Skrivpuff, 8:e februari, 2017

Anmäla

 

representation

 

 

Jag tror jag ska anmäla mig till den där kursen i batik, sa Liza och sträckte sig efter en schackruta från kakfatet på bordet.

Batik, frågade Tea och glodde på henne. Menar du att du ska gå runt i såna där baktikfärgade kläder, eller vad då?

Liza svarade inte utan kastade bara in kakan i munnen och sög lite på den innan hon tuggade sönder den. Hon lutade sig tillbaka, blundade och log. En strimma sol smet in genom fönstersmygen och lämnade ena halvan av hennes ansikte starkt belyst och den andra höljt i dunkel.

Jag förstår verkligen inte varför du ska gå en kurs i hur man färgar skumma ringar på tyger, fortsatte Tea. Är inte det helt ute, sen typ… flera år eller nåt?

Det kommer tillbaka, svarade Liza utan att öppna ögonen. Jag har redan sett det. Inredningstidningarna är fulla av batik. Inte av sånt där ringmönstrat, men annat. Äh, jag får visa sen.

Ska du bli designguru nu, sa Tea och skrattade. Starta teveprogram, skriva trendiga böcker och sen sälja sylt under ditt eget namn?

Ingen dum idé, svarade Liza och kisade mot fönstret och dess gröna krukväxter med stora, genombrutna blad. Varenda snubbe verkar ju kunna göra det, så varför inte jag? Hur svårt kan det vara att gå barfota på ett parkettgolv och slänga ur sig fantasier om hur det skulle kunna bli?

Nej, visst, skrattade Tea. Bli det. Jag kommer att stötta dig hela vägen. Glöm inte bort mig bara när du nått toppen…!

Jag skulle aldrig i hela livet kunna glömma dig, protesterade Liza.

 

foto: Knytbatik, indigofärgad botten med vita utsparade mönster. Tyget är av gles tuskaft. Silke. http://europeana.eu/portal/record/91643/SMVK_OM_objekt_114548.html

Advertisements

Skrivpuff, 31:a januari, 2017.

 

Suddas ut

Nej, jag ser inte vad du menar, sa Monica och kisade upp mot trädet.

Men, mamma, ser du inte fågeln som sitter där uppe i trädkronan, frågade Oliver och pekade upp mot tallens krona. Den sitter ju där och tittar på oss. Den är stor och grön. Vad är det för fågel?

Hon suckade och sträckte på mig som om det skulle kunna hjälpa mig att se bättre. På senare tid hade verkligheten blivit så grå och platt, Monica förstod inte varför alla konturer suddats ut. Stress. Optikern hade skakat på huvudet och sagt att det inte var något fel på hennes syn, att ögondroppar möjligen skulle hjälpa och så några kapslar omega tre. Svindyra så klart. Fem om dagen till att börja med. Hon hade känt sig snål när hon tackade nej till dem. Om hon vetat att de hjälpt hade det kanske varit värt pengarna men barnet måste ha sin vinteroverall och om hon bara var ihärdig med avslappning och promenader skulle stressen ge med. Det stod överallt hur bra det var med motion och mindfulness. Det gällde bara att hon var duktig och disciplinerad. Då skulle allt ordna sig.

Men, mamma, titta då!

Monica ryktes ur sina tankar och började spana mot tallen igen. Något rörde sig på en av grenarna och hon blinkade hårt i ett försök att göra blicken klarare.

Ja, jag ser, ljög hon. Det är nog en hackspett. En sån där gröngöling eller vad det heter. Tror du inte det..?

Skrivpuff, 26:e januari 2017.

Ojämn

 

Olle kikade ner på cykeldäcken som lämnade mörka ränder över den nylagda asfalten. Doften från den gråsvarta vägen stack i näsan och gjorde honom upprymd. Sist han kört här hade vägen varit av grus med stora ojämna håligheter efter regn, snö och is. Han hade roat sig med att köra slalom mellan dem så att småstenar studsade upp mot stänkskärmen på bakhjulet.

Han var glad. Nu skulle han inte längre behöva sörja ner skorna när han gick hem från bussen bara för att det regnat eller smält undan lite snö. Äntligen hade hans bortglömda del av världen letats fram och blivit en del av allt det spännande som hände och som han såg om på teve. Rymdraketer, datorer och robotar. Allt det där väntade runt hörnet nu, det var Olle säker på. Han tyckte inte om den där upplösningen mellan fast och flytande som hände när grusvägen blev blöt och kladdig, även om han och Johan brukat roa sig med att hoppa på de dallriga partierna då. Men han var för gammalt för sånt nu, tänkte han och tvärbromsade cykeln i ett försök att göra ett djupare avtryck i asfalten.

 

 

6636289667_7dd238309f_n

Foto: E. Dronkert,Creative commons. https://flic.kr/p/b7qHHn

Skrivpuff,25:e januari 2017.

Märkligt

 

Det var märkligt vad många kråkor det är ute idag, tänkte Monica och tog ett hårdare tag om kopplet. Den lilla hunden hoppade runt framför hennes ben, ivrigt nosande på gulnade grästuvor och jordkokor, omedveten om den samling fåglar som kretsade ovanför dem.  Monica hade lust att vifta bort dem eller skrika åt dem, men det verkade lönlöst. De var för många och skränade så högt att hon enbart med nöd och näppe skulle kunna göra sig hörd. Och hon var övertygad om att de skulle strunta i henne, skratta ut henne rent av.

