Greta

 

 

Greta… Greta… du tjocka, du feta!

Orden ekade i luften. De andra barnen hade helt ostört fått skandera budskapet på skolgården utan att någon ingrep. Hon hade sett någon av lärarna skymta i fönstret till lärarrummet. Ett blekt ansikte som rört sig i värmen innanför vitrappade stenväggar. Greta hann inte se vem det var, alltför upptagen som hon var med att bita ihop för att inte riskera att tår skulle bryta fram eller läpparna darra.

Det hade börjat efter sommarlovet. Med förväntansfulla steg hade hon gått till skolan, brunbränd och fräknig, med solblekt hår och spänne i pannan. Skorna var nyköpta och skavde en aning vid hälarna. Ryggsäcken som hon längtat efter och som liknade de andras hade fortfarande kvar den doft som slog upp mot henne när hon öppnat kassen. Mamma hade strukit henne över kinden och sagt att hon sparat undan för att köpa just det märke som Greta ville ha. Lycklig hade hängt den över axeln och gått. Trean. Greta kände sig stor och stolt. Mamma behövde inte längre följa med henne på vägen. Det klarade hon helt själv nu. Hon såg åt båda hållen innan hon gick över vägen precis som hon lärt sig. Hon höll sig till ena sidan på gångvägen ifall det kom en cyklist i hög fart. Hon tittade på klockan med jämna mellanrum för att se så att hon kom i tid. Hon hade rundat runt byggnaden in på skolgården och genast sett hur Saras min gått från förväntansfull till surmulen. Utan att veta varför hade Greta förstått att det var henne Sara viskade om med sin bästis. Efter första rasten hade de två flickorna gått fram till henne. Sara petade till henne hårt på axeln och satte armarna i kors över bröstet samtidigt som hon spydde ur sig orden.

Måste du ha en likadan väska som jag!? Jävla härmapa.

Efter det fick Greta vara ifred och inte ifred på samma gång. Hon visste inte vad som var värst, att bli kalla fula saker och bli tjuvnypt eller att vändas ryggen till och behandlas som luft. Hon kunde inte tala om för någon hur det stod till. Skammen var hennes egen att bära. Hade hon inte tjatat om den där väskan hade det aldrig hänt. Då hade hon visserligen inte varit populär men haft några vänner och sluppit gruva sig inför vad varje dag skulle innebära. Greta var ständigt på vakt. Undvek att önska sig kläder och skor som var på modet, slank in i klassrummet så fort dörren öppnades och skyndade sig hem i rask takt. Hemma klistrade hon fast ett leende och ljög. Allt var bra, bara bra och skolan kul, så jättekul. Sedan smet hon in på sitt rum och stirrade i taket.

Det var inte roligt att läsa böcker eller rita längre. Dockorna stirrade övergivet på henne och nallen med den sönderbitna nosen såg löjlig ut. Hon undvek klätterställningen och trapetserna, gungorna och linbanan. Hon slutade äta mer än det allra nödvändigaste och berättade inte längre om sina tankar och funderingar. Om hon sa något, tänkte hon, skulle hon kanske råka avslöja sig. Då skulle alla få reda på hur det var ställt med henne. En fet, ful, härmapa som ingen ville ta i med tång. Nej, det fick inte ske. Dessutom hade hon försökt berätta det för mormor en gång. Men det hade låtit futtigt och inbillat och mormor hade sagt att hon skulle sträcka på sig och ge svar på tal. Stå på dig, annars gör någon annan det, hade hon sagt och börjat plocka fram kakor ur skafferiet. Sedan var det inte mer med det. Greta visste redan att det var hon själv som brast. Hon lät det hela pågå. Hon lät dem säga glåpord oemotsagt. Hon lät dem vända ryggen till utan att hon försökte ta sig in i ringen. Hon lät dem glömma bort att hon fanns. Hon fegade ur. Vågade inte säga ifrån eller ta plats.

Nu stod hon mitt på skolgården med ljudet ringande i öronen.

Greta, Greta… du tjocka du feta!

