Mässa

Mannen med det rödbrusiga ansiktet vände sig med ryggen mot brasan och flinade rakt mot Lisen. Hon stelnade till. Det behövdes inte mer än så för att hon skulle bringas ur fattningen. En man. En mun. Två ögon som naglade fast henne, såg rakt igenom henne. Hon förbannade sig själv för sin svaghet. Gjorde en ansats att dra ett djupt andetag men luften fastnade någonstans på vägen och nådde aldrig ner till magen. Det lät så enkelt. Brett mellan fötterna, släppa ner axlarna och dra in luft. Lisen såg ner på sina sneakers. Ett avstånd på nästan två decimeter mellan de rosa skorna. Axlarnas position var inte optimal, men inte heller så högt uppe att de kysste örsnibbarna. Ändå nådde andetaget inte längre än ner till struphuvudet. Snart skulle han säga något. Bedöma det hår hon färgat blått i en ingivelse att bli mer sann mot sig själv. Hon kunde höra hans skratt skära genom huvudet. Om det ville sig riktigt illa skulle han kommentera hennes kropp. Antydningarna till bröst, rumpan som hon visste var onödigt stor i förhållande till den i övrigt smala kroppen, mascaran som förlängde hennes annars så korta och nästan osynliga ögonfransar. Han skulle göra det med förakt i tonen. Säga något om hur hon bjöd ut sig, samtidigt som han skulle visa att han inte var den som tackade nej till ett erbjudande. Hans fantasi skulle kladda av sig på henne. Ligga som ett raster över hennes kropp och signalera till resten av mänskligheten att hon, Lisen Andersson på våning två i området Lyckan, var allt annat än en ärbar person. Här stod hon nu, framför en majbrasa som inte lyckades värma henne, oförmögen att göra annat än att ta emot en mans utvärdering av hennes karaktär. Och alla skulle lyssna till hans mässande. Förmodligen skulle de hålla med.

Moralchipset

Har du ätit chips, frågade barnet jag just pussat på munnen.

Nej, sa jag trots spåren på mina läppar.

Små smulor, sött, salt. Tuggade i smyg.

De blå ögonen i mina. Munnen formades som

om den tänkte protestera. Men förblir tyst.

Chips, sa jag, äter vi bara på fredagar. Varje annan fredag. Inte mer.

I dag är det måndag, lade jag till

för säkerhets skull.

Läromästaren

 

Vänta ska jag visa hur man gör, sa du och puttade av mig från brädan. Jag såg när du steg upp på den med ena foten och lät den andra skjuta fart. Först sakta. Sedan snabbare. Du rullade mot parkeringen och gjorde en gir precis framför holkarna. De där gröna, där folk kastar ölflaskor och buteljer. Sen kom du tillbaka.

Fattar du nu då?

Nej, sa jag och stirrade på dig. Nej, jag fattar inte vad du håller på mig. Ge tillbaka den!

Men jag talade till din rygg. Som vanligt. Den där som alltid var klädd i rutig flanell, oknäppt och med en t-shirt under. Varför hade du alltid det där på dig? Det var så förutsägbart. Här kommer Mackan med sin omisskänneliga stil. Rutan borde du heta för du var ju alltid det. Rutig. Inrutad. Och så alltid shorts. Cargomodell… med stora påsfickor på sidan… som två bäverkinder… Svårt att veta om du hade saker i dem eller om de stod ut så där i alla fall.

Den är min, fattar du väl. Pucko!

Jag såg hur du tog fart, körde rakt mot kanterna av gatsten som skilde vägen från rabatterna. De fula buskarna började få blad igen. Jag ropade åt dig att låta bli, att brädan skulle bli sabbad och att jag sparat till den själv. Du bara skrattade. Brädan flög upp på kanten och gled längs med den. Mitt hjärta spratt till när den small ner i asfalten igen. Om den var trasig skulle jag…

Innan du gav tillbaka den gjorde du några snurrar. Stampade ner bakänden mot marken och spann runt. Du skulle lära mig alla dina tricks sa du. Jag sa att jag inte ville. Men du var bättre. Sa du. Om jag någonsin skulle kunna imponera på ens småungar måste jag lära mig. Av dig. Sa du. Sen sa du att jag skulle se och lära. Se och lära. Jag såg dig göra dina konster. Balansera brädan och få upp den i hög fart. Du visade länge hur det gick till. Din panna var blank och du torkade ofta av den med handleden. Flåsande sparkade du tillbaka till mig efter ett varv runt gården. Du gav mig brädan och sa att det var min tur. Då ropade mamma att maten var klar. Otur, sa du när jag vände mig om och jag hörde dig ropa att imorgon, då var det min tur. Då skulle du visa på riktigt, hur man gör.

 

Med inspo från Skrivpuffen!

Tveksamheter

 

Om jag låter mig själv erkänna det känner jag att det är fel att låta Eivor sitta med vid bordet. Men jag vill inte nagga stämningen i kanten. Vara en bitterfitta. Nej. Jag låtsas som ingenting och ser på hur de höjer sina glas och skålar. Helan går. Jag sjunger med. Blundar. Som vanligt. Låtsas som att det är helt normalt att en fjortonåring sitter med vid bordet och dricker… ja, vad vet jag… saft? Vuxensaft, som någon sa och skrattade. Nog måste man få unna sig lite saft? Det hör livet till. Ändå… hon är ju bara barnet… Varför säger jag ingenting? Min mun gapar men orden strömmar inte ut. En fisk på torra land. Dödsryckningar i mungiporna. Istället för jag glaset till läpparna och sippar. Mmm…. Vad gott, hör jag mig själv säga. Precis vad jag behövde efter den här veckan, månaden, terminen… alla hummar med. Eivor ser glad ut. Hon myser. Det är i alla fall så jag tolkar det. Inte vill jag vara den som förstör för henne? Nu när hon har det så kul? Nej. Jag gör det inte. Jag gör det bara inte säger jag! Är det inte Sara och Max som ansvarar för henne? Vart har de tagit vägen, förresten? Jag ser dem ingenstans… om jag tänker efter minns jag att de sa sig vara på väg till jordkällaren efter något mer att dricka… den där jordkällaren ja… med alla sina ormar… de ligger där under takpannorna och förökar sig… jag skulle inte sätta min fot där för allt i världen… nej, så dum är jag då rakt inte.

 

Med inspiration från Skrivpuff!