Skrivpuff, 10:e juli, 2017.

Svara.

Men svara nån gång, då, muttrade Tomas in i telefonluren samtidigt som han snodde in ena pekfingret i den långa sladden. Snälla, snälla, svara…!

Det är ingen idé att du önsketänker så där, sa Stina och la en hand på hans axel. Hon är säkert bara ute en sväng och går med hunden.

Tomas lät luren glida tillbaka i klykan och sjönk ihop på sängen samtidigt som han svor över värmen som svepte in genom den öppna altandörren. Stina vek ihop ett par badlakan som hon tryckte ner i en stor väska med marint motiv. Hon slängde upp den på axeln och såg på honom med huvudet lagt på sned.

Det finns ingenting vi kan göra nu, sa hon. Nu när vi ändå är här så kan vi väl gå ner på stranden och sola lite? Kerstin kommer snart hem igen och då kan du ringa. Sen, när vi är tillbaka. Kom nu!

Tomas muttrade att det inte var likt henne att vara ute vid den där tiden, att hon alltid följde sina rutiner till noga allt eftersom hon hade diagnostiserats med Crohns sjukdom och att Stina borde vara lite mer förstående. Att det var olikt henne att inte vara hemma och laga sin lunch vid den här tidpunkten och att hon alltid åt sin frukost hemma vid nio-tiden, men inte heller då svarat i telefonen.

Du kommer ruinera oss om du inte slutar ringa och låta den där telefonsvararen gå igång hela tiden, svarade Stina och satte händerna på höfterna. Du vet hur dyrt det är att ringa till Sverige!

Håret, som var uppsatt i en stor boll mitt på huvudet, svajade när hon rörde sig. Axlarna som blivit röda redan första dagen de kom till Cypern hade börjat skifta över mot brunt. Vita, smala streck avslöjade att hon burit en annan bikini än den axelbandslösa cerisa behån som stack fram under den ljusa toppen från Indiska.

Tomas suckade och gav efter, sa att hon hade rätt, att det inte var lönt att sitta på hotellrummet och vänta ut tiden. De kunde lika gärna gå ner till stranden och sola lite

Advertisements

Skrivpuff, 9:e juli, 2017.

Orolig.

Du gör mig orolig när du säger så där, sa Stina, kan du inte sluta vara så dramatisk?

Hon såg på Tomas som stod med potatisskalaren i ena handen och hade ett förkläde täckt av svarta blommor knutet i midjan. Han pressade fram ett leende som förstärkte den tomma blicken snarare än dolde den. Stina slamrade med vita tallrikarna när hon ställde dem på det nakna bordet av ek. De hade köpt det tillsammans, fått det hemlevererat en vecka senare och oljat in det. Stina hade sandpapprat det och Tomas oljat in det med en trasa gjord av ett gammalt lakan. Det var det första de köpt tillsammans, om man bortsåg från LP-plattor och videokassetter.

Men fattar du inte, stönade Tomas, att det faktiskt handlar om min morsa! Vi vet ju ingenting om hur det här kommer att sluta. För allt jag vet kan hon ju ha cancer i slutskedet och du tycker att jag ska lugna ner mig?!

Stina suckade och ställde ner ett glas i bordet med en smäll som fick Tomas att vända sig bort och stötta sig mot diskbänken. Det långa håret rasade fram och täckte ansiktet men han gjorde ingen ansats till att stryka undan det. Stina sträckte ut handen men hejdade sig mitt i rörelsen som om hon bränt sig.

Du…, började hon men avbröt sig när hon såg Tomas börja skaka.

Det började smattra mot fönsterblecket. Stina svor till och sa att hon måste hämta kläderna som hängde på balkongen. Det knarrade i balkongdörren när hon öppnade den och sträckte ut handen och snappade åt sig byxorna. Det röda märket vid bakfickan lyste mot det ljust blå tyget. Stina slängde dem över ryggstödet på soffan och gick tillbaka ut i köket. Tomas stod kvar vid diskbänken. Han hade börjat skala potatis igen med långsamma tag men det hindrade inte skalaren från att skramla. Stina sa att det var dags att köpa en ny men Tomas protesterade, sa att den inte var trasig och att alla skalare lät så där. Dessutom hade de inte råd med det, sa han och la till att resan till Umeå skulle kosta mycket pengar och att det inte skulle bli någon resa till Cypern.

Ingen resa till Cypern!? Jag som har sett fram emot det i flera månader!!

Stina skrek orden rakt ut, sa att Kerstin bara spelade sjuk eller i varje fall sjukare än hon egentligen var, att allt var ett spel för att få honom att flytta tillbaka upp till Norrland igen och bort från det de hade tillsammans i huvudstaden. Tomas teg och lade ifrån sig skalaren. Vattnet strilade från kranen utan att någon av dem brydde sig om det. Han kavlade upp ärmarna på tröjan, la armarna i kors över bröstet och sa att hon gick för långt, att det måste tänka på annat än sitt eget nöje nu.

Du vet inte hur det känns, sa Stina, att vara jag och behöva stå ut med din morsa. Hon ska alltid stå i centrum, ha dig för sig själv och veta allting!

Stina lät orden rinna ur munnen. De gröna ögonen skickade blixtrar upp mot Tomas stumma blå. Han var vit i ansiktet.

Jaså, är det så du känner, sa han och strök med handen över den dygnsgamla skäggstubben. Vad vill du att jag ska göra egentligen? Säga åt henne att hon får ligga där på sjukhuset och klara sig själv medan jag åker med dig till Agia Napa och dricker öl?

