Inköpet

 

Sabina skyndade sig nerför trapporna. Klackarna smattrade mot marmorgolvet och en svag doft av kaffe hängde i luften. En lampa blinkade i dödsryckningar och gjorde henne yr.

– Köp med en rusbrus också, ropade Leffe efter henne i trappen så att orden ekade mot betongväggarna. Kolla på Systemet!

– Rusbrus, mumlade Sabina för sig själv medan hon gick mot porten.

Hon visste inte vad det var och funderade på om hon skulle våga fråga personalen på Systemet om det. Om den skäggige mannen stod bakom disken skulle hon låta bli. Han svarade alltid kort och spydigt när Sabina kom in för att köpa sin vanliga aprikoslikör och fyra starköl av märket Tuborg. Stod en yngre kvinna framför honom tyckte Sabina att det såg ut som om han juckade med höfterna. Svag och nästan osynligt. Hon rös vid tanken. Om kassan bemannades av den unge mannen med prilla under läppen skulle hon nog våga.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Rusbrus.

Äckel

 

 

– Spotta inte på mig då, ditt jävla äckel!!

Nina såg hur Sebbe drog ett nytt djupt andetag och samlade munnen full av saliv. Han spärrade upp ögonen och måttade in en logga. Nina kastade sig åt sidan och såg den svischa förbi henne med en hårsmån innan den landade på golvet framför skrivbordet.

– Nu ska du få din idiot!

Hon kastade sig på Sebbe och hamrade med hårt knutna nävar. Han skrattade och höll armarna framför sig för att parera slagen. Det dunsade lågt i hans kropp när hon träffade.

– Du kan inte ens slå hårt, sa han och skrattade ännu mer. Det känns bara som pyttesmå myggbett!

– Håll käften, skrek Nina och fortsatte att veva med armarna. Jag hatar dig ditt äckel!!

– Inte lika mycket som jag hatar dig och din fula nuna, svarade Sebbe.

Han sa att Nina var så ful att hon fick hela skolan att må illa. Det var vida känt att ingen som såg henne kunde låta bli att spy. Sedan hon börjat högstadiet hade det gått konstant magsjuka där. Lärarna kliade sig i huvudet och föräldrar krävde bättre hygien i matsalen och på toaletterna. Någon måste stoppa epidemin.

– Det där är ditt fel, din feta subba, fatta det!

– Jaså, men de har ju sett dig så då klarar de väl allt, korkskalle! Och jag spottar faktiskt inte på andra. Jag ska säga till mamma vad du håller på med… Vet hon om att du och Vincent smygrökt i källaren? Lisa sa att hon sett er stå där och rökt på eller nåt.

Sebbe tog tag i Ninas armar och kramade om dem hårt samtidigt som han ruskade henne.

– Om du berättar det är det ute med dig, fattar du?

– Men oj, då… så rädd jag blir…

Nina låtsades darra med underläppen och tittade snett upp mot sin bror. Greppet om armarna blev hårdare och Sebbes knogar började vitna. Nina försökte dra sig loss utan att lyckas.

– Men aj! Släpp mig då… Du gör mig ju illa!

– Bara om du håller käften om det där…

Sebbes ansikte var nära Ninas nu. Hans andedräkt krockade med hennes. Inte förrän hon lovat att hålla tyst släppte han henne fri. Nina såg honom försvinna ut ur rummet och stängde dörren bakom honom. Hon lutade sig mot den och drog några djupa andetag.

– Vänta bara, så ska du allt få igen….

 

Inspirerat av Skrivpuff; Äckel.

Den grusade gången

– Nä… men snälla nån… hur ska jag kunna ta mig fram till huset när de har fyllt gången med singel… mina nya skor kommer gå sönder…

Linda suckade och såg ner på sina pumps. Kvällssolen blänkte i den svarta lacken som hon en halvtimme tidigare stuckit ner sina fötter i.

– Du kan väl gå barfota, sa Björn. Jag kan hålla i dina skor om du vill.

– Tack för att du kommer med den lösningen… förutom att jag ska få ont i fötterna så ska jag dessutom paja mina nya svindyra strumpbyxor?

