Prick

Fortsättning från Herrens vägar men kan läsas fristående.

 

Louis gick. Han slutade inte att gå förrän han kom ut ur dörren igen och fann sig mitt framför katedralen. Ingen ville ha honom så som han var och han kunde inte göra något för att passa in. Det skulle vara outhärdligt att bli en sån där ytlig person som smidde planer för att sko sig själv. Han ville inte bli en av de där som satt vid festbord och tryckte i sig mat under skratt och narrspel samtidigt som det fanns människor runtomkring som led av fattigdom och härjades av sjukdomar. Varför kunde de inte förstå det?

Han sköt upp portarna till katedralen och steg in. Doften av rökelse som munkarna från det närbelägna klostret hade för vana att tända tidigt varje morgon för att sedan låta brinna ner under dagen låg fortfarande tät över rummet. Louis steg in och satte sig på en av träbänkarna och knäppte händerna. Träet knarrade under honom trots att han var en spenslig ung man.

– Gud, jag ber dig att vägleda mig. Visa mig hur jag ska gå för att inte röra upp starka känslor hos dem jag borde helga samtidigt som jag kan följa mitt hjärta med rent samvete.

 

– Vad gör du här, min son?

Frågan fick Louis att hoppa till. Han hade tagit för givet att han var ensam i salen och inte brytt sig om ifall han talat högt för sig själv som de utstötta människorna som vankade av och an längs med stadens gränder. Han vände sig om och mötte två bruna, vänliga ögon som såg rakt in i hans egna.

– Jag kom in hit för att få vägledning, sa Louis och struntade att dölja ångesten som ridit honom den senaste tiden. Det är av yttersta vikta att jag gör rätt val och inte ger mig vika för andras vilja… men samtidigt inte heller förtrycka mig själv. Jag vill veta att det val jag gör också är det rätta och att jag därmed inte leder in mig själv i synd.

– Leda in dig själv i synd…, sa mannen och knäppte händerna framför bröstet. Vad är det för väg du talar om som skulle kunna leda till något sådant?

– Jag vill välja en annan väg än den mina föräldrar påstår är den rätta, sa Louis och sänkte rösten för att inte råka förarga den man som stod framför honom genom att häda sina föräldrar.

– Det är det många som vill, sa mannen långsamt, men få förunnat…

– De vill att jag ska bli handelsman med resor till fjärran länder. På så sätt ska jag söka att öka våra intäkter och makt för att därigenom visa min underkastelse inför vår Herres vilja.

Den andre nickade utan att säga någonting.

– Men det är inte vad jag själv vill, sa Louis och kände hur vreden återigen rev runt i bröstet på honom. Jag vill inte gå den vägen.

– Jaså? Varför inte det?

– Jag vill bli som ni, min herre…

Louis sjönk ner på knä framför mannen och grep tag i hans händer- Han kysste den guldring som satt på den andres pekfinger.

 

– Han är helt omöjlig, sa modern och gned sina händer mot varandra. Jag förstår inte varifrån han har fått att han ska bli en Guds tjänare… han är inte uppfostrad på det viset.

– Frun ska inte vara orolig, sa Agnise och strök händerna mot sitt grova förkläde av lin. Han kommer till sans snart ska du se. Alla unga män beter sig så där. De vill göra uppror. De kan inte rå för det… förlåt honom detta men se till att han inte tror att ni för den sakens skull går med på hans idéer. Mat i magen och en god natts sömn kommer göra honom gott. Det är redan dukat i matsalen!

 

 

– Vad är det för fläck du har fått där på skjortan, frågade modern Louis när han kom för att sätta sig och äta kvällsvard.

– Vad då för fläck, sa han och såg ner på sin bål. Jag kan inte se någon…

– Där, den där pricken där, sa hon och pekade med ett gulblekt finger mot det ljusa silkestyget. Säg inte att det är blod?

