Skrivpuff, 23:e och 24:e augusti, 2018.

Precis.

Streck.

 

Det var precis en sådan som hon ville ha. Mjuk, varm. Inte stickig. Tröjan slöt sig om henne och hon lät sig sugas in i dess skyddande hölje. Ett vitt streck löpte på diagonalen över det svarta. Linn lät ena handens fingertoppar löpa över det. Garnets lena struktur mot nariga fingrar. Hon fick passa sig så att inte den spruckna huden fastnade i luddet och slet upp en spricka som trots att den var mikroskopisk skulle blöda ymnigt. Många gånger hade hon förbannat sin känsliga hud när hon slätat till krispiga lakan och örngott, som fortfarande luktade svagt från tvätteriets parfymfria kemikalier, och sett en röd strimma breda ut sig och fläcka ner sängklädernas vithet. Ibland gick det att vända på täcket eller kudden och trolla bort det. Andra gånger fick hon göra om hela proceduren livrädd att någon av gästerna skulle klaga.

Det hade de gjort förr. Klagat. En gång hade hon missat att diska ur ett av glasen ordentligt. En liten fläck av ett tidigare besök fanns kvar. Rödbrun. Intorkad. Lite krackelerad i kanterna. Det gick inte för sig. Inte på ett fyrstjärnigt ställe med fin adress. Inte någon annanstans heller, tänkte Linn och bet sig i läppen så att en metallisk smak spred sig i munnen. Men det går alltid bra att torka rent glasen med smutsiga handdukar. Det är det ingen som ser. Det var så hon hade fått lära sig att man gjorde. Miljövänligt på det stora hela. Men äckligt i det lilla. En annan gång hade hon inte rätat till underlakanet tillräckligt. På det stora hela var hon aldrig tillräckligt snabb.

Linn hade utvecklat eksem av städmedlet och inte kunnat vara kvar. Stress i kombination med kemikalier var en dålig kombination. Det satte immunförsvaret ur spel och gjorde kroppen känsligare. Linn såg ner på sina händer. Fortfarande spruckna trots starka kortisonsalvor som gjorde det svårt att hålla i saker utan att de gled runt i händerna. Nappflaska till kaffet, hade Ursula skrattande frågat henne innan hon lagt till med en tillgjord min av att känna medkänsla med sin väninna. Linn hade alltid svartsjukt betraktat Ursulas släta händer med sina långa röda naglar som stod i skarp kontrast till hennes egna omålade, nedbitna. En gång hade hon låtit Ursula måla dem. Den glansiga ljusrosa färgen hade fått de nariga nagelbanden att se än mer trasiga ut och Linn hade dragit till med att jobbet inte tillät ens diskret målade naglar för att kunna ta bort det utan att såra.

 

De hade glidit isär. Ursula hade stått i hotellreceptionen men det var först på personalfesten som de lärt känna varandra. Personalen umgicks inte mellan de olika grupperingarna. Städerskorna åt alltid innan receptionisterna. Ekonomiavdelningen gick iväg. Utöver sina närmaste chefer hade Linn aldrig sett de andra mer än på håll. Den hierarkiska strukturen bekom henne inte. Hon skulle aldrig dricka ur de där glasen.

Advertisements

Skrivpuff, 22: a augusti 2018.

Rotlös.

 

Jag förstod inte att det var rotlöshet jag kände. Att det var den som fick mig att vanka av och an och förkasta allt jag hade. Begrep inte att den låg till grund för den depression som jag förväxlat med min personlighet. Surmulen, pessimist, hopplös… Det var sådan jag var. Inte undra på att jag inte fick vara med, att ingen orkade ha mig omkring sig. Att till och med släktmiddagar hölls utan min vetskap.

Det är lätt att skylla det på min mor. Hon var aldrig någon exemplariskt omvårdande person, ingen tigermamma som beskyddade sin avkomma till sista andetaget. Hennes främsta intresse var hon själv. Det var synd om henne. För att jag kommit. För att hon inte förverkligat sitt liv, skaffat utbildning och därefter ett arbete med en lön som låg på medianen för en kvinna i hennes generation. Jag förstod att om inte ens hon kunde tolerera mig, skulle ingen kunna det. Det var bara så det var och ingen protesterade. Sorgligt kanske, men sant. Livet är orättvist.