De ljust persikofärgade nylonstrumporna stack fram under den knälånga pennkjolen. De fick benen att se nästan felfria ut. Inget av de brustna blodkärlen syntes. Linda gick aldrig helt barbent. Möjligen kunde hon tänka sig det på stranden i något avlägset land, där ingen visste vem hon var. Men sol och rödlätt hy var en kombination som gick dåligt ihop. Därför var hennes enda problem med åderbrocken att de där spindelnätstunna byxorna kostade en rejäl slant. Om hon inte stod ut med hård nylon som kliade och rev mot huden, förstås. Det gjorde hon inte.

– Har du inga extra med dig?

Linda svarade att om de inte kom på en bättre lösning så skulle hon vända tillbaka hem igen.

– Jag har aldrig gillat Steffe, sa hon och korsade armarna över bröstet. Och han har definitivt aldrig gillat mig. Gillar han ens tjejer? Den här skokvarnen till stengång verkar ju bekräfta det jag alltid trott…

Björn svarade inte. Istället lyfte han upp Linda och bar henne i famnen fram till dörren.

– Du är fan inte klok, sa hon.

– Nej, det kan hända men nu har jag löst problemet och du kan inte smita undan det här. Han fyller trots allt fyrtio. Vad skulle jag säga? Att du inte kan komma för dina skor pajar?

– Ja, va då! De var faktiskt jäkligt dyra…

 

Inspirerat av Skrivpuff; Singel.

Livet

Något händer en människa. Det skakar om. Ifrågasätter. Utmanar. Tvingar av ett av livets skal – eller klär det på ett nytt? Man hoppas, hoppas och tror, att allt ska gå tillbaka till det normala igen. Bli som det var då helt nyss. Men så gör det inte det. Det går inte att gå tillbaka. Det finns inget bakom oss. Kanske finns något framför, det vet vi inte. Inte på riktigt. Vi vet bara att det finns ett här och ett nu. Nu. Nu. Nu.

Och nu.

Och att det som var nu redan borta och in trädde ett annat nu.

Vad som helst kan hända i detta nu. Men inget kan gå tillbaka till det som var då.

Inget kan bli det nu som var nyss.

Det finns bara nu.

Nu. Nu. Och nu.

 

 

 

Vila i frid kära Grå Papegoja och tack för allt.

Inspirerat av Skrivpuff.

Mammalivet enligt Nettan

 

Jag måste bara blogga om det här som jag funderat på i flera veckor nu. Vad är det som gör att jag har lust att slänga ut Doris med badvattnet? Jag älskar ju henne! ändå är det som om allt det här med att ta hand om ett barn, amma hela dagarna, torka spyor och bajs, liksom driver mig till vansinnets rand. När Catrin går till jobbet vill jag rusa efter henne, dra i hennes armar och skrika att hon måste stanna hemma. Hon får inte lämna mig ändå gör hon det varenda morgon.

Jobbet.

Alltid det där jobbet…

…och jag förstår det ju rent intellektuellt att det måste bli så. Men känslomässigt vill jag kräkas och vråla att det inte är rättvist att bli lämnad ensam med en liten hjälplös individ som kräver min uppmärksamhet tjugofyrasju. Jag bär henne ständigt trots att mina armar är sedan länge tunga och slappa, min rygg värker och jag har fått migrän. I föräldragruppen verkar ingen ha det som jag.

De andra mammorna ser glada ut och har alltid rena, fräscha kläder på sig, fönat hår och till och med smink! Själv är jag glad om jag kommer ur pyjamasen innan Doris kräver min uppmärksamhet. Dåligt samvete får jag dessutom när vi släpat oss till soffan och halvligger där hela dagarna framför amerikanska såpor och inte tar oss utanför dörren på flera dagar. Barnsköterskan sa ju att det är oerhört viktigt att barnen får frisk luft och att inte ens den kallaste vintertemperatur är skadligt för dem så länge som de har tillräckligt med kläder på sig. Det där med kläder… varje gång jag ska ta på Doris kläder skriker hon och spjärnar emot tills hon är högröd över ansiktet och ja… även över resten av kroppen…

Ja, så ser mitt liv ut.