Monica drog upp axlarna och rös. Det blåste på från havet och hon vande sig aldrig vid den råa kyla som vinden förde med sig. Femton grader kallt i inlandet var en barnlek jämfört med plusgrader vid havet, tänkte hon och betraktade valpen när den satte sig tillrätta för att kissa. Hon hade alltid varit emot att köpa hund. Det var för mycket besvär, hade hon sagt, och så var det dyrt. Men hon hade låtit Janne övertala henne att följa med och kika på en kull som hans kollega hade fått nys om. Det var en bra kennel, det visste hon, och de skulle få komma och titta före alla andra. Det hade inte dröjt länge innan hon kom på sig själv med att gulla med en av dem, en liten brun beagle med vitt bröst och ett svart öra. Jack, hette den, hade ägaren Tommy, sagt. Monica hade protesterat och sagt att det inte passade den lille krabaten, att han hette Wille. Efter William Shakespeare.

Skrivpuff, första, 16:e januari, 2017.

För det första kan du inte gå ut i strumpbyxor när det är fem grader kallt ute, det förstår du väl själv?

Men mamma, jag hatar mina täckbyxor! De är så klumpiga att jag nästan snubblar när jag går i dem, protesterade Lina och kastade med det långa mörka håret samtidigt som hon stampade med ena foten.

Hon har alltid varit en vildhäst, omöjlig att tämja, tänkte Sonja och kände hur orken rann ur henne. Hon visste att om Lina pressade på nu, skulle hon slå bakut och springa gråtande in på sitt rum. Sonja ville säga något om förkylning, slitna leder och reumatism, men Sonja bet sig i tungan. Orden skulle nå döva öron och hon var inte själv övertygad om sambandet mellan kyla och utsliten kropp. En läkare hade påstått att man inte blev förkyld av att bli kall. Han hade skrattat och sagt att det var en seglivad skröna.

 

Skrivpuff, särskilt, 13:e januari, 2017.

Vad vill du, frågade rösten i andra änden av luren. Det hördes skratt och musik i bakgrunden.

Inget särskilt, svarade Lina, jag skulle bara höra om du ville hitta på nåt?

Nej, jag kan inte, jag måste vara hemma och göra läxorna…. Mamma säger det.

Läxor, undrade Lina, vi har väl inga över helgen?

Nej, men du, jag kan inte prata mer… jag måste gå. Vi ses sen!

Lina hörde hur det tystnade i luren. Skratten och musiken kapades och hon lade ifrån sig mobilen på byrån. Det var alltid så där, tänkte hon. När Sandra inte hade någon att hänga med, då dög hon. Inte annars. Hon slängde sig på sängen och drog åt sig en tidning från nattygsbordet. Veckorevyn. Den gav henne ångest ibland. Som nu. Alla såg så glada ut, hade vänner och snygga kläder, smink och så. Själv fick hon inte ens ha mascara. ”Du får så lätt ögoninflammation” brukade mamma säga. Och läppstift, det gick inte heller. Läpparna blev torra och bildade fula torra flagor som färgades extra mycket kanterna.

Hopplöst, muttrade hon för sig själv och slängde iväg tidningen. Allt är bara helt jävla hopplöst.

Skrivpuff, ge vika, 12:e januari 2017.

Ge vika, är det det bästa du kommer på? frågade Johan medan han hällde upp vatten i en kastrull.

Nej, men just nu ser jag varken ut eller in, suckade Nina och borstade bort en röd hårtest ur ansiktet. Han sa att vi ändå inte kommer ha råd att inreda huset om vi nu skulle få bostadslån och sen hånlog han. Som nån annan jävla översittare. Trots att jag sa att möbler kommer att ordna sig lätt! Det här var sista banken dessutom.

Vill du ha te? Johan ställde ner kastrullen på spisen och vred på plattan. Nina skakade på huvudet och sa att hon inte kunde få ner ett dyft just nu, att allt var för hopplöst och att det fick hennes kropp att protestera.

Du skulle ha sett hur han satt där, på andra sidan skrivbordet och flinade, sa Nina och knöt näven. Jag fick lust att ge honom en örfil, faktiskt. Men jag vågade inte ens be honom sluta vara oförskämd. Nu har jag inte lust att flytta till villa längre. Vi struntar i det. Vi har ju varandra…

Men är du säker på det, svarade Johan och betraktade henne där hon satt nedsjunken på en pinnstol, klädd i röd tunika som dolde den runda magen. Du har ju alltid velat ha en liten täppa… det måste finnas något sätt… vi kan inte bara ge upp…

Nej, du har rätt, sa Nina, jag får gå in till chefen och kräva en hundraprocentig löneökning för att vi ska ha råd med ett minimalt hus långt ut i spenaten. Eller så skaffar du dig en bättre lön än den du får på dina frilansarprojekt.

Ett bättre brödjobb, menar du, svarade Johan och förde handen mot den skäggiga hakan. Det låter väl lite väl drastiskt…? Jag menar, hur ska jag hinna jonglera flera jobb samtidigt?

Johan tog kastrullen från spisen. Vattnet strilade ner i koppen. Nina betraktade ångan som steg upp mot Johans ansikte. Glöden i hans ögon var borta. Han såg trött ut.

Du, vi lägger det här på hyllan ett tag, sa hon. Det var inte så noga med en egen köksodling. Jag kommer ändå inte hinna med den. Och vi har det ju bra här. Trångt, ja, men mysigt. Och den här delen av stan är inte så faslig som det påstås…. Läget är ju rätt hyfsat, faktiskt.

Ja, men ändå, sa Johan medan han drog tepåsen upp och ner i koppen, det är väl ändå fan vad det ska vara svårt att lyckas i den här stan…! I hela landet, för den delen. Dessutom har jag märkt på din morsa att hon tycker att jag drar ner standarden för dig, att du egentligen borde ha det bättre än så här.