Hon hade sig själv att skylla. Hon såg på Sara som flinade. Hon såg näsan som pekade uppåt, det hårt flätade håret som stack fram under mössan med garnboll på skulten, hon såg hur hon störtade fram mot den andra med händerna framför sig och tryckte till. Hon såg hur den andra kroppen flög bakåt och landade i en snödriva. Och hon såg hur de andra drog efter andan samtidigt som de tog ett steg bakåt. Hon såg inte men kände hur hon själv lyftes upp i luften, for snett bakåt, uppåt och blev hängande med dinglande ben och skor som släppte vit snö ifrån sig. Hon såg inte men hon hörde magistern från 5 A ryta åt henne att sluta och att hon måste tala med rektorn. Han såg inte att hon knep ihop munnen, fast besluten att inget mer säga.

 

Framknuffad med hjälp av SkrivPuff: Greta.

Funderingar på morgonkvisten

 

Det knastrar i högtalaren trots att radioantennen är utdragen till max. Det går inte att rikta in den ordentligt. Treglasfönster och tjocka betongväggar gör motstånd mot analog teknik. För några år sedan var det mobilernas täckning som svajade. Så är det inte längre. Nu är det radions. Stockholmsnyheterna skvalar. Trots att jag ideligen byter till p1 hoppar den alltid tillbaka till just den kanalen. Lättsamma låtar varvas med nyhetsinslag. SL:s nya strategi för att göra kunderna nöjdare genom att lyfta fram sina positiva insatser möter motstånd. Järfälla kommuns riktlinjer för husfasader möter oförstånd. Vad betyder egentligen att ”färga om” sitt hus? Svårbegriplig formulering, konstaterar tjänstemannen och upplyser om att med det menas att måla i samma färg som den befintliga. Varför säger de inte det på en gång, tänker jag och funderar var felet ligger. Är det jag som är dum?

Röda hus ska alltså fortsätta vara röda. Annars gäller att söka bygglov. Om jag har förstått saken rätt, vilket ju inte är nödvändigt. Jag trodde att tjänstemän skulle hjälpa lekmän i den snåriga djungel av lagar som finns i samhället. Men jag kanske bara trodde att jag förstått saken rätt och inte alls gjort det? Lite som att tycka att bussar och tåg aldrig lyckas komma på tid, när de i själva verket oftast gör det och därför måste få det påtalat varje gång det händer. Det är nog bara författare som kan skriva andra på näsan och ses som problematisk. Ingen vill bli skriven på näsan. Utom pendlare. I övrigt vill vi få klura, särskilt när vi ska måla om hus. Om jag nu förstått det hela korrekt…

 

Frampuffat med hjälp av SkrivPuff: Kanal.

 

Drömmen

"Stockholm - Tunnelbana - Rådhuset" by IngolfBLN is licensed under CC BY-SA 2.0

“Stockholm – Tunnelbana – Rådhuset” by IngolfBLN is licensed under CC BY-SA 2.0

En knastertorr röst fyllde sovrummet med budskapet om den senaste satsningen i tunnelbanan. Istället för att ropa ut att tågen var försenade, skulle man nu informera resenärerna om att tågen var i tid. På så sätt skulle resenärerna bli mer nöjda med tjänsten. En förare som vägrat göra utropet hade fått en skarp tillsägelse och börjat gråta. Magnus sträckte ut handen och smällde till klockradion. Drömde han eller hände det på riktigt? Det måste vara en dröm. Han gäspade och kastade sig över på sidan och drog upp täcket över huvudet. Idag hade han sovmorgon. Det hade han glömt när han ställde klockan på kvällen. Han hatade när det hände. Det fanns ingenting som var så illa som att förlora värdefull sömn särskilt när han sov gott. Det skulle möjligen vara att bli utskälld av chefen för sen ankomst när man frusit tårna av sig på perrongen i väntan på det tåg som aldrig ville komma vinande ut ur tunneln.

