Skrivpuff, gott nytt år. 31:a december, 2014.

Snön knarrade under mina fötter. De var stelfrusna. Som vanligt hade jag missbedömt skorna när jag köpte dem. De såg varma ut, men var det inte. Skenet bedrog, prislappen med. Det smällde till ovanför mitt huvud. Jag tittade upp. Himlen exploderade i färg och människorna runt mig utstötte rop av förtjusning. Själv stod jag tyst. Tänkte på året som gått. Det år som visat sig vara en berg och dalbana av känslor och händelser. De människor som har ryckts bort, hastigt oväntat, eller väntat. Fanns de där uppe, bortom ljusblixtarna och smällarna?

Jag tippade plötsligt över åt sidan, höll på att ramla men lyckades fånga balansen. Det tyngde och drog i ena armen när barnet bestämt sig för att hänga i den istället för att stå själv. Det var hon som har tjatat ut oss. Jag stod hellre i köksfönstret i hyreshuset, där sikten var bäst och fötterna varma men hade gett med mig. Nu ville hon inte längre stå själv och försökte förmå mig att bära henne. Hon var rädd, smällarna skrämde henne, de högljudda, berusade människorna med. Långsamt lyfte jag upp henne i min famn och började gå hemåt. Jag tänkte på tiden som rann iväg och ändå kändes oändlig. Jag kramade barnet lite hårdare. Snart skulle det vara hon som höll om ett barn. Sitt barn. Det skulle vara hon som bar det under en explosion av fyrverkerier och som tröstade det när intrycken blev för intensiva. Snart, men inte än. Det skulle fortfarande var jag som bar mitt barn under det nya året. Jag som fick smeka barnets kind, känna dess doft och lära det om livet. En missriktad raket ven förbi mina fötter och ryckte mig ur tankarna. Jag svor till och förbannade alla som inte hade vett att låta bli raketer när de druckit. Det var samma sak varje år. Raketer for av längs marken. Thailändska lyktor som fattade eld och lämnades brinnande på marken. Övergivna champagneflaskor och ölburkar i snön på fotbollsplanen till skolan. Jag ökade på fotstegen. Det skulle bli skönt att krypa ner i sängen, värma fötterna, lyssna till det snusande barnet, inleda det nya med en sovmorgon. Porten slog igen bakom oss och dämpade ljudet från fyrverkerierna. Någonstans ylade en hund. Barnet gäspade och såg lugnare ut. Jag kysste det på kinden och viskade gott nytt år.

Skrivpuff, bildinspiration. 30:e december, 2014.

Fortsättning från igår.

Åke slet åt sig någonting innanför ytterdörren och gick ut med mig lommande bakom. Smällen från ytterdörren väckte hunden som återigen lät sitt skall skära genom luften. Den lät oroväckande stor och arg. Vi gick runt huset mot bakgården, bortanför traktorn stod ett litet uthus med tillbyggd inhägnad av svetsad metallnät. Den stora lurviga hunden kastade sig mot nätet och skällde. De spetsiga tänderna glänste mot den mörka nosen när den gjorde utfall mot oss. Jag visste inte mycket om hundar, men det var ingen tvekan om att det var en schäfer och schäfrar hade jag en viss respekt för. Den här verkade direkt djävulsk när den kastade sig upp och rev med klorna mot det rutiga metallstängslet. Den paralyserade min blick. Utan att blinka följde jag dess varenda drag och hoppades att inte Åke, mannen som nu redan hunnit fram till hundgården, skulle släppa ut besten och låta den kasta sig över mig. Jag hörde hur mannen talade lugnande till djuret medan han låste upp hänglåset och klev innanför stängslet. Hunden kastade sig upp mot honom och jag såg dess kraftiga käkar gripa tag i hans arm. Jag skrek till av förfäran. Inte bara skulle hunden slita mannen i stycken, den skulle sedan fortsätta med mig. På ostadiga ben vände jag mig om för att fly därifrån men luften hade plötsligt förvandlats till en genomskinlig, tung sörja som omgav mig och dämpade varje försök till rörelse. Min kropp hade blivit tungrodd av paniken som spred sig genom den och jag hade bara kommit halvvägs tillbaka mot huset när jag kände något som drog mig bakåt. Det svartnade för mina ögon och jag kände hur jag föll ner mot den hårdfrusna marken.