Det känns som att det aldrig kommer att gå över. Hur usel mamma är jag inte som längtar efter att Catrin ska ta över och JAG får gå till jobbet? Jag vet att mitt uppdrag här på bloggen är att lyfta fram det positiva med att få barn och ha barn, att sporra fler att skaffa barn och gärna tidigt. Det här inlägget kan kosta mig alla mina sponsorer.

Men vet ni vad? Jag skiter i det.

Man ska inte uppmuntra andra att skaffa sig barn för att få dem att köpa bebisprodukter – hur bra den produkten än är. (Vissa saker är dessutom rent onödigt skräp, för man måste inte ha mikro, babymonitor eller ens lekgym.) Jag vill vara ärlig och bekänna att mitt liv inte är en dans på rosor. De foton jag har publicerat på Doris har Carin tagit på henne, inte jag. Jag har istället legat utmattad i sängen på kvällar och helger. Jag vill inte längre ha dåligt samvete över att jag inte sjunger för Doris på spanska eller låter henne se det där barnprogrammet med kinesiska fraser och ord (eftersom JAG vill se andra saker än barnprogram och Doris faktiskt bara är tre månader).

Det får räcka med lögner nu, kosta vad det kosta vill. Jag mår skit och så kan föräldraskap vara. Inte alltid, inte konstant, men ibland och just nu är det så för mig.

Om ni, mina kära läsare, och alla sponsorer jag har, väljer att sluta följa min blogg så får det vara så. I så fall vill jag passa på att tacka för den tid som varit och hoppas att inte känner er alltför lurade eller påverkade att fatta beslut ni inte varit redo för. Att skaffa barn är så klart underbart men kan som sagt ha sin baksida. Självklart ska ni fatta ett sådant beslut själva, men gör det inte utifrån den här bloggens falska bild av hur det kan vara. Gör det för att ni verkligen vill och ha med er i bagaget att det kan bli svårt. Men också underbart. Och allt däremellan.

/Nettan

 

 

Inspirerat av Skrivpuff; “Trots allt det kostat henne. Och kanske skulle komma att kosta henne.”

Ålderstigen

 

 

Stigen var bred och framtrampad av många fötter. Reno såg den slingra sig mjukt in mellan träden och försvinna bakom en bergsknalle. Hen vände sig om och betraktade ängen på sluttningen bakom honom.

Gräset och sommarblommorna vajade sakta i vinden under en blå himmel där endast ett fåtal slöjmoln sakta svepte fram. Tiden var inne. Det var dags att ta farväl av det som blivit alltför bekant och ge sig ut på en färd med okända mål.

Reno visste inte vart stigen skulle leda honom. Det enda han var säker på var att han nu hade åldern inne. Det var dags nu. Han var arton år och hade livet framför sig.

 

Inspirerat av Skrivpuff; ålderstigen.

Åsna

 

Ett sken lyste upp i natten. Det kom plötsligt och oväntat.

-Åskar det?

Inge sprang till fönstret och kikade ut bakom gardinen och kikade ut. Månen lyste från himlen och stjärnor glimrade på avstånd. Allt såg ut som vanligt. Då såg han det. På andra sidan sjön flammade himlen upp i orangea lågor som slickade träden.

– Helvete, Gullan, det brinner vid Sandholmen!

Inge fumlade efter telefonen som stod dockad på fönsterbrädet och drog ett djupt andetag för att lugna ner sig.

– Va fan är numret nu igen, mumlade han för sig själv och stirrade ner på lurens knappar. Han kände sig som en åsna som glömt bort några enkla siffror. Just ja…

En torr mansröst hördes svarade änden.

– Hallå, vem är det som ringer?

– Inge från Mastbacken. Det brinner borta vid Sandholmen… ni måste skicka dit brandkåren. Fort!

Den torra rösten undrade vem som ringde utan att kommentera informationen om branden.

– Och vilken adress har du…?

– Men herregud, här brinner det och du undrar vem JAG är? Skicka nån illa kvickt. Det ser inte bra ut…. nu börjar till och med fåglarna dra sig därifrån… de lyfter i stora skockar… svanarna också…

Rösten fortsatte att tjata om Inges adress och till slut uppgav han den.

