Men, hur svårt ska det vara att hitta något nytt, sa hon och svängde runt ett bord med prunkande petunior i rött, vitt och rosa.
Måste du ha något ny, då? Pelargoner är väl fint?
Nej, det är så trist att ha samma sak år ut och år in. Jag känner att det är dags för en förändring. Jag tar vad som helst, bara inte pelargoner i år igen. Eller, ja.. nästan vad som helst.
Jaha… vad har du tänkt nu då?
Jag vet inte riktigt, kanske någon slags gräs… eller varför inte klängrosor? Blir inte det fint?
Klängrosor? Kommer det att funka tror du? Jag menar, är inte vår balkong lite för mörk för det? Och blåsig?
Men nu är du så där tråkig igen. Tänk nytt och stort. Vi ska ju ändå trivas där ute!
Vad ska till för att vi ska trivas där…? Ett stort plank? Jag börjar bli trött på grannen som alltid röker och stirrar på oss. Han sitter där och jäser hela dagarna och det är nästan så att jag kan räkna hårstråna han har på bröstet.
Ja, jag vet att det är nära till huset mitt emot. Men det kan vi inte göra något åt, så tänk på blommor nu är du snäll.
Ja, ja, jag tänker för fullt här. Men det är attan vad svårt det ska vara att tänka bort mannen med ciggen… finns det någon växt som blir stor och lummig, som kanske kan spaljeras upp?
Men då tar vi klängrosor då. Då bestämmer jag det.
Okej, ta vad du vill, bara det blir stort och täckande. Annars tänker jag inte sitta där ute.
Tråkmåns.
Jaså? Du kanske tycker att han är snygg?
Va, nej..! Nu får du ge dig!
Varför ska du annars sitta där ute och mysa, om det inte är för hans skull?
Sluta nu!
Oj så känsligt det blev nu då!
Okej, nu struntar vi i det här. Vi åker hem.
Men rosorna då?
Det blir inga rosor, har jag ju sagt! Vi åker. Jag får väl ställa ut en av pelargonerna från mataffären istället, så att du inte tror något.
”Ofta jagar vi efter de ’annorlunda’ växterna, de spännande blommorna och glömmer samtidigt våra gamla bekanta.” sidan 84, ur Krukväxtåret. Växtporträtt i ord och bild, Marguerite Walfridson.