Skrivpuff: Trassel. 24 oktober 2014.

”Men, stopp, gå härifrån! A’men, du fattar ju inte…!”

Hon sliter med borsten i de toviga hårtestarna samtidigt som hon speglar sig. Jag manar på henne, säger något om att klockan tickar och skolan börjar. Men hon suckar surt och blänger envist in i spegeln. Hon har fortfarande nattlinnet på och har inte ätit frukost. Hon borstar håret med ursinniga gester, omedveten om att tiden tickar vidare, sekund för sekund, oavsett om hon tillåter det eller inte.

Oförmögen att hantera situationen övergår förståelsen för morgontröttheten snart till raseri. Frustrationen byggs upp inom mig. Ett berg av raseri som anlagts dag för dag av den sega morgonprocessen som alltid börjar med att jag låter henne gå upp för sent. Mina käkar pressas samman, läpparna blir två avlånga streck. Jag blundar. Djupandas. Lyckas bemästra den febriga känslan en aning. Den där naggande insikten om att återigen riskera att komma för sent och som alltid tycks signalera oduglighet och bristande ansvar.

Jag försöker hjälpa henne på med kläderna. Tillsammans kan vi klara det snabbare och hon kan fortsätta kamma sitt hår medan jag krånglar på henne strumporna, tänker jag. Hon skriker ut en högljudd protest, som ett ilsket bi eller ett reaplan som sliter sönder himlen. Jag svarar med att grymta som en arg gris, svär och kastar de rosa strumporna på golvet. Med stampade fotsteg lämnar jag rummet och inser att jag beter mig som en treåring. Barnsligt. Det är klart att hon är arg, börjar jag resonera med mig själv. Håret är viktigt för henne. Det är långt, det är trassligt och det tar tid att reda ut. I morgon, lovar jag mig själv precis som alla dagar dessförinnan, ska jag väcka henne tidigare.

Jag gör i ordning en smörgås, fyller vattenflaskan med nytt vatten och börjar sakta ta på mig jackan. Snart hör jag henne dra i byrålådorna. Det dröjer inte länge innan hon kommer släpande ut i hallen och stoppar fötterna i skorna. Vi låser ytterdörren bakom oss. Jag räcker över smörgåsen till henne. Hon äter den på vägen till skolan. Konstigt nog hinner vi tid idag också. Men i morgon, tänker jag, ska jag väcka henne i tid.

Skrivpuff: Hänga ihop. 23 oktober 2014.

Hänga ihop.

Han tittar stint på mig med skruvmejsel i handen. Utmanande. Nedvärderande. Jag får inte riktigt ihop det. Såg jag rätt? Jag gnuggar ögonen med de kalla fingrarna som för att se minnet av det som just hände tydligare. Det börjar klia i intensivt hårbotten. Kastade han inte precis iväg det lilla barnet? Barnet som klängde, som pockade på uppmärksamhet, som inte ville ge sig. Barnet som behövde hjälp.

Jag får inte riktigt ihop det. Kastade han barnet?

Skrivpuff: Genom. 22 oktober 2014.

”Ärlig debutant på genomresa i arbetarnas land.” Mina ögon följer rubriken i morgontidningens kulturdel. På genomresa. Precis som jag, fast åt motsatt håll. Jag ögnar hastigt igenom texten innan jag låter stolen skrapa mot golvet. Någon drar i min arm. Förvirrad låter jag mig föras med ut i hallen. Smutsiga, sandiga gummistövlar, en galonbyxa slängd över sittsulkyn, ryggsäckar, rosa gympaskor och mina svarta kängor trängs på den lilla, stenbelagda ytan. Jag ser mina händer trä på en sko.

