Skrivpuff, 27:e oktober, 2017.

Följa

 

Nu följer du med här!

Den uniformerade polisen tog tag i Helens arm och drog henne med sig till polisbilen. Folket på torget stannade upp och stirrade på dem under sina paraplyn när han tryckte in henne i baksätet och slog igen dörren.

Jaha, och vad har vi här då, om inte ytterligare en olydig medborgare! Det verkar svämma över av er den här helgen. Man skulle kunna tro att det var vårruset som fick igång er men nu öser ju för tusan novemberregnet ner…!

Helen stirrade på mannen vid förarsätet och knöt nävarna så hårt att de blodröda naglarna tryckte hål i skinnet. Hon ville protestera, skrika att hon för fan bara skulle med tunnelbanan och att hon inte gjort något fel. Hon ville sparka, slå, riva och slita, men bet bara ihop käkarna och knöt händerna hårt, hårt. Det small till i dörren till passagerarsätet när den andre polismannen hoppade in och strök med handen mot hakan. Ett skratt slapp ut ur munnen på honom som skar sin väg in i Helens öron. Hon blundade hårt. Hennes hår hängde i våta, kalla stripor och kappan som nyss hade varit för kall fick stora blöta fläckar att spricka ut i armhålorna. Helen kunde känna svettdoften sticka i näsborrarna. Hon som just hade duschat och gjort sig fin! Varit på väg in till stan för att dansa, och kanske träffa Kenneth. Men nu satt hon här, i en radiobil, utan annat alternativ än att följa med de två männen som fått för sig att hon, just hon, skulle bli en av siffrorna i helgens statistik.

Rundade.

 

Hon tog en extra lång runda för att slippa se honom.  Fallna löv rasslade runt hennes fötter och ackompanjerade klicken från gångstavarna. Ylva försökte lyda försäljarens råd om att låta händerna mjukt sluta sig kring handtagen men hon var rädd att tappa taget om dem, trassla in sig och snubbla. Skratten från de osynliga betraktarna var henne hack i häl trots att hon ännu inte hört porten slå igen bakom sig och faktiskt inte hade ramlat.  Hon visste hur det brukade skämtas om stavgången och hur lustigkurrar kastade ur sig frågor om borttappade skidor eller om det var bakhalt.

En gestalt smög runt bakom kvarteret. Ylva ökade på takten och kände stavarna gnaga mot handflatorna. Istället för att runda återvinningstationen mot höger gick hon rakt fram. Den sista hon ville möta var mannen som stirrat på henne när hon stannat och stretchat sina trötta vader veckan innan under sin vanliga raska promenad. Det hade glimrat till i de grå ögonen och ett slugt leende hade spelat på hans läppar, men han hade inte sagt något. Bara stirrat och verkat mäta henne med blicken. Ylva rös till av minnet och grep hårdare om stavarna. De studsade mot marken och gjorde henne redan trött i armarna. Ylva skrattade till för sig själv och tänkte på Bengan som kastat ur sig att stavgång var sånt som pensionärer höll på med, att de behövde något att hålla balansen med. Hon skulle vilja se honom ta en snabb stavtur, då skulle han nog inte vara så morsk längre!

”Jaså, du är ute och letar efter dina skidor!”

Ylva ryckte till och såg sig om efter för att se varifrån orden kom. Gångvägen låg öde bakom henne och enbart någon enstaka bil passerade på vägen intill. Det lös från några av fönstren i hyreshusen på andra sidan vägen och hon bestämde sig för att snedda över vägen för att slippa gå ensam intill dungen. Stavarna klickade mot asfalten när hon skyndade sig över.

”Du behöver inte byta sida bara för min skull! Tror du att jag är nåt jävla monster eller!? Du kan dra åt helvete!!”