Blod? Tanken fick Louis att rygga tillbaka. Om det var något i livet han inte tålde så var det åsynen av blod, oavsett om det var hans eget eller någon annans. Det var en brist i karaktären hade läkaren konstaterat efter att han tillkallats när Louis svimmat av vid åsynen av en man som kommit till skada under en skenande häst. Det gjorde honom olämplig som riddare vilket var det öde fadern åtrått som hetast för honom. Det hade varit till nytta i försvar mot allehanda lösdrivare ute på handelsfärderna, hade han sagt och länge sörjt att detta inte föll ut som han tänkt. Men Louis var tacksam över bristen. Om det var något han än mindre ville än att följa i sin faders fotspår så var det att bli en krigare till häst som stötte sin lans eller sitt svärd in i andra människor. Han rös.

– Det är inte blod, kära mor, sa han.

– Vad är det då?

– Det är vin…

– Vin? har du varit inne på en krog?! Vad har jag sagt om att umgås med människor på sådana ställen…

Louis stirrade på sin moder och kände blodet rinna ut genom fötterna.

– Hur kan du tro något sådant om mig? Jag har varit till katedralen och talat med vår fader där. Han var god nog att skänka mig sinnesro med nattvard trots att det inte ens är söndag.

– Prästen?

– Ja, prästen, han förstår mig. Tillskillnad från er.

Modern såg på honom och spände varenda muskel i ett försök att hålla tillbaka sin ilska. Ansiktet förvreds i en stel grimas och Louis såg hur hon gnodde händerna så hårt mot varandra att knogarna vitnade helt.

– Vad var det bra för? Du behöver varken förlåtelse eller något annat. Du har det bra, min pojke. Mycket bättre än de flesta. Om du…

– Om jag bara stannar här, så blir allt perfekt!?

Louis röt till så oväntat att modern hoppade till och tog ett steg bakåt.

– Du är inte lärd till att bli en av Guds män. förstår du inte det? Du kommer att gå under av alla krav som ställs på dina axlar. Min son, snälla du… se på mig…

Hon närmade sig Louis försiktig och sträckte ut handen mot hans kind men han vred bort huvudet. Han tänkte inte låta sig blidkas av hennes gråtmilda röst.

– Hur kan du göra så här mot mig, klagade hon och vände sig bort mot fönstret. Jag kommer att bli lidande om du försöker dig på att gå i kloster eller bli präst…

– Du, fnös Louis och såg hur ljuset spelade i hennes ansikte. Svaga skuggor underströk hennes bleka hy. Det handlar alltid om dig!

– Nej, du förstår inte…

– Just det. JAG förstår inte. Men du, du begriper förstås allt?

– Jag förstår åtminstone mer än vad du gör. Om du själv levt så länge som jag och hade egna barn så…

Hon avbröt sig och pressade fram några snyftningar som fick Louis att stormade ut ur salen. Nu struntade han i att bry sig om hennes kvidanden så som han annars skulle ha gjort. Han avskydde att se andra lida och det visste hon.

– Det får vara nog, muttrade han för sig själv om och om igen.

 

 

Herrens vägar

 

 

Louis slog sig ner på en sten utanför stadsmuren och stirrade mot kanalen framför sig. Det mörka vattnet liknade tjära och en sumpgas steg upp ur det och stack i näsan på honom. Han struntade i det. Det fick stinka som det ville. Han skulle ändå inte gå därifrån och tillbaka in i staden bakom vallgraven.

Louis sparkade till en tuva gräs och skrämde upp en padda som från ingenstans hoppade upp och pilade ner mot vattnet. Ett svagt plask hördes när den dök i och simmade bort från honom.

– Vårtiga, äckliga lilla kräk…, muttrade Louis och blängde efter den. Försvinn med dig så jag slipper se dig.

Det var inte hans dag idag.

