Skrivpuff, Lite håll, 22:a februari 2016

 

Sätt dig lite åt mitt håll, sa han på felfri engelska och rätade till kavajen.

Hon gjorde som han sa, och makade sig lite åt höger på den släta träbänken. En kvinna i mörk dräkt slank ner på hennes vänstra sida. Doften av parfym. Skor med vassa klackar blänkte mot det grå stengolvet bredvid hennes egna lågskor.

Vad hade hon här att göra? Det var länge sedan de hade varit ett par och hon förstod inte vad hon hade tänkt när hon anmält sig. Det hade kommit som en överraskning att se hans namn där i tidningen. De hade bara varit tillsammans en kortare tid innan han lämnat henne för en annan. Lämnat henne med känslor för stora att härbärgera. Sveket. De som hade haft det så bra. Det tyckte i alla fall hon.

 

Nu satt hon här och kände sig obekväm. De andra visste säkert inte ens vem hon var eller vad hon gjorde där. Varför skulle de göra det? Hon hade knappast hunnit bli presenterad för särskilt många ur hans familj och bara hastigt mött hans föräldrar. Sen hade han träffat den där andra kvinnan, flyttat till London och fått jobb på en av de större bankerna. Det hade säkert passat honom. Han var sån. Självsäker, driftig och chosefri. Kunde sätta upp mål och sen också nå dem. Hon kunde inte fatta hur en sådan som han kunde hoppa av en buss, tappa balansen och falla olyckligt mot en gatsten. De där dubbeldäckarna som folk påstods hoppa av och på i farten. Det var nog enbart turister som gjorde sånt. Själv hade hon blivit varnad av konduktören en disig sommardag för några år sedan. Var försiktig, hade han sagt och gett henne intrycket av att hon var på väg att göra något olämpligt. Hon mindes att hon hade reagerat på det. Hade hon inte lärt sig i skolan under uppväxten att man gjorde sånt i England? Hoppade av och på bussar där det passade? Det hade hon väl inte hittat på?

 

Men nu satt hon här i den stora salen med beviset. Man skulle inte hoppa av bussar i farten. Nu låg han där. Mitt i livet tog allt slut. Prästen höll tal. Människorna runt henne snyftade och skrattade om vartannat. Det stack till i bröstet på henne varje gång gruppen bröt ut i gemensam känslostorm utan att hon förstod varför. Hon ångrade att hon gått. Nu skulle hon snart behöva genomlida kaffet också, allt för att hon fått för sig att det var nödvändigt att få ett avslut. Han hade aldrig riktigt lämnat hennes ifred. Funnits där i drömmar och tankar. Hade han tänkt på henne? Ångrat sig? Hon hade många gånger ångrat att hon inte gjort annorlunda, varit annorlunda, försökt få honom att vilja stanna. Nu var det försent. Hennes fingrar kramade hårt om den röda rosen. Hon hade köpt en egen. En utan taggar. Lång stjälk. Hon hade valt den med omsorg. Nu låg den där och såg sorlig ut. Snart måste hon dessutom ställa sig upp för att kunna lägga den på kistan. En känsla av skam grep tag i henne. Skulle hon alltså stå där mitt framför hela följet och lägga den längsta blomman av alla? Skulle inte det se konstigt ut? Märkligt?

 

Det är vår tur nu!

Hon hörde någon säga något och det tog en stund innan hon förstod vad det handlade om. Nu var det dags. Nu måste hon klara att gå upp till altaret och trotsa alla undrande, nyfikna blickar. Tänk om de förstod att hon inte hade här att göra? Att hon var en av de ratade på vägen i hans alltför korta liv? Det började sticka i handflatorna. Skulle benen verkligen bära henne? Försiktigt trevade hon fram med foten som om de stora plattorna vilade på sankmark. Det gungade till.

En arm fångade upp henne. En röst som talade lugnande på ett språk hon inte förstod. Hon tittade upp. Det var han, mannen med kavajen bredvid henne. Hans ögon, tänkte hon, det var något med hans ögon…

Advertisements

Skrivpuff, Vädret hjälpte inte, 19:e februari, 2016.

Monaco, vad skulle de dit att göra? Det hjälpte inte att det skulle vara stekhett heller. Hon tyckte inte om solen, inte i kombination med höga temperaturer. Det fick henne alltid att bli svimfärdig. Svettig. Sönderbränd. Monaco… Skulle de dit och vinka till fursten eller vad var tanken? Leka jetset vid casinot i Monte Carlo? Spela rika vid Café de Paris? Hon mindes hur det brukade bli. De andra satt där, tillbakalutade, välfriserade med solglasögon och vita tänder. Själv hade hon varken eller och kläderna var billiga kopior av sommarens trender från det där varuhuset med stora, röda initialer.