– Det var väl inte så svårt, sa rösten. Jag måste veta eftersom en del busringer hit. Brandkåren är redan på väg. Polisen också. Vet du om det finns några bofasta på holmen?

Det gjorde det inte men rösten sa att ambulans ändå var på väg dit.  Något hade startat elden och det kunde mycket väl vara människor som befann sig i området, att de campade eller så.

– Det låter inte klokt att nån skulle vilja campa nu när det är så här kallt, sa Inge efteråt till sin fru. Herrejäklars vilka galningar…

– Om nån nu gjorde det så kan det vara att de tände en eld för att värma sig. Sen gick det som det gick… för inte kan det väl vara på grund av klimatet nu igen? Det är ju inte ens varmt ute… Soligt, kanske. Men kallt… usch jag ryser…

De ställde sig vid fönstret och betraktade ljuset från andra sidan sjön. Inge lade en arm runt Gullan och tryckte henne intill sig.

– Det gäller allt att sätta värde på det man har, så länge man har det, sa han och kysste Gullans kind. Nu kan vi inte göra mer än att hålla lite koll. Det ska mycket till för att elden ska sprida sig hitåt. Men Svenssons gård ligger åt det håll det blåser… Jag ringer honom…

 

– Det var ingen fara med dom, sa han till Gullan som vred sina händer och spände upp axlarna mot öronen så att hon såg ännu äldre ut än hon redan var. Gå och lägg dig igen du, gumman, så kommer jag med kaffe sen. Det kommer att gå bra…

– Och barnen…?

– Svensson har inga barn…, sa Inge.

– Nej, jag menar våra. Tittar du till dom i sängarna? Jag såg till att de fick mat i sig igår kväll så de kommer inte att vakna…

Han fick föra henne mot sängen och lade täcket över henne. Inge strök med handen över hennes fåriga kind.

– Ligg kvar här nu. Jag kommer strax. Allt är bara fint…

Inge kysste henne på pannan och dröjde kvar en stund innan han gick ut till köket. Han tog papper och penna, satte sig på kökssoffan och började tänka. Om det blev som i Västmanland fanns det ingen annan råd än att lämna gården. Då gällde det att de fick med sig det som de behövde…

 

Inspirerat av Skrivpuff; åsna.

Tre flaggor

Ingrid smög in sin arm under Håkans och sa att det var skönt med den friska höstluften men att den fick henne att frysa. Håkan svarade att hon nog höll på att bli förkyld, för det var fortfarande varmt ute. Det gnisslade i grinden när de stängde den bakom sig och gick gatan ner. Det doftade av fukt och mylla efter nattens regnande.

– Ser du så tokiga Janssons är, sa Ingrid, som har ställt ut soptunnorna redan.

– Ja, de är alltid ute i tog tid, de där. Sopbilen kommer ju först imorgon! De kanske ska bort eller så…

– Men ändå, fortsatte Ingrid, är det ingenting mot den där nya ägaren till Stursks villa…

Håkan såg frågande på sin fru, kliade sig bakom örat och frågade vad hon menade.

– Har du inte sett att han flaggar varje dag, trots att du kör förbi där varenda dag?

– Vad är det för fel på det då? Är det nån konstig flagga eller?

Ingrid svarade att det inte var något fel på själva flaggan. Den var en vanlig, hederlig svensk blågul.

– Det är bara det att de inte bara har en flagga utan TRE stycken. På varsin stång! Det ser ju inte riktigt klokt ut…

Håkan skrattade och sa att det var ett fritt land.

– Här får man göra vad man vill, så länge man inte bryter mot lagen, förstås. Det finns väl ingen lag mot att ha flera flaggstänger?

Det kunde inte Ingrid neka till men påpekade det oestetiska och osvenska i det. Hon sänkte rösten.

– Titta, där är det. Men glo inte, då! Det är ju oförskämt…

Ingrid daskade till Håkan för att få honom att sluta.

-Aj! Först ber du mig titta och sen får jag inte göra det. Det är så typiskt dig att ändra dig hela tiden… Kan du inte bara bestämma dig nån gång?

