Snäv

 

 

Vad är det där?
Jon, som just hade vridit om tändningen i den rostiga gula Volvon, lutade sig fram över ratten och blickade upp mot skyn medan bilvärmen sakta motade bort den kyliga höstluften. Amanda såg på honom med sina stora blå ögon och frågade vad han menade.
Titta själv, där uppe på himlen! Det verkar röra sig över Lundby… men vad är det för något?

Amanda lutade sig mot framrutan och kisade upp mot himlen. Solen stod lågt och bländande henne men hon kunde ändå skönja ett annat skarpt ljus snett ovanför dem, som sakta rörde sig över himlavalvet. Hon vände sig mot Jon och utbrast att det måste vara ett ufo. Jon skrattade till och sa att de genast måste undersöka saken, la i backen och körde ut från parkeringen.
Om du håller koll på vart den tar vägen, så kan vi nog komma ifatt den och se vad det är, sa Jon och gjorde en snäv sväng ut från parkeringsfickan. Amanda svor högt och utbrast att han nästan skrapade bilen mot en liten Peugeot som hon kände igen som sin sura grannes. Hennes mamma skulle aldrig förlåta dem om de råkade förstöra någon av de andra bilarna och var tvungna att betala självrisken på drulleförsäkringen.
Asså, din morsa är bara för orolig, sa Jon och skrattade. Jag har läget under kontroll och det gick ju bra, eller hur?

 

“Igår försvann två ungdomar från Högdala-trakten. Deras bil hittades överg…”

Vanja stängde av radion och drog akrylkoftan tätare omkring sig. Hon hade inte sovit på hela natten och kunde inte sitta still. Där ute letade polisen efter hennes dotter och själv kunde hon inget göra än att vänta. En tröstlös väntan utan ände. Hon vankade fram till fönstret och kikade ut. De flesta löven hade rasat av och bildade en mjuk matta av gult, rött och brunt. Vanja mindes hur Amanda som barn alltid hade älskat att hoppar runt bland de där löven och kasta dem högt ovanför sitt huvud för att stå mitt i ett regn av höstlöv. Men nu, nu visste inte Vanja om dottern skulle få se ett just avfallet blad mer eller känna hur fötterna landade mjukt på den mosaikfärgade mattan av fallna löv. Vanja grät tyst för sig själv och vände sig bort från fönstret. Om de inte kom hem snart skulle hon bli tokig.

Finns det ingen du kan ringa, hade den långe polismannen med hy full av ärr frågat henne. Någon släkting eller så?

Nej, hade hon svarat och hört att det lät klent och sprucket. Skammen bredde ut sig över kinderna på Vanja. De hade ingen, det var sanningen, den pinsamma verkligheten för de som blivit bortvalda. Och nu var hon kanske helt ensam.

Skrivpuff, 26:e september, 2017.

Noga.

Vad har du gjort!?, skrek Ronja, sängen är ju helt förstörd nu ju!

Veronika såg på dottern med hängande axlar och gapande mun. Den ljust blå linnerocken var knuten i midjan och fötterna istuckna i ett par enkla vita tofflor som hon tagit med sig hem från senaste resan till Mallorca. Hon hade vaknat tidigt och känt sig inspirerad att ta itu med hushållssysslor som länge blivit uppskjutna. Utan att bry sig om att göra sig själv i ordning hade hon tvättat, bytt sänglakan och dammsugit hela bostaden. Solen gjorde det lätt att hitta dammråttorna och Veronika hade snokat upp varenda en. Det var bara Ronjas rum som hon inte hade dammsugit. Kläder, papper och smink på golvet gjorde det omöjligt att komma åt utan att först vara tvungen att plocka i ordning allting och sedan ta itu med själva golvet. Veronika hade bestämt sig för att det fick vara, men balanserat sig fram mellan högarna till dotterns säng och rivit ur alla sängkläder och bäddat i nya rena, släta lakan, puffat kuddarna och slutligen brett ut ett stort mjukt överkast över hela sängen. Hon var noga med att släta ut allt ordentligt. En säng med knöliga lakan var inget hon ville att dottern skulle behöva ligga i.

Du får inte hålla på med mina saker, morrade Ronja. När ska du ta och fatta det!?