Ylva kände hur benen började vika sig och hur hon instinktivt kröp ihop när hon mindes försäljaren som sagt att de var det bästa som fanns på marknaden. Stabila, ställbara och med dubbel funktion. Gångstavar på barmark och skidstavar när snön fallit. Utan att stanna flippade Ylva upp stavarna och drog bort den små gummihöljen som skyddade metallpiggarna från slitage innan hon skruvade gjorde stavarna kortare. Långa nog att kunna hålla en storvuxen karl på avstånd, men korta nog att maximera slagkraften. Med byglarna runt handlederna ställde hon sig bredbent på trottoaren framför hyreshuset och spanade mot dungen.

”Kom fram då, din fege jävel, så får vi se vad du går för!”

Obekymrad

 

 

Leif slängde obekymrat upp sin arm på den unga kvinnans ben och log mot kameran.

Det är bra, ropade Lasse från andra sidan kameran. Tänk på choklad allihopa och du, Leif, tänk att du äger världen!

 

Det smattrade och blixtrade samtidigt som Lasse utstötte kommandon om bredare leenden, framskjutna bröst och avslappnade axlar. Han vadade runt i vattnet och bad assistenterna vinkla om reflektorerna för att få fram ljusdagrarna på de rätta ställena.

Nu bryter vi, ropade han och slängde ut med handen som höll fast kameran. Tack för idag allihopa! Ni kids, bra gjort. Stick iväg och ta glass nu. Emilia och Lars, kom hit ett slag!

 

Barnen jublade och sprang iväg med en av assistententerna mot strandfiket. Leif följde dem med blicken och skrattade till.

Allt går att fixa med lite glass, eller hur, Leffe, sa han och lade armen om den andre mannens nakna överkropp. Det är jävligt varmt här i Cancun, även för årstiden! Och den här luftfuktigheten, den är inte bra för håret, eller hur, Emilia? När man trodde att din mikrofonfrippa inte kunde bli burrigare, liksom…

Lasse la av en mullrande skrattsalva och klaffade Leif på bröstet så att det plaskade.

 

 

Vad säger du om en liten drink, frågade Leif Emilia när de började gå tillbaka mot rummen efter den gemensamma middagen i hotellets restaurant.

Leif bad bartendern om två Margaritas. Emilia skrattade och sa att det kändes stereotypt att dricka Margaritas i Mexico, att de borde testa tequila när de ändå hade chansen.

Tequila, skrattade Leif, är du inte klok? Jag hatar citron och att äta salt så där rakt av, det är verkligen inte min grej!

Nej, men det där du pratar om är bara äckligt potatissprit, svarade Emilia och himlade med ögonen. Riktig tequila är något heeeelt annat. Jag har några kompisar som importerar det till Sverige och har testat lite. Det är lite som whiskey, fast jag kan inget om whiskey, förstås…

Du, sa Leif, den där Lasse… han är lite… speciell.

Mhm…. säger du det, svarade Emilia. Du hade gärna fått steppa upp och ta mitt parti där du vet, med håret och så.  Att han inte fattar bättre, förstår jag, men jag hade väntat mig lite mer av dig faktiskt.

Leif sänkte blicken och såg ner i den gulgröna drycken samtidigt som han fingrade på glasets fot.

Ok, men glöm det, sa Emilia och sträckte på sig. Glöm det för den här gången. Men nästa vill jag gärna att du säger något. Han litar på dig. Du kan få honom att tänka om. Jag är trött på alla taskiga kommentarer om mitt hår och att alla hela tiden vill känna på det. Herregud! Det är hår, liksom. Get over it!

Hon svepte i sig det sista av drinken och vinkade till sig bartendern som torkade några glas med en handduk.

Dos Tequilas, por favor. Lo mejor que tienes..!

Jag visste inte att du kunde spanska, sa Leffe och nickade gillande.

Det är mycket som du inte vet om mig, svarade Emilia och log. Det är ju bara i reklamen som vi är gifta och har barn, som du vet.

 

Skrivpuff, 18:e oktober, 2017.

Hemligt.

Jag tar hand om det där, sa Alexander och snappade åt sig dokumenten ur Åsas hand. Du kan lita på mig!

