på miljöpartiet bara för att det är grönt”, sa Ulrika och skrattade. ”Kolla. Nu kommer han. Femtio nyanser av… militär. Det är det enda han har på sig.”
Mozart såg mot entrén till fiket och kunde genast urskilja Johan bland alla de svartklädda som surrade runt med rykande pappmuggar och portfolieväskor.
”Kamouflage idag, alltså”, sa Mozart och flinade.
Läs gärna vidare här.
Det small till och cykeln började wobbla på den smala trottoaren mitt i nedförsbacken. Elvira försökte återfå kontrollen och greppade styret hårt med händerna. En gubbe i blåställ och grön keps stirrade efter henne. Elvira han se att han höll en skiftnyckel i ena handen och en slang i den andra. Han svor och skrek att hon inte fick cykla där. Mer hann hon inte höra förrän en häck kastade sig rakt emot henne och svalde henne hel.
Svordomarna fortsatte hagla samtidigt som de hördes allt tydligare. Elvira vred sig och försökte trycka bort cykeln, grenarna, de flikiga bladen med sina hål efter hungriga löss. ingenting gick som hon ville idag. Inte ens den förbannade gamla cykeln var villig att ställa upp. Och nu skulle dessutom en ilsken man skälla ut henne.
Ester hängde av sig den blöta kappan och såg ut över kontorslandskapet. Smala, runda, brunbrända, glåmiga ansikten lystes upp av blått sken från datorskärmar som surrade i takt med ventilationen. Ingen lyfte blicken trots att dörren gnisslade så mycket att den kunde väcka en död. Ester övervägde en stund för sig själv medan hon pluggade ur två vita lurar ur öronen. Sedan drog hon ett djupt andetag oc hklämde ur sig ett god morgon, vilket väder! Det lät käckt. Det tyckte hon själv. Överdrivet, kanske, men käckt. Ett par ögon såg upp på henne. En kort sekund bara. De flesta fortsatte på med sitt. Det var mycket att göra. Det visste Ester. Hon var själv överhopad med uppgifter.
”Ester, kan du komma in till mig?”
Sugen på att läsa vidare? Då finns fortsättningen här:
Textlaboratoriet 