 

Hon hade ingenting emot sitt liv. Hade inget emot att hon inte hade mycket pengar eller statussymboler. Hon tyckte om det. Det var bara i sådana där situationer som det blev så tydligt. Precis som om allt hon hade skavde och kliade irriterat. Kläderna hängde hopplöst från sluttande axlar och solen verkade blotta den dåliga skinnimitationen i väskan och skorna ännu mer. Men hon skulle väl inte klaga. Hon hade ju egentligen tur som blev medbjuden. Ändå dök jämt den där misstanken upp om att de tyckte att hon borde ha ansträngt sig mer för att passa in. Att hon köpt något nytt och fräscht, kanske lite dyrare, nu när resan ändå inte kostat henne någonting. Istället satt hon alltid där som något katten dragit in men som ingen fick dra ut igen.

Skrivpuff, Skärpa, 18:e februari, 2016.

“Det var bajs och håll i gång upp på bajset natten lång..!”

Sången skanderade genom hela lägenheten. Det gick inte att påstå att det var sång den lille roade sig med. Hon måste tvinga sig själv hårt för att inte tappa skärpan och förvirra sig i underlagsmaterialet. Börja skratta. Det var viktigt att det blev rätt inför styrgruppsmötet imorgon bitti. Egentligen ville hon hellre gå in och vara med pojken, men det fanns inte tid till det, inte just nu. Hon måste lägga skuldkänslorna åt sidan. Han hade det bra där inne i sitt rum. Lät nöjd och glad efter en lång dag på förskolan. Ändå fanns det där, det där naggande dåliga samvetet. Skulden. Antingen påstod den att hon för ängslig och inte lät honom vara i fred tillräckligt. Eller så krävde den att hon genast lade ifrån sig allt annat och umgicks med sitt barn. Bakade bullar tillsammans, kanske. Fast hon kunde ju inte baka… Vem vore hon utan den där skulden? Varför tvingade den alltid henne att gå i sitt ledband, tryckte bort närvaron och njutningen? Varför var det så skuldbelagt att vara människa? I alla fall om människan var hon själv.

Hon hade provat mindfulness men inte fått tankarna att sluta rusa. Och skulden hade blivit värre. Här stod hon och hade det lugnt och skönt, häcklade den henne, när hon egentligen hade viktigare saker att göra. Fast egentligen var väl det viktigaste att hon mådde bra..? hon lade ifrån sig pennan och begrundade papperen framför sig. Satt hon inte bara här för att hon faktiskt var orolig över att hon inte kunde det tillräckligt väl? Hon suckade, tittade igenom papperen igen, strök under några partier och bestämde sig för att det fick räcka. Nu skulle hon gå in och sjunga med om pågar som svänger runt pigor på logar om nätterna. Strunt samma om hon inte lät pojken vara ifred tillräckligt enligt någon norm hon kanske hittat på själv. Hon ville vara där, hos honom. Och hon skulle lägga skuldkänslorna åt sidan. Åtminstone för en liten stund.

Plan, skrivpuff, 17:e februari 2016.

 

 

Jag har en plan! Den där berömda repliken som hängde på allas läppar förut, vart har den tagit vägen? Själv hade hon då alls ingen plan, tänkte hon och tittade ut genom fönstret där den stora tallen vajade sakta mot en blå himmel. Inga moln så långt ögat nådde, eller, ja i alla fall inte så långt utsikten gav tillåtelse för henne att se någonting från sin plats vid skrivbordet. Plan… varför hade hon ingen plan? Var hon deprimerad? Såg inga långsiktiga eller kortsiktiga mål framför sig när hon nu tänkte på saken. Tragiskt nog. Förmodligen hennes eget fel alltihopa som inte tog tag i saker. Skaffade sig en plan.

Eller jo, förresten… det där brevet hon skulle skriva, det skulle bli klart idag – det var hennes plan. Om än nog så kortsiktigt. Konstigt att något så enkelt som ett litet brev kunde orsaka sådan motsträvighet hos henne, tänkte hon och kände hur pennan hängde slapp mot en darrig hand. Vad skulle hon skriva egentligen? Stod och föll allting verkligen med det här brevet? Hon var rädd för att det gjorde det. Och värst skulle det bli om det inte kom iväg alls. Och som det såg ut nu, var hon osäker på om det skulle det…

Skrivpuff, Tidigare, 9:e februari 2016

 

 

Flickan gick in i skogen. Den luktade starkt av mylla och svamp. Barren hängde täta omkring mörka stammar. Varför gick hon där? Hon visste det inte, inte säkert. Drogs bara in i det grönskimrande mörkret. Följde den bruna, mjuka stigen, kryssade mellan horder av myror som stretade på och med varandra. Det gick inte att vara kvar. Hon måste bort. Väck. Lägga allt bakom sig. Vad det var visste hon inte säkert. Men hon ville inte tillbaka. Ville inte ha det som det var nu, ville ha det som det varit tidigare.

Nu var allt förstört. Den där konstiga känslan av att tiden slingrade sig mellan hennes fingrar. Strömmade iväg, bort ur hennes grepp. Att hon tvingades röra sig framåt, trots att hon fortfarande var den samma. Men att de, de andra, hade förändrats. Varför ville de bli av med henne? Hon förstod inte. Vad hade hon gjort för fel? Det gick inte att veta. Anklagelserna hängde i luften, outtalade. Hon ville bort, ut, iväg. Men samtidigt nagla sig fast, klamra sig tätt intill de som inte ville ha henne, klänga som en apa på de som gjorde allt för att hon skulle gå. Lämna dem ifred. För att hon var smutsig. Eller något värre. Så nu gick hon. Lämnade allt bakom sig. Det skulle aldrig bli som tidigare. Hon hade svikit dem, men visste inte hur.

