Du ligger där under täcket.
Du syns inte. Men syns ändå.
Dina konturer avtecknar sig klumpigt mot den slitna gula tapeten som din far en gång satte upp. Den tapet som snart ska bort.
Jag vet inte vad du tänker där du ligger. Du säger inget. Men jag hör på dina andetag att du är vaken. Jag frågar hur du mår men ditt svar är tystnad. Dina rörelser osynliga. Jag fråga vad du behöver men du säger ingenting. En tung suck slipper ut mellan mina spända läppar. Käkar som gnisslar tänder. Ett hjärtdjur som fångats i bur. Bortom nyfikenhet för livet.
Marssolen ligger tung mot fördragna gardiner.
Du ligger, men borde gå.
Våren pockar förgäves.