Hälsingegården

Taket brakade in och vi stod alla utanför, stumma med ansikten hettande från elden som rev och slet i det sista som fanns kvar av släktgården. Det röda timmerhuset med sina två våningar, målade väggar och spröjsade fönster fanns snart inte mer. Vi kunde inget annat göra än se på och ångra vår del i katastrofen.

Det var så här det började.

Farmor gick bort en kall vårvinterdag då himlen var helt blå och snön gnistrade på marken. Vi hade alla varit där den gången också. Vi satt tysta intill hennes säng, den som hennes farfars far byggt med sina egna händer och med hjälp av så enkla verktyg att många numer skulle ta dem för leksaksattrapper. Farmor brukade alltid säga att det gick en ängel genom rummet när det blev så där tyst. Det gjorde det nog också och den ängeln var hon själv. Jag har hört mycket om hur döden kan vara ful och högljudd, rent av obehaglig och att det där sista andetaget låter som när syrgasen tar slut i Darth Vaders tuber. Men farmor gled bort ljudlöst. Vi lade först inte märke till det. Det var Björn, äldsta barnbarnet, som plötsligt lutade sig fram och kände på hennes kind. Den hade redan börjat svalna. Snart skulle den vara helt kall.

Musklerna var avslappnade och hon såg nästan ung ut. Fridfull, liksom, där hon låg som om hon sov. Hon var nöjd med livet, det vet jag för hon sa det till mig sist jag talade med henne. Fyra barn och tretton barnbarn. Ytterligare en generation på väg. Hon var ledsen över att hon inte skulle hinna träffa bebisen. Jag sa att hon visst skulle göra det. Den enda som trodde på det var jag själv.

Farmor fick förstås rätt. Hon kände sin kropp bättre än någon annan. En in, en ut, sa någon okänslig och avlägsen släkting på begravningen. Jag hade hoppats att det i så fall skulle vara någon annan som rök. Men hon var gammal så det var förstås det mest naturliga. Ändå…

Det blev bråk om hennes gård. Örjan sa att han blivit lovad den eftersom han var äldst. Carita tyckte att det var orättvist och att det inte fungerar så med arv. Blomman, ja han kallas så fast hans riktiga namn är Leif, sa att han också fått lov att ta över den och det samma sa minstingen Lena. Vi barnbarn stod där som ett gäng får och stirrade på dem med öppna munnar. Hur skulle det bli med oss? Skulle vi inte längre få vara där om somrarna så som vi var vana vid sedan våra fotsulor snuddade marken första gången? Långa ljumma dagar där tillsammans med mygg och knott var lika naturligt som att smultron åts med grädde och en smula socker. Men vad hade vi att säga till om? Det var inte vår sak att lägga oss i, sa våra föräldrar samtidigt som de krävde att vi skulle medla när diskussionerna klappat ihop.

Jag vägrade säga något. Min mamma, Carita, anklagade mig för att vara konflikträdd och feg. En mes. Men jag ville inte strida för något som inte var mitt. Hon skulle inte låta mig komma dit så ofta som jag själv ville, om hon fick gården. Det var bara för att farmor ville ha mitt sällskap som jag kunde åka dit. Men mamma… jag vet inte… kan det vara en sådan där förlossningsdepression som inte blivit behandlad? När jag tar upp det säger hon att jag inbillar mig och att jag så klart är välkommen att hälsa på henne när jag vill. Men när jag föreslår ett datum är det alltid något som kommer i vägen. Hon ska på kurs eller känner sig småsjuk och hängig eller låtsas inte höra mitt förslag och byter ämne. Då skulle det vara bättre om Örjan ärvde gården, för han har alltid gillat mig. Jag tycker om honom också, och särskilt hans fru som är så gullig och omtänksam mot mig. Min mamma hatar Örjans fru och säger att hon smörar och krusar för mycket.

 

Efter ett tag kunde ingen nämna gården utan att någon flög i taket. Det skulle bli bodelning, och sedan ingen bodelning, för att bli bodelning igen och… ja, så höll det på och jag slutade lyssna på vem som sa vad till vem. Jag hade dessutom annat att tänka på. Mitt eget liv, till exempel. Så det gick ett bra tag utan att jag hörde något.