Jag vet inte hur länge jag låg där innan jag såg Åke sittande på huk över mig och ropa hallå. Hans andedräkt stank av den där nervösa fadda sorten som ofta beror på inflammerat tandkött. Den gjorde mig illamående och fick mig att instinktivt vrida bort huvudet. Utan att hinna hindra det flög en dämpad svordom ur min mun. Åke flinade åt mig och frågade vad jag trodde att jag höll på med när jag utan vidare börjat snubbla runt i en konstigt dans vid husknuten. Oförstående mötte jag hans roade blick och hasplade ur mig att jag inte förstod vad han pratade om och att jag måste ha svimmat och att den där hunden han hade var rent vansinnig.

– Cleo är inte farlig, sa han, i varje fall inte för mig. Men för dig, kanske, om du håller på som du gör. Han skrattade hånfullt åt mig men erbjöd sig att hjälpa mig upp från den kalla marken innan, som han sa, jag frös fast helt och fick vänta på att tjälen gick ur marken. Jag tackade syrligt och sökte med blicken efter hunden. Den stod i ett hörn av hundgården och åt ur en rostfri skål. Min kropp slappnade av en aning och jag frågade mannen om han verkligen kunde hantera hundar med tanke på den vilda bestialiska djävul han hade som till och med bet sin husse. Han spände ögonen i mig, och svarade surt att det inte var något jag hade att göra med. Men att om jag nu absolut måste veta så var det en gammal pensionerad polishund.

– Polishundar är inte som vanliga hundar. Man måste veta hur man handskas med dem, annars är de rent av livsfarliga. Din dans hade hon nog inte uppskattat. Hon uppskattar överhuvudtaget inte främlingar. Han drog in ett djupt andetag och harklade sig innan en spottloska for ut mot marken innan han fortsatte prata. Du måste ha smugit hit jäkligt försiktigt imorse, eftersom hon inte vaknade och gav skall. Jag ryckte på axlarna till svar och frågade osäkert om han möjligen kunde hjälpa mig till en telefon eller en bensinmack. Jag sa att det var angeläget för mig att komma hem då mina tonåriga barn var ensamma hemma och det alltid gjorde mig orolig för att de skulle ställa till med fest för kompisarna. De var lite opålitliga, ljög jag mannen rakt i ansiktet, för jag visste att det inte stämde. De hade aldrig ställt till med någon oreda en föräldrafri kväll och jag visste att jag kunde lita på dem. Men ändå, man visste aldrig med somliga av kompisarna och jag ville faktiskt komma hem. Dessutom hade jag en bra bit kvar i ren resväg. Min hand slöt sig kring den svarta platta mobilen och drog ut den ur kappfickan. Fortfarande ingen täckning. Jag suckade igen. Det var nog ändå ingen idé att ringa barnen, de skulle sova djup vid den här tiden och inte ens höra signalen.

Skrivpuff, Smakupplevelse. 29:e december, 2014.

Fortsättning från igår.

En fettpärla simmade runt på ytan i kaffekoppen. Jag tittade på den och överlade tyst för mig själv om vad som var värst, att lämna koppen orörd eller att riskera att mannen tog illa upp och blev arg. Han rörde sig fram och tillbaka vid diskbänken med ryggen mot mig, plockade i ett skåp och fiskade slutligen fram ett paket skorpor.

– Skorpor, det är det enda jag har hemma. Jag får rännskita av allt annat, sa han och kliade sig på bröstet. Min blick blev som paralyserad vid de gula naglarna som rev runt i kalufsen som stack fram ovanför urringningen till den solkiga t-shirten. Det var först när en hund började skälla ilsket någonstans ute på gården som jag kunde slita blicken från honom. Mannen grymtade till och stampade ut ur köket, öppnade ett fönster mot baksidan och röt till att allt var bra. Djuret tystnade och jag tittade på kaffekoppen igen. Fettpärlan var kvar. Mannen, som hette Åke, fick plötsligt bråttom och ställde ner sin mugg med en duns på diskbänken.

– Du, jag är ledsen, sa han, men tyvärr hinner du inte dricka ur den där. Ta på dig jackan ingen, vi måste ut. Armarna pendlade längs med hans väldiga kropp när han gick ut mot hallen och slet åt sin ett grönt bylte som låg över en pall. Långsamt och tvekande reste jag mig upp från pinnstolen, tog på mig min kappa och följde efter honom. Min hand trevade efter mobilen som låg i fickan och jag kastade en blick på den lysande skärmen. Klockan visade på åtta. En symbol saknades uppe i högra hörnet på displayen. Jag suckade. Fortfarande ingen täckning. Åke tittade på mig ur ögonvrån. Han gjorde mig nervös. Trots att han inte var direkt otrevlig, gav han heller inga raka svar. Jag visste inte om han skulle hjälpa mig eller försätta mig i en värre situation än den jag redan befann mig i.

Skrivpuff, Skymning. 28:e december, 2014.

Fortsätning från igår.

