Skrivpuff, 28:e april, 2017.

Arrangera

Kan vi inte arra nåt nån dag, sa Martin, få ihop gänget. Det var så länge sedan sist och det vore synd om vi tappade kontakten helt.

Mia såg på honom. Hans kompisar var trevliga men in för stor dos blev de lätt påfrestande. En fest skulle bli påfrestande. Hon bet på naglarna och svarade inte. Små bitar av nagellacket föll sönder i hennes mun och hon försökte peta ut det med tungspetsen.

Kan du inte sluta med det där nån gång, suckade Martin, det är väl bara småungar som biter på naglarna?

Mia suckade och frågade om posten kommit i ett försök att byta samtalsämne. Det hade den inte svarade Martin och återgick till planerandet av festen.

Men har vi verkligen råd med det, sa Mia lågt, och du vet hur det blir. De kommer hit, äter och dricker och sedan drar de vidare så fort spriten är slut.

Martin protesterade. Hans kompisar var inte alls såna och de kunde ju alltid hänga med vidare ut på stan själva också. Han suckade och slog ut med händer och sa att om hon inte ville så kunde de lika gärna skita i det, så som de alltid brukade. Nu skulle han ta en nypa frisk luft, sa han. Mia såg hur Martin försvann ut i hallen och hörde hur ytterdörren slog igen bakom honom.

Skrivpuff, 27:e april, 2017.

idealiskt

Du, det vore idealiskt om du kunde ta hand om det här, snäste Doris åt Beatrice som satt vid sin skrivmaskin och knattrade. Beatrice såg upp och möttes av en bunt papper som Doris viftade med framför hennes ögon.

Vad är det där, frågade hon och tog bunten i sin hand.

Det är lite försäkringsärenden som ska läsas korrigeras. Du kan väl ta hand om det, du som är så bra och snabb på allt, svarade Doris och vände på klacken.

Beatrice följde henne med blicken och såg hur hon försvann in i fikarummet. Det var just typiskt Doris att lämpa över en massa material på henne och sedan försvinna iväg på rast. Hon hade förhört sig lite försiktigt med de andra tjejerna på kontoret om de märkt av hennes beteende men alla hade bemött henne med oförstående blickar och frågat om Beatrice verkligen trivdes på sitt nya jobb. Det var mycket för allt att sätta sig in som ny. Men Beatrice som redan hade varit där i ett halvår och borde kunna hänga med i tempot vid det här laget började tvivla på sig själv. Inbillade hon sig bara alltihop? Kanske hade Doris befogenhet att dela ut nya uppgifter och hon hade ju trots allt varit den som lärt upp Beatrice i höstas när hon var ny.

Beatrice såg mot fikarummet. De andra tjejerna satt därinne och drack kaffe. Flera av dem rökte, utom Anita som filade naglarna. Deras a-linjeformade klänningar täckte räckte nätt och jämt ner på låren. Beatrice hade köpt en egen för att smälta in, en orangeröd sak med mässingsknappar på fickorna och axlarna. Hon brukade dra i den för att försäkra sig om att den täckte rumpan. Hon hade aldrig varit bra på att hänga med i modet, inte som de andra tjejerna på kontoret.

Skrivpuff, 26:e april, 2017.

Lättnad.

Den lilla segelbåten av vikt papper guppade ut på vattenytan. Pernilla såg hur den flöt bort mot mitten av dammen och kantrade. Det var en lättnad att barnen var så pass stora nu att hon slapp hålla koll på dem varenda minut. Hon skämdes över att känna så, som att hon var onormal och saknade de rätta modersinstinkterna som inte riktigt klarat av att vara hemma med de små barnen. Det sved alltid till när hon såg andra mammor skratta och leka med sina barn, förnöjsamt glida in i rollen som omvårdande, kärleksfull vuxen och bekymmerslös kasta sig in i den nya fria tillvaron som mammaledig. Själv hade hon inte vetat vad hon skulle göra för att få tiden att gå, och hade sett de många kaffekopparna som dagens höjdpunkt.

