Precis.
Streck.
Det var precis en sådan som hon ville ha. Mjuk, varm. Inte stickig. Tröjan slöt sig om henne och hon lät sig sugas in i dess skyddande hölje. Ett vitt streck löpte på diagonalen över det svarta. Linn lät ena handens fingertoppar löpa över det. Garnets lena struktur mot nariga fingrar. Hon fick passa sig så att inte den spruckna huden fastnade i luddet och slet upp en spricka som trots att den var mikroskopisk skulle blöda ymnigt. Många gånger hade hon förbannat sin känsliga hud när hon slätat till krispiga lakan och örngott, som fortfarande luktade svagt från tvätteriets parfymfria kemikalier, och sett en röd strimma breda ut sig och fläcka ner sängklädernas vithet. Ibland gick det att vända på täcket eller kudden och trolla bort det. Andra gånger fick hon göra om hela proceduren livrädd att någon av gästerna skulle klaga.
Det hade de gjort förr. Klagat. En gång hade hon missat att diska ur ett av glasen ordentligt. En liten fläck av ett tidigare besök fanns kvar. Rödbrun. Intorkad. Lite krackelerad i kanterna. Det gick inte för sig. Inte på ett fyrstjärnigt ställe med fin adress. Inte någon annanstans heller, tänkte Linn och bet sig i läppen så att en metallisk smak spred sig i munnen. Men det går alltid bra att torka rent glasen med smutsiga handdukar. Det är det ingen som ser. Det var så hon hade fått lära sig att man gjorde. Miljövänligt på det stora hela. Men äckligt i det lilla. En annan gång hade hon inte rätat till underlakanet tillräckligt. På det stora hela var hon aldrig tillräckligt snabb.
Linn hade utvecklat eksem av städmedlet och inte kunnat vara kvar. Stress i kombination med kemikalier var en dålig kombination. Det satte immunförsvaret ur spel och gjorde kroppen känsligare. Linn såg ner på sina händer. Fortfarande spruckna trots starka kortisonsalvor som gjorde det svårt att hålla i saker utan att de gled runt i händerna. Nappflaska till kaffet, hade Ursula skrattande frågat henne innan hon lagt till med en tillgjord min av att känna medkänsla med sin väninna. Linn hade alltid svartsjukt betraktat Ursulas släta händer med sina långa röda naglar som stod i skarp kontrast till hennes egna omålade, nedbitna. En gång hade hon låtit Ursula måla dem. Den glansiga ljusrosa färgen hade fått de nariga nagelbanden att se än mer trasiga ut och Linn hade dragit till med att jobbet inte tillät ens diskret målade naglar för att kunna ta bort det utan att såra.
De hade glidit isär. Ursula hade stått i hotellreceptionen men det var först på personalfesten som de lärt känna varandra. Personalen umgicks inte mellan de olika grupperingarna. Städerskorna åt alltid innan receptionisterna. Ekonomiavdelningen gick iväg. Utöver sina närmaste chefer hade Linn aldrig sett de andra mer än på håll. Den hierarkiska strukturen bekom henne inte. Hon skulle aldrig dricka ur de där glasen.