Monthly Archives: February 2015

by - 2 Comments

Skrivpuff, Muffins. 24:e februari, 2015.

-vaffan menar du egentligen?

Hon ställde ifrån sig plåten med en smäll. De små formarna gjorde ett litet skutt innan de landade igen på den heta plåten. Han tittade på henne från dörröppningen, följde hennes rörelser med blicken och såg hur hon ställde sig med armarna i kors. Hon gjorde honom alltid nervös med sina utbrott. Han visste aldrig när hon tänkte explodera. Han hade bara bett om en liten tjänst. Sen kom den. Pang. Som en rävsax kring foten. Nu satt han fast. Han kunde inte backa, då skulle hon bli förbannad och kalla honom för mes. Han visste att det var lönlöst att försöka övertala henne. Hon skulle bara bli mer förbannad. Han knöt nävarna, gick fram till bordet, tog plåten med de rykande muffinsen och hivade ut allt genom det öppna köksfönstret.

Han hörde henne protestera bakom honom på vägen ut till hallen. Raskt snörde han på sig gympadojorna och gick ut genom ytterdörren. Han stängde dörren bakom sig och förde in nyckeln i låset men vred inte om. Istället gick han bara därifrån och lät nyckeln sitta där den satt.

by - 3 Comments

Skrivpuff, Undanskymd. 16:e februari, 2015.

Om man inte säger nåt, finns man inte, sa han och petade upp glasögonen. Man måste ta plats, annars försvinner man.

Hon satt bredvid honom, halvt dold bakom hans axel. Hon såg honom titta på de andra två, de som satt mitt emot. De som hade pratat. Men inte på henne, som inget sagt, på en stund. Om han hade tittat på henne, hade hon sagt att vi är alla olika och vi kompletterar varandra. Men han tittade inte och när han tittade hann hon inte. Han pratade oupphörligt.

by - 5 Comments

Skrivpuff, Båge. 4:e februari, 2015.

Fortsättning från tidigare inlägg, går dock säkert att läsas fristående.

Den lilla röda bilen blänkte till av den strimma solsken som hastigt visade sig när vi sakta rörde oss framåt över det stora böljande fältet. Mitt hjärta hoppade till när jag såg min Kia. En man stod och hängde vid motorhuven.

-Min bil, flämtade jag till innan jag insåg att det var bärgningsbilen och bet mig i läppen. Men Åke hade inte hört något och jag sa inget mer.

Den medelålders mannen vid bilen sköt bak mössan i pannan när vi hoppade ur traktorn. Han hälsade på oss med ett fast handslag och en stadig blick. Den stora kroken på bärgningsbilen var redan på plats under kofångaren på bilen. Jag började förklara situationen när jag kände en hand på min axel. Jag tittade upp på Åke som redan hade börjat gå tillbaka mot traktorn. Förvånad såg jag hur han smidigt hoppade in i den och startade motorn innan jag hann säga någonting. Med gapande mun såg jag honom höja handen till en vinkning och skratta till innan han svängde om och försvann.

-Hoppa in i bilen, sa mannen i den tjocka reflexjackan och jag började gå mot min bil men hejdades av ett skratt. Inte den bilen, bärgningsbilen.

Jag klättrade upp på passagerarsätet och tittade på den skrattande mannen som rattade bilen längst den smala vägen som skar genom det öppna landskapet. Han pratade om igensatta bränslefiltar, dålig biobränsle och bilar som stannar helt utan förvarning.

– Hur fick du Åke att hjälpa dig förresten, han är inte direkt känd för att köra runt på kvinnfolk, frågade han och tittade på mig med sina blå ögon.

Jag svarade att jag helt enkelt knackat på och bett om hjälp. Mannen intill mig skrattade högt. Det var något bekant över den ljusröda amorbågen under den skarpa näsan. Han sa att det skulle ta tid att ta sig till bilverkstan och jag insåg att det inte gjorde någonting.