Skrivpuff, 23:e februari, 2018.

Tillhöra.

”Men sitter du här själv under bordet igen…?” Agnes flyttade undan en av pinnstolarna. Trots att de såg smäcker ut, var de framtunga och klumpiga. Mattan under bordet hade börjat fransa sig i kanterna där stolarna stod och slet sönder dem när ingen riktigt orkade lyfta dem. Istället drogs de ut och in. Hon sjönk ner på knä intill bordet. ”Kom fram nu, gubben, och följ med in i vardagsrummet. Jag vet att du inte riktigt tycker om Talang, men du kan väl ändå komma och sitta med oss…?”

”Fabian är dum! Han åt upp alla chipsen…”

”Är det därför du sitter här nu”, frågade Agnes och la huvudet på sned så att det mörka håret ramlade fram på ena sidan och kittlade näsan. ”Men du, nästan fredag ska du få en helt egen skål med chips. Vad säger du om det?”

”Jag vill ha chips NU! Jag får aldrig chips. Alla andra hinner före mig och jag hinner inte ta nåt allas… Jag måste få nu direkt annars stannar jag här resten av livet…!”

”Åååå… det låter tråkigt, tycker jag…”, sa Agnes och ryckte uppgivet på axlarna. ”Det är inte mycket att göra åt saken, eftersom vi inte har fler chips hemma och affären är stängd…”

”Då kommer jag aldrig fram igen och det blir faktiskt väldigt tråkigt, för mig…”

Agnes sa att hon förstod det, såg William djupt i ögonen en stund innan hon reste sig upp och började plocka vid diskbänken. Tomma mjölkkartonger stod på tork intill kranen i väntan på att tryckas ihop och föras med till återvinningen. Agnes torkade upp några mjölkfläckar och knycklade ihop chipspåsen. Den gnisslade i protest över att tvingas ner bland de andra plastförpackningarna som samlats intill köksväggen.

”William, skulle inte du kunna kila till kylskåpet och se om där finns vindruvor…?”, sa hon och kikade ner under träbordet. ”för i så fall, kan vi ta dem, du och jag. ”

”Men då tillhör väl vindruvorna bara oss, mamma, och inte Fabian?”

”Ja, gubben, då tillhör de bara oss…”

Advertisements

Skrivpuff, 22:a februari, 2018.

En fortsättning på tisdagens text som jag inte hann lägga upp då. Kan nog läsas som enskild text också.

 

Närvaro

”Så vart var du på väg egentligen”, frågade Bjorn, ”när du kom hit med cykeln, menar jag…?”

Stina lutade sig fram över cykeln och grep tag om det kalla låset med ena handen, kämpade med att få in nyckeln och drog till hårt för att få loss låskolven från bygeln. En hastig vindby virvlade tag i håret och kastade upp det i ansiktet på henne. Bjorn skrattade till när hon frustande spottade ut hårtopparna som hon råkat få i munnen. De smakade starkt av spraybalsam och fick henne att grina illa.

”Stina Hårfager”, skrattade Bjorn och tog ett steg närmare henne. Hans fingrar kändes mjuka och svala mot hennes kind när han strök bort några av de ljusa strån som hon själv inte lyckats fösa undan. Stina stirrade på honom.

”Förlåt… det var inte meningen att vara påträngande… Det är felet med mig, jag fattar inte att jag är för intensiv. När jag se nåt som intresserar mig så blir jag lite för entusiastisk. Fan! Jag ber verkligen om ursäkt…”

”Jag blir så trött på det där tjatet med vikingar”, sa hon ”och på att folk alltid ska hålla på med mitt jävla hår! ’Ååååå… det är så tjockt…’, ’ååå…. så fiiint… jag bara måååste få känna lite…!’, så säger folk hela tiden! Men det är verkligen bara vanligt jävla hår, om än lite tjockt och ja, det blir in i helvetes svettigt på sommaren och det torkar tamejfan aldrig när det är blött. Men sånt fattar de inte! Nej, då… jag ska bara vara nöjd och glad med skiten, och över att folk vill beundra det.”

”Nu var det inte riktigt så…” började Bjorn men Stina avbröt honom och sa att hon hade bråttom till ett möte med en av mentorerna, att de skulle diskutera hur estetik och miljömedvetenhet kunde kombineras i vardagen och att hon verkligen inte hade tid att slå dank tillsammans med en helt okänd man.