 

Jag hyser inga förebråelser, inget agg. Det går inte bra för mig, men jag hankar mig fram vilket är mer än jag någonsin trodde att jag skulle klara av. Ibland får jag höra att jag måste ta tag i mig själv, rycka upp mig och bli min egen styrman. Fatta rodret på det stormiga havet. Som om det skulle hjälpa? Det för mig ändå dit det vill. Vad har jag att säga till om? Jag har låtit mina chanser glida iväg utan minsta försök att ta tag i dem. Det har ändå varit meningslöst. Hellre fly än illa fäkta. Aldrig bli kvar på samma punkt längre än nödvändigt.

En gång gick jag till en sådan där terapeut. Men det var meningslöst. Jag hade inte lust att återberätta mitt livs historia eller älta min mors beteende. Hon gjorde säkert så gott hon kunde. Trots allt. Men han fick mig att så smått förstå att min personlighet inte alls var sådan som jag uppfattade den och uppmuntrade mig att ge mig ut på en lustfylld resa för att hitta den. Lustfylld? Resa? Floskler hade jag inget till övers för. Ändå såddes ett frö i mig. Om jag inte var den jag den jag var, vem var jag då? Hur skulle jag hitta mig själv?

Många gånger hade jag fnyst åt det där uttrycket att ”hitta sig själv” och som i bok efter bok fått kvinnor att bryta upp från sina liv som fruar och mödrar för att försvinna till okänd ort. Särskilt vanligt var det i amerikansk litteratur. Försvann de verkligen av egen vilja? Hur kunde de lämna sina barn? Inte heller förstod jag hur de kunde svika sina äkta män. Det var obegripligt. Man stod bi, stod ut, var trofast kvar vid den utvaldes sida. Tills döden skiljer oss åt, hade de sagt. Fast det hade visat sig vara lögn.

Själv skulle jag skilja mig från min mor, sa terapeuten. Klippa navelsträngen och bli min egen agent. Var jag alltså inte det? Jag som inte talat med henne på ett helt år, var alltså onaturligt hårt knuten till denna modergestalt? Till en gestalt helt utan moderliga instinkter? Jag som flyttat hemifrån redan i sextonårsåldern hade ändå inte lyckats bli en egen individ. Så hade han sagt, Jonas, den unge terapeuten som knappt var torr bakom öronen. Jag hade lämnat hans mottagning med blodsmak i munnen och muskler hårda som överspända fiolsträngar. Jag som hade trott att jag, visserligen var av en tvivelaktig karaktär, men ändå frigjord från yttre påverkan, visade sig vara någon slags marionett. Det var så jag tolkade samtalet. Enda botemedlet var att söka efter mitt rätta jag. Finna sådant som fick mig att må bra, gjorde mig glad och sätta upp mål för livet. Och att det inte var mitt fel att jag inte kunde ta tag i mig själv.

Glad? Må bra? Livet var väl ingen lek? Särskilt inte om man inte gjort sig förtjänt av det. Hade jag det? Jag som hoppat från jobb till arbetslöshet, till insatser och korta, osäkra anställningar. Egentligen borde jag ha tänkt ut vad jag ville göra med mitt liv och strävat ditåt. Det var bara det att hur mycket jag än ansträngde mig, så såg jag inget framför mig. Det gick inte att bara treva sig fram. Det gick bara inte. Eller?

Skrivpuff, 20:e augusti, 2018.

Förälskat

 

”Är du förälskat i honom, Lollo”, frågade Angie och såg upp på henne med anteckningsblocket hängande slappt i hennes ena hand samtidigt som den andra blint trevade efter den gula blyertspennan som rullat iväg till bordets ena hörn. ”Fan, va äckligt. Men han är ju typ dubbelt så gammal som oss ju!”

”Jag fattar inte ens vad du snackar om”, svarade Lollo och kände hur två förädande rosor bredde ut sig på kinderna. Hon vände sig kvickt om och pilade ut i korridoren. Vad som än hade hänt så hade ingen annan med det att göra, tänkte hon och slet åt sig sin rygga från kroken på väggen. Visst var Matte äldre men när han kommit in i klassrummet den där dagen var det som om hon ett en uppenbarelse. Det lös omkring honom och hon hade… hon hatade det där uttrycket att drunkna i någons ögon innerligt… men det var precis vad hon hade gjort. Han hade presenterat sig som deras nya vikarie, ropat upp deras namn och när han kommit till hennes, Lollo Andersson, hade hans blick mött hennes och hon hade drunknat i den. Så löjligt var det. Hon hade gjort det där som hon alltid fnyst åt som romantiskt tjafs. Påhitt. Inbillning. Överdrift. Hon blev alldeles varm när hon tänkte på hur han sett på henne med sina mörka, varma ögon och hur hennes egna iskallt blåa hade sugits in i dem och fallit, fallit, fallit… Lollo suckade och tryckte upp dörren. Skolgården låg öde därutanför. Alla andra elever var kvar i väntan på nästa lektion. Alla utom Lollo. Den kalla höstluften sköljde över hennes ansikte och fick henne att piggna till. Vad i helvete höll hon på med? Sista året på gymnasiet och hon höll på att balla ur på riktigt.