Det hade varit en befrielse att börja jobba igen. Även om nattsömnen fortfarande stördes av bebiskrik och blöjbyten kunde hon äntligen få tid att tänka och göra saker i sin egen takt. Kollegerna hade ställt sig undrande när hon kom tillbaka till jobbet redan fyra månader efter förlossningen, men hon hade sagt att hennes man gärna ville ta del av ledigheten och att hon förespråkade jämställdhet, så det hade varit ett enkelt val. Hon hörde hur de viskade bakom hennes rygg, visste att de sa att hon var en maktlysten streber. Hon låtsades som om hon inget märkte trots att det sved.

 

Skrivpuff, 25:e april, 2017.

”När orangutangerna drar vidare nästa morgon stannar Sally Jones kvar.”

Sally lade ner anteckningsblocket och kikaren. Det var ingen idé att följa efter de längre in i den mörka, snåriga djungeln. Hon hade kartlagt deras rörelsemönster under en hel månad och tänkte att det måste räcka för att skriva en rapport om deras levnadsförhållanden i Borneos mest svårtillgängliga natur.

Det hade börjat som en passion. Hon hade älskat apor redan som liten och hade en idolbild på Michael Jacksons apa Bubbles hängande över sängen när de andra tjejerna hade Michael själv eller någon annan manlig popartist. Musik hade inte fascinerat henne så mycket som böcker om naturen och framför allt aporna. De var så små och söta, och påminde om människor. Hon hade roat sig med att leta liknelser mellan lärarna på skolan och de olika aparterna. Maggan i engelska påminde om en schimpans medan Per i NO mest såg ut som en näsapa. Kemi-Gunnar rörde sig som en gorilla med tunga steg, hukande överkropp med sina långa armar dinglande längs med sidorna. Ibland kom han insvängande till skolparkeringen på motorcykel i sitt svarta skinnställ och mörka hjälm. Då var liknelsen slående.

Sally slog till sig själv på smalbenet så att det smaskade. Myggmedlet hjälpte inte mot de envisa insekter som letade blod mellan lianer och sly och hon hoppades att slippa denguefebern även i fortsättningen. Trots att hon älskade apor stod hon inte ut med det fuktiga, varma klimatet i djungeln. Värmen gjorde henne yr och satte igång känslor av panik som stammade ur ett illamående som hon var övertygad om hade att göra med de orostankar som hon drabbats av sedan hon kom hit. Oron var inte rationell. Det fanns inte en chans att det skulle krascha ett flygplan rakt på henne, och det var inte heller så stor risk att någon orm skulle hinna strypa henne innan någon av alla hennes kunniga medarbetare kommit till hennes räddning. Dessutom slängde hon inte bort sitt liv på att jobba med de djur hon älskade, även om det innebar att hon kanske aldrig skulle kunna skaffa sig en egen familj. Det var för svårt att kombinera familjeliv med ett flackande in och ut ur djungeln. Vilken man skulle acceptera att frun och modern till deras barn var borta hela veckor i sträck för att studera primater när han själv fick sköta både markservice och sin egen karaktär?

Men så var det det här med den här djungeln. Hon hade älskat den från första stund. Känt sig som en kvinnlig Indiana Jones där hon dragit fram mellan snåriga träd och farliga djur. Det var först på senare tid hon kommit att avsky miljön. Alla faror gjorde henne stressad. Aporna hade betett sig nyckfullt och lynnigt den senaste tiden och hon överväldigades av att de annars så lugna djuren plötsligt börjat bete sig hotfullt. Hoten från skogsaverkarna som hela tiden trängde närmare mot apornas habitat och riskerade att slå ut dem från naturens ekologi gjorde henne inte längre arg, den fick henne att uppgivet sucka och önska att hon kunde dra ett täcke över huvudet. Ingenting som gjorts för att försöka stoppa utvecklingen hade hjälpt.

 

Källa: Legenden om Sally Jones, av Jakob Wegelius.

Bildkälla: http://europeana.eu/portal/record/91658/MM_objekt_1007634.html 

Skrivpuff, 24:e april, 2017.

