Skrivpuff, 25:e september, 2018.

Försiktig.

Du, ser du gubben där borta, viskade Emilia och drog i Sixtens jackärm. Verkar inte han lite skum i alla fall?

Jooo… jag tror det, svarade Sixten och drog med handen under näsan i ett försök att mota bort det snor som rann. Nu måste jag bort från det här gräset, annars tar det livet av mig. Det har mamma sagt. Jag trodde jag kunde sluta med medicinen nu men…

Sch… måste du vara så högljudd, frågade Emilia. Försök vara lite försiktig nån gång annars ser han oss ju. Dummer. Ser du, han går bort mot parkeringen. Vi måste ta oss runt busken och vidare längs med huset där.

Men hur då skum, menar du? Tror du att han är farlig?

Emilia såg på Sixten som om han vore ett olydigt litet barn som behövde läxas upp, sittande på huk med händerna i marken för att hålla balansen började hon förklara att mannen var så uppenbart skum som någon någonsin kunde bli.

Varför skulle han annars vanka runt här intill vårt hus så länge, och dessutom hela tiden hålla sig på den mörka sidan av gatan?? Ingen normal människa gör så.

En kall vind blåste till och fick bladen i busken att rassla olycksbådande. Sixten mumlade att de borde ha tagit med sig en ficklampa, men Emilia var säker på att ljuset från den skulle avslöja dem. Hon stack upp huvudet en aning ovanför busken och spanade mot mannen som rört sig bort mot en silverfärgad Volvo som stod parkerad en bit från närmaste gatlampa.

Ducka, väste hon plötsligt och tryckte sig ner över Sixten som tappade balansen och föll ner på den kalla marken med sin kompis ovanför sig. Min mamma kom just ut ur porten! Tänk om hon letar efter mig? Vad ska hon säga om hon hittar oss här i buskaget? Vi får inte vara här, det har hon tjatat om. De andra grannarna kan bli skitsura om nåt blir förstört…

Emilia…, stönade Sixten, kan du flytta dig lite… jag kan… inte… andas…

Okej då, mespropp. Du, glöm det där med gubben där borta. Han verkar va nån som mamma känner. Säkert nån från hennes jobb som vanligt. Hon jobbar ju jämt numera. Vi får hitta på nåt annat istället…

Du, sa Sixten lågt, varför ser det ut som om hon pussar honom? Vet din pappa om…

Det gör hon inte alls, bet Emilia av och knep ihop munnen till ett streck.

Den tunna kroppen fastnade i en stel pose, som om hon varit på väg att resa sig men fastnat i rörelsen. Sixten la en hand på hennes axel och försäkrade henne om att han nog sett fel. Det var inte någon kyss utan en helt normal kram, så där som alla vuxna gör med folk de möter. Emilia ryckte på axlarna och tittade förbi Sixten.

Glöm det här, sa hon lågt. Du såg fel och behöver glasögon. Förresten var det här en dum lek. Man ska inte hålla på och spana på andra människor. Jag måste gå nu. Vi ses i skolan imorgon. Hej då!

Sixten såg efter henne när hon skyndade sig in genom porten och försvann uppför trappan.

Advertisements

Skrivpuff, 20:e september, 2018.

Överallt

 

Det låg papper överallt. Kartonger, travar med tidningar, kläder och öppnade konservburkar. Smala gångar ringlade sig fram mellan det skräp som borde ha slängts men aldrig hittat till sopnedkastet.

”Fan, va äckligt”, utbrast Konny och höll upp en trasa framför sig med hjälp av en bläckpenna. ”Det här är ingen miljö för barn asså…”

”Har ingen slagit larm”, frågade Cissi. ”Jag menar, barnmorskan borde väl ha gjort ett hembesök och sett det här…”

Konny såg på henne med sina klarblå ögon och ryckte uppgivet på axlarna.

”Du vet att jag inte har fått nåra barn så jag vet inte hur det där funkar och du själv är lite för ung förstås, men”, fortsatte han, ”det mesta i det här landet är frivilligt så jag antar att man kan tacka nej till ett sånt där besök också utan att det är nåt konstigt…”

”Herregud”, utbrast Cissi när hon sköt upp dörren till badrummet med foten. ”Badkaret är helt svart och jag tror inte att det bara är kalkavlagringar…”

”Vad menar du”, sa Conny och kikade över hennes axel in mot det en gång så vita badrummet. ”Å fy fan… skit… och kolla högen med blöjor där i hörnet… stackars lilla barn… vart har du tagit vägen…”

”Men värden då?”

”De kan inte göra mycket om hyresgästen vägrar släppa in dem. Inte så länge de faktiskt betalar hyran och det inte uppstått nån akut situation i bostaden dårå, som vattenläcka eller så… du vet hur det är. Byråkrati. Dessutom tror jag inte att hon har bott här särskilt länge, skräphögarna till trots.”

Konny drog fram en av tidningarna underst i högen innanför ytterdörren.

”Titta, den här Metro-blaskan är bara ett år gammal. Hon kom alltså förmodligen hit när hon blivit på smällen. Men frågan är var fan hon håller hus nu… det är lite mycket att gallra igenom efter ledtrådar på det här stället. Fan också. Det här ser inte bra ut!”

 

 

Skrivpuff,11:e september, 2018.

Litet.

Teven flimrar, pappan kämpar mot gråten och jag vill stänga av

men liksom han

gör jag det inte

förmår mig inte

kan inte ge efter för den innersta viljan

han gråta över dottern som aldrig mer blir sig lik

jag blunda för det som aldrig mer blir sig likt

 

Ett litet kryp sätter stopp

för många liv

förändrar det till oigenkännlighet

 

för den som har otur

för den som inte tänkte sig för

för den som har skjutit upp injektionerna

för den som inte har råd med vaccin

 

För trehundrafemtio kronor styck kan

låta litet

för ett liv

men ibland

är det mycket

 

oöverstigligt

 

För den fattige

För familjen med de många munnarna

För den gamle

För den sjuke

 

Det Oöverkomliga

Valet

att ha eller inte ha

att kunna eller inte kunna

det är frågan.