Åsa såg honom strosa vidare till sitt kontor och stänga dörren bakom sig. Genom glasrutan kunde hon se honom röra sig där bakom, ställa portföljen på skrivbordet och dimpa ner i stolen med dokumenten kvar i handen. Han drog ena handen genom det hår som alltid verkade nyklippt och försjönk in i läsningen. Åsa satte sig på en ledig stol vid ett långbord som fyllde ut stora delar av det öppna kontorslandskapet och tog fram sin dator.

Är det inte lite konstigt att Alex kunnat bli så framgångsrik så snabbt, sa Åsa till Robert som satt bredvid henne och knappade på sin dator.

Va… vem då, frågade han utan att slita blicken från skärmen.

Alex, sa jag ju, svarade Åsa och suckade. Han kom in här i höstas och har redan fått ett eget rum och större befogenheter.

Robert frågade om Åsa var avundsjuk på Alex och varför hennes egna tillkortakommanden skulle bero på en medarbetare.

Du har nog snarare dig själv att skylla för att du sitter kvar här, sa han och skrattade till. Det är nog rätt svårt att lura sig fram i den här branschen!

Nu är du naiv, Robert! Det finns inte en chans att han kunnat sälja alla de där bostäderna till en så hög vinst utan att det är något fuffens nånstans.

Ska du leka spion får du hitta någon annan att trakassera.

Robert smällde ihop datorn och sa att han hade bråttom till ett möte.  Åsa följde honom med blicken och såg hur han stampade ut i korridoren mot entrén. Den svarta ulltröjan hade ett litet uppslitet hål på vänster armbåge där den vita skjortan lyste igenom. Hon suckade och såg ner på sina smala fingrar med de rödlackade naglarna. Det hade blivit norm att se ut som någon av de leende, uppsminkade kvinnorna i modemagasinen och hon var tvungen att hänga med i det trots att hon kände sig på gränsen till vulgär. Visst fanns det en chans att försäljningen gick bättre med glansigt långt hår, höga stövlar och glossiga läppar. Men Åsa var inte övertygad. Alexander hade inget av det där men såld ändå sina prospekt mycket dyrare än utgångssumman. Hans hemlighet låg någon annanstans  och jag ska ta reda på var, tänkte Åsa och tittade bort mot den stängda kontorsdörren.

Skrivpuff, 16:e oktober, 2017.

Viktigt

Nej, mamma, jag måste sova nu. Hej då!

 

Veronika la på luren och sjönk ihop i soffan. Den grå pläden låg nedsparkad i ena änden, hon nöp tag i den och drog den över sig medan hon sjönk ner på den nötta kudden.

 

Ljudet från dörrklockan skar genom tystnaden och Veronika flög upp ur soffan. Med trevande steg sicksackade hon mellan kläder, papper och tombuteljer mot ytterdörren och famlade efter låsvredet.

Vem är det, pep hon ut mot lysrörsbelysningen som letade sig in den lilla springan mellan dörren och dörrposten och tvingade henne att kisa.

 

Jag kommer från Terrabit, hördes en röst svara innan det skymtade en mörkhårig man i springan. Vi ska installera fiber idag, så jag behöver komma in i din lägenhet.

Veronika suckade och sköt upp dörren. En bricka med foto och ett namn dinglade på mannens bröst. Den vittnade om att han inte alltid haft det lilla bockskägget som var mörkare än det bruna håret.

Har du inte sett lappen, frågade han och tog några kliv över de påsar med skräp som samlats i hallen. Ni ska ju få fiber så att ni kan surfa med vindens hastighet. Det ser du väl fram emot?

 

Han pladdrade på oavbrutet och brydde sig inte om att Veronika inte svarade. Hon stod kvar i hallen och såg honom gräva i en väska efter borrmaskin och skruvar innan han föste undan de kläder som hängde i vägen för den utvalda platsen.

Måste boxen sitta där, protesterade Veronika. Den kommer att ta upp yta från hallen som jag inte kan avvara…!