Först hade han tvingats upp tidigare än vanligt, fått pina i sig den varma ölen tills bägaren var tom och sedan följa med ner till skeppet som guppade i hamnen. Det var ändå lördag och han hade sett fram emot dagens lektion i matematik och geografi tillsammans med den skämtsamme och glade Leo. Men nu hade det blivit ändrade planer.

Faderns ord ekade i Louis huvud: det är dags att du gör dig hemmastadd på båten. Du börjar bli man och då är det ett annat liv som gäller för dig.

Skeppet med dess råttor och smutsiga manskap… Louis spottade på marken framför fötterna. Hur skulle han, en välklädd pojke i sidenbrokad och skor som avslutades i långa spetsar framme vid tårna, kunna leva på en sådan under flera veckors tid? Han, med sin spensliga lekamen och flickaktiga ansikte som alltid lockade de jämnåriga till hånfulla kommentarer. Han hade ju själv bevittnat faders berättelser om livet till havs. Alla dess faror. Vågorna, vindarna, bristen på mat ifall lagret ruttnade bort, och manskap som kunde vända sig emot honom i vilken sekund som helst. Pirater som lurade långt ute från land. Ändå tyckte han alltså att detta var ett passande öde för sin son. En son som ville utforska filosofin, konsten och, för all del, herrens ord.

 

Louis hade vädjat till modern där hon satt intill brasan med ett broderi för handen. Det enda hon sagt var att han måste lyda sin fader och att det var den rätta vägen för honom så som fadern själv följt i sin faders spår.

– Det är så det är, min son. Vi väljer inte själva vad vi vill bli. Det har Gud redan gjort åt oss och vi måste vika oss för hans vilja.

Sedan hade hon gjort en lång utvikning om hur införskaffandet av rikedom var ett sätt att helga den store guden. Louis hade lyssnat med ett halvt öra.

– Se på kyrkornas och katedralernas utsökta dekorationer, sa modern och lade ifrån sig tyget och nålen i korgen. Det är så man gör! Den som är gudfruktig nog kommer att få leva och uppvisa den makt och härlighet som är Guds egen redan i detta livet. Därför är du också ämnad att följa i din fader spår att handla med varor och föra hem världens rikedomar. Se så, kontrollera att din väska är packad. Jag har sagt till om det men man vet aldrig vad de håller på med i det här hushållet… Gå nu!

 

Inspirerat av Skrivpuff; Padda.

Besöket

”Det kommer inte klirra någon is i glasen idag heller.” /Den första kvinnan av Lotta Lundberg.

 

– Nu får du ge dig, sa Tanja. Har du bett Boris komma hit över helgen?

– Ja, vad dårå, svarade Kaj. Han är min vän…

Tanja suckade tungt och stirrade på Kaj som sjönk ihop där han stod i vardagsrummet iklädd sin randiga pyjamas.

– Du vet ju hur han är…

– Men han är min vän och vi stötte på varandra på mataffären och kom in på helgen. Vad skulle jag göra när han sa att han inte hade några andra planer än att sitta ensam igen?

– Vi har inte haft en ledig stund tillsammans på jättelänge och så får du för dig att ta hit den där mannen just nu när vi äntligen skulle… ¨

– Förlåt så jävla mycket då!

Kaj satte armarna i kors över bröstet och vek undan med blicken från Tanja. En svag doft av kaffe letade sig ut från köket och det rasslade till när brödrosten skickade upp två skivor bröd. Men ingen brydde sig om att gå ut för att ta dem.

– Men han sitter ju alltid bara i soffan med händerna knäppta som om han alltid ber. Vad ser du i den mannen!?

– Vi har mycket gemensamt.

– Som va då?

– Tja…

– Där ser du, spottade Tanja ur sig. Ingenting. Ni har INGENTING gemensamt och nu har han lyckats förstöra den här helgen helt. Jag hade sett fram emot att vi skulle ta oss ett glas och riktigt SLAPPNA AV. Men nu är det kört med det.