Skrivpuff, 15:e augusti, 2018.

Undantagsfall.

 

Bussdörrarna slog igen bakom henne och Esther höll andan för att inte dra in den skarpt doftande avgasen som sprutade ut ur dess bakdel när den stånkade iväg som en trött drake mot nästa hållplats. Någon gång skulle hon skaffa bil, slippa odörerna från medpassagerare och knuffar när bussens inre var överfylld av kroppar, lemmar och handbagage. Hon skulle sitta i sin lilla kuvös och rulla sakta som en snigel genom trafikstockning efter trafikstockning. Men hon skulle vara nöjd, det skulle hon. Och luften skulle fyllas av hennes favoritkanal, de pratiga programmen på p1. Det var enbart i undantagsfall som hon vred om till lokalradion. Esther visste att hon skulle bli en miljöbov om hon skaffade sig körkort och började bilpendla. Det smärtade. Men, hade hon resonerat, skulle henne mentala hälsa hållas i ett stabilt tillstånd om hon slapp trängas undan från sin plats i kön, ha någon tryckt så tätt intill sig att hon kunde lukta sig till vad denne hade ätit till frukost vare sig hon ville det eller inte. En gång hade en hand slunkit upp mellan hennes ben, grabbat tag och sedan försvunnit i mängden av händer. Esther hade stått tryckt mot en bit av väggen, fylld av skam över att ha lockat till sig en sådan där person och över att ha blivit paralyserad och arg på samma gång. Trots att gått veckor sedan den händelsen, kom hon ofta på sig med att formulera de meningar som hon hade velat säga till den okände personen. Sedan dess försökte hon alltid få sittplats. Med bil skulle hon alltid vara garanterad det och ensamhet. Hon drog in ett andetag och släppte ut det med en lätt suck medan hon gick hemåt. Där skulle hon ta en lång dusch, byta till bekväma kläder och laga middag på det som fanns hemma i frysen. Sedan skulle hon lägga sig i soffan och läsa.

Skrivpuff, 8:e augusti, 2018.

Självgod.

”Ja, jag vet att du skulle få det här giget, men Birger är en storkund och jag tror att jag gör det här bättre, så jag snackade lite med chefen.”, sa Håkan och förde ett sugrör till munnen. Smilla såg hur den gröna sörjan i plastglaset sögs upp och in mellan två köttiga läppar. Ett leende spelade på mannens läppar. Det kunde hon se trots att hans mun var format som ett litet o. ”Försök att inte ta det personligt. Det är bara det att jag är lite mer… kompetent än vad du är… Men det vet du ju redan.”

”Men…”, protesterade Smilla och kände hur det började hetta på kinderna och orden stocka sig när Håkan vände sig och gick sin väg. Hon följde honom med blicken tills han vek av och försvann in på sitt rum. Hur skulle hon någonsin kunna visa vad hon kunde om hon aldrig fick chansen när Håkan ständigt tog över? Var hon verkligen inte själv god nog som copy writer för att göra kunder som Birger med sitt finansbolag nöjda?

 

”Du, chefen, har du tid en stund?”

Smilla kikade in på mannen med den svarta t-shirten och de gröna gympaskorna som kliade sig i skägget och som mumlade ett jakande svar utan att titta upp från sin slimmade dataskärm.

”Jag vill säga upp mig.”

Två bruna ögon stirrade på henne och för en stund gapade munnen innan den började forma några ljud.

 

Skrivpuff, 7:e augusti, 2018.

Trampa.

 

”Men var är Maggan, Hasse”, utbrast Kicki och såg sig om i köket som var belamrat med disk och gamla matrester.

”Hon är i Frankrike och trampar vin”, suckade Hasse och borstade rent en köksstol med ett reklamblad innan han bjöd Maggan att sätta sig på den. ”Nånstans i nåt som börjar på P, tror jag… eller B… du vet, det där vinet som de har och är så jävla stolta över?”

”Va, vilket? Du menar väl ändå inte champagne?”