Ute hänger dimman som ett tungt, blött täcke över husen. Skorna klapprar mot asfalten. Små korta, halvspringande steg snett bakom mig. Den svarta ryggsäcken med monsterflickor kränger på min ena axel, den blå med flygplan på den andra. Andningen är ytlig, greppet om de små händerna hårt. Trapporna intill gymnastiksalen är promenadens skiljelinje. Klarar man den, klarar man allt och i värsta fall går den sönder. Ogräset sprutar fram mellan de stora, ojämna stenblocken. Här och var glipar hål som minner om tidigare vintrars snökaos, somrarnas hällregn och kommunpolitikers glömska. Vi kryssar mellan pölarna på den nästan tomma skolgården innan vi når porten in till den avlånga korridoren. Jag rycker upp dörren och måste hålla emot med den andra handen för att lyckas. Några barn är redan där. Föräldrarna lirkar med jackor, extratröjor, regnkappor och skolväskor. Jag gör samma sak och försöker samtidigt hejda den lille i grön regnjacka och kladdiga stövlar från att springa in till leksakerna på fritids. När jag vänder mig om är korridoren plötsligt full av vuxna och barn, sysselsatta med krokar och skor. Jag tränger mig fram, trampar på något – en överdragsbyxa, en strumpa, en vante, en sko – anstränger mig för att kryssa runt dem, men någon knuffar till av misstag. En tröja får ett avtryck. Snabb puss och en kram, sen vidare med nästa.

Jag trycker snabbt in koden med tummen. Fyra enkla siffror jag lätt glömmer. Den lille hoppar kaninskutt upp längst rampen. Träet blänker av den tunna hinnan med fukt som plaskar mot stövlarna. Vi kryssar i hallen mellan utspridda skor och ställer av oss våra egna. Regnjacka och ryggsäck upp på krokar. Stövlarna till stället. Djupt andetag, tvångsmässigt leende och nedpressade axlar innan den mentala väggen in till frukostrummet sprängs. Någon tilltalar mig, men när ljudvågorna når mig är de tillvridna, plåtiga och inte längre tolkningsbara. Jag nickar tvångsleende till svar, kinderna börjar hetta och jag skyndar mig ner på huk för att verka upptagen. Men jag är också upptagen, upptagen med att för dagen skiljas från den lille pojken med det lockiga håret. Han skrattar och hoppar, har nästan inte tid att kramas hej då innan han försvinner iväg upp i en av personalens knä.

Pannan är fuktig av svett. Det hjälpte inte att bara dra ner dragkedjan på jackan där inne. Skorna är fuktiga inuti. Dörren slår igen bakom mig. Jag går fort, men har inte bråttom och tar en kort promenad innan jag återigen sätter nyckeln i ytterdörren. Dagen ligger diffus och öde framför mig där jag går på trottoaren, nerför sluttningen. Till höger skymtar jag lågprisbutiken. Skyltens grälla, upplysta färger kontrasterar mot de grå träden med sina bara kvistar. Den skriker och ropar, vädjar och protesterar, att det är där jag borde vara, att det är där jag hör hemma. Inte här. Jag minns debutanten i morgontidningen, han, medelklasskillen som var på besök i arbetarklassen. Just så är det med mig också, fast tvärt om.

Fem ord på F

Fest
Frånvaro
Fel
Flyktig
Falsk

”Vad fan är det här!?”, hon fnyste ur sig kommentaren och gnuggade frenetiskt med den gula microfiberduken mot dörrposten. De gråbruna fläckarna segade sig kvar. Svetten börjar bryta ut i pannan, det hettade och stack i armhålorna. Värmespolarna på huvudet tyngde och guppade runt vid varje liten rörelse. Det drog och slet i hårbotten. De två barnen stirrade frånvarande in i den flimrande TV:n, envist ignorerande tjatet om kläder, tandborstning och städning. Hon grymtade ilsket.

Födelsedagfester borde vara roliga, det insåg hon, men ändå blev hon alltid på dåligt humör av det. Lättirriterad, såg fel överallt och kände sig rädd för att utelämnas åt andras granskande blickar. Hon tänkte på sin egen mormor som till och med tvättat taken inför ett kalas, strukit strumpor och kalsonger… Det hade inte funnits mycket omtanke i de gesterna, bara krav och plikt. Hon rös till och tänkte på barnen. Skulle hon överföra det arvet till dem? Hon insåg att hon var en dålig förebild för dem och bannade sig själv för in sociala inkompetens. Visst, hon fattade mycket väl att hon inte kunde rå för det, och samtidigt… samtidigt… om hon bara kunde rycka upp sig… liksom anstränga sig lite… för barnens skull..? Hon log, som för att uppmuntra sig själv, men leendet kändes falskt och påklistrat. Det kliade och stack i armhålorna, på bröstet och i hårbotten. Mascaran rann in i ögonen och sved. Microtrasan röde sig upp och ner. Fläckarna på dörrposten gav inte med sig. Inte ens det kunde hon klara av.