”Han hade en pepitarutig rock, långa smala snörskor, blanka som glas.” sidan 30 i Steglitsan av Donna Tartt.
– Det här är banne mig ett mästerverk!
Han tog upp en monokel ur rockfickan, höll den framför ögonen och studerade den slanka vita skulpturen. Hans blick blev glasartad och det började rycka i ena näsvingen. Ett par svettdroppar blänkte intill hårfästet.
– Jag måste köpa det. Få dem att nämna ett pris, Jean!
Orden skorrade ur hans hals som om han befann sig i en torr öken och inte på Académie des Beaux-Arts I Paris mitt i vintern. Utan att slita blicken från kvinnofiguren som balanserade på en piedestal gjord av finaste carraramarmor beordrade han sin assistent och bad denne göra upp om köpeskillingen.
– Jag är ledsen men hon är inte till salu.
Rösten kom från ett rum dolt bakom ett tungt sammetsdraperi och fick Marcel att tappa monokeln. Glaset splittrades på stengolvet i små, vassa skärvor. Marcel såg på dem. Det skulle ta tid att få ett par nya. Kostsamt var det också. Men värst var nederlaget gällande statyn. Mannen som frigjorde sig från skuggorna bakom draperiet kom närmare, ursäktande över att ha betett sig illa. Han visste ju att besökarna inte kände till kontoret vars dörr lågt gömd i salen.
– Jag ska återgälda dig på bästa sätt, Monsieur, försäkrade han och klappade i händerna för att kalla på någon ur personalen som skulle få sopa upp monokelsmulorna. Jag ber tusen gånger om ursäkt, Monsieur. Detta är förfärligt.
Marcel tog upp en näsduk ur rockfickan och strök bort svettdropparna som envisades med att rinna nerför pannan och in i ögonen där de förblindade honom ytterligare. De sved och tvang honom att blinka hårt. Besviken och ilsken över att ha nekats den sköna damen som krumbuktade sig för att nå ner till sina tår och vidare förnedrad när glasögonen gick i krasch spände han ögonen i mannen framför sig. Granskade honom uppifrån och ner med en ogillande min. Det flottiga håret fick honom att rysa av obehag. De stora näsborrarna tycktes pyra ut en stank av övergödd gris som fick Marcel att må illa. Händerna såg ovanligt bleka ut. Nästan gröna. Smala med tunna, långa fingrar som knep om en bunt med papper. Marcel fick lust att slå den ur handen på mannen och se dem singla runt som yrvakna snöflingor i november. Herregud, vägra honom, den berömde Marcel Cortot, att köpa en staty. Vansinne!
– Antingen låter ni mig få den där statyn eller också ser jag till att den här verksamheten får lägga ner.
– Men Monsieur…
– Inga men! Gör bara så som jag säger så ska allt gå bra.
Mannen med det fettdrypande håret kämpade emot i det längsta, men Marcel kunde genom att rabbla upp namn på viktiga bekanta, slutligen vinna kampen. För en summa som skulle ha försatt de flesta i personlig konkurs fick han den sköna damen levererar till sin adress. Med darrande händer öppnade han paketet och frigjorde kvinnan från sitt emballage. Han hade sedan länge sett ut en plats för henne. Hon skulle få stå i ena hörnet, skyddad från obehörigas blickar genom fönstret men belyst av dagsljuset ur den bästa vinkeln. När Marcel lyfte upp henne med varsamma händer och kände hur stenen i hennes kropp kylde ner hans varma händer, föll ett kuvert ner på golvet. Marcel ställde statyn på piedestalen i vrån intill fönstret och snappade åt sig brevet. Med en kniv sprättade han upp det och drog ut en lapp med sirligt skriven text.
Kära Monsieur, ni fick er staty, så som ni absolut ville. Men jag ber att få informera er om att anledningen till att jag egentligen inte ville sälja henne var att statyn är en simpel kopia. Den äkta varan är utlånad till Louvren för ett mycket speciellt syfte. Hade ni lyssnat istället för att vara ihärdig, hade ni aldrig gjort detta misstag.
Vänlig hälsning,
Adrien Gaumy,
Académie des Beaux-Arts, Paris.
Berättelsen är inspirerad av Skrivpuff.