– Vi kan väl ändå ta en drink eller två, sa Kaj och tog ett par steg närmare Lotta men hon backade undan och gjorde en äcklad min som om han hade varbölder över hela kroppen.

– Du vet att det inte kommer bli det minsta bekvämt med en rysk nykterist i rummet… han kommer stirra på mig när jag dricker och du vet vad han tänker…

– Va då?

– Att jag är en sån där… en sån där… dålig kvinna. Han ska alltid se ner på mig!!

– Det gör han ju inte alls. Du inbillar dig saker! Han förväntar sig ingenting av dig. Du kan göra vad du vill. Jag lovar!

Knappast. Han kommer fnysa om jag gör det. Det blir ingen myskväll med dricka den här helgen heller. Det är lika bra att inse det. Och jag kommer inte förlåta dig för det. Hör du det?

– Nästa helg, då lovar jag att vi ska ta en drink. Vi kan gå ut. Jag bjuder.

– Du, bjuda?

– Nämen lägg av! Duger ingenting åt dig?

– Där ser du, nu ser du också ner på mig. Precis som Boris. Han kommer sitta där i det där hörnet och glo på mig genom sina tjocka glasögon och jag kommer inte kunna slappna av. Snart måste vi väl bli ortodoxa kristna också.

– Ge dig. Du överdriver. Han är inte ens speciellt religiös och det är fascinerande med människor som väljer att tro.

– Ja, men jag tror på en avslappnade drink eller kanske två, tre stycken… att det är bra för hälsan och psyket, men det duger inte?

– Inte sån tro…. Men du får ju dricka om du vill.

– Bra, då tar jag hela flaskan själv. Utan is.

Halka och slira

– Kan du köpa en slang med halka och slira åt mig, sa Bosse och flinade.

Sonja stannade upp mitt i steget och stirrade på honom.

– Nej, men du kan få en kokt med ketchup och senap, sa hon och gick mot luckan i korvkiosken.

Det var ju det jag sa, ropade Bosse högt så att alla skulle höra. Kan du ingenting? Hallå?

 

Sonja låtsades inte höra. Istället vände hon sig till mannen bakom disken och bad att få två korvar med bröd.

– Halka och slira på båda, tack!

– Va..?

Dubbelhakan dallrade när mannen lutade fram mot henne för att höra bättre. Den vita mössan satt på sned över två pigga ögon.

– Halka och slira sa jag, sa Sonja och log som om hon pratade med ett barn snarare än en vuxen man på närmare femtio år.

– Jaså, det… ni ungdomar pratar så konstigt. Men. Det ska bli!

Han blinkade åt henne innan han tog betalt och Sonja grävde i börsen efter kontanter. Hon såg honom lyfta ett metallock och fiska upp korvar med en tång innan han tryckte ner dem i bröd, smetade på senap och ketchup innan han räckte över dem.

 

Sonja gick över parkeringen med de rykande korvarna samtidigt som hon kryssade mellan vattepussarna. Hon förde den ena mot munnen samtidigt som hon sträckte den andra mot Bosse.

– Va fan gör du? Jag hann ju inte ta emot den och så släppte du den?!

– Oj, förlåt, vet du inte hur man gör när man tar emot saker? Kan du ingenting?

 

Sonja trutade med munnen och petade med ena foten på korven på marken.

– Ska jag plocka upp den och blåsa av den åt dig, ropade hon efter Bosse som svärande stolpade iväg mot korvkiosken.

 

Inspirerat av Skrivpuff; halka.

Förberedelser

 

Lennart packade ryggsäcken.

En förpackning frystorkad pasta med köttfärssås.

En förpackning frystorkad pölsa.

En påse rabarbersoppa.

En påse chokladpulver.

Ekströms snabb-dryck med citronsmak.

En påse salt à fem gram. En påse peppar.

Tre stycken paket bitsocker à två bitar vardera.

Kaffepulver.