Veronika såg förstummad på när den mörka skepnaden kastade runt med de ljusa sängkläderna och inte lugnade sig förrän allt låg i en stor hög på golvet.

Ska jag inte kunna sova borta en enda natt hos en kompis utan att du ska gå in på mitt rum och ta över alltihopa!?

Jag ville bara hjälpa till, mumlade Veronika och förde trevande fram ena foten för att närma sig Ronja och försöka lugna ner henne men den späda flickan vrålade åt henne att försvinna. Dörren gick igen med en smäll bakom henne. Var det så här det var att vara förälder, undrade Veronika tyst för sig själv och bet på ena tumnageln, eller hade hon gjort fel någonstans? Hon som hade sett på andra föräldrar som inte kunde hantera sina bråkiga barn, som skrek åt dem eller vände ryggen till och bestämt sig för att hon aldrig någonsin skulle bli en av dem. Hennes barn skulle känna sig älskat och uppmärksammat, omtyckt och omhändertaget. Hade hon inte gjort allt för att få en harmonisk och glad unge? Hon hörde ett vrål inifrån dotterns rum. Ilskan steg upp från tårna och vidare upp längs kroppen och Veronika drog ett djupt andetag för att besinna sig. Om hon gick in nu, skulle hon provocera fram ytterligare raseri, men om hon inte gick dit skulle det kunna innebära att hela rummet brakade samman och varje möbel förvandlades till tändved.
Veronika grep ett hårt tag om kanten till diskbänken och försökte djupandas. Snart, snart, måste hon göra någonting. Frågan var bara, vad?

Skrivpuff, 25:e september, 2017.

 

Nödvändigt

 

Ska det verkligen vara nödvändigt att gå ut så där?
Rösten lät skarp och överrumplade Åsa som smugit ut i hallen för att ta på sig ytterskorna.
Du ser ju inte riktigt klok ut, vad ska grannarna tro om dig? Om oss!?

Åsa kastade ifrån sig skon som hon just varit i färd med att ta på sig och dundrade iväg tillbaka in i sitt sovrum. Den träfärgade dörren slog igen bakom henne med en smäll. Åsa sjönk ned på golvet innanför den och lutade sig mot den. Hon visste att det bara var en tidsfråga innan modern skulle försöka ta sig in, först knacka försiktigt för att sedan banka hårt när Åsa vägrade öppna för henne. Det hade varit evigheter sedan hon hade fått gå ut sist och nu, när Mackan och Jonte hade bjudit ut henne och Marit ville hon inget annat än komma ifrån det instängda rummet med sina rosablommiga gardiner och säng med överkast i matchande tyg. Det var länge sedan som Åsa slutat tjata om att få måla över de ljusa tapeterna med svävande kolibrier intill prunkande blommor med brun, matt färg och köpa nya möbler. Men det hade som vanligt inte gått för sig. Det fanns inte pengar till det, hade hon fått höra. Åsa knöt näven och stirrade på den tills knogarna vitnade. Den här gången skulle hon inte ge sig, inte öppna dörren, inte byta ut den korta kjolen mot en längre och absolut inte tvätta bort den tunga mascaran runt ögonen. Det var så här hon ville se ut, och det skulle hon fortsätta med. Sedan fick andra tycka och tänka precis vad de vill. Det rörde henne inte i ryggen. Inte nu längre.

Skrivpuff, 20:e september, 2017.

Mening ur bok
“Avoid platitudes, or writing self-evident commentary off the top of your head:’The contemporary art-world is intcreasingly affected by market forces’ – no kidding!”
Ur How to Write about Contemporary Art av Gilda Williams.