”Nu är jag inte riktigt okänd”, svarade Bjorn och trutade med munnen, ”du har ju faktiskt fått reda på en hel del om mig. Nu är det inte mer än rättvist om jag får veta lite om dig…!”

”Jag bad inte dig dra hela din livs historia för mig”, svarade Stina och drog ut cykeln ur cykelstället. Det gnisslade när pedalen snurrade mot stänkskyddet. ”Jag har inte tid med sånt. Det är inte därför jag är här.”

”Men du kan väl inte neka mig en fika som tack för hjälpen med den där psykopaten?”

”Nu hade jag nog klarat av honom själv. Men okej, för att inte verka helt otacksam så kan vi ses senare i dag. Jag slutar vid fem. Vi kanske kan ta en öl nånstans. Möt mig utanför konstskolan”

Stina kastade sig upp på cykeln och tryckte ner ena pedalen hårt för att få den i rullning.

”Vilken?”

Hon hörde honom ropa och vände sig lite nonchalant bakåt mot honom.

”Gerrit Riedtveld”, ropade hon tillbaka, ”på Fredrerik Roeskestraat. Tack för påminnelsen om den där idioten, förresten, nu kommer minnet av honom följa med mig resten av dagen… jättekul. Inte.”

 

Skrivpuff, 20:e februari, 2018.

Omärkligt

 

Jag såg dig från andra sidan gatan här och bestämde mig för att ge dig de här blommorna.

Stinas fingrar vitnade om de svarta plasthandtagen på cykelstyret när rösten på knackig engelska slet henne ur tankarna kring dagens arbetsuppgifter. Hon var i Amsterdam för att lära sig mer om miljömedvetet liv, inte för att tampas med kärlekskranka män. Det hade varit nog med sådant i Kalmar. Hon snabbt tackat ja till att byta den ena staden intill vatten mot en annan. Det enda hon vetat om den nya staden var dess placering intill vattnet, husbåtarna och tulpanfebern som aldrig riktigt verkade falna.

Tycker du inte om dem?

Den gula blombuketten sjönk ner en aning. Stina såg sig omkring. Cyklar trängdes i långa rader. En del såg nya och dyra ut, andra fläckiga av rost och med trasiga sitsar. Alla fastlåsta med fler än ett lås och ingen med sin ägare i närheten. Vattnet skvalpade i kanalen nedanför cykelparkeringen och turistbåtar låg förtöjda på kajen på andra sidan.

Jo, men alltså, sa hon trevande, jag har redan en pojkvän så jag kan inte ta emot de där… ledsen, men…

Mannen tryckte upp ett par runda glasögon på näsroten och stirrade på henne med ett par mörka ögon samtidigt som han spottade ur sig ord som Stina hade svårt att höra. Cykelramen kylde mot hennes bara lår och hon svor tyst för sig själv över att hon valt att ta shorts just den här dagen, trots att solen inte ens sken. Hon hade tittat ut på den disiga himlen innan frukost och bestämt sig för att ta dem och en stickad ulltröja med långa ärmar. Det var så sällan hon frös om benen. Armarna däremot… och nu stod hon här, med en kostymklädd man framför sig med en kvast i handen som han såg ut att vilken stund som helst drämma till henne i huvudet med. Stinas andetag blev ytliga och näsborrarna vidgade sig. Kanalen som hon tidigare glatt sig så åt, stank nu unket av gamla avlagringar och måsarnas hånfulla skratt skar genom luften. Ändå hörde hon dem knappt för hjärtat som dunkade hårt.

Men hej, vad gör du här…? Som jag har letat efter dig! Vi måste skynda oss nu…

Mannen med den brittiska accenten hade omärkt kommit fram till dem. En svag doft av rakvatten spred sig omkring Stina när en arm slank runt hennes axlar.

Jag ska bara låsa cykeln, mumlade hon och böjde sig fram över pakethållaren innan hon snappade åt sig handväskan som sjunkit ihop i en hög i den ockrafärgade rottingkorgen på styret. Benen darrade när hon lät sig föras bort från cykelstället och mannen med blomsterkvasten.

Jag vet inte om jag uppfattade saken rätt, sa den okände lågt tätt intill hennes öra, men det såg ut som om den där personen besvärade dig…?

