Misstänksam

 

 

– ”Skriv ärligt”, säger han och jag blir genast misstänksam.

Ärligt?

– ”Men ärligt?”, säger jag och suckar. ”Ska jag skriva ärligt? Det går ju inte.”

Men han är ihärdig, tittar på mig med bruna ögon som är lätta att drunkna i. Såna där ögon som ser ut att ha hela världsalltet skrivet över iris. Karlavagnen. Orions bälte. Skorpionen. Libra. Allt finns där. Kräftan också. Särskilt kräftan. Jag ser ner mot golvet. Adidasskor. Mer grå än vita. Det gungar och det beror inte bara på att tåget kränger sig fram från station till station.

– ”Men hur ska jag kunna skriva ärligt”, säger jag och låter min blå blick vila på en bergvägg som flimrar förbi mellan inristade repor på dörrarnas fönster, ”när jag inte ens vet vem jag är?”

Jag säger att den jag är alltid varit fel. Alltid behövt finjusteras, anpassas, tystas, fogas. Alltid haft fler brister än tillgångar. Något som måste döljas, inte avslöjas. Inte visas upp. Och vad detta än är, ska det hållas inlåst, dolt, gömt, bevarat.

Bruna ögon med stjärnor strösslat över näthinnan följer mina läppars rörelser.

– ”Jag skulle vilja…”, säger jag och låter min blick svepa över hans ansikte.

Han frågar vad jag vill och jag tvekar, får inte fram orden, tar sats och misslyckas. Hjärtat dunkar i takt med tåget som rycker fram genom förortens villor och miljonprojekt. Någon hostar. Det luktar bränt från bromsarnas ojämna tryck mot skenorna.

– ”Jag skulle vilja se på världen genom dina ögon”, säger jag. ”Låta min kropp fylla ut din och känna din själ blandas med min.”

Han frågar om det är det jag vill och jag svarar att det är det jag vill, eller nej, att jag tror det men inte är säker. Fast, jo. Eller nej… vänta… och jag säger att jag inte vet. Han lägger en hand på min axel. Den är tung och värmer rakt igenom den tunna blå syntetjackan med sina tre vita ränder. De bruna himlavalven ser på mig med sina glimrande stjärnor och han säger att det inte gör något. Man måste inte veta. Men man måste vara ärlig. Vara ärlig och följa sitt eget hjärta. Hur galet det än är. Då blir det äkta.

Precis så säger han innan han går ut genom de öppna dörrarna och försvinner bort i vimlet på perrongen. Själv står jag kvar och ser stationen glida bort mellan de inristade reporna från urbana poeters vassa föremål.

 

skrivpuff.

Advertisements

Päronen

– ”Jag vet, vi singlar slant om det”, sa Oskar och grävde i byxfickan. ”Här!”

Pelle såg på honom och slickade i sig en sträng snor som rann från näsan. Kinderna blossade som om han varit ute för länge i solskenet. Men det hade regnat i flera veckor och först nu hade blivit uppehåll.

– ”Den som förlorar får hoppa in till Gustavssons där och sno åt sig ett par päron”, fortsatte Oskar och slängde myntet i luften. ”Klave. Det blir du, Pelle.”

– ”Asså… ja vet inte”, sa Pelle och skruvade på sig medan han såg ner på de alltför stora skorna som fick hans myggbitna ben att se ut som kvastkäppar. Snörena var knutna med dubbelknutar för att inte lossna och riskera att skon gled av. ”Den där gubben är ju kvarterets tokigaste… ögon som en hök. Får han tag i mig är jag körd… morsan kommer…”

Oskar avbröt honom och lade sina knotiga händer på hans axlar. Två blå ögon stirrade in i Pelles gröna. En stund stod de så där, tysta med blicken i varandras, i skydd av en björk med hängande grenar. Små insekter surrade omkring dem och inte förrän något stack Pelle på vaden och han böjde sig fram för att klämma till den bröts tystnaden. Han svor till och tittade i handflatan. Den var tom, bortsett från en droppe blod.

– ”Okej då”, sa han och drog med handen fram och tillbaka över näsan så att det kluckade av snor. ”Kör för det då. Men tusan om han kommer…”

 

Pelle satte upp ena kängan på staketet och slängde över det andra benet. Som om han vore en fjäder flög han över träribborna och landade på mattan som grannarna föraktfullt kallade för tennisplan eftersom den alltid var kortklippt och krattats fri från klippet. Oskar tittade på när Pelle först kikade mot fönstret i trävillan och sedan smög vidare mot det dignande päronträdet. Med ett språng grep Pelle tag i en gren och drog av ett päron, två…

– ”Va i helvete tror du att du håller på med…!?”

Orden small som åska genom luften och fick Pelle att stelna till. Utan att släppa de två frukterna rusade han mot staketet och kastade dem det hårdaste han kunde på Oskar. Det ena träffade den ljust blå skjortan, det andra studsade mot huvudet och fick Oskar att svärande undra vad det hade varit bra för. Med ena handen på en träribba svingade Pelle över fötterna mot räddningen men fastnade med ena skosnöret och ramlade huvudstupa ner på marken.

– ”Skynda dig för fan”, väste Oskar och grep honom om armen. ”Upp med dig innan gubbjäveln får på sig skorna!”

Pelle kastade en blick över axeln och såg Gustavsson svära samtidigt som han trevade med fötterna för att pressa ner dem i ett par svarta träskor. Skrattande kom Pelle upp på benen och sprang tillsammans med Oskar bort mellan de små trähusen på sina blåbetongfundament. De stannade inte förrän de nåt skogen på andra sidan området.

– ”Här”, sa Oskar och tryckte åt Pelle ett av päronen.

De satte tänderna i dem och bet. Fruktköttet var hårt som sten och smakade trä. Pojkarna såg på varandra innan de suttade iväg päronen mellan granarna, rykte på axlarna och gick sin väg.

 

 

Inspirerat av Skrivpuffs ord knyta.