 

Meningen med konsten är att förändra, att blicka framåt, utmana och provocera, sa Björn och smuttade på det röda vinet vars alkoholångor fyllde lokalen och blandade sig med doften av salta pinnar. Det dekorativa inslaget är sekundärt.
Han petade in ett finger innanför den svarta polokragen och drog den lätt utåt innan han fortsatte prata om det omvälvande med Kazimir Malevitjs svarta kvadrat från 1900-talets första hälft. Linda nickade och såg glad ut, men kvävde egentligen en gäsp. Hon hade klätt sig i en ljus blommig klänning av tunn chiffong med rysch och och stuckit fötterna ett par cowboyboots med fyrkantig tå. Hon såg sig omkring bland alla svartklädda människor som balanserade rödvinsglas i ena handen och salta pinnar i den andra samtidigt som de verkade djupt engagerade i samtal med likasinnade. När Björn hade bjudit ut henne hade hon tackat ja utan att tveka. Han var lång, snygg och djup. Lite för djup, tänkte hon där hon satt och försökte sjunka ner så långt hon kunde i den mörka chesterfieldfåtöljen. De verkade allt sprungna ur det högre ståndet, alla utom hon. Om de visste att hon förutom sin förkärlek för modemagasinens trender också hade vuxit upp med mestadels serietidningar i handen, skulle de förmodligen brista ut i gapskratt. De flesta verkade ha lärt sig läsa med hjälp av Franz Kafka. Själv hade hon tvingat sig igenom Processen på en universitetskurs utan att lyckas förstå den. Här verkade de ha fått bildning med modersmjölken.

Vad tror du om kubismens arv idag, frågade Björn och såg på henne med två mörka ögon. Har den någon inverkan på dagens konstnärer?
Tja, alla vet ju att Cezanne var en stor inspirationskälla och fortfarande är det, svarade Linda och försökte sträcka upp sig. De flesta byggnader underkastar sig fortfarande kubens rätvinkliga form, för att inte tala om gallerierna som fortsätter att envisas med den vita kubens estetik.
Björn suckade och ställde ifrån sig sitt vinglas på ett lågt bord täckt av en glasskiva och slog ut med händerna när han konstaterade att det där visste ju alla. Hon borde komma med något nytt, sa han, något som gav intressanta, banbrytande infallsvinklar på redan etablerade antaganden. Om hon ville komma någon vart inom branschen. Linda rättade till ryschen vid urringningen och försökte tänka på annat än att några tårar envisades med att bränna i ögonvrån. Hur hon än gjorde, skulle hon aldrig passa in med sina referenser som tagna ur en Kalle Anka-tidning och problematiseringar som lämpade sig bättre för en kolumn i en skvallertidning än för tidskriften Konst Nu som kom ut en gång i månaden och som Björn var redaktör för.
Linda kikade på klockan. 23:45. Om en kvart skulle hon bryta upp. Lämna hela det konstnärliga fältet och dess tolkare bakom sig för att ta bussen hem. Hon drack det sista av vinet med ett lätt leende på läpparna. Snart, mycket snart, skulle det här vara över.

Skrivpuff, 18:e september, 2017.

Svår.