Nej, det förstås… Mannen såg på travarna med kläder, tidningsåtervinning och tomma förpackningar. Det är inte jag som bestämmer det, tyvärr…  Du skulle ju kunna rensa ut lite här, förstås, så får du bättre plats. Men det är förstås bara min åsikt. Du har förstås bara viktiga saker som ligger här…?

 

Han tryckte borren mot väggen och körde igång maskinen.  Det högg i Veronika. Hon höll sig för bröstet och tvingade benen att inte vika sig under henne. Naturligtvis såg ingen de skatter hon såg när hon betraktade högarna i bostaden. Ingen kunde förstå hur nödvändigt det var för henne att hålla fast vid det som en gång kommit in i lägenheten. Om hon inte tog hand om det, skulle kaos bryta ut. Det fick inte hända. Det fick absolut icke ske!

Skrivpuff, 11:e oktober, 2017.

Rädda

 

Ni ska inte vara rädda för mig, sa cheshirekatten och brände av ett leende. Följ efter mig, jag hittar dit ni ska!

Kalle och Tobbe tog varandra i handen och smög sig tätt samman medan de trevade med fötterna för att inte snubbla på ytliga tallrötter som bredde ut sig likt ett grovt spindelnät på den torra mon. Katten tog ett skutt upp på en stubbe och försvann ner på andra sidan.

Vänta, ropade pojkarna i kör. Vi hinner inte med!

En svans stack upp bakom en sten och pojkarna styrde kursen mot den. Tallkronorna vajade oroväckande högt ovanför de tre och om de hade kunnat göra sig förstådda hade pojkarna hört att de inte skulle följa efter den lilla katten med det breda flinet.

 

Är ni alla med nu, frågade Annika barnen som surrade runt hennes ben och gjorde sig svårräknade. Ser ni om ni har er kompis i handen som ni höll när ni kom hit? Ja, bra, då går vi!

Det skramlade från ryggsäckarna med de tömda matlådorna och termosarna när de små traskade tillbaka ut ur skogen för att komma till busshållplatsen på andra sidan ängen. Trots solskenet var jackorna ordentligt knäppta och händerna istuckna i fingervantar. Annika gick först med raska steg och vände sig då och då om för att kontrollera att alla barnen fortfarande var med. Vid busshållplatsen började barnen kivas om vilka som skulle få sitta på den kalla träbänken inne i kuren. Annika tittade på klockan och sökte i tidtabellen utan att bry sig om barnens kamp.

 

Borde vi inte ha hittat tillbaka till fröken nu, sa Tobbe och grep hårdare om Kalles hand. Jag har ont i fötterna…

Kalle nickade. Skogen hade tätnat och det enda som hördes var suset från träden som sakta rörde sig i vinden och prasslet från under deras skor och kattens tassar.

Jag vill hem, sa Tobbe. Nu…!

De båda pojkarna fortsatte att följa katten i hopp om att den skulle ta med dem hem. De hade lekt i en glänta när den dök upp och betraktade dem från toppen av en mossig sten. Pojkarna hade inte brytt sig om den där den legat flinande följt deras lek med pinnar som svärd och kottar som kaststjärnor.

Jag är eldsninjan, hade Tobbe utropat med ett skratt.

Och jag är jordninjan, skrek Kalle och snurrade runt ett varv innan han lät svärdet vina genom luften och attackera en skrovlig trädstam. Det hade alltid varit Kalle och Tobbe mot världen. Några hade försökt skilja dem åt, men de hittade alltid tillbaka till varandra och trivdes bäst med att ha det så. Kalles mamma hade pratat med fröken om att hon var orolig över att Kalle inte hade andra kompisar och att han skulle få det svårt om Tobbe av någon anledning inte kom till skolan. Men fröken hade sagt att de skulle låta pojkarna vara ifred. De båda barnen hade andats ut. Ingen av de andra klasskamraterna förstod sig på deras lekar lika bra som de själva och om någon annan skulle vara med så skulle allt bli förstört!