Sedan skulle Örjan fylla sextio och bjöd in oss alla till huset i Hälsingland. Jag kunde se framför mig hur röken pyrde ur ögonen på min mamma när hon läste inbjudningskortet. Naturligtvis skulle hon tolka det som att han tog sig rätten till huset. Men det var det enda stället stort nog för att rymma oss alla även om vi ville stanna över natten. Det örat ville hon inte höra på.

Dagen kom och vi for dit. Jag hade laddat med hörlurar till mobilen för att slippa höra om oförrätter hit och dit. Jag smög in dem där jag satt i baksätet utan att säga något. Jag visste sedan tidigare att hon inte brydde sig om att lyssna på något jag sa så det kändes knappt som att jag gjorde något fel. Det är mycket trevligare med musik än en gnällig morsa.

 

Det var bara Örjans familj som kommit till huset före oss. De kom ut på gården med öppna armar och välkomnade oss. Min mor svarade med en fnysning och dök undan omfamningen med att säga att hon måste på dass genast.

 

Inne i huset såg det ut som vanligt. Farmors broderade duk låg på träbordet i köket. Kaffekannan puttrade. Det var festdukat i stora salen och jag satte mig på en stol i ena hörnet och tittade på de målningar som bredde ut sig över väggarna där inne. Skugglösa, platta ansikten avskurna från sina feta kroppar av enorma halskragar i vitt.  Jag såg hur de unga judiska Ester gifte sig med kung Xerxes för att rädda sitt folk. Ingen visste riktigt varför det motivet hade målats på gården men jag tyckte mycket om figurerna i sina renässanskläder i olika jordfärger.

Jag vet inte hur länge jag satt där i hörnan och tänkte på tiden som gått och vad som skulle ske i framtiden när jag plötsligt insåg att alla hade kommit och börjat slå sig ner till bords. Jag gjorde detsamma och drogs med i de skratt som följde på den första skålen. Det var först framåt efterrätten som stämningen förändrades.

Naturligtvis gick mamma till attack först. Jag hade sett hur hon hällt i sig för snabbt av vinet under middagen och blivit alltmer högröd i ansiktet. Hon ställde sig upp, pekade med ett krokigt finger på Örjan och väste att han redan gjort sig hemmastadd på gården. Jag såg hur hans haka trillade ner mot den rutiga skjorta han alltid bar när han firade något. Alla vände blicken mot honom och ett sorl olikt det som tidigare fyllt rummet bröt ut. Någon sa att saker försvunnit eller bytt plats. Mamma sa att Örjans fru tagit dit fler saker än det som var nödvändigt för en helgövernattning och att det talade sitt tydliga språk. Lena föll i med att hon försökt fått nycklarna till gården men inte lyckats trots att Örjan sagt att huset stått tomt just då.

Jag sa ingenting. Men jag tyckte att allt såg ut som när farmor dog. Förutom dukningen och ljusen på bordet. Hon hade aldrig levande ljus. Hon sa att det var dumt att ha det i en sådan där gammalt, fint hus som gått i arv i generationer. Särskilt när man hade katt. Kakelugnarna gick an, för det fanns ingen annan värmekälla och de hade särskilda luckor. Oftast hade farmor det svalt för att inte säga kallt på vintern av den där anledningen. Hon var livrädd att det skulle börjar brinna och sa att huset nog var torrt som fnöske. Det skulle bara pysa till innan det ar övertänt. Jag vet det där för hon sa det varje gång någon av hennes barn ville ha levande ljus åtminstone till julafton.

Det blev aldrig några ljus där förrän farmor gått bort. Jag tror att alla var så vana vid att där inte fanns några sådana att de helt enkelt glömde bort de levande ljus som stod på bordet mitt framför näsan på dem. Det är omöjligt att säga vem som bär skulden men plötsligt började det flyga saker över rummet och det fick mig att tänka på någon scen ur någon usel amerikansk film som jag glömt namnet på. Glas klirrade och föll. Någon vrålade. Jag kanske minns fel, men jag tror att Örjan och Blomman började puckla på varandra. Som om de vore småungar igen och inte alls nästan i pensionsåldern. Jag minns inte så mycket mer än det där. Det var ett enda kaos och jag satt på min stol och visste inte vart jag skulle ta vägen när någon plötsligt skrek att det brinner.

