Skrivpuff, Bättre, 24:e augusti 2016.

Hon lutade huvudet bakåt. Blottade halsen genom en lätt krökning på naken. Blir det bra så här då, frågade hon och blickade snett in i kameran.

Bra? Det är mycket bättre. Fantastiskt. Om du tänker på choklad också, så blir det perfekt.

Det smattrade till från kameran och de starka lamporna fick hennes panna att fuktas. En blond kvinna med hästsvans och pudervippa i handen rörde sig smidigt mot henne där hon satt tillbakalutad i en gammal engelsk fåtölj. Med lätta puffar mot hennes hy mattades det blanka ut. Hon sträckte på sig lite försiktigt, men inte mer än att hon behöll kroppshållningen. En lätt suck slank ur hennes mun.

Jag ska göra dig till stjärna, sa mannen bakom kameran och tände en cigarett. Du behöver inte göra något annat än att ligga där och se fantastisk ut.

Var det det här hon ville? Hon visste inte säkert. Hela branschen verkade så ytlig. Hon var inte ytlig. Tvärt om. Privat. Och det sin vissa kallade tillknäppt, andra mystisk. Men det där jobbet på livsmedelsbutiken var inte heller hennes kall. Det var trots allt enklare att ligga i en soffa och bli sminkad, än att ställa kaffepaket på hyllor som alltid var felmärkta. Och hon ville ut i världen. Nu kunde hon bara hoppas att han höll vad han lovade. Att han inte var en av de där som bluffade sig till sex.

 

[—–mitt förra slut—-

Men managern hade lovat henne att han var seriös, en som gick att lita på.

Hon slappnade av och kände skinnet i soffan mot hennes egen hud. Soffans kalla mot hennes varma. Blixtarna. Surret. Knäppen. Cigarettröken som fyllde rummet. Hon skulle göra ett försök. Det fick bli som det ville.]

Advertisements

Skrivpuff, Sluta sig, 23:e augusti, 2016.

Va fan då..! Det här går ju bara inte!

Han slängde ifrån sig majonnästuben på diskbänken utan att bry sig om finkopparna som travats där i väntan på tvagning.

Är du inte klok? Vad tar du dig till?

Kvinnan spände ögonen i honom. Naglade rent av fast honom med blicken. Vad han än gjorde nu så fick det inte bli fel. Hon skulle aldrig förlåta honom då. Det visste han. Men ändå kunde han inte kontrollera ilskan och svor på nytt över tuben vars innehåll verkade välla ut i en strid ström. Den gick inte att få på korken igen och han förebrådde sig själv över att ha blivit sugen på den där mackan som ändå skulle lägga sig som ett flott täcke över en redan finnig haka. Det var som ett trolleri. Saker han åt, förvandlades till flottig hy och stora bölder. Än hade inte skäggstrån börjat växa ut. Han gladde sig åt det lilla. Det skulle inte bli kul att be kvinnan som han kallade för mamma om rakhyvlar. Han kunde aldrig vara säker på hur hon skulle reagera. Antingen slöt hon sig inom sig, som ett stort mörkt minfält, eller så exploderade hon. Kabom! Nån enstaka gång blev hon glad. Men det hände sällan.  Han var inte glad själv heller, så det var inte undra på. Ingen idéspruta, precis, hade hans lågstadielärare sagt på ett utvecklingssamtal. Sån hopplöshet smittar väl av sig, tänkte han, från son till mor.

Han kunde inte neka till att det var sant. Han hade inga idéer och visste inte alls vad han skulle göra med sitt liv. Nu var det ju skola ett tag till, men sen då? Vad fanns det för honom, där ute, i den stora, vida världen? Det enda han visste var att han måste ta sig ut i den. Vad som helst måste vara bättre än det här, tänkte han och kände hur händerna spändes i takt med käkarna. Han skulle aldrig bli som hon, det visste han. Aldrig.

 

 

Skrivpuff, hänt, 17:e augusti, 2016.

 

Vad är det egentligen som pågår här?

Den skarpa rösten skar genom luften. Blickarna drogs mot det mörka förhänget framför scenen. Sammeten hängde tungt ner i stora veck som verkade rinna ut över scenen. Tystnaden som legat tung över lokalen sekunderna innan ersattes av ett dämpat sorl. Solfjädrar fladdrade frenetiskt framför späda kvinnoansikten. Monoklar åkte på och trillade ner. Fingrar som rusade nervöst upp och ner över handskbeklädda armar.

Borde det inte ha startat för länge sedan, viskade en man med grått hår snett bakom henne. Hon vred på sig för att få en glimt av vem han var. Det skulle hon inte ha gjort.

Hjärtat bankade i bröstet på henne. Andetagen blev ytliga. En kår pilade upp längst med ryggraden. Hon kände hur en intensiv rodnad spred sig i dekolletaget och hon bannade sig själv för att hon glömt sidensjalen hemma. Hon kramade solfjädern hårt i knät. Bara han nu inte kände igen henne. Det fick inte ske. Pärlhalsbandet tyngde runt halsen. Det hade gjort henne lycklig att äntligen få tillfälle att bära det. Men nu framstod det som en tung snara. Vad gjorde han här?