 

Annika såg sig omkring som om hon saknade någonting innan hon steg på bussen sist av alla men busshållplatsen var tom. Annika sjönk ner i ett säte, halade fram mobilen och började formulera ett veckobrev till föräldrarna medan landskapet susade förbi utanför fönstret.

Skrivpuff, 4:e oktober, 2017.

Djupt

 

Det rostfria rivjärnet reflekterade ljuset från lysröret ovanför diskbänken och det skar till i Majas ögon. Hon svor till över ögonmigränen som alltid kom de dagar då hon var ledig från jobbet. Just den här morgonen hade hon vaknat utan den pulserande värken som löpte som en blixt från pannan ner över det högra ögat och vidare över näsan. Hon gick till skafferiet och tog ner den vita plåtlådan med sitt röda kors från översta hyllan. En alvedon och två ipren, hade läkaren sagt. Något annat behövdes tydligen inte. Ingen utredning, inga specialtabletter, ingen rådgivning kring förebyggande åtgärder. Bara två alvedon, en ipren.
Men det fungerade oftast även om det alltid tog tid innan hon kunde slappna av och hitta tillbaka till sig själv igen. Migränen gjorde henne fumlig och skumögd, fick henne att lätt brista i gråt och tappa sugen. Den här lördagen hade hon sett fram emot att ligga i soffan, läsa en bok och kanske komma ikapp med den där teve-serien som alla pratade om på jobbet. Men som vanligt skulle hon sova. En tung, djup sömn med törnrosbuskar men utan prins.
Maja stängde av kaffebryggaren och hällde ut den svarta vätskan vars skarpa doft nu fick henne att vilja spy och kastade i sig en koffeintablett för att mota bort den värsta abstinensen. Det var lika bra att ställa in dagens planer, tänkte hon och gick med darrande steg ut i hallen för att försäkra sig om att dörren var låst. Men hon hejdade sig halvvägs och gick till in i sovrummet. Om det nu kom en prins för att rädda henne så måste han ha en sportslig chans att komma in för att kyssa henne.

Skrivpuff, 3:e oktober, 2017.

Komma

 

Konfetti singlade ner från stora behållare i taket och strålkastarna blixtrade i rött, gult och orange. Joe hängde ifrån sig gitarren på stativet och lämnade den jublande publiken bakom sig. Det värkte som vanligt i stämbanden efter den nästan två timmar långa konserten där han pressat rösten maximalt. Han lade en arm om trummisen som hukande kom emot honom med en frottéhandduk om halsen som han torkade bort svettdroppar ur ansiktet med. De mörka solglasögonen som han alltid envisades med att ha på sig var täckta av imma och gled ner på den fuktiga näsan.

Det där var ett jäkla bra gigg, sa Joe och skrattade. Publiken var fantastisk! Kände du flowet? Jag hade kunnat fortsätta hur länge som helst där ute…!
Tommy nickade och fortsatte torka sitt rinnande ansikte medan de gick till logen och slängde sig ner i ett par mjuka soffor. Han lutade sig fram och snappade åt sig en av de orörda ölflaskorna som trängdes på bordet tillsammans med buteljerat vatten och en korg med frukt och choklad. Joe slängde in en vindruva i munnen och tuggade den med ett nöjt leende på läpparna.
Var är de andra, frågade Tommy och tog en klunk öl.

De kommer snart, svarade Joe. Du vet väl hur Matt är, han ska alltid ragga upp nån, så han står väl nånstans bakom scenen och snackar. Fattar inte hur han orkar… alla dessa år och fortfarande som en barnunge i en leksaksaffär… och så blir det bara drama av det hela…

Men det blir bra sånger av det, sa Tommy och de brast båda ut i skratt.