Han slumrade till och drömde oroligt. Ögonen ryckte under de slutna locken och svaga mummel letade sig fram mellan läpparna. Nej, han ville inte bli sen. Nej, han ville inte låtsas som om sakernas tillstånd var gott även när det inte var det. Nej, nej, nej, nej, han ville inte bli hjärntvättad att tycka att han kom i tid när han blev sen.
Kudden var våt och skrynklig när snoozefunktionen på klockradion körde igång. Tomas Ledin kvittrade på om att det var länge sedan sist. Magnus stönade och slängde fötterna över sängkanten. Han sträckte på sig och skrattade till. Att SL skulle börja ropa ut att tågen kom i tid var nog den löjligaste dröm han haft på länge. Han såg på klockan. Om tjugo minuter skulle han stiga på tåget som förhoppningsvis kom i tid. Magnus lekte med tanken att påtala för chefen att han kom i tid, om han nu lyckades komma i tid. Det borde röna någon slags löneförhöjning. Han såg framför sig hur den fete mannens ansikte bli högrött och ångan börja pyra ur öronen. Det hade aldrig varit särskilt lätt att skämta med honom. Dessutom var det en så pass absurd idé att de andra skulle undra hur det stod till med Magnus egentligen, på “riktigt”.

Magnus slängde i sig sin vanliga ostmacka, två snabba koppar kaffe och smet ut genom ytterdörren. Regndropparna hängde i luften och Magnus drog jackan tätare om sig. Det tog som vanligt sju minuter att nå tunnelbanan. Magnus skannade kortet i spärren samtidigt som tåget rullade in på perrongen. I tid för en gångs skull tänkte han belåtet medan han såg trötta medresenärer välla ut ur vagnen. Det skrapade i högtalarna i vagnen. Magnus ryckte till. Det var lika otrevligt varje gång ljudet i manickerna skruvats upp för högt. Han masserade käkleden för att mota bort spänningen ljudet orsakat, när förarens morgonraspiga röst strömmade ut.

“Tag plats, tåget avgår på utsatt tid!
Magnus kliade sig i huvudet och kände hur han tappade styrsel i hakan. Drömde han fortfarande?

Kvinnan i rummet intill

 

20200128_092616

Det knarrade i trägolvet under fötterna. Eva rös till.

– Jag har alltid hatat det här museet med alla sina gamla dammiga grejer, sa hon och grep tag hårdare om Mårtens arm. Det är nåt konstigt… som om nån stirrar på en hela tiden.

Mårten skrattade till. Enligt honom var allt onaturligt naturligt förklarat.

– Kommer du ihåg hur min mormor höll på så där jämt och ständigt, sa han och lade en hand över Evas och klappade den lätt. Hon sa att det var nån som höll koll på henne. Nån från den andra sidan…  och så visade det sig att hon hade rätt. Det satt verkligen nån på andra sidan och iakttog henne. Men ingen ande. Bara en rädd liten mus som ville fram ur sitt hål för att snika åt sig av mormors ost.

Skrattet bullrade ur Mårten och ekade mot stenväggarna i den stora salen. Om de hade varit ensamma hade han vikit sig dubbel och slagit nävarna mot knäna. Evas kinder brann röda.

– Ja, ja, du måste inte hålla på och gnugga in hur larvig du tycker att jag är, muttrade hon och drog åt sig sin arm. Jag vet redan det! Ändå… nåt verkar irra runt här… det drar kallt… jag…. Titta!

 

Eva pekade in mot en av de angränsande salarna. Hennes ögon var stirriga och färgen i ansiktet hade försvunnit.

– Va då?

– Men ser du inte kvinnan som står där? Intill gardinen där vid fönstret!

Mårten svarade att han inte förstod vad Eva pratade om. Det enda som syntes i rummen intill var en monter med smycken och annat nipper, och så ett fördraget fönster. Tunga sammetsgardiner med guldfransar som skulle förstärka känslan av 1700-tal.

– Ser du verkligen inte hur hon står där med sitt vitpudrade hår och löjligt stora klänning? Nej… nu vänder hon sig hitåt… det är nåt obehagligt över henne, Mårten…

Eva drog i Mårtens arm och bad honom att vända tillbaka ut igen. Men han skrattade och bad henne sluta larva sig.

– Det finns ingen där vid fönstret, sa han och log mot Eva. Kom så går vi dit in. Det blir en liten sån där… va heter det som är så poppis nu… hm… en kbt-övning. Kom nu.