Glad.

Sørensen, Arne (f. 1939) bladtegner.

Glad, vad betyder det egentligen, frågade Gunnel rakt ut i tomma intet. Man kan ju vara glad utan att veta om det, som jag till exempel. Ja, så är det nog. Jag är glad. Egentligen. Jag har ju allt. Man, barn, hus och ett jobb jag trivs med. Tror jag. Om det inte vore för den där Bertil som kommit och tagit över avdelningen, så skulle det nog vara lite roligare. Han är så… pedantisk. Vad vill han egentligen? Det verkar som om han bara vill ställa till med problem, så där lite i skymundan så att man ska tro att det är man själv som ställt till det för sig. Han står där och ler när han småpratande med en kollega betraktar effekterna av sina dolda handlingar. Häromdagen lät han medicinskåpet stå olåst, och det var så klart Anita som fick skulden för det. Hon skulle aldrig göra något sådant och det syntes på henne att hon var chockad över att någon anklagade henne för en sådan sak. En annan gång var det Maggan som fick utskällning för att ha missat att låsa dörren in till personalutrymmet. De gamla skulle kunna förirra sig in dit, hette det. Hon har aldrig glömt något sådant förut, sa vi då allihopa, det måste vara något fel. Men hon fick ändå stå till svars och veta att om hon gjorde det ingen skulle det få konsekvenser. Något roat kom över Bertils ansikte. Det svär jag på. Så sant som jag sitter här. Men vad är han ute efter? Vill han bli ensam herre på täppan? Då får han mycket jobb att göra! men han siktar väl uppåt och slår omkull de som står i vägen. När Kristina går i pension tänker han sig nog bli avdelningschef. Själv är jag glad att slippa. Han kan gott få det, men varför förstöra för oss andra?

Men Gunnel, vad pratar du om, avbröt Elisabeth henne, är det en ny bokidé du har nu igen? När ska du komma till skott med den förra du hade på gång? Förresten, vi får ta det där sen, det har redan ringt in och barnen väntar!

Va, sa Gunnel yrvaket innan hon reste sig upp från stolen och snappade åt sig den vita kaffekoppen som fått röda märken efter rött läppstift på kanten. Det small till i diskbänken när hon ställde ner den och hon grimaserade. Höga ljud fick det att skära sig i öronen på henne. En dag skulle hon kanske ta upp det med läkaren. Men var det någon större vits med det? Han skulle säker säga att det var normalt, sånt som alla fick räkna med och att hon bara ängslade sig för allting. Kanske var det det han ville, Bertil, få kvinnorna att känna sig ännu ängsligare och otillräckliga än de redan var? Nej, ingen skulle tro på en sådan intrig… bättre att han var oäkta, bortvald son till någon av de på avdelningen och kom för att hämnas. Sånt trodde folk på, de ville inte läsa om hypokondriska kvinnor som springer till doktorn och får sin hypokondri bekräftad. Det var för förutsägbart. Kvinnor är ju det svaga könet. Lite bräckligare, lite mer inkompetenta och odugliga. I alla fall i fiktionen. Och i historieskrivningen. I media också förstås. Där var de inte som moster Valborg eller Rut.

Gunnel stack ner handen i handväskan efter nycklarna innan hon svängde runt hörnet ut i korridoren. Sorlet från de unga eleverna slog emot henne och hon satte nyckeln i dörrlåset.

 

Bildkälla: Europeana

Skrivpuff, 5:e april, 2017.

Vi ses, sa han och ställde ifrån sig colaburken.

Åsa betraktade hur han tryckte på sig motorcykelhjälmen och drog upp dragkedjan på det svarta skinnstället med vita detaljer innan han gränslade mc:n och försvann. Det var sista gången hon såg honom. Minnet av avskedet hade etsats sig fast i huvudet på henne och hon gick igenom det i detalj gång på gång. Om hon bara hade övertalat honom att stanna en stund till, eller kanske bett honom ta en omväg eller om hon helt enkelt hade låtit bli att ringa över honom bara för att hon känt sig ensam och i behov av hans sällskap….

