Omärkligt
Jag såg dig från andra sidan gatan här och bestämde mig för att ge dig de här blommorna.
Stinas fingrar vitnade om de svarta plasthandtagen på cykelstyret när rösten på knackig engelska slet henne ur tankarna kring dagens arbetsuppgifter. Hon var i Amsterdam för att lära sig mer om miljömedvetet liv, inte för att tampas med kärlekskranka män. Det hade varit nog med sådant i Kalmar. Hon snabbt tackat ja till att byta den ena staden intill vatten mot en annan. Det enda hon vetat om den nya staden var dess placering intill vattnet, husbåtarna och tulpanfebern som aldrig riktigt verkade falna.
Tycker du inte om dem?
Den gula blombuketten sjönk ner en aning. Stina såg sig omkring. Cyklar trängdes i långa rader. En del såg nya och dyra ut, andra fläckiga av rost och med trasiga sitsar. Alla fastlåsta med fler än ett lås och ingen med sin ägare i närheten. Vattnet skvalpade i kanalen nedanför cykelparkeringen och turistbåtar låg förtöjda på kajen på andra sidan.
Jo, men alltså, sa hon trevande, jag har redan en pojkvän så jag kan inte ta emot de där… ledsen, men…
Mannen tryckte upp ett par runda glasögon på näsroten och stirrade på henne med ett par mörka ögon samtidigt som han spottade ur sig ord som Stina hade svårt att höra. Cykelramen kylde mot hennes bara lår och hon svor tyst för sig själv över att hon valt att ta shorts just den här dagen, trots att solen inte ens sken. Hon hade tittat ut på den disiga himlen innan frukost och bestämt sig för att ta dem och en stickad ulltröja med långa ärmar. Det var så sällan hon frös om benen. Armarna däremot… och nu stod hon här, med en kostymklädd man framför sig med en kvast i handen som han såg ut att vilken stund som helst drämma till henne i huvudet med. Stinas andetag blev ytliga och näsborrarna vidgade sig. Kanalen som hon tidigare glatt sig så åt, stank nu unket av gamla avlagringar och måsarnas hånfulla skratt skar genom luften. Ändå hörde hon dem knappt för hjärtat som dunkade hårt.
Men hej, vad gör du här…? Som jag har letat efter dig! Vi måste skynda oss nu…
Mannen med den brittiska accenten hade omärkt kommit fram till dem. En svag doft av rakvatten spred sig omkring Stina när en arm slank runt hennes axlar.
Jag ska bara låsa cykeln, mumlade hon och böjde sig fram över pakethållaren innan hon snappade åt sig handväskan som sjunkit ihop i en hög i den ockrafärgade rottingkorgen på styret. Benen darrade när hon lät sig föras bort från cykelstället och mannen med blomsterkvasten.
Jag vet inte om jag uppfattade saken rätt, sa den okände lågt tätt intill hennes öra, men det såg ut som om den där personen besvärade dig…?
Stina svarade inte, stirrade bara snett framför sig och nickade sammanbitet. Det var inte likt henne att följa med okända män. Men det var något hos den här mannen som fick henne att känna sig lugn, trygg, nästan och hon lät sig villigt föras bort från den där andre som stod med händerna fallna längst med sidorna med slokande blommor och snopen blick.
Kom, vi hoppar in här, så kan vi hålla lite koll på honom…!
Han tryckte upp en dörr mellan två stora skyltfönster som stod i skarp kontrast till den gamla 1600-talsbyggnaden i rött tegel. En klocka pinglade till samtidigt som kaffedoften slog emot dem i dörröppningen. Några skolungdomar hukade inne i ett av de mörka hörnen och slängde misstänksamma blickar omkring sig varje gång dörren öppnades.
Sätt dig här, så fixar jag nåt att dricka. Vill du ha nåt att äta, förresten? En macka, bulle eller så?
Stina skakade på huvudet och satte sig ner på en av stolarna intill fönstret. Dynan pös under henne när hon sjönk ner på den och det mörkbruna konstlädret kändes kallt och halt mot huden.
Du pratar inte så mycket, va, frågade mannen som visade sig heta Bjorn efter sin farfar som han aldrig träffat men som lär ha varit en hygglig typ, med mycket humor och grova armar, bosatt i Derby efter en svajig uppväxt i Göteborg. Men att han själv sluppit de pretentiösa prickarna över o:et.
Derby? Hur hamnade han där?
Se där, du kan prata trots allt! Björn blåste på kaffet och tvingade ångan bort åt hennes håll innan han tog en klunk av det och svor till över att det brände på tungan. Förbannade holländare och deras usla kaffe! Eller så är det jag som är klen… jag borde ju vara van, som kommer från tedrickarnas land. Det är hett, det också, ska du veta.
Men varför Derby…?
Vem? Ja, farfar… han blev kär. Han mötte Bonnie en sån där romantiskt mulen dag nånstans vid floden och sedan den dagen var de oskiljaktiga. Fast han fick övertala Bonnie ett tag… och sedan hennes far. Han hade ju inte mycket att komma med, farfar. Han var ju egentligen där för att försöka få jobb, på Rolls Royce-fabriken. Men de ville inte ha honom. Så då blev han springschas på porslinsfabriken. Det var väl där han fick de där armarna, kan jag tänka. De gick inte i arv till mig, som du ser… jag sitter helst vid datorn… Åh, kolla! Nu har han gått, den där typen. Vad bra, då kan vi flytta din cykel sen. Annars finns det en risk att han kommer tillbaka dit igen. Det är nog bäst om du parkerar den nån annanstans i fortsättningen. Förlåt… gud, vad jag babblar på… måste framstå som värsta egot… förlåt. Berätta lite om dig själv. Om du har lust…
Stina skakade på huvudet. Hon hade inte lust att prata. Inte än. Hjärtat dunkade fortfarande och det susade i öronen. Hon snurrade lite på koppen framför sig. Ekbordet var slitet och repat. Här och var hade gäster klottrat sina initialer, små hjärtan och en liten döskalle som hånflinade mot betraktaren. Stina följde dess konturer med pekfingret. Någon hade besvärat sig med att rista in formen i bordet och hon undrade hur det gått till utan att personen blivit utskickad.
Det här skulle aldrig hända hemma, sa hon och insåg försent att hon måste ha sagt det högt eftersom Bjorn undrade om hon menade enträgna beundrare.
Nej, jag menar… döskallar… att sitta på ett fik och rista in döskallar i borden, fortsatte hon, det skulle aldrig funka hemma… de skulle skicka ut dig med huvudet före och sen skulle du aldrig kunna gå tillbaka…
Är det så illa? Så kan det nog vara i England också…
fortsättning finns här!