 

Motvilligt lät sig Eva föras med in i rummet. Hennes blick var paralyserad av den gåtfulla kvinnan som såg rakt mot henne och flinade.  Mårten pratade på om saker som inte nådde Evas öron. I rasks takt närmade de sig rummet, fönstret, kvinnan… Eva drog häftigt efter andan och hörde hjärtats dunkande överröstade allt annat. Dunk, dunk, dunk… Mårten som drog, kvinnan som flinade, golvet som knarrade, hjärtat, svettiga handflator, känslan av att falla, falla, falla… kvinnan som plötsligt mötte dem på vägen…

-Nej!

Eva skrek rakt ut utan att bry sig om att någon kunde höra henne. Hon fäktade och slog med armarna, stretade emot och skrek. Men kvinnan brydde sig inte. Ingenting kunde stoppa henne från att kasta sig över Eva och

Det blev svart.

 

– Stig åt sidan! Hallå? Hur mår du? Hallå?

Det hördes ett dämpat sorl från nyfikna besökare som flockades runt den liggande kvinnan på golvet. Mårten hade svårt att stå still. Han bytte från fot till fot och höll armarna hårt över bröstet. Framför honom lyfte ambulanspersonalen upp Eva på en bår. Hennes kropp var slapp och livlös. Han kunde inget annat göra än se på när sjukvårdarna rusade iväg med henne utan att fråga om han ville följa med. Bortglömd stod han mitt i skaran av besökare och museipersonal. Någonstans i mumlet hörde han orden utkristallisera sig trots att den var tunn som en viskning.

Det här var tredje gången på kort tid… det är som att…

Orden försvann utom hörhåll. Mårten knöt ena handen och förbannade sig själv. Varför hade han inte lyssnat på Evas protester? Varför var han alltid så envis och snar till att tro sig ha rätt? Ändå måste det vara en slump… en olycklig slump. Han hade inte sett något i salen. Där fanns bara samma gamla vanliga nipper och damm…

 

Inspirerat av SkrivPuff: Gåtfull.

Tomten i rosenbusken

Det small till i ytterdörren när Dag kom infarande i huset.

– Jag såg en sån där liten tomte nyss. Bakom rosenbusken!

Hans röst lät gäll och ivrig. Han drog häftigt efter andan som om han sprungit ett halvt maraton.

– Äh, lägg av din tönt, stönade Svante och dök tillbaka ner i serietidningen han läste vid köksbordet.

– Jag lovar!! Du måste tro mig!

Svante smällde ihop tidningen och kastade sig upp från sin stol.

– Låt mig va ifred, jäkla barnunge! Åååh…!!

Dag gick efter honom och pratade på som om han inte hört vad Svante just sagt.

– Det är sant. Jag såg den och den såg mig. Den var på väg in i busken och hade en hink i handen. Jag vet inte vad det var i den men det såg ut som något blött. Tror du den har varit inne hos Blanka och mjölkat henne? Mamma säger att hon stått i sin ett bra tag nu och det här skulle kunna förklara det…

– Men stick! Du får inte vara här inne!

Det gnisslade i dörren när Svante försökte trycka igen dörren till sitt rum och stänga ute Dag.

– Sluta hålla emot, och ta bort din fot annars klämmer jag till den!

Dag pratade på om tomten på gården utan att lyssna på sin storebror. Han var så upptagen med att berätta att han inte såg hur Svante drog upp dörren och sedan smällde igen den. Det blev tyst en kort stund innan huset fylldes av ett plågat skrik som skar genom luften. Svante slängde upp dörren och satte sig ner intill sin bror.

– Förlåt, förlåt, förlåt! Det var inte meningen… men jag vill inte att du kommer in i mitt rum, ok?

Dag snyftade utan att svara. Han kröp ihop på golvet och gjorde sig liten samtidigt som han höll händerna om foten

– Hur gick det? Får jag se? Kan du röra på tårna? Va bra… du, vi säger inget till mamma, va? Lova!

– Bara om du slutar kalla mig för tönt, för alltid! Och om du följer med ut till rosenbusken. Tummis?

Svante nickade och sa att han lovade. Han skulle försöka.

De gick ut via terrassdörren utan att bry sig om att ta på skor. Solen värmde skönt från den nästan helt blå himlen och här och var surrade flugor runt i luften.