 

Farmor hade rätt. Huset brann som fnöske. Vi stod med hängande huvuden på gården och såg hur det försvann i eldens glupska flammor.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Platta och Hur det hela började  samt av Det äldsta måleriet

Hålet

Ensamt här

Så ensamt och otäckt jag vet inte vart jag ska ta vägen

Hjälp mig någon… vem som helst….

Hjälp mig..

Jag är kall… så kall och så ensam att det vore en välsignelse att umgås med lepran. Parian. Vad som helst. Bara inte så här.

Jag suckar men det hjälper inte.

Släpper ut tunga andetag, drar in ett nytt… försöker få nya krafter men allt sipprar ur mig igen och gör mig inte stark nog att ta mig härifrån.

Detta svarta mörka hål… fuktigt… rått…

Jag hör hur det droppar någonstans.

Plopp. Plopp. Plopp…

Jag vet inte var det droppar. Hör varifrån det kommer men vågar inte ta mig dit. Vill inte. Otäckt, så otäckt, att vara ensam i mörkret.

Har famlat runt med händerna. Ojämn, kall sten mot min hud. Ingenstans en gnutta ljus. Ingen kommer hit för att se hur det är, höra hur jag har det. Fotsteg klampar förbi utan att stanna upp.

Hur hamnade jag här? Var det av egen fri vilja eller drevs jag hit? Så länge sedan att jag inte längre minns.

Sitter ensam och kurar. Kan inte resa mig. Törs inte. Slår huvudet om jag försöker.

Sätter ner händerna framför mig, försiktigt, känner den kalla ytans ojämnheter mot handflatorna. Det sticker och rispar.

Trycker mig långsamt upp på alla fyra. Inget tar emot än så länge…

jag trycker mig upp lite till… lite till… vågar resa mig upp på smalbenen… känner med händerna ovanför huvudet. De famlar i luften.

Tomt. Ingenting där. Inget tak, ingen bergvägg fylld av stalaktiter… jag hoppas att jag kan… försöker… trycker mig vidare uppåt…  inget tar emot… utom jag själv. Jag vill inte… törst inte… vågar… in… kanske… ja, jag vågar ta ett litet steg fram med foten… känner inga malakiter stöta i mina bara tår… fortsätter att hasa fram med fötterna, händerna en bit framför kroppen i höjde med bröstet… det tomma svarta bröstet med sitt lilla mörka hjärta… ska jag.. ja jag ska… nej! Jo! Nu finns ingen återvändo…

Jag måste trycka mig ut upp dit där borta… mumlet från andra människor… jag trycker mig ditåt, tvingar fötterna att styra åt det håll där de hörs… ser hur skuggor börjar röra sig i mörkret. Hur är det möjligt?

Hallå?

Finns någon där?

Hallå?

Hörs jag? Syns jag? Jag fortsätter röra mig framåt. Sakta som om jag skrider men det jag gör är inte att skrida. Jag trevar och smyger, försiktigt… mot det där som kanske lyser där framme… ljus från lågor som fördriver mörkret åt sidan…. Tar mig ditåt, sträcker mina giriga händer mot det och fortsätter att ta mig framåt… bort från mörkret och ensamheten i det trånga fuktiga utrymmet … tillbaka, tillbaka, dit jag kom ifrån… en gång… vad hände? Hur hamnade jag där?

Jag minns inte… vet bara att människor slutade tala med mig, ingen hörde längre vad jag sa, ingen såg mig… jag… gjorde det inte heller efter ett tag… gled sakta in i mörkret i hörnet, i gången, i hålet…

Tystnaden. Tomheten som gnagde sig in i mig och åt upp delar av mitt hjärta… gnagde sönder min själ… Jag måste få det tillbaka! Ni där, ge ett av era till mig! Spring inte! Jag är inte farlig… jag ska inte… nej, stopp! Jag lovar att det inte är som ni tror… jag har inte återvänt från de döda även om det ser ut så… mina kläder är trasiga och ruttna… min kropp och hud lika så…. Ändå. Jag lever! Ser ni inte att jag äntligen lever?

Inspirerat av Skrivpuff; Driva.