”Nä, nåt annat… det är väl vitt, va? Med bubblor eller nåt i? Jag tror det var nåt sånt därnt rötjut… jag vet inte… hon prata så snabbt och slängde ner lite av sina gamla trasor i en resväska. Ja, sen så drog hon och lämnade mig kvar här. Du ser ju hur jag har det…”

”Ja, jo.. ”sa Kicki och drog med handen över stolsytan innan hon satte sig ner. De intorkade matresterna kändes skrovlig mot huden och hon hann inte trycka tillbaka vågen av äckel som fick hennes kropp att skälva till. Hon såg på Hasse ur ögonvrån. Han stod med näsan intryckt i skafferiet och verkade rota efter någonting långt in i dess innersta vrå.

”Jag är helt säker på att jag såg några kakor här för ett par veckor sen… men det va då attans att de ska va försvunna nu när jag ville bju dig på nåt gott.”

Skåpdörren gnisslade till när han stängde den och lutade sig mot diskbänken efter att ha skjutit in en trave använda tallrikar och kastruller.

”Tack, det är bra som det är”, sa Kicki och öppnade en plastkasse som varit dold bakom henne när hon kom men nu pöste ut i hennes knä.”Jag skulle bara lämna de här garnerna till henne. Hon bad mig om det men jag har inte hunnit förrän nu. Det har ju blivit så inne med handarbete igen så hon hade blivit sugen på att sticka. Vad konstigt att hon inte sa till mig att hon skulle bort… hur länge blir hon borta?”

”Ja, du… den fan som visste det… Men jag reder mig som du ser.”

”Men det är så olikt henne”, sa Kicki.

”Det är inget att oroa sig för. Hon dyker här så fort hon trampat färdigt.”

”Men vin… dricker hon ens det?”

”Inte fan vet väl jag. Det kanske hon gör. Hon får göra va fan hon vill vad mig anbelangar. Här är hon i alla fall inte och kommer hon nu så ber jag henne dra igen. Så det så. Nu kan du gå. Jag har inget att bju dig på så det finns ingen mening med att du blir kvar. Nu tänkte jag sätta mig i soffan och koppla av. Kanske unna mig en öl också. Det får va hur det vill med Maggan och bli hur det blir. Så det så.”

”Hasse…”, sa Kicki och höjde ena handen som för att lugna honom. ”Har jag sagt nåt fel? Jag…”

”Gå bara och låt mig va ifred.”

”Ja… men då lägger jag kassen här så kan hon…”

”Dra åt helvete säger jag.”

 

 

Skrivpuff, 6:e augusti, 2018.

Axel.

Du, det är inte lika varmt idag, sa Gale och strök lätt med fingertopparna över Marcus brunbrända axel. Jag såg att Bertil redan är ute med häcksaxen. Han kommer säkert trimma vår också om jag ber honom riktigt snällt och bjuder på kaffe och tårta. Den är nästan klar, tårtan. Som du vet bakade jag botten igår, så nu behöver den bara skäras, fyllas och garneras. Bara nu inte katten kommer in och ser mig hålla på… Du vet ju hur hon blir då… gör allt för att få mig att uppmärksamma bara henne. Som om några bunkar och en visp vore konkurrenter! Hon är för tokig, den där damen… egensinnig… men det är ju också därför som vi älskar henne, eller hur? Du, jag tror att jag ska ta fram saxen och klippa dig i eftermiddag. Vi kan ta ut en stol och göra det vid husknuten, så som vi gjorde förra sommaren – du vet? Du blev riktigt snygg då, tycker jag. Ja, det är du ju jämt… men jag menar i håret… lite extra fin… det har blivit lite gråare nu, men det klär dig, det gör faktiskt det. Jag är glad att du inte är en sån där som färgar håret och håller på så fort det dyker upp ett grått strå. Hur ofta ser man inte karlar som springer runt med en kalufs som inte alls stämmer överens med resten av dem? Färgen är för skarp och skär sig mot hyn… och ditt hår är ju bara lite grått och inte alls nån fara. Jag köpte dig några nya kläder inne på stan igår. Du tycker ju inte om att gå i affärer, prova kläder och så. Men skor får du köpa själv, för de måste du ju prova så att de passar. Fast jag såg ett par snygga i ett skyltfönster. De kanske du kan testa? Ett par bruna, med svag dragning åt rött. Hålmönster över tån… de kommer att bli så fina till kostymen du fick när du fyllde år i april. Men du väljer förstås själv. Jag är ingen sån där som bestämmer över andra. Såna är så jobbiga tycker jag. De omyndigförklarar andra med sina krav. Det skulle jag aldrig göra. Vi låter varandra vara precis så som vi är, eller hur? Jösses, vad det blåser nu. Iskalla vindar. Bäst jag stänger fönstret.