Ett paket smör-ost.

Två paket vetekex à 100 gram styck.

En chokladkaka à sextio gram av märket Mazetti.

 

Snart var det dags. Lennart såg på armbandsuret och räknade efter. Om exakt två timmar och trettiosju minuter skulle det smälla. Då skulle han redan vara långt borta.

Inspirerat av Skrivpuffs ord påse.

Regel

Två gubbar går som regel aldrig sida vid sida trots att de hör ihop. Varför kan man undra men det finns förklaringar till det. Det finns alltid en förklaring. Men vi måste inte känna till den. Vi måste bara känna till att det alltid finns förklaring till allt.

De går inte sida vid sida trots att de hör ihop. Den ene går snett framför den andre och det är alltid Edvard som går först. Det är han som tar ledningen, visar vägen. Allan hänger på. Han har ett kortare ben också. Det gör att han inte kan gå lika fort som Edvard. Då är det logiskt att Edvard går först. Ingen ifrågasätter det där. De har inte ens uttalat det för varandra.

Allan har inget emot att gå snett bakom. Det gör han gärna. Han kan höja blicken och se på den där nacken som han kysste igår kväll. Men det gör han sällan. Han håller blicken mot marken för att inte snubbla, inte halka eller ramla därför att där ligger något i vägen eller för att där finns ett hål eller en spricka.

Edvard däremot ser alltid frammåt. Aldrig neråt. Han bryr sig inte om ifall han trampar sönder en kvist som blåst av från tallen en stormig natt. Han har inga fel på benen. Hans steg är stadiga och rättframma. Trampar han ner i en svacka återfår han genast balansen, tar sig vidare utan att falla eller trampa snett.

Edvard tycker om att visa vägen. Han vill bana fram så att det är enkelt för Allan att följa efter. Han vet att det är svårt för Allan att hålla jämna steg, att ena benet är lite för kort och att han lätt tappar balansen. Därför går han före och känner efter så att marken håller. Det behöver han inte tala om. Det vet de redan båda två. Det har alltid varit så, sedan den dag de träffades på skolgården. Ler och långhalm sa fröken och skrattade. De hängde alltid ihop. Gjorde saker tillsammans. Utforskade gården, salarna, böckerna… ingen visste hur ingående de utforskade varandra. Det fick ingen veta. Det var deras ensak. De skulle inte ha förstått. Gått emellan. Särat. Åtskilt. Då hade det ännu gått. Men inte nu. Nu har de växt samman med osynliga trådar som inte går att lösa upp. Kladdigt och hårt som ett spindelnät vävt i fina maskor och doppat i cement.

Ingen kan gå mellan Edvard och Allan där de tar sig fram, den ene snett framför den andre. Det finns förklaringar till allt. Vi måste inte känna till dem. Men vi måste veta, att det finns förklaringar till allt.

 

Inspirerat av Skrivpuffs Regel.

Anklagelsen

 

Jag såg dig på stan i fredags.

Gjorde du? Jag var inte där… jag var hemma… sjuk i feber och hosta.

Men jag såg dig där vid hållplatsen på Stationsgatan. Du stod och kysste en långhårig karl. En med mörkblont hår och såna där trasiga jeans. Jag minns att jag tänkte att jag inte trodde det om dig. Otrogen. Med en man som har en sån stil dessutom. Vid din ålder!

Du tar fel. Jag har varit sjuk och hemma hela helgen.

Nej, jag såg dig.

Det kan du inte ha gjort. Jag lovar att jag var hemma. Jag gick inte ens upp ur sängen.

Jaså, det säger du….

Ja, det är ju sant.

M-hm..! om du säger det så… men jag vet ju vad jag har sett. Du tänkte inte på Krister?

Krister?

Ja, du tänkte inte på din man när du stod där och hånglade med en annan?

Det skulle jag ha gjort om det nu varit jag som kysst den där mannen du pratar om. Men det var det inte. Och jag skulle aldrig ha gjort det.