Börja om och om igen

 

Jan skrev med gåspennan så att det raspade om den. Ideligen måste han doppa spetsen i bläckdonet för att börja på nytt. Orden spretade och trasslade sig. Han strök över de mest obegripliga felstavningar och såg hur de svarta plumparna bredde ut sig över ytan.

Hur svårt skulle det vara att skriva ett brev till någon man tyckte om? Tydligen mycket svårare än han själv någonsin kunnat tro. Ändå var det inget vanligt brev. Allt stod och föll med det här. Hur skulle han kunna få henne att förstå att det han gjort hade varit för allas bästa? Nu när han själv dessutom börjat tvivla på hela företaget. Vem skulle inte ha gjort det efter så här många år av senare?

Han knycklade ihop papperet och slängde det åt sidan. Med en bestämd rörelse drog han fram ett nytt ark, doppade fjädern i det svarta bläcket och skrev som om pennan vore doppad i brinnande blod.

Kära du, jag ber dig om förlåtelse för den skada jag har gjord. Det var för allas vårt bästa men jag förstår om det inte verkar så för dig.

Jan stannade upp och lade pennan åt sidan, suckade och lade handen över arket. Bläcket var fortfarande fuktigt och han kände hur dess blöta kyla spred sig in genom huden. Långsamt knöt han handen om arket. Det prasslade och papperet bildade vassa spetsar som sköt in i handflatan som om det försökte göra motstånd. Jan stirrade på det en lång stund innan han reste sig ur stolen och gick till brasan intill skrivbordet.

Elden kastade sig glupskt över pappersbollarna och Jan såg hur de sakta förvreds, svartnade och tynade bort. Snart skulle även hans liv vara över, men effekterna av det finnas kvar.

Han måste få till det där brevet innan det var för sent. och han måste göra det här och nu genast.

 

Inspirerat av Skrivpuff;Bokcitat.

 

Gästabudet

En slags fortsättning på Prick.

 

 

– Jag förstår icke vad det är för fel på pojken, röt modern och knöt nävarna samtidigt som hon vankande fram och tillbaka över matsalsgolvet. Har jag icke gjort allt för hans skull?! Är det här tacken? Ta bort maten från bordet! Jag tål icke se det nu! Ingen skall få äta sig mätt idag och det är hans fel. Hans och ingen annans… Ta bort det säger jag ju! Ska ni bara stå där gapande som en skock dumma får!? Jag vet nog att ni har lagt ner mycken möda på den här måltiden men nu blir det ingen fest i det här hemmet. Alla gästerna får gå hem igen. Ja, det får bli så som jag säger. Jag förstår mycket väl att det blir besvärligt för de som farit långväga för att komma hit. Men det är hans fel. Icke mitt. Jag står här med rent samvete. Och framför är det icke min frånvarande makes fel. Han befinner sig miltals hemifrån, ovetande om det som pågår här. Det skulle annars ha gjort honom vresig och mer än så. Ja, ond. Och det med rätta. Man trotsar inte sina föräldrar på det här viset. Man gör inte det… jag är inte uppfostrad så. Inte han heller. Det här måste få ett slut och det snarare än snarast… Han skämmer ut oss. Det får han ta konsekvenserna av, liksom vi som är oskyldiga men ändå hamnar i onåd. Ta ut maten! Varför gör ni inte som jag säger!? Era lata dumbomma… Nej, förresten, låt den stå… vi ska inte låta det här fördunkla någonting. Tvärt om. Duka fram allt vad vi har, pynta med vackraste faten. Se så! Gör det genast. Och bjud våra gäster att stiga in och sätta sig ner, låta sig väl smaka. Vi ska fira denna dag som om ingenting har hänt. Ingenting har ju hänt, eller hur? Nå! Gör som jag säger. Min son får stå sitt kast. Duger inte vårt gästabud får han vara utan. Det betyder inte att vi andra ska avstå. Jag tänker visa vad som är viktigtast och att vi i det här huset är att räkna med även i framtiden. Deras investeringar är trygga i vårt företag.

 

– Varsågoda, slå er ner och låt er väl smaka av det enkla vi har att erbjuda!

Inspirerat av Skrivpuff; Vresig.