Det hördes ingenting från andra sidan dörren. Allt var tyst och stilla. Jag bultade igen, ropade hallå och försökte kika in genom ett fönster. Jag kunde skymta ett litet köksbord med en rutig duk och en mugg. Mitt hopp om att någon var hemma ökade och jag fortsatte att banka på dörren. Ett lampsken tändes plötsligt där inne och en mansröst ropade otåligt åt mig att vänta medan det rasslade på insidan ytterdörren. Dörren gled upp med ett gnissel och blottade en man med grått hår på ända och randig morgonrock.

– Vad vill du, frågade han med otålig röst och spände blicken i mig. Jag försökte förklara vad som hänt men ansiktet var stelt av kyla och orden tycktes enbart sluddra ut med obegripligt resultat. Mannen tittade oavbrutet på mig. Hans uppfodrande blick gjorde mig nervös och jag försökte be om ursäkt över att jag störde. Men han såg oförstående ut och visade in mig med handen. Hallen var ostädad. Det luktade unket och några gamla skinnjackor hängde uppkastade på hatthyllan på väggen. Han frågade om jag ville ha lite kaffe. Jag vågade inte annat än tacka ja. Muggen som ställdes framför mig på bordet såg solkig ut och jag noterade att han enbart fyllde kaffebryggaren med vatten utan att byta kaffefilter. Värmen från huset fick mina kinder att börja sticka och rodna. Jag försökte på nytt förklara mitt behov av undsättning och han grymtade något om idiotiska stockholmare som inte hade vett att ha koll på bensintanken.

– Soppatorsk, sa han på djup rotvälska medan han slamrade med assietter i köksskåpet. Du hade nog fått stå ända till skymningen om du hade väntat på hjälp. Här kör sällan någon och vägen du tog leder bara fram till en gammal överväxt sjö där ingen längre varken badar eller fiskar. Det bor en gubbe därborta men han åker sällan någonstans.

Jag tittade på mannen, försökte flika in att jag behövde låna en telefon men han slutade inte att mala på. Till slut var jag tvungen att avbryta honom och fick en ogillande blick tillbaka. Han hade ingen telefon, sa han.

Skrivpuff, Flytta. 27:e december, 2014.

Fortsättning från igår.

Vristen vred sig men jag lyckades återfå balansen utan att ramla, men foten ömmade. Smått haltande tog jag mig vidare längs vägen. Hela projektet kändes tröstlöst då ingen levandes själ fanns inom synhåll, men jag hade inget annat val än att fortsätta gå. Ett prasslade ljud vid sidan av mig fick mig att rycka till och jag kände en ilning rinna upp längs min ryggrad. Jag kisade med ögonen i riktning mot ljudet men kunde inte se någonting och övertalade mig själv att det var ett litet djur eller en fågel. Allt annat vore ändå barnsligt, tänkte jag och försökte påskynda förflyttningen framåt trots att det fick foten att värka lite mer. Någonstans långt borta hördes plötsligt ljudet av en motor. Jag tittade upp och sökte med blicken runt omkring mig, men kunde inte se att någon var på väg i min riktning, däremot såg jag någonting mörkt en bit längre fram som med lite tur kunde visa sig vara ett hus. Mina fingrar började bli stelfrusna. Handskarna av skinn hade bara ett tunt lager foder och passade bra för bilkörning, men inte för promenader i isande vindar mitt i vintern. Jag gnuggade händerna mot varandra för att med hjälp av friktionen få upp värmen. Det var lönlöst. Fingrarna var redan för kalla.

Det stora mörka visade sig faktiskt vara ett litet hus. Ett vitrappat litet envåningshus med några skjul på gården. En gammal traktor stod på gården bakom huset. Den såg inte ut att ha flyttats ur fläcken på åratal. Jag tittade på armbandsuret. Klockan hade dragit sig mot sju och en bonde borde nog vara vaken, men huset såg mörkt ut. Jag närmade mig den lilla stentrappan med tveksamma steg, osäker på om jag verkligen vågade knacka på. Men insåg att jag hade inget val och satte foten på den första avsatsen. Med frusna händer bultade jag på den gamla dörren av trä.

Skrivpuff, Ensam. 26:e december, 2014.