– Vid den där var det, sa Dag och pekade mot en stor och fet rosenbuske i närheten av ladan.

– Jag ser inget annat än grenar och blad… Du inbillar dig en massa saker bara. Mamma har alltid sagt att du måste sluta hitta på så mycket…

– Men titta närmare! Jag VET att jag såg en tomte där.

Dag drog i Svante och förde honom närmare busken. Han pekade entusiastiskt in i den och viskade att han såg något som rörde sig där. Svante kliade sig i huvudet och sa att det inte fanns något där.

– Du måste nog luta dig fram ordentligt, sa Dag. Titta, nu rörde det sig igen!

– Var då? Jag ser verkligen INGENTING.

– Men luta dig fram mer då, viskade Dag sammanbitet. Lite till kan du!

Svante lutade sig fram så mycket att han kände bladen kittla mot ansiktet. Plötsligt for han rakt in i busken som rev och slet i hans hud. Bakom honom skrattade Dag rakt ut.

– Din jävla tönt…, muttrade Svante och tog sig mödosamt upp på fötter igen. Det här ska du få fa-an för!!

Middagen

 

Den låg på fatet. Hästskoformad. Med snittade skåror fyllda med ost, äpple och senap. Fia stirrade på den. Fick inte händerna att gripa tag om besticken som låg placerade intill den. trots att hon försökte lyfta händerna från kroppen och ta tag i dem gick det inte. de stretade iväg, gjorde sig sladdriga samtidigt som de spjärnade emot. Hon såg mot karotten med makaroner. Stuvade, så klart. Rivna morötter med russin. Hon som inte klarade råkost utan att få gaser som hotade att spränga hela området i tusen bitar. Och mjölk… varför envisades folk med att hälla mjölk i maten? Det gjorde den kladdig och äcklig. Tuggorna kletade runt i munnen och fastnade på tänderna, tungan, i gommen…

 

– Tycker inte du om falukorv, frågade kvinnan med det blonderade håret, kortklippta håret som lockats för att se tjockare ut än det var. Du som är från Falun och allt…

– Jo…, ljög Fia och tvingade sig själv att le.

Kvinnan skrattade och placerade en stor bit av korven på Fias tallrik.

– Se så, ät upp nu. Du är ju så oerhört smal… man skulle kunna tro att ni inte får någon mat där uppe i Dalarna…

Fia sneglade på Fredrik. Han såg tillbaka på henne som om han glupskt väntade på att få se hur hon skulle hantera situationen. Själv sa han ingenting. Fia teg. Varför skulle alla hoppa på just henne hela tiden? Som om hon var någon att ifrågasätta och pika så fort en chans gavs och däremellan också. Hon ville vråla att hon hatade falukorv och att det inte var givet att man måste älska det bara för att man var från trakten den kom ifrån. Hon ville slå knytnävarna i bordet och skrika att den smakade disktrasa och hade konsistens som en sladdrig gammal byracka. Inte för att hon smakat en sådan men hon kunde livligt föreställa sig att det var samma. Hon ville spy ur sig sin aggression över sämskskinnsbyxor, knätofsar och målade trähästar. För att inte tala om de där förhatliga kurbitsarna som hon tvingats att studera ingående på det lokala museet och skriva en uppsats om bara för att en lärare på gymnasiet krävt det.

– Jo… vi får mat där…

Fia hörde sin röst, hur patetiskt svag och inställsam den lät, och kände hur svetten började sticka i armhålorna. Hon skruvade på sig och torkade de fuktiga handflatorna mot tygservetten som låg utvikt över låren precis så som hon sett på teve att det skulle vara. Kniven segade sig genom den smälta osten och Fia såg hur fett från korven sprack upp som blodet ur ett skärsår. Hon sköljde ner den första tuggan med mineralvatten som smakade plåster, hörde sig själv säga att maten var god men att hon började bli mätt och petade runt med gaffeln i ett försök att få resterna på tallriken att se mindre ut. Det här var sista gången hon skulle äta den fördömda falukorven. Hon skulle bli vegetarian. Kanske till och med vegan. Det skulle hon. Helt säkert.