Stina svarade inte, stirrade bara snett framför sig och nickade sammanbitet. Det var inte likt henne att följa med okända män. Men det var något hos den här mannen som fick henne att känna sig lugn, trygg, nästan och hon lät sig villigt föras bort från den där andre som stod med händerna fallna längst med sidorna med slokande blommor och snopen blick.

Kom, vi hoppar in här, så kan vi hålla lite koll på honom…!

Han tryckte upp en dörr mellan två stora skyltfönster som stod i skarp kontrast till den gamla 1600-talsbyggnaden i rött tegel. En klocka pinglade till samtidigt som kaffedoften slog emot dem i dörröppningen. Några skolungdomar hukade inne i ett av de mörka hörnen och slängde misstänksamma blickar omkring sig varje gång dörren öppnades.

Sätt dig här, så fixar jag nåt att dricka. Vill du ha nåt att äta, förresten? En macka, bulle eller så?

Stina skakade på huvudet och satte sig ner på en av stolarna intill fönstret. Dynan pös under henne när hon sjönk ner på den och det mörkbruna konstlädret kändes kallt och halt mot huden.

Du pratar inte så mycket, va, frågade mannen som visade sig heta Bjorn efter sin farfar som han aldrig träffat men som lär ha varit en hygglig typ, med mycket humor och grova armar, bosatt i Derby efter en svajig uppväxt i Göteborg. Men att han själv sluppit de pretentiösa prickarna över o:et.

Derby? Hur hamnade han där?

Se där, du kan prata trots allt! Björn blåste på kaffet och tvingade ångan bort åt hennes håll innan han tog en klunk av det och svor till över att det brände på tungan. Förbannade holländare och deras usla kaffe! Eller så är det jag som är klen… jag borde ju vara van, som kommer från tedrickarnas land. Det är hett, det också, ska du veta.

Men varför Derby…?

Vem? Ja, farfar… han blev kär. Han mötte Bonnie en sån där romantiskt mulen dag nånstans vid floden och sedan den dagen var de oskiljaktiga. Fast han fick övertala Bonnie ett tag… och sedan hennes far. Han hade ju inte mycket att komma med, farfar. Han var ju egentligen där för att försöka få jobb, på Rolls Royce-fabriken. Men de ville inte ha honom. Så då blev han springschas på porslinsfabriken. Det var väl där han fick de där armarna, kan jag tänka. De gick inte i arv till mig, som du ser… jag sitter helst vid datorn… Åh, kolla! Nu har han gått, den där typen. Vad bra, då kan vi flytta din cykel sen. Annars finns det en risk att han kommer tillbaka dit igen. Det är nog bäst om du parkerar den nån annanstans i fortsättningen. Förlåt… gud, vad jag babblar på… måste framstå som värsta egot… förlåt. Berätta lite om dig själv. Om du har lust…

Stina skakade på huvudet. Hon hade inte lust att prata. Inte än. Hjärtat dunkade fortfarande och det susade i öronen. Hon snurrade lite på koppen framför sig. Ekbordet var slitet och repat. Här och var hade gäster klottrat sina initialer, små hjärtan och en liten döskalle som hånflinade mot betraktaren. Stina följde dess konturer med pekfingret. Någon hade besvärat sig med att rista in formen i bordet och hon undrade hur det gått till utan att personen blivit utskickad.

Det här skulle aldrig hända hemma, sa hon och insåg försent att hon måste ha sagt det högt eftersom Bjorn undrade om hon menade enträgna beundrare.

Nej, jag menar… döskallar… att sitta på ett fik och rista in döskallar i borden, fortsatte hon, det skulle aldrig funka hemma… de skulle skicka ut dig med huvudet före och sen skulle du aldrig kunna gå tillbaka…

Är det så illa? Så kan det nog vara i England också…

 

fortsättning finns här!

Skrivpuff, 19:e februari, 2018.

Större

 

Fan, Benke, du har blivit större sedan jag såg dig sist…!

Du med, Lasse. Fast inte på längden i ditt fall…

För mycket gott att äta, vet du…! Jag har ju alltid tyckt om mat. Och dyra viner.

Mmmm…. Det där med mat minns jag! Fast när du var liten så märktes det inte. Vi lekte och sprallade så mycket att allt måste ha runnit av dig. Vad gör du nuförtiden? Sitter du stilla på ett kontor eller?

 

Nja, jag är i medicinbranschen. Gör lite upphandlingar och sånt. Själv då? Skulle inte du börja på det där flummiga gymnasiet i Örebro?