Fältet sträckte ut sig framför mig som om det vore oändligt. Mina fötter stötte emot den ojämna grusvägen som glimmade av frost. Jag var rädd att halka. Mina knän var inte längre det de en gång varit. Om jag föll, skulle jag kanske inte ta mig upp igen. Vad gjorde jag här ute egentligen? På en gammal grusväg, rakt genom det öppna fältet, mitt i det platta landskapet? Klockan var inte mer än fem när jag gav mig iväg. Det skulle dröja länge innan någon körde förbi här, kanske evigheter. Vem skulle ens ha ett ärende ut hit en dag som denna juldagsmorgon? Jag suckade och såg andedräkten stiga mot himlen. Grå, flyktig, snart helt borta. Mångubben tittade förnöjsamt på mig. Han verkade munter, som om han var glad att ha något att titta på, att roa sig med. Jag muttrade, svor, förbannade mitt tilltag att gena över slätten. Vad skulle jag ha vunnit på det? En halvtimme? Ifall jag hade kört rätt. Om bilen fungerat. Nu hade den lagt av, rakt upp och ner. Dött. Där stod jag, ensam. Mitt ute på en lite väg som skar genom en åker som jag måste ta mig fram på till fots i månskenet. Leta efter kontakt med det mobila nätverket för att skicka ut vågor av hjälpmeddelanden, försöka lokalisera min position. Få bärgningshjälp.

Jag gick samma väg som jag kommit, osäker på om det var den närmsta vägen till undsättning. Någonstans måste det finnas ett hus, någon måste bruka marken omkring mig. Men var fanns denne någon? Förmodligen sovande i sin säng i ett kalkrappat hus, med traktorn parkerad på gården. En nordanvind slet plötsligt tag i min sjal och jag lindade den hårdare runt mig, rädd att den skulle blåsa iväg. Månen gav ledljus, men inte mer. Jag kisade för att se bättre var jag satte fötterna. Mina ögon krånglade alltid när jag blev stressad, gav tunnelseende och suddigt synfält. Kölden bet i mina kinder. En gång i tiden hade jag fått lära mig att man alltid skulle ha en skoteroverall med i bilen på vintern. Det lät vettigt. Men jag hade inte haft råd och tänkte att sannolikheten var så liten att just jag skulle komma att behöva en var minimal till obefintlig. Jag svor till när högerfoten halkade på en sten.

Fortsättning följer. Kanske. 😉

Skrivpuff, Bit för bit. 25:e december, 2014.

Bit för bit försöker jag pussla ihop mig själv

Pusslet som en gång höll på att läggas klart

Men som föll isär

Tusen bitar som spreds, försvann, förstördes.

Varje dag försöker jag pussla ihop mig själv

Bit för bit

Men jag hittar inte alla bitar

Och jag har ingen mall.

Skrivpuff, God jul. 24:e december, 2014.

Än sover barnen lugnt i sina sängar. Under julgranen vilar paketen, spräckliga papper och glansiga band. Om man lyssnar noga hör man barnens snusningar blandas med husets visslande andetag. Om man tittar noga ser man stjärnor gnistra och glimma.

Utanför viner en buss förbi. Gasen pressar den upp för backen. Och jag undrar om någon resande satt på den, på väg någonstans ut i livet eller på drift i det. Kanske var den var tom bakom chauffören.

Paketen under granen är inte tomma. De är tunga av lek och stoj, glädje och liv. De ruvar under  röda kulor och frodiga tomtar, väntar på ivriga barnhänder. Slit och släng. Skratt och rop. Men än är det lugnt och tyst. Allting andas fridfullt. Som lugnet inför stormen. Den glada, den förväntansfulla, den otåliga. Väntan som snart är över.

God jul.

Skrivpuff, Klart. 23 november, 2014.

Jag sopar ihop mjölet. Öser ner det i den gröna påsen som ska bli biobränsle till tunga bussar med trötta passagerare. Kavlarna har tystnat. Formerna väntar på disk. Gubbar, gummor, kronor och kameler. Men ingen dalahäst. Inte i år.

Bordet som nyss var täckt av ett tunt lager vitt flor är nu matt grått. Jag måste torka flera gånger innan det är klart. Ljudet av dataspel når mitt högra öra. Lokalradions amerikanska toner om jultomtar och bjällror, det vänstra. En hårslinga smiter ur svansen, pendlar framför mina ögon, irriterar. Jag blåser bort den, men den kommer hela tiden tillbaka. Doften av pepparkakor påminner om att plåtarna måste ut i samma ögonblick de gräddat klart. Annars blir de hårda, brända. Barnet påminner om att väntan är över. Det är julafton. Idag. Fast det är den tjugotredje. Jag påminner om att vi måste vänta ett dygn. En kamel till tröst.

Skrivpuff, Låna. 17 december, 2014.

Att läsa är som att upplåta sig själv till någon annan. Så sa säker någon före mig. Men precis så är det. Man lånar ut sig själv när man läser. Precis just så som den som skriver lånar ut sina tankar till den som läser. Samma. Fast omvänt.