 

Inspirerat av SkrivPuff: Falukorv.

Fatta

Solen letade sig in genom det igengrodda fönstret. Strålarna var ovanligt starka för att vara i slutet på november. Rolf kisade mot det och vinklade för persiennen en aning. Rummet var fyllt av slipdamm och annat som ansamlats under hela hösten. Det var inte bra för lungorna. Tjugo års intensivt lutande över verktyg och silver med ciggen ständigt hängande i högra mungipan hade satt sina spår. Läkaren hade höjt ett varningens finger och sagt att det inte längre var säkert att arbeta i smedjan. Särskilt viktigt var det att ventilationen var i topptrim, att dragskåp användes och att städningen fick ta den tid den krävde.

Rolf hade inte tid att tänka på renhållningen av ateljén. Inte nu när den mest hektiska tiden närmade sig. Julen. Allt sedan någon hade skrivit ett blogginlägg om hans örhängen av så rent silver det gick att uppnå hade beställningarna trillat in i rasande fart. Snabbt skulle det gå. Ivriga kunder stressade på utan förståelse för skapelseprocessens långsamhet. Visst kunde han slarva lite här och där. Ingen skulle märka om lödfogen inte var helt jämn eller om miniatyrfågelns näbb minutiöst finslipad. Men det fanns något som hette stolthet.

Rolf hade mycket stolthet. Han ville inte lura någon. Inte ens av misstag. Det sved i honom när han presenterade priset för sina smycken och såg hur den andre drog efter andan. Två tusen för lite silver? Det var ju bara några sammanfogade tunna ringar och ett hänge föreställande en blomma. Hur kunde detta kosta en sådan förmögenhet? Särskilt som butikerna på stora köpgatan sålde liknande för en bråkdel av priset.

Till en början hade Rolf börjat tveka över sitt pris och övervägt att sänka dem. Sedan hade han blivit allt mer fylld av övertygelse om att det han gjorde måste få kosta och istället börjat motivera sig. Antalet arbetstimmar, materialet, verktygen, hyran, och så de där förbaskade sociala avgifterna och momsen som krävde ett påslag på nästan 100 procent. En näsvis kund hade gett svar på tal och påpekat att momsen och avgifterna samt materialet var avdragsgillt. Det hade fått rodnaden att slå ut på Rolfs kinder och hans röst att darra en aning. Det var sant. Det var det. Ändå… om han kalkylerade in den och sänkte priset, skulle han i slutändan ändå få mindre betalt själv särskilt om utgifterna inte var tillräckligt stora. Han återfann fattningen och frågade om han skulle göra påslag för den förslitning av kroppen arbetet med all sannolikhet innebar för honom och som han för närvarande inte tog betalt för. Det var med skräckblandad förtjusning han såg mannen i kostym knycka på axeln och slita upp dörren innan han försvann ur synhåll.

Numera brydde han sig inte om att argumentera vare sig för eller emot priserna. Det som stod var det han var tvungen att ha. Det blev ändå inte tillräckligt för mer än en knaper tillvaro utanför studion. Ändå fick det vara som det var. Han ångrade ingenting. Utan smedjan skulle hans liv ha varit värdelöst. Tomt. Det kliade i fingrarna när han inte befann sig vid sin arbetsbänk. Den mjuka infasningen som liknade en månskära. Filnageln med sina skåror som minde honom om tidigare verk. Det svaga fräsandet från brännaren när lågan när han smälte slaglod eller glödgade silvret.  Det enda som skrämt honom i början var svavelsyran för att få bort oxidskiktet efter lödningen och vitkokning. Men han vande sig snart vid att hantera det farliga ämnet även om det inte helt gick över. Han hade alltid varit en hare. Rädslan gick inte över med att skäggväxten tog fart, så som modern hade försäkrat honom och framför allt sig själv. Han hade gärna hängt kvar vid hennes ben om han kunnat. Men han blev vuxen. Hon hade puttat bort honom. Så var det. Livets gilla gång. Han hade ogillat den gången. Det hörde inte till att protestera. Så småningom hade han vant sig. Tack vare silvret och cigaretterna.

 

Inspirerat av SkrivPuff.