Estetisk linje, ja, det gjorde jag också. Skitkul. Vi höll på med drama och måleri nästan hela tiden.

Kul kanske, men var det nåt att ha? Du ser ju rätt mager ut… det kan inte ha gett mycket tillbaka… i längden, menar jag…

Jovars… det var en spännande tid och du vet ju vad jag tyckte om de teoretiska ämnena? Inte min starkaste sida.

Nej, men det är ju viktigt att kämpa på med dem. Det är ju det som samhället har nytta av. Tänk om världen bara bestod av en massa konstnärer, författare och dramatiker… folk skulle trilla av pinn vid minsta lilla åkomma! Då är inte en sån där abstrakt tavla mycket att komma med…! Hahaha! Nej, jag tycker att det där är ett rent slöseri, faktiskt. Synd att du skulle ge dig in i den där branschen… jag hade önskat att du hängt med mig till natur istället. Kemi, fysik och matematik är sånt vi verkligen behöver mer av. För att inte tala om biologi! Där kan du snacka om att göra nytta! Alla dessa lidande människor… att veta att jag bidrar till deras välmående är egentligen lön nog. Men det är klart, jag ska leva jag också… hahaha!

Det var värst! Ja… nej… jag är ju en simpel bildlärare… inte så bra betalt, men ungarna tycker att det är roligt och ja, på det stora hela trivs jag. Har lite utställningar då och då. Du borde komma nån gång!

Jag är ju en sån som alltid ansett att bild och slöjd och sånt där bara är trams. Idrott ger ju i alla fel mer ork, så att man kan klara av att plugga bättre. Men det där andra… minns du Carl Anders, läraren vi hade i musik? Vilken stofil, alltså! Verkade alltid så nervös på nåt vis och så spretade han oroväckande med lillfingret. Det där fick ju Johnne att gå loss! Minns du hur han hånflabbade längst bak i klassrummet? Kan inte ha varit lätt för C.A… Nej, det hade varit bättre om de strukit musiken helt ur tablån och förskonat dessa stackars fragila varelser den tuffa verkligheten i skolans värld.

Tyckte du att det är så pass illa?

Ja, det kan du ge dig på! Det där är hobbyverksamhet och hör inte hemma i utbildningen. Jag känner många läkare som håller på lite vid sidan av så där. Det funkar ju. Det ger lite dekorativa inslag i världen. Mer än så behövs inte.

Tja… det får nog stå för dig… jag kan tänka mig att de där doktorerna du känner nog kan behöva träna upp sin fingerfärdighet med lite syslöjd…

Hahaha, du säger det du… de får nog träna så det räcker på alla sina patienter….

Ja, men en dag kanske du behöver ett par löständer. Då kan det ju vara trevligt om de har en färgkombination som stämmer nåt sån när med verkligheten. Och så är det ju det där med bakelser och maträtter… det krävs väl en rätt konstnärlig känsla för att få jobb på en av de där finkrogarna som du säkert besöker lite då och då? Du vet, färg och form och komposition…? Sånt där onödigt tjafs. Fast för dig räcker det kanske att sleva på så mycket som möjligt på fatet? Ploff! Klart! Eller?

Vet du, Benke, det var trevligt att springa in i dig så här och jag skulle gärna fortsätta snacka med dig. Vi kan väl ses nån dag? Hör av dig! Jag måste rusa nu, det är ett möte på landstinget jag måste till. Du vet, bråttom, bråttom…

 

 

 

Skrivpuff, 14:e februari 2018.

Honom

 

”Din rygg ser ut som himlen en stjärnklar natt”, sa Sofie och drog med fingertopparna över den breda ytan med de många fräknarna. ”Vet du det?”

Han mumlade något ohörbart in i kudden och blundade för att stänga ute ljuset som sipprade in i springorna i persiennen. En mörk kalufs bredde ut sig över ett blekt ansikte. Sofie hade träffat honom under blöt kväll på stan. Sedan dess hade de varit oskiljaktiga. Hennes väninnor hade skrattat när hon sagt att han var mannen hon skulle gifta sig med. Vänta med att planera framtiden tills efter förälskelsefasen, hade Linda sagt. Köp en Ikeamöbel och skruva ihop tillsammans först, hade Miranda sagt och gapskrattat. Sofie följde hans ryggrad med fingertopparna och log när hon nådde den lilla krater i ryggslutet som antagligen vittnade om att han haft vattkoppor eller röda hund som liten. Eller kanske en tonårsfinne, tänkte hon och kvävde ett fnitter som bubblade upp med en kraft som hon inte känt sedan hon var fjorton. Men den här gången skulle hon inte förstöra något genom att vara flamsig och inställsam. Nu var hon grundad och seriös. Allt det där andra låg bakom henne.