Vad tänker du på?

Åsa ryckte till och såg Jonas stå framför henne med en bekymrad min och skyndade sig svara att hon bara tänkte på sommarens semesterresa till Mallorca och hur mycket hon såg fram emot den. Jonas såg lättad ut och satte sig bredvid henne. I handen höll han en röd burk. Åsa behövde inte se logotypen för att veta att det var en cola. Hon svalde hårt. Det spelade ingen roll hur lång tid det gått sedan den där dagen, det var ändå som att det hänt igår. Som om hon fortfarande var där, såg honom försvinna mot horisonten för att några timmar senare får samtalet. Hon hade inte druckit cola sedan dess. Inte velat se åt en motorcykel heller. Jonas visste ingenting. Han skulle bli oroad, misstänkte hon, kanske till och med börja jämföra sig med den kille som en gång försvann så hastigt ur hennes liv. När de var som lyckligast. Och Åsa hade dessutom aldrig sett någon med så vackert leende som Tonys. Hans ögon hade varit varma och djupa. Händerna varsamma. Och hans doft…

Om hon bara inte hade ringt den där gången! Eller insisterat på att han skulle stanna lite längre! Hon svalde hårt och påminde sig om att hon befann sig någon annanstans i livet nu, att han aldrig skulle komma tillbaka, vare sig till henne eller någon annan. Att hon satt där i hammocken på terrassen, med solen värmande på kinderna medan han låg där på kyrkogården. Hon reste sig och gick in i huset.

Vart ska du?

Hon hörde Jonas ropa efter henne och hon svarade att hon bara skulle hämta katalogen med resorna i, att hon ville titta lite på hotellen. Hon gick in på toaletten och vred igång kallvattnet. Det svala vattnet svalkade det hettande ansiktet och hon betraktade sig själv i spegeln. Vi ses, hade han sagt, men det gjorde de inte.

Skrivpuff, 4:e april, 2017.

”Och det ska finnas varelser inne i detta huvud, små män och kvinnor som sysslar med olika saker.” Siri Hustvedt, Den lysande världen.

 

Nej, röt Olle, du får inte kalla mig för sånt!

Han slog ut med armarna som om han blev attackerad av någon där han stod på torget intill grönsakshandlarnas stirrande ögon.

Jag vill inte ha mer med dig att göra har jag ju sagt!

Olle skrek och viftade med armarna som besatt. De två köpmännen intill hukade bakom bord dignande av tomater, gurkor och gula kantareller från Polen. En av dem halade fram en mobiltelefon ur fickan och slog 112.

Och så kommer du och flikar in att jag är en idiot också, fattas väl bara annat, kärringsate! Aldrig har du gjort annat än skällt på mig, slagit mig och kallat mig för odugling. Men du själv då, är du så jävla bra själv!?

Olle sprutade ur sig orden som svar till röster som ingen annan än han själv hörde. Hans beigea jacka hade svettfläckar under ärmarna och de ljust grå byxorna var smutsiga på benen. Det såg ut som om han krupit runt på marken. Blicken var frånvarande och tycktes stirra in i en annan dimension. De två försäljarna såg ömsom på varandra, ömsom mot Olle. Torget låg annars öde, så som den så ofta brukade innan lunchrusningen kommit igång på riktigt. En och annan hade tidigare passerat för att slinka in i rådhuset i ena änden, men sedan Olle kommit och skrikit hade de inte sett till någon enda person gå förbi. Det var som om hela staden undvek torget och mannen med utbrottet.

Alla visste vem Olle var. Alla visste att han hade problem med den psykiska stabiliteten och att han verkade höra röster. Men han hade aldrig varit hotfull förut. Aldrig som idag. Allra mest verkade han vara hotfull mot sig själv, men ingen av de två i grönsaksståndet ville ta risken att komma honom till undsättning av rädsla för att bli nedslagna. När polisbilen svängde runt hörnet pustade de ut.