 

Det hade gått nästan ett halvt sekel sedan den där gången då bandet spelat i källarlokaler fyllda med skrikande, dansande tonåringar i den lilla staden mitt i landet. En kväll hade en gammal man, säkert i trettioårsåldern, hade John viskat i Joes öra, kommit fram till dem efter konserten och sagt att han var intresserad av att bli deras manager, att de hade potential och att de med hans hjälp skulle lyckas ta sig till toppen. De hade skrattat och inte vetat om de skulle tro på mannen med den mörka kostymen och vita skjortan. Hans blanka, nyklippta hår och skinande skor hade ändå gjort dem intresserade. Om han hade råd med sådan lyx, hade de sagt till varandra efteråt, kanske den skulle kunna spilla över på dem? Det var Joe som fick uppdraget att ringa upp honom och boka in en tid för möte.

Sedan hade det gått fort. De spelade in en singel och började klättra på topplistorna. Tjejer med stora frisyrer och kråksparkar vid ögonen började gråtande jaga dem genom städerna de besökte på sina turnéer och Matt hade varit lyrisk över fler anledningar än enbart den musikaliska framgången. Hans långa, bruna lockar ramade in ansiktet på ett sätt som gjorde tjejerna tokiga. Joe brukade betrakta dem när de flockades runt basisten. Men varje gång han bad Matt ta det lugnt, replikerade basisten med att Joe bara var avundsjuk för att han inte var lika populär. Joe visste inte vad han tyckte var värst, att Matt behandlade honom så nedsättande eller att han hade rätt. Han var inte särskilt snygg. Men det gjorde honom inte så mycket. Han behövde utrymme för att kunna andas och fick nästan panik när fansen slöt upp runt honom för att få autografer eller låta sig fotograferas med honom. Tommy och John verkade alltid oberörda av den stora uppståndelse de skapade och skrev alltid autografer med lätt hand och cigaretter hängande ur mungipan.

Fansen var inte längre lika intensiva och nöjde sig oftast med att växla några artiga ord, be om autograf och en snabb selfie. Ingen trängde sig längre tätt intill, grät eller svimmade. Även om Joe ibland kunde sakna känslan av äventyr och spänning som han haft som ung, var det skönt att livet på vägen blivit mer av en rutin än ett ständigt upptäckande. Ibland var det enformigt att kuska runt utan att träffa Maud och barnen, men han kunde inte leva utan det. Musiken var den enda drog han behövde. Han hade sedan länge lagt av med de olagliga substanserna. De gjorde honom dimmig och fick honom att tappa kontrollen. Han tyckte inte om att tappa kontrollen. Matt trivdes med det. Men det gjorde honom lynnig och ibland svår att handskas med. Det var inte alltid garanterat att Matt skulle dyka upp, i form för att prestera på den nivå alla förväntade sig av honom. Men det hade också blivit lite av hans gimmick. Folk tyckte om att peka på honom och konstatera att det gick att leva länge på blodkärl fyllda med alkohol och hasch, mycket längre än vetenskapen förutspådde. Joe brukade se på Matt som undantaget som bekräftar regeln, medan andra tog det som en förevändning att kunna leva ett mer utsvävande liv än vad som egentligen var bra för dem. Joe ville peppa fansen, inte bryta ner dem.

Skrivpuff, 2:a oktober, 2017.

Hårt.

Det är ett hårt slag att sätta på radion. Återigen manifesterar sig ondskan. Likt en dödsängel i skyn prickar den oskyldiga med sitt skjutvapen. Var ljudet för högt, kjolarna för korta, spriten för stark eller frånvaron av fundamentalism för stor? Oavsett orsak byts  ljudet av fest, glädje och musik till oro, rädsla och panik.
“Fortsätt stå stadigt!” “Vik er inte för våldet!” “Lev på som vanligt!” Skanderar politiker, intellektuella och andra medmänniskor. Men går det, när livet inte längre är som vanligt? När ond, bråd död verkar lura runt alla hörn?

Nej, jag kan inte leva på som vanligt, kan inte längre röra mig på samma sätt, kan inte möta främlingars blickar så som jag en gång gjort. Istället sträcker jag på mig lite extra, tar ett stadigare tag om friheten, lusten, glädjen och viljan att leva utan restriktioner.
Ty den som har fruktat döden har förlorat livet, skaldade den tyske upplysningsförfattaren Johann Gottfried Seume. Och jag vill inte dö.