– Förlåt, sa Ingrid och såg upp på sin man. Sänk rösten, du riskerar att skämma ut oss…

– Har man tre flaggstänger kan man nog inte bry sig om ifall folk stannar upp… jag tycker att det ser festligt ut. De kanske ska ha kalas?

Ingrid bad Håkan att sluta skämta och att de skulle gå vidare.

– Kan du inte ta nåt på allvar för en gångs skull? Hur ska detta påverka värdet på vårt hus?

– Inte mer än din tomtesamling ute i trädgården. Jag har nog sett att folk stannat upp och särskilt pekat på den som föreställer Maximus från Gladiator-filmen.  Svenssons i huset längre ner på gatan kom förbi en dag och undrade om vi tvunget behövde den stående på framsidan av huset för de skulle få sin villa värderad.

– Det var det fräckaste, sa Ingrid. Får man inte ha vad man vill på sin egen tomt!?

 

Inspirerat av Skrivpuffen; bildinspiration.

Strategin

 

Petter stirrade på det vita arket. Han ömsom hatade, ömsom älskade sitt jobb. Story telling för inredningskedjor som ville få fart på sin verksamhet genom sexiga berättelser om hur livet skulle kunna te sig om man bara köpte den här eller den där prylen. Och det fanns hur mycket gig som helst för en duktig copywriter med kontakter.

Redan första dagen Petter kommit till RMI Berghs reklamskola hade det klickat med lärarna. De hade tyckt om hans ambitiösa stil och att han alltid hade nära till skratt. Ett mullrande varmt läte som kunde tina vilken iskall person som helst. Han hade fått tips och erbjudanden. Snart var han en snackis bland alla stora företag och drog hem runda siffror även på korta texter. Ibland fick han göra inlägg under påhittade konton på sociala nätverk där han hyllade senaste mascaran eller soffinköpet.

Det gav pengar, det gjorde det. Petter fingrade på läderbandet till armbandsuret. En Longines Heritage Legend Diver för knappa tjugo tusen. Dyr för novisen, men inte särskilt lyxig för den som kunde klockor. Petter hade suktat över en Jaeger-leCoultre Master Ultra Thin Moon Enamel för fyra hundra tusen. Sophie hade sagt att han var dum i huvudet om han slängde så mycket pengar på en klocka. Hade han varit singeln hade han kunnat slå till.

Men det sa han inte till Sophie. Hon skulle inte förstå. Hon ville ha ett nytt kök. Den vita modernistiska, enkla inredningen skulle bytas ut mot en annan som drog mer åt det rustikt lantliga. Fast inte så rustikt att man trodde att man verkligen befann sig på landet, hade hon sagt och skrattat med ett klingande läte. Hon var fortfarande en stadsflicka. Kontrasten skulle förstärka det urbana i omgivningen och det kunde Petter inte sätta emot. Det skulle bli ett bra tillfälle att starta en blogg. En livsstilsblogg med en man i centrum för ovanlighetens skull. Han skulle dokumentera alla steg i renoveringen.

Jocke skulle få bygga de nya skåpen och installera dem, och Anders skulle få komma förbi för att plåta processen. Det enda Petter skulle göra själv var att observera och sätta det hela på pränt. Fast utåt skulle det naturligtvis framstå som att han gjorde allt själv. Det hörde till. Petter hade redan flaggat för projektet hos några av sina uppdragsgivare.

Det hade inte oväntat börjat droppa in erbjudanden om att sponsra projektet mot några välvilligt inställda bloggkommentarer från Petters sida. Det tänkte han inte tacka nej till så länge Sophie fick fria händer att välja det hon ville ha ur sortimentet. Det kunde få kosta några superlativ, det gjorde ingenting. Och det skulle ju inte vara någon lögn heller den här gången eftersom de själva fick välja ut produkterna. Sedan skulle han ha sparat tillräckligt med pengar för att köpa en ny klocka. Var han riktigt smart skulle det räcka till en Jaeger. Men då gällde det att han höll klaffen om att det nya köket var sponsrat. Annars skulle Sophie kräva att byta ut badrummet också…

 

Inspirerat av skrivpuffen; ömsom.