Skrivpuff,6:e september, 2018.

Upprörd.

 

Varför är du så upprörd, utbrast Molly och sköt fram hakan så att hon såg ut som en nidbild av sig själv. Kan du inte släppa det där? Det är ingenting. Jag har inte nåt ihop med honom. Vi sågs på stan, bara. Du inbillar dig en massa. Fattar inte varför du inte kan slappna av lite? Det här tjatet frestar på. Har du nån agenda eller nåt? Eller vad vill du?

Jag har…

Fan vad jag hatar när du avbryter mig. Det är så himla oförskämt. Jag trodde inte att du var sån, men uppenbarligen hade jag fel. Det är väl bara vad man kan vänta sig av mig. Att jag har fel och att jag gör fel. Fel, fel, fel. På det viset är jag nog enkel. Ingen annan är lika förutsägbar som jag. ’Vad ska Molly hitta på nu?’ ’Jag vet inte, men jag VET att det kommer bli nåt fel.’ Jag är så fruktansvärt trött på det där nu. Hör du det? Trött! Om alla förutsätter att jag kommer att göra fel hela tiden så kommer jag ju aldrig att kunna göra rätt. Så enkelt är det och är det mitt fel? Skulle inte tro det!

Men…

Men vad då?

Ja, men…

Vad då men, sa jag? Hör du dåligt nu eller?

Om jag bara…

Ja, men kom igen då! Om du bara, vad då?

Molly, jag…

Hör du hur du låter? Som en desperat jävla idiot. Du sitter och inbillar dig saker om vad jag gör när du inte är med, får för dig en massa i din lilla inskränkta hjärna och så har du mage att skylla på mig! Ja, jag vet att Peter är en gammal pojkvän till mig. Men det var faktiskt hundra år sen som vi var ihop och det är inte så himla konstigt om jag faktiskt är lite nyfiken på hur det är med honom nu för tiden och det utan att vara intresserad på nåt annat sätt. Faktiskt. Men du litar inte på mig. Vet du hur det känns, va? Va??

Nej, jag…

Du vad då? Du, du, du… det är bara du hela tiden. Aldrig tänker du på mig. Så egoistisk är du. Jag fattar inte ens varför vi är tillsammans. Du vill väl bara inte att jag ska bli ihop med nån annan, antar jag… det är väl för smärtsamt för ditt ego, va? Kan du inte bara säga nåt till ditt försvar? Istället bara står du där… som vanligt. Du skulle se hur du ser ut… som en fårskalle.

Håll tyst en stund så att jag får säga nåt nån gång!

Ja, men prata då, för i helvete!

Det var nåt jag såg… ja, på Facebook…. Jag har aldrig trott att du gjort nånting. Men så var det nåt som dök upp där och som fick mig att fundera… Nettan hade kommenterat och grattat så det kom liksom upp i mitt flöde…

Hur känner du Nettan? Skit i det, förresten.  Men vad stod det, då?? Kläm fram det nån gång! Satan, vad jobbig du kan va…

Ja, men den där Peter som du sa var ditt ex, hade lagt upp att han inte längre var singel.

Jaha? Vad har det med mig att göra??

Det stod att han inlett ett förhållande…

Ja, det är väl för fan vad man brukar ha gjort om man inte längre är singel!

Ett förhållande med dig, Molly.

Skrivpuff, 3:e september, 2018.

Kontakt.

 

Åh, vad jag hatar alla de här ormbona överallt!

Mamma, varför måste alla sladdar vara vita…?

Vita… tja, det är väl praktiskt kanske, jag vet inte… jag har aldrig tänkt på det.

Men jag vill ha rosa kontakter, eller svarta. Kanske gröna…? De skulle kunna se ut som ormar med sicksackmönster som ringlar sig längs med hörnen och slingrar sig i stora högar bakom teven… ormhuvuden som suger sig rakt in i väggen och slickar i sig elen!

Nej, men usch så du säger, Paulina.

Förlåt, mamma, jag vet ju att du hatar ormar… men ändå! Det skulle vara så coolt med en egen djungel av dem. Vi har ju så många sladdar. Det säger alla.

Vilka alla?

Alla mina kompisar. De tycker att vi har sladdar och sånt överallt.

Gör de? Det visste jag inte… hur ser det ut hemma hos dem då?

De har inte alls lika många grejor som vi. Kläder, förstås, men inte saker och absolut inte så många mobiler och tevear och spelkonsoller. Nåra säger att vi har det jättejättestökigt. Men coolt.

Oj då… hoppsan… vi får nog städa bort lite här, då… vad ska de annars tro om oss…

Jag vill ha ormar. Sssssssssom ssssssslingrar runt överallt. Kan vi inte ha det, mamma? Sssssnälla?

Nej.

Men jooo…!

Bara om vi har några spindlar också.

Spindlar? Nää… usch.

Jo, vi ska ha några som kan krypa in här och där, och som väver nya gardiner till oss. Inga ormar utan spindlar.

Sluta, mamma, du är inte klok! Vi kan inte ha det… men det är ändå trist med vita sladdar och kontakter överallt. Kan vi inte ha några i färg istället? Sssssnälla…?

Ok, om jag hittar några så köper jag. Det lovar jag. Men inga som ser ut som ormar. Fy sjutton.

Inga spindelnät i fönstren heller, lovar du?

Ja. Jag lovar. Inga ormar, inga spindlar, bara färgade sladdar och kontakter.