Invid skarven

Det är märkligt att själens frånvaro inte gör något för kroppens konsistens. Känner på dig där du nu ligger! Du känns precis som du alltid har gjort. Lite kallare bara. Lite blodfattigare. Lite tystare…

Musklerna finns där under huden, likaså skelettet och senorna. Spänstiga och orubbliga.

Ändå… Vad är det som försvinner när vi dör? Det där som ger värmen eller om det värmen som gör att vi har en själ? Är det kroppens sammansättning som ger en själ eller är det själen som gör kroppen till en människa. Om det är det där senare, vad händer då med den när kroppen faller ihop och dör? Tar vår barmhärtige gud emot den eller försvinner den iväg till en ny kropp? Ett nytt liv? Om det är så att den reinkarneras, varför minns vi då ingenting av liven före detta?

Hallå, du som ligger här på britsen i väntan på att bli återförd till jorden du kom från, vad händer dig nu? Kan du berätta det? Ge mig en liten vink eller vad som helst. Låt en tå rycka till eller ett finger. Ett fladder i ena ögonlocket är väl inte för mycket begärt som svar på min fråga? Ändå ligger du där stum och vill inget säga. Du som en gång var men nu är borta. Allt du tog med dig som var ditt, dina ögon, minnen, hörsel, känsel, smak… din karaktär… din syn på livet… det är borta nu… kan aldrig mer komma tillbaka. Ack… vi som trodde vi var historiens krona, att vi aldrig skulle lämna vare sig ungdomen eller livet bakom oss… här är vi nu, vid vägens ände, trots allt…

ack och ve vad jag känner mig sentimental och önskar att jag tagit tillvara på allt vi hade tillsammans och alla de stunder som nu är borta och aldrig mer skola komma till mig. till dig. till oss. Till… någon….

Det jag tog för givet revs upp och försvann. En dag kommer denna dag ligga långt bak i tiden och ingen minnas den. Ingen vet att jag tog den så för given som många andra gjort före mig…

och du likaså… vi tror att vi lär oss mer och mer men gör om samma misstag om och om igen… om jag bara inte hade… om jag bara hade…

Om jag hade varit sann mot mig själv och tänkt efter lite så hade jag inte behövt ångra så mycket i denna stund som jag gör nu och du hade inte legat där kall utan att först veta om hur mycket du betydde för mig och de som fanns omkring dig. Men nu är du där, oåtkomlig, och kommer aldrig tillbaka. Du tillhör en annan värld nu. Jag kommer efter. En dag. Bara inte nu. Bara inte nu…

 

Inspirerad av Skrivpuff; Konsistens.

Prick

Fortsättning från Herrens vägar men kan läsas fristående.

 

Louis gick. Han slutade inte att gå förrän han kom ut ur dörren igen och fann sig mitt framför katedralen. Ingen ville ha honom så som han var och han kunde inte göra något för att passa in. Det skulle vara outhärdligt att bli en sån där ytlig person som smidde planer för att sko sig själv. Han ville inte bli en av de där som satt vid festbord och tryckte i sig mat under skratt och narrspel samtidigt som det fanns människor runtomkring som led av fattigdom och härjades av sjukdomar. Varför kunde de inte förstå det?

Han sköt upp portarna till katedralen och steg in. Doften av rökelse som munkarna från det närbelägna klostret hade för vana att tända tidigt varje morgon för att sedan låta brinna ner under dagen låg fortfarande tät över rummet. Louis steg in och satte sig på en av träbänkarna och knäppte händerna. Träet knarrade under honom trots att han var en spenslig ung man.

– Gud, jag ber dig att vägleda mig. Visa mig hur jag ska gå för att inte röra upp starka känslor hos dem jag borde helga samtidigt som jag kan följa mitt hjärta med rent samvete.

 

– Vad gör du här, min son?

Frågan fick Louis att hoppa till. Han hade tagit för givet att han var ensam i salen och inte brytt sig om ifall han talat högt för sig själv som de utstötta människorna som vankade av och an längs med stadens gränder. Han vände sig om och mötte två bruna, vänliga ögon som såg rakt in i hans egna.