Ultimatumet

– Vill ni bo med mig, sa Aleksander och ställde ifrån sig resväskan i hallen. Så måste ni flytta med mig till Mariefred. Det var som en uppenbarelse att komma dit! Här ska jag bo, sa jag till mig själv när vi klev ut från stationen. Jag har aldrig sett nåt liknande.

 

Ellinor såg misstroget på honom.

– Va då, menar du att vi ska flytta från stan och bo i nån liten håla i Sörmland?

– Ja, fast nu bor vi redan i Sörmland så… sån stor skillnad blir det inte. Du kommer gilla det. Jag lovar! Själv blev jag störtförälskad direkt. Hooked vid första ögonkastet.

Aleksander sparkade av sig skorna och petade in dem under skostället innan han lät kavajen glida av och hängde upp den på en galge. Det knarrade i trätiljorna under hans tyngd när han rörde sig mot Ellinor och höll ut armarna för att omfamna henne.

– Ungarna kanske blir lite svårövertalade initialt men, sa han och kysste Ellinor på munnen, de kan övertalas med en hängmatta och en sån där studsmojäng som alla med villa alla. Då slipper vi ta med dem till det där gräsliga leklandet och kan sitta med varsin kaffe i lugn och ro och se på. En win-win.

 

Aleksander gick ut i köket och tog en kopp från skåpet och ställde vid nespresson. Den gnällde och surrade samtidigt som kaffedoften spred sig.

– Aj, fan… jag brände mig… satans skitkaffe… hett och inte ens särskilt gott. Man plågar i sig tjära helt i onödan.

– Jag sa ju att vi inte skulle köpa den där…

– Ja, ja, men skit i den nu. Titta på de här husen jag hittade istället. Priserna är ju löjliga dessutom. Kostar inte mer än en liten lya i innerstan!

Ellinor tittade på bilderna och suckade. Trähus och stenhus. Stora hus och små hus. Hus med vita knutar och hus med spröjsade fönster. Prunkande pelargoner. Designfåtöljer. Persiska mattor.

– Men är det inte en aning töntigt med guldfärgade kranar på toaletten? Är det verkligen vår stil att bo i ett område där människorna förväntas transportera golfklubbor i en porsche? Ska vi ha solglasögon, keps och bilhandskar också? Alltid klä oss i rena vita kläder? Göra Rut-avdrag? Och var ska vi handla, vi som inte ens har körkort?

Det pös till i soffan när Aleksander satte sig ner och smällde kaffekoppen i bordet framför sig. Han lade armarna i kors och stirrade ut genom fönstrets grådaskiga rutor.

– Jag fattar inte varför du alltid håller på så där. Det kommer att lösa sig. Även om du inte vill flytta så tänker jag det och jag hoppas att du kommer med. Jag tycker i alla fall att det vore bra för barnen att komma bort från stadstrafiken. Fast du kanske rent av vill att de ska dö av tungmetaller och annat skit i lungorna? Och så alla dessa suspekta personer som rör sig runt omkring här! Senast igår kom det ju ett mejl från skolan som varnade för den där typen som försökt locka in småungar i sin bil. Jag tycker att vi måste härifrån. Dessutom skulle vi kunna göra en massa saker där. Ta oss ut i skogen, påta i rabatter, snickra…

– Ja, och laga läckande kranar och tak, måla fasaden, jaga mördarsniglar och tampas med grannen om den häck som håller på att välla över tomtgränsen. Nej, tack… det där är inte bra för barnen. Du kan inte bara komma hem från en konferens och bestämma det här helt utan förvarning. Det kan ge dem men för livet.

Aleksander muttrade att ingenting dög åt Ellinor och att de skulle bli kvar i lägenheten intill genomfartsleden tills de blev gamla och dog. Om inte annat var det ju bra att servicehemmet låg i kvarteret intill. Det skulle inte bli svårt att leta upp dem ifall de irrade sig bort från nya hemmet tillbaka till det gamla ren i demensdimma.

– Ja, men fint, fräste Ellinor, då får det väl bli så då!

– Ja, då får det väl bli det då, för fan.

 

Inspirerat av Skrivpuff; suspekt.