Du, den där vägen ser lite svår ut, ropade mannen med den blanka flinten efter Veronica men hon struntade i att ta notis om honom. Istället för att vända om, så som varit på vippen att göra stunden innan, bestämde hon sig för att hon måste forcera de täta snåren och vidare in i skogen. Hon kastade en blick på mobilens gps. Enligt den skulle hon gå just här.
Du, det finns en annan…!
Hans skrovliga röst blåste bort med vinden och Veronica drog lättat efter andan. Gubbar med bestämda åsikter var det sista hon ville ha att göra med. Med fötter nedklämda i ett par blommiga gummistövlar gick hon med stadiga steg över den vildvuxna gamla betesmarken mot skogen och alla dess mörka granar som vajade i snålblåsten. Veronica drog den stickade koftan tätare kring kroppen och kände vinden blåsa in genom de små hålen i ullen som stickorna lämnat efter sig. Det var det enda plagg hon lyckats åstadkomma helt på egen hand. När hon väl kommit fram till monteringen av den hade hon varit frestad att slänga hela byltet i soporna. Att räkna maskor, öka och minska hade inte varit särskilt svårt i jämförelse med den tålamodsprövande sammanfogningen. Nästan klar, och ändå så långt ifrån. Av någon anledning kom hon dessutom alltid på sig själv med att hålla andan under tiden, som om det skulle gå snabbare då.
Hon nådde skogens ytterkant och föste undan vad hon trodde var ett alsnår och började trycka sig in. En seg gren slet tag i hennes hår och en annan fastnade i den marinblå ullen. Veronica muttrade för sig själv att hon inte tänkte ge upp och höll fram ena handen som en sköld mot tunna kvistar och halvtorra blad. Ändå lyckades snåret ge henne små örfilar som lämnade röda, ömmande ränder på kinderna.
Det knäckte gång på gång till under gummistövlarna och doften av mylla, barr och mossa nådde hennes näsborrar. Veronica hörde något prassla bland löven och såg sig om kring, orolig att det skulle vara en orm eller en grävling som slank runt hennes fötter. Men hon såg ingenting och fortsatte vidare in i mörkret.
Det var svårare än hon hade förväntat sig.
Lite skog, hade hon sagt till sin väninnna, hur svårt kan det va att ta sig ut i den liksom?
Bettina hade skrattat och sagt att hon förmodade att Veronica skulle ta reda på det, om hon vågade. Sedan fanns det ingen återvändo.
Beväpnad med mobilen hade hon gett sig av trots att Bettina bedyrat att hon inte skulle retas för att hon lade ner hela projektet och stannade kvar i stan istället. Hon skulle ut, om det så var det sista hon gjorde. Det ångrade hon nu, när hon insåg att hon trampat ner i dyn som ansamlats i ett dike och såg hur de röda rosorna täcktes av mörkt klet samtidigt som det ogästvänliga snåret inte ville släppa taget om henne. Snart insåg Veronica att det inte skulle gå att forcera terrängen om hon inte också kröp på alla fyra. Veronica såg ner på de ljusa designerjeansen och stönade.

Hon flåsade när hon närmade sig slutet på snåret. Ena stöveln var fylld av sumpvatten och byxorna blöta. Hon ålade sig fram mot befrielsen och kröp ut. Skogen bakom var eländig med mossbeklädda stenrösen och rotvältor. Veronica slog sig ner på en stubbe och undrade hur någon vettig människa fick för sig att det var en god idé att vistas ute i naturen. En plåga var vad det var!
Men, hör du… hur ser du ut egentligen?
Veronica kastade sig runt mot rösten som överrumplat henne. En blek flint var det första hon såg.
Du vet väl att det finns en stig in i skogen, sa den skallige mannen. Jag försökte berätta det för dig, men du verkade inte höra mig.
Jo, ljög Veronica, men jag tyckte det skulle vara mer spännande så här.
Hon lät huvudet glida ner i händerna och hoppades att hon skulle försvinna ner under marken.

Skrivpuff, 15:e september, 2017.

Jag har varken klänning eller högklackade skor idag.

 

Ska du med till operakällaren ikväll? Jag har bokat bord och Pelle kunde inte haka på längre. Vad säger du?

Men jag har ju varken klänning eller högklackade skor idag, svarade Linda. Visst, det behövs ju inte bara för att man går dit, men jag kommer inte komma in i jeans och sneakers hur många bord du än har reserverat. Du vet ju hur det är där…

Menar du alltså att jag måste fråga isdrottningen?

Carl suckade och sjönk ihop en aning innan han lommade iväg i korridoren med den svarta blanka portföljen dinglande i handen. Linda kvävde ett skratt och gick in till sitt skrivbord. Fläkten i datorn surrade svagt när hon tryckte in startknappen och väntade på att skrivbordsmenyn skulle lysa upp rummet. Det var fortfarande skumt utanför fönstren men hon ville inte tända taklampan och ge ögonen chockterapi med det skarpa skenet från lysrören. Hon skulle ändå bara checka av mejl som rasslat in under natten och behövde inte starkare ljus än det redan var. Hon kisade mot skärmen och dubbelklickade på ikonen för e-post. Fyrtiofyra nya mejl, bara under de få timmar som gått sedan hon lämnat kontoret för kvällen dagen innan. Den strida strömmen av desperation tog aldrig slut.
Linda hade försökt engagera sig helhjärtat i varje enskilt fall, men insett att det slet för mycket på hennes egen själ. Det värsta var ändå hur blasé hon börjat uppleva de olika casen den senaste tiden. Det smärtade henne att hon inte kunde känna att psykisk misshandel mot en kvinna utan barn inte berörde henne lika mycket som en där barn eller djur fanns med i bilden. Ibland hade hon lust att säga att de egentligen inte hade något att klaga på utan faktiskt kunde packa ihop sina saker och dra medan tid var. Men hon visste samtidigt att det inte var så enkelt. Inte på långa vägar. Det gick i själva verket inte att jämföra de olika plågorna med varandra. Det som framstod som lite för Linda och säkert också för de mycket mer tilltufsade kvinnorna var ändå tillräckligt övermäktigt för den enskilde att hantera. Hade de kunnat göra något åt det själva, dra sig ur, flytta, säga upp kontakten, så hade de förmodligen inte besvärat sig med att koppla in rättssystemet. Det vore bara cyniskt att tänka något annat. Om det var något de inte ville, så var det att ligga andra till last, det visste Linda. Ändå kunde hon inte släppa fördomen helt.
Jag tror jag måste byta bransch ett tag, sa hon över lunchen till Carl.