Stina gick ut ur köket och smällde igen dörren efter sig och svarade inte när Tomas ropade genom den att det inte var särskilt moget gjort av henne. Hon kastade sig på den obäddade sängen och började snyfta. När Tomas vågade sig ut ur köket och tassade in i sovrummet hade det bildats en blöt fläck på kudden. Han tittade på den och suckade.

Försök förstå mig lite, sa han efter en stunds tystnad. Jag vill ju hellre åka på semester med dig än att åka till morsan, men du måste förstå att det här går före. Hur det än är, så är hon min morsa och ja… vem vet hur länge till hon faktiskt lever.

Stina knep ihop ögonen hårt. Det frasade i kuddarna när hon drog ihop sig i fosterställning. Tomas satte sig på sängen och la en hand på hennes höft.

Du, sa han, vi kan väl prata om det här?

Stina svarade inte.

Vi kan säkert komma på en lösning…, fortsatte Tomas. Du…?

Stina fortsatte knipa ihop ögonen.

Om jag tar lite av mina sparpengar, suckade Tomas, så kan jag åka upp ett par dar och ändå hinna hem lagom tills det är dags att åka till Cypern. Vad säger du om det…?

Stina öppnade sakta ögonen men svarade fortfarande inte. Hon stirrade rakt framför sig och började bita på naglarna. Tomas vände bort blicken.

Ska vi strunta i det i alla fall då, sa han och reste sig sakta upp.

Ja, vi skiter väl i det, om det är så du vill ha det, mumlade Stina samtidigt som hon bet av en bit av en nagel.

Skrivpuff, 8:e juli, 2017.

Färd

Annika hörde hur någon var i full färd med att laga mat i köket. Kastrullock skramlade och någon som lät som en visp slog mot en bunke. Det måste vara mer än en person som trängs mellan köksbänkarna, tänkte hon och hängde jeansjackan på hatthyllan samtidigt som hon ropade hallå.

Ljuden tystnade från köket och hon hörde någon svära till. Annika kände genast igen rösten. Den tillhörde Torsten, den äldste av alla i kusinskaren men också den tråkigaste. Annika hade alltid stört sig på hans sätt att skämta på ett torrt och ironiskt vis. Hon visste aldrig om han menade allvar med det han sa eller om det var en av hans lustigheter. När hon såg oförstående ut kunde han brista ut i skratt och påpeka att hon var humorlös och tog för allvarligt på saker och ting.

Jaså, var det bara du, sa Torsten när han stack ut sitt huvud genom köksdörren. Jag trodde det var moster som kom tillbaka från affären. Hon skulle köpa iste.

Iste, ekade Annika, men hon hatar ju iste…!

Ja, jag vet inte, svarade Torsten, hon måste ha fått en hjärnblödning eller nåt. Men förutom de blå läpparna såg hon ut som vanligt!

Blå läppar, utbrast Annika, släppte du ut henne med blå läppar!? Borde du inte ha ringt ambulans!

Torsten skrattade och skakade på huvudet samtidigt som han förklarade att de hade smakat på de färska blåbär han haft med sig från butiken. Det fanns ingen anledning att oroa sig. Läpparna var bara lite blå av saften från de söta små bären. Annika stönade ilsket och kastade sig ner på en av köksstolarna. Hon hade kommit för att hjälpa till med förberedelserna inför födelsedagskalaset, men nu hade hon inte lust att hjälpa till längre. Det var så typiskt Torsten att förstöra allt…

 

Skrivpuff, 6:e juli, 2017.

Kom in

Han kom in efter henne. Hon ville ryta i åt honom att inte följa efter hela tiden, att hitta på något eget att göra, låta henne vara ifred. Men hon bet ihop, så som hon alltid gjorde. Spelade rollen av förstående flickvän. Vem hade lärt henne den? Det gick inte att svara på helt säkert. En del, hade hon läst i månadsmagasinen, ville hävda att det var inneboende i den kvinnliga genetiken att vårda, vara till lags och ställa upp, andra hävdade att det var helt inlärt. Oavsett om det var inlärt eller inte, ville hon inte visa upp någon annan sida än just den. Allt annat gav samvetskval och ångest. Även om hon ansträngde sig, så var hon inte lika bra på det där med att vara kvinna som andra var. Någonstans där uppe på ett moln satt nog mormodern och tog sig för ansiktet över de val Janina gjorde.

Varje gång mormodern på något sätt kom in i bilden var det som om en underjordisk vulkan började bubbla. Janina blev tvungen att anstränga sig extra mycket för att den inte skulle brisera och orsaka en förödelse som hon skulle få svårt att hantera. Fina flickor exploderade väl inte? De höll sig på sin kant, skrattade rent och klingande samtidigt som de försiktigt viftade bort myggor för att inte råka döda dem med en klumpig rörelse. Janina hade alltid legat i bakhåll på de små blodsugande rackarna och sett hur de stuckit in sin snabel i huden innan hon smackade till. Poff! Svarta delar av myggans kropp fastnade i det färska blodet. Men hon hade lärt sig att sluta med det där när hon insett att flickor inte skulle hålla på med sånt. De skulle skrika och vifta på armarna när en geting flög in i rummet, lägga halvdrunknade maskar i säkerhet och rädda flugor från flugsmällan.

Det kliade i fingrarna på henne att knäppa till och låta den sadistiska ådran i blodet få utlopp. Men hon höll tillbaka och kände käkarna spännas i ansiktet.