– Jag kom in hit för att få vägledning, sa Louis och struntade att dölja ångesten som ridit honom den senaste tiden. Det är av yttersta vikta att jag gör rätt val och inte ger mig vika för andras vilja… men samtidigt inte heller förtrycka mig själv. Jag vill veta att det val jag gör också är det rätta och att jag därmed inte leder in mig själv i synd.

– Leda in dig själv i synd…, sa mannen och knäppte händerna framför bröstet. Vad är det för väg du talar om som skulle kunna leda till något sådant?

– Jag vill välja en annan väg än den mina föräldrar påstår är den rätta, sa Louis och sänkte rösten för att inte råka förarga den man som stod framför honom genom att häda sina föräldrar.

– Det är det många som vill, sa mannen långsamt, men få förunnat…

– De vill att jag ska bli handelsman med resor till fjärran länder. På så sätt ska jag söka att öka våra intäkter och makt för att därigenom visa min underkastelse inför vår Herres vilja.

Den andre nickade utan att säga någonting.

– Men det är inte vad jag själv vill, sa Louis och kände hur vreden återigen rev runt i bröstet på honom. Jag vill inte gå den vägen.

– Jaså? Varför inte det?

– Jag vill bli som ni, min herre…

Louis sjönk ner på knä framför mannen och grep tag i hans händer- Han kysste den guldring som satt på den andres pekfinger.

 

– Han är helt omöjlig, sa modern och gned sina händer mot varandra. Jag förstår inte varifrån han har fått att han ska bli en Guds tjänare… han är inte uppfostrad på det viset.

– Frun ska inte vara orolig, sa Agnise och strök händerna mot sitt grova förkläde av lin. Han kommer till sans snart ska du se. Alla unga män beter sig så där. De vill göra uppror. De kan inte rå för det… förlåt honom detta men se till att han inte tror att ni för den sakens skull går med på hans idéer. Mat i magen och en god natts sömn kommer göra honom gott. Det är redan dukat i matsalen!

 

 

– Vad är det för fläck du har fått där på skjortan, frågade modern Louis när han kom för att sätta sig och äta kvällsvard.

– Vad då för fläck, sa han och såg ner på sin bål. Jag kan inte se någon…

– Där, den där pricken där, sa hon och pekade med ett gulblekt finger mot det ljusa silkestyget. Säg inte att det är blod?

Blod? Tanken fick Louis att rygga tillbaka. Om det var något i livet han inte tålde så var det åsynen av blod, oavsett om det var hans eget eller någon annans. Det var en brist i karaktären hade läkaren konstaterat efter att han tillkallats när Louis svimmat av vid åsynen av en man som kommit till skada under en skenande häst. Det gjorde honom olämplig som riddare vilket var det öde fadern åtrått som hetast för honom. Det hade varit till nytta i försvar mot allehanda lösdrivare ute på handelsfärderna, hade han sagt och länge sörjt att detta inte föll ut som han tänkt. Men Louis var tacksam över bristen. Om det var något han än mindre ville än att följa i sin faders fotspår så var det att bli en krigare till häst som stötte sin lans eller sitt svärd in i andra människor. Han rös.

– Det är inte blod, kära mor, sa han.

– Vad är det då?

– Det är vin…

– Vin? har du varit inne på en krog?! Vad har jag sagt om att umgås med människor på sådana ställen…

Louis stirrade på sin moder och kände blodet rinna ut genom fötterna.

– Hur kan du tro något sådant om mig? Jag har varit till katedralen och talat med vår fader där. Han var god nog att skänka mig sinnesro med nattvard trots att det inte ens är söndag.

– Prästen?

– Ja, prästen, han förstår mig. Tillskillnad från er.

Modern såg på honom och spände varenda muskel i ett försök att hålla tillbaka sin ilska. Ansiktet förvreds i en stel grimas och Louis såg hur hon gnodde händerna så hårt mot varandra att knogarna vitnade helt.

– Vad var det bra för? Du behöver varken förlåtelse eller något annat. Du har det bra, min pojke. Mycket bättre än de flesta. Om du…

– Om jag bara stannar här, så blir allt perfekt!?

Louis röt till så oväntat att modern hoppade till och tog ett steg bakåt.