Nä, för du var ju hemma, eller hur?

Ja, det var jag.

Ensam?

Ja, Krister var på resa med jobbet över helgen. Alltså var jag hemma själv.

Och ingen kan intyga att du var hemma hela den tiden?

Nej, hur skulle det kunna finnas det? Jag var sjuk, jag stannade hemma. Jag tog knappast emot besök. Det hade jag inte orkat och hade dessutom inte velat smitta ner någon.

Hur ska jag kunna veta att du talar sanning? Det finns inget som kan bevisa det du säger.

Jag svarade i telefonen när Krister ringde. Han vill alltid ringa för att höra hur det är med mig när jag är sjuk.

Var det med mobilen?

Vi har ingen fast telefon längre, det vet du, Klaudia.

Då kan du ha varit var som helst när du svarade.

Ja, men jag var hemma i sängen.

Det påstår du.

Ja, vad vill du att jag ska säga? Att jag har en annan vid sidan av och att jag sjukanmälde mig för att kunna hångla mitt på stan med denne man?

Så vitt jag vet kan det var så, ja.

Vad vill du egentligen?

Att du ska säga som det är. Jag såg dig ju. Du är tagen med fingrarna i syltburken.

Men så polisanmäl mig då!

Då erkänner du alltså?

Nej, jag säger bara att du får gå till polisen om du misstänker mig för nåt.

Vad skulle jag kunna anmäla dig för? Otukt låter väl aningens omodernt?

Men vad vill du då?

Jag tänker gå in till chefen med min iakttagelse och så får hon avgöra det hela.

 

 

Är det sant att du sjukanmälde dig men var ute på stan den dagen?

Nej, det är inte sant. Jag vet inte vad Klaudia vill med sitt påstående. Jag låt hemma hela helgen i influensan. Hon har sett fel. Det var inte jag.

Någon såg hon. Om det inte var du, vem var det då?

Inte vet jag. Nån som var lik, antar jag.

Det är inte så stor stad vi lever i här…

Nej, och därför skulle jag aldrig springa på stan om jag sagt att jag är sjuk.

Brukar du ljuga om att du är sjuk?

Nej, det brukar jag inte.

Varför säger du då så där?

För att ingen ska tro att jag är en lögnare.

Men om du är sjuk kanske du behöver till apoteket. Var det dit du skulle när du träffade den här mannen?

Jag hade allt jag behövde hemma. Och varför skulle jag börjat hångla med en karl när jag var på väg till apoteket?

Då var du alltså på väg till apoteket…

Nej, jag sa bara…

Hm… ja, jag hörde dig. Du skulle till apoteket. Vad hände sen?

Det hände ingenting. Klaudia har sett någon annan. Jag var hemma.

Men du har en rätt så markant frisyr. Det är en ovanligt röd färg som pågår där uppe och inte många snaggar sig i nacken.

Det må så vara men det var inte jag. Hon har sett fel.

I så fall får du ta och leta upp den där andra kvinnan som du påstår att det var. Annars måste jag nog ställa mig på Klaudias sida. Hon har alltid var en pålitlig medarbetare här och har aldrig sagt något som inte stämt. Du kan gå nu.

Gå?

Ja, fortsätt med ditt jobb så länge. Jag meddelar dig senare om jag tycker att du ska fortsätta här eller söka dig vidare. Det är allvarligt med folk som fuskar med sjukdagar och sådant. Det vet du.

Men…

Inga men! Leta reda på den där kvinnan. Om du kan. Annars får vi se hur jag gör med dig. Vi strävar efter ett ärligt och öppet klimat här. Vi lägger oss inte i vad anställda gör på fritiden. Men du gjorde ju detta när du borde ha varit här.

Men…

Gå nu och fortsätt med det du ska. Jag återkommer senare.

 

Inspirerat av Skrivpuffs ord hångel.