Han hade undrat varför och tittat på henne utan att bry sig om larmet som fördes av de andra restauranggästerna som hela tiden störde Linda och fick henne att tappa tråden. Hon hade försökt förklara men orden hade känts lösryckta, obegripliga och nästan löjliga, som om hon, som hade det så bra, satt och klagade över ingenting! Carl hade tagit god tid på sig innan han svarade, som om han inte ville avbryta henne eller säga något överilat. Om hon menade allvar, hade han slutligen sagt, så skulle han hjälpa henne till en annan juristfirma där hon fick hantera andra frågor ett tag. Han hade sett henne i ögonen och sagt att han inte ville förlora henne, att hon oavsett vad hon själv trodde, var en av företagets största tillgångar.

Linda klickade på mejlen och läste tilläggen som de olika kvinnorna var tvingade att göra till sina redogörelser inför stundande åtal. Männen hade letat upp dem, hotat de via telefonen, uppsökt släktingar, eller rent av slagit till dem. Linda drog ett djupt andetag och lät luften passera ut genom spända käkar. Det var casual friday på kontoret, och hon kom klädd i sneaker och jeans, men det var ändå allt annat än casual.

Skrivpuff, 14:e september, 2017.

Klocka

Jag har inte använt klocka sedan dess. Det är så typiskt mig att inte vilja gå in till en urmakare för att köpa en ny när jag visste att den andra var borta för alltid. Jag hoppades förstås att den skulle komma tillrätta men det var fåfängt. Förresten var det överskattat att hela tiden ha koll på tiden. Jag kunde alltid fråga någon när jag behövde och på så sätt slapp jag lägga ut en smärre förmögenhet på en ny. Du undrar förstås vad som hänt? Det var helt enkelt så att jag städade hemma när jag plötsligt upptäckte att handleden inte längre bar den manuellt uppvridna klockan med det tunna svarta läderarmbandet. Först blev jag förskräckt, men sen lugnade jag mig med att jag förmodligen hade lagt ifrån mig den någonstans utan att tänka på det. Jag kan vara sådan, att jag gör saker utan att registrera det. Dessutom blandar jag lätt ihop saker, som dagar, månader och ibland även år. Du är inte den förste som tänker att jag håller på att få demens eller om det heter alzheimers. Jag har tänkt det själv. Men jag är väl ändå lite för ung för det? Knappt ett halvt sekel under solen har gått sedan jag först såg dagens ljus. När jag tänker efter har jag nog alltid varit en sådan där virrpanna. Så som ett steg i accepterandet av detta, tänkte jag att det kanske var lika bra att låta bli att köpa ytterligare en pryl att hålla reda på. Dessutom kanske den gamla dyker upp och då har jag ju köpt en ny helt i onödan!
Nu har den varit borta i nästan ett år och trots att jag hunnit vända på varenda pryl i huset är den fortfarande försvunnen. Förmodligen ligger den i ett skatbo någonstans och skimrar i solskenet. Man brukar ju säga att en person stjäl som en korp men frågan är om inte skatorna är värre? De är i vilket fall som helst fler och därför farligare. Ja, ja, jag ska nog be Åke att ta sig en titt i den där björken i bortre änden av trädgården efter ett rede där. Hittar han ett sådant där bland löven så finner han säkert mitt armbandsur också! Den rackarns korpen till skata har den säkert, så sant som jag heter Stina.
Fast egentligen heter jag ju Kristina och inte alls Stina. Men ingen kallar mig för något annat än Stina. Mamma kallade mig Maja-Stina ibland och skrattade så där klingande rent som bara hon kunde. Själv har jag ett skratt som låter lite hest och ibland tycker andra att jag grymtar till som en gris när något är så där riktigt roligt. Då skrattar de så de viker sig dubbla åt mig. Men det bjuder jag på. Ett gott skratt förlänger ju livet och vissa av dem vill jag sannerligen ska få ett långt och plågsamt liv. Men i stort sett tycker jag om andra människor. De flesta vill väl, även om det hoppar grodor ur munnen på dem och de tar sig friheter ibland. Mormor sa alltid att man måste vara snäll mot sina medmänniskor, för alla bär de på sina alldeles egna svårigheter och motgångar. Ja, det gör ju jag med för den delen. Till exempel den där gången då jag, nej, nu ser jag att Ove är på ingång… då är det inte värt att älta gammalt. Jag får ta och sätta igång kaffet och bjuda på smörgåsar. Var jag nu gjorde av skärbrädan…