– Du är inte lärd till att bli en av Guds män. förstår du inte det? Du kommer att gå under av alla krav som ställs på dina axlar. Min son, snälla du… se på mig…

Hon närmade sig Louis försiktig och sträckte ut handen mot hans kind men han vred bort huvudet. Han tänkte inte låta sig blidkas av hennes gråtmilda röst.

– Hur kan du göra så här mot mig, klagade hon och vände sig bort mot fönstret. Jag kommer att bli lidande om du försöker dig på att gå i kloster eller bli präst…

– Du, fnös Louis och såg hur ljuset spelade i hennes ansikte. Svaga skuggor underströk hennes bleka hy. Det handlar alltid om dig!

– Nej, du förstår inte…

– Just det. JAG förstår inte. Men du, du begriper förstås allt?

– Jag förstår åtminstone mer än vad du gör. Om du själv levt så länge som jag och hade egna barn så…

Hon avbröt sig och pressade fram några snyftningar som fick Louis att stormade ut ur salen. Nu struntade han i att bry sig om hennes kvidanden så som han annars skulle ha gjort. Han avskydde att se andra lida och det visste hon.

– Det får vara nog, muttrade han för sig själv om och om igen.

 

 

Herrens vägar

 

 

Louis slog sig ner på en sten utanför stadsmuren och stirrade mot kanalen framför sig. Det mörka vattnet liknade tjära och en sumpgas steg upp ur det och stack i näsan på honom. Han struntade i det. Det fick stinka som det ville. Han skulle ändå inte gå därifrån och tillbaka in i staden bakom vallgraven.

Louis sparkade till en tuva gräs och skrämde upp en padda som från ingenstans hoppade upp och pilade ner mot vattnet. Ett svagt plask hördes när den dök i och simmade bort från honom.

– Vårtiga, äckliga lilla kräk…, muttrade Louis och blängde efter den. Försvinn med dig så jag slipper se dig.

Det var inte hans dag idag.

Först hade han tvingats upp tidigare än vanligt, fått pina i sig den varma ölen tills bägaren var tom och sedan följa med ner till skeppet som guppade i hamnen. Det var ändå lördag och han hade sett fram emot dagens lektion i matematik och geografi tillsammans med den skämtsamme och glade Leo. Men nu hade det blivit ändrade planer.

Faderns ord ekade i Louis huvud: det är dags att du gör dig hemmastadd på båten. Du börjar bli man och då är det ett annat liv som gäller för dig.

Skeppet med dess råttor och smutsiga manskap… Louis spottade på marken framför fötterna. Hur skulle han, en välklädd pojke i sidenbrokad och skor som avslutades i långa spetsar framme vid tårna, kunna leva på en sådan under flera veckors tid? Han, med sin spensliga lekamen och flickaktiga ansikte som alltid lockade de jämnåriga till hånfulla kommentarer. Han hade ju själv bevittnat faders berättelser om livet till havs. Alla dess faror. Vågorna, vindarna, bristen på mat ifall lagret ruttnade bort, och manskap som kunde vända sig emot honom i vilken sekund som helst. Pirater som lurade långt ute från land. Ändå tyckte han alltså att detta var ett passande öde för sin son. En son som ville utforska filosofin, konsten och, för all del, herrens ord.

 

Louis hade vädjat till modern där hon satt intill brasan med ett broderi för handen. Det enda hon sagt var att han måste lyda sin fader och att det var den rätta vägen för honom så som fadern själv följt i sin faders spår.

– Det är så det är, min son. Vi väljer inte själva vad vi vill bli. Det har Gud redan gjort åt oss och vi måste vika oss för hans vilja.

Sedan hade hon gjort en lång utvikning om hur införskaffandet av rikedom var ett sätt att helga den store guden. Louis hade lyssnat med ett halvt öra.

– Se på kyrkornas och katedralernas utsökta dekorationer, sa modern och lade ifrån sig tyget och nålen i korgen. Det är så man gör! Den som är gudfruktig nog kommer att få leva och uppvisa den makt och härlighet som är Guds egen redan i detta livet. Därför är du också ämnad att följa i din fader spår att handla med varor och föra hem världens rikedomar. Se så, kontrollera att din väska är packad. Jag har sagt till om det men man vet aldrig vad de håller på med i det här hushållet… Gå nu!

 

Inspirerat av Skrivpuff; Padda.