Ett obarmhärtigt ljus slet henne ur sina tankar. Människorna runt henne skruvade oroligt på sig och riktade uppmärksamheten mot en man i svart kostym och slängkappa framför ridån på scenen. Han började tala och hon kände genast igen den skarpa röst som nyss hörts från bakom den mörkt röda sammeten. Det skulle inte bli någon föreställning. Ingen förklaring. Bara så; det blir inget.

Hon visste inte om hon var besviken eller tacksam. Hon hade sett fram emot föreställningen. Men åsynen av mannen hade förtagit den njutningen. Hon hade inte kunnat vara kvar. Inte kunnat njuta fullt ut. Varför hade han kommit tillbaka? Ville hon ens veta det?

Skrivpuff, grå, 11:e augusti 2016.

Såg du den?

Vad då?

Vargen?

Va, en varg?

Ja, en stor grå best med svart strimma över ryggen.

Är du säker på att det inte var Gustavssons hund?

Ja, den strök runt hönshuset i morse.

Hur vet du det, såg du spår eller?

Nej. Eller det också. Jag vaknade tidigt och behövde springa ut på dass. Då såg jag den.

Men vad gjorde den då?

Den smög bakom hönshuset men så stannade den upp mitt i rörelsen och tittade på mig. Den vädrade i luften och jag såg hur tungan hängde ut ur mungipan på den. Rosa och blank, var den. Jo, du, nackhåret reste sig på mig.

Trodde du att den skulle anfalla dig eller?

Nej. Eller jag visste ju inte säkert, den stod där länge och tittade på mig innan den smet iväg mellan granarna där bakom uthuset, du vet. Jag skulle skynda mig in efter bössan men jag var för pissnödig.

Lika bra det, kanske.

Äsch! Vad menar du med det?

Bara att det inte är bra att göra något överilat, särskilt inte så där tidigt på morgonen. Eller när man behöver kissa.

Överilat? Jag var ju klarvaken! Hade ju legat och stirrat i taket länge innan jag blev tvungen att gå upp. Nog visste jag vad jag gjorde, allt.

Men hur kan du veta att du var klarvaken och verkligen såg det du såg?

Klart jag tror mina egna ögon..!

Men, det var då för väl, att du inte kunde skjuta vargen! Tänk om det hade varit Gustavssons…

Ja, men jag såg ju spåren, sa jag ju!

Sa du?

Ja, det sa jag. Lyssnar du inte?!

Jo, det gör jag väl…

Nej, jag sa ju att jag såg spåren, och nu påstår du att jag inte sagt det!

Jag minns det bara inte…

Men jag såg dem i alla fall, och det var inte hundspår.

Jag såg inga spår alls jag, när jag var ute och matade hönsen…

Då har de väl blåst bort?

Blåst bort?

Ja, inte vet väl jag..! De var där tidigt i morse. Det vet jag, så sant som det var sagt!

Ja, säger du det så…

Du ska då alltid hålla på..!

Hålla på?

Ja, ifrågasätta och vända och vrida på allt så att man blir tokig.

Gör jag?

Ja, det gör du. Märker du det inte själv ens?

Nej, jag gjorde väl inte det…

Det var en varg, säger jag, och hade jag inte varit så galet pissnödig hade jag skjutit den. Då hade du fått se själv.

Det var väl för väl att du inte kunde döda den…

Varför då?

Ja, tänk om det varit grannhunden…

Det var det inte, säger jag ju..!

Men ändå…

Ge dig!

Ja, ja, men vad skulle vi haft en död varg till?

Hellre en död än en levande.

Så du säger..!

Ja, men jag säger som det är i alla fall!

Gör du?

Ja, det kan du skriva upp.

Men varför skulle den behöva dö menar du?

Ja, men den stjäl ju hönor och ställer till det.

Har den tagit någon höna då?

Nej, men det var bara för att jag skrämde iväg den.

Är du säker på att den tagit en annars, då?

Ja, det är jag. Det vet man ju, hur vargar är.

Men den tog ju ingen..!

Fast jag sa ju varför. Lyssnar du inte nu igen?

Jo, men jag är ändå inte övertygad om att den faktiskt hade tagit en höna om du inte råkat komma ut och skrämt iväg den.

Ja, vi ska i alla fall inte ha en sån där best rännande runt husknuten!

Nyss sa du ju att den var bortanför hönshuset?

Jo, men det är bara en tidsfråga. Det är lika bra att nypa den i dess linda.

Hur har du tänkt att det ska gå till?

Den kommer väl tillbaka.

Är du säker på det?

Jo, den är sur nu när den inte fick tag i någon höna och den kommer tillbaka. Var så säker.

Jag vet inte det, ja…

Du ska få se!

Ja, vi får väl se…