Fotsulorna studsade mot stigen. Det där hade alltid känts så underligt, som att stigen på marken var både hård och mjuk på samma gång. Hon tänkte att de skulle vara skönt att smyga in under en gran. Lägga sig på den kala, barrtäckta marken och vila. Men hon vågade inte. Det fanns för mycket ormar här. Det gick bara inte. Och så var hon barfota. Vad hade hon tänkt när hon gav sig iväg barfota? Ut i skogen? Hon visste att huggormar var slöa djur, men var hon verkligen tillräckligt snabb för att slinka undan dem? Stigen var bred men snart skulle den dela sig som i en klyka och oavsett vilken riktning hon valde skulle den vara mycket smalare, omgiven av högt gräs där vad som helst kunde finnas.

Men hon hade inte lust att vända tillbaka. Måste gå vidare. Följa den kända vägen in i skogen, bort mot den gamla ängen med ruinen efter ett hus. Hon skulle till den där lilla gläntan som omgavs av ljusa björkar och vars mark fortfarande avslöjade att den en gång varit bebodd. Det var som att stiga in i en hemlig värld. Tankarna kunde flöda fritt, fantasin lockades av de stora stenar som en gång varit grunden i ett annat liv. Någon annans liv. Hur hade det varit? Hur hade de som bott där varit? Hade hon tyckt om dem om hon träffat dem? Hade de tyckt om henne?

Hon upplevde det alltid som att solen sken in i den lilla omslutande gläntan och att den helade henne, gjorde henne stark och fylld av liv. Hon behövde det nu. Mer än tidigare. Varför skulle hon alltid ställa till det? Förskjuta andra genom att vara? Vem var hon egentligen och vad gjorde hon här? Hon behövde veta det. Ta reda på det. Så hon fortsatte att gå in i skogen mot den där lilla gläntan med sitt höga, spensliga gräs som inte slagits på över ett sekel.

Skrivpuff, Smidig, 8:e februari 2016

 

 

Borde vara enkelt gjort

Skriva lite

Gnälla lite

Komma med en pekpinne eller två

 

Orden borde rinna via tangentbordets knappar in i dator, smidigt fylla skärmen ett efter ett.

Men varför gör de då inte det?

Varför blir det inte så?

Varför gör inte orden som jag säger? Trots att jag kämpar blir de inte till

 

Varför ringlar sig inte meningarna långa och vackra över det vita landskapet? Varför fyller de inte ut mina tankar, redogör för mina argument, ventilerar min frustration?

Varför?

Det borde ju vara så enkelt. Så lätt att gnälla lite. Att besserwissra, peka med handen och ”vägleda”

Ändå så går det inte.

Kanske glömde jag bort, att jag inte vet vad jag håller på med.

Skrivpuff, Tillbaka, 4:e februari, 2016.

 

Borde han vända tillbaka? Han var osäker. Men det var hans jobb, och han måste gå om han ville behålla det. Förstod hon inte det? Det här var inte vilket jobb som helst. Det var ett specialuppdrag. Hos drottningen. Och så var det faktiskt en kattuggla, mitt i city. Det gick bara inte att missa. Ville han fortsätta som ornitolog i kunglig tjänst, var han faktiskt tvungen att gå nu. Annars skulle han riskera att hamna på en sämre tjänst, någonstans ute i landet. Det vill han inte och säkert inte hon heller. De skulle vara tvungna att flytta ut ur lägenheten i Kensington, kanske bo i någon trist håla med en enda lokal pub där allt skvaller filtrerades genom ölosande munnar. Vad skulle de inte säga om en nyinflyttad fågelskådare från storstaden?

 

Dessutom, en kattuggla… mitt i city… Han höll hårt om stativet och gick med fasta steg mot Notting Hills tunnelbanestation. Egentligen borde han not ta en taxi, tänkte han, men det skulle nog gå bra att samsas med de festglada människorna i för årstiden alltför tunna kläder. Att någon försökte rycka hans utrustning ifrån honom kunde likaväl hända dagtid. Det var onödigt att betala extra för taxi bara för att det var natt. Det var fortfarande många ute på gatorna. Han kände sig trygg, avslappnad och glad. Om Sophie nu bara kunde förstå varför han måste göra det här och att det var för allas bästa.

 

Framme vid arbetsplatsen slank han in genom personalentrén och hälsade med en nickning på vakten som satt i sin glasförsedda kur innanför porten. En smal korridor med lysrör ledde ner till det lilla skåpet där han hade sina gummistövlar. Raskt tog han av sig träningsskorna och lät fötterna glida ner i de gröna knähöga skorna. Med stadiga steg gick han mot utgången på baksidan. Han öppnade dörren, drog ett djupt andetag och steg ut i den tysta, mörka trädgården.