Skrivpuff, 13:e februari, 2018.

Söka

 

Ibland söker man efter något, kommer fel men det blir ändå rätt. Så kan du tänka är du skriver din uppsats, sa Gunnar och rätade till den rutiga flugan under halsen. Det går inte att i förväg veta resultaten, då styr man hela undersökningen mot ett visst håll och får det bekräftat.

Minna stirrade på honom där hon dumpit ner på en stol av stålrör med en dyna klädd i grå manchester. De upphöjda ränderna i tyget hade slitits ner och var nästan inte högre än de grunda spåren däremellan. Hur många hade suttit här före henne, våndats och känt svetten bryta fram i panna och handflator? Hon såg ut genom fönstret bakom mannen med en grå krans som löpte från tinning till tinning. Vita tussar singlade ner som små bitar av bomull. Minna ville gå ut och ställa sig i det, sträcka ut armarna högt ovanför sig och ta emot snön med utsträckt tunga. Istället satt hon här och lät sig grillas. Det hade blivit fel från början till slut, hörde hon honom säga. Hon måste vända på steken helt och hållet. Låta teorin lyfta fram verket, inte tvärt om. Minna nickade och log, låtsades förstå, tänkte att hon hemma kanske skulle kunna klura ut hur det skulle gå till. När hon frågat de andra kurskamraterna hur det gick med deras uppsatser hade de alla sagt att det gick bra och att det till och med var roligare än de hade trott. Själv ville hon rulla ihop sig i fosterställning och glömma bort alltihopa. Men det sa hon inte.

Det är för tungt med all den här teorin, fortsatte Gunnar som om han antingen inte märkt eller inte brydde sig om att Minna inte varit uppmärksam under en lång stund. Vänd på steken och sammanfatta teorin så som du uppfattar den. Eller välj en annan. Det är svårt med Derridas teorier om språket och jag vet att många konstnärer uppehåller sig i ämnet, men det betyder inte att du behöver göra det. Din infallsvinkel kan vara en annan. Forska runt lite kring identitetsbegreppet och se vad som händer! Ha lite roligt!

Roligt? Minna förstod ingenting, men vågade inte fråga. Istället nickade hon och gick ut i den långa korridoren utanför rummet och tog hissen ner, ut, till de singlande snöflingorna.

Skrivpuff, 12:e februari, 2018.

Längtan

 

Det är konstigt det där med livet, sa Bertil. När Maggan är borta, längtar jag efter henne. Men sen, när hon är tillbaka då längtar jag bort.

Du blir aldrig riktigt nöjd, Berra, inflikade Janne och flinade. Det finns nog ingen som är så rastlös som du.

Bertil gav honom en skarp blick, fnös och sa att det där hade han ingen aning om. Det fanns ingalunda en så lugn och stabil kille som Bertil. Men det var nåt med det där att vara gift som påverkade honom, gjorde honom orolig. Som att han inte riktigt dög så som han var.

Äh, du inbillar dig, sa Janne och vek upp ärmarna på den rutiga flanellskjortan. Jag skojade ju bara. Du är en bra kille! Dina framtida glin kommer att beundra dig och se upp till dig.

Det blev tyst i den nedsuttna rutiga soffan i fikarummet. Bertil sträckte sig efter den orange termosen. Den kluckade av rörelsen och snart rann svart rykande vätska ur den, ner i en mugg som en gång varit vit men sedan länge varit solkigt grå med brunfärgade, fina sprickor i botten. Krackelering, hade Maggan lärt honom att det hette och visat honom den senaste drejade skålen från keramikkursen innan hon ställde ner den på den hemvävda löparen. Han hade inte fått behålla sitt köksbord med perstorpsplatta när de flyttade ihop. Det skulle vara furu, hade hon sagt och han hade fått ge efter. Förr eller senare gav han alltid upp. Maggan kunde få som hon ville, det var inte så viktigt för honom hur det såg ut hemma. Bara han fick sjunka ner i soffan med en grogg och få middagen serverad.