Skrivpuff, 13:e september, 2017.

Vårda.

Det gick inte riktigt som My hade tänkt sig med den gyllene mannen. Istället för att gå honom att se henne hade han svansat efter sin författarkollega som en liten hundvalp som lockats av en förbjuden chokladpralin. Att den alldagliga kvinnan med sitt råttfärgade hår och torra läppar hade en sådan stor dragningskraft på den vältrimmade mannen med den slimmade designkostymen var svårt för My att gå grepp om. Borde han inte dras till henne själv, hon som alltid fönade håret glansigt och höll kroppen i form med hjälp av såväl yoga som crossfit? My, som vårdade sin kropp som vore det ett tempel blev förbigången för en slashas med ostyriga lockar och nerbitna naglar!

Det hade varit en plåga att gå på puben efter showen och se de två sitta i djup diskussion om livets allvar som My inte släpptes in i trots enträgna försök. Till slut hade hon blivit tvungen att putta omkull sin drink så att vätskan rann över bordet och rakt ner i den andra kvinnans knä. My hade följt henne med blicken när hon förskräckt kastat sig upp och försökt mota bort det blöta med händerna innan mannen kommit till undsättning med ett gäng slappa servetter slokande i handen. Med ett språng hann My fram till henne och låtsades hjälpa till beväpnad med en redan blöt servett för att förhindra att dropparna skulle sugas upp av de torra servetterna innan de hann göra tillräcklig skada på materialet. Ett par starka händer föste snart bort henne från konkurrenten och med ett svagt leende på läpparna såg hon hur de två andra försökte torka rent den ljusa kjolen utan vidare resultat. En stor blöt fläck som påminde om urin bredde ut sig på det tunna silket samtidigt som kvinnans kinder blev alltmer röda. Snart skulle hon stukad lomma ut genom entrén och My skulle få mannen helt för sig själv.

Skrivpuff, 11:e september, 2017.

Lång

Klacken fastnade i en kabel som låg dold intill podiet. My svor till och kastade en syrlig blick mot ljudteknikern som duckade ner mot kontrollbordet och inte låtsades se henne. Hon muttrade en ramsa innan hon rättade till frisyren, pressade ner axlarna och andades ut. Med stadiga steg gick hon mot fåtöljen som sjönk ner. En kvinna med långt hår i en rufsig fläta tog plats i soffan mitt emot My och tryckte bort den karismatiske mannen med ett försiktigt leende. Hon hade skrivit en chick lit som My hade skummat igenom dagen innan. Den handlade om en kvinna som klättrade mot toppen genom att ligga sig fram, men som blivit tagen på bar gärning av mannen som hon hyste en äkta kärlek för. Han hade blivit sårad och hon hade spelat cool och oberörd men brustit innanför det hårdnackade skalet. De hade fått varandra till slut. Självklart förutsägbart och totalt orealistiskt. My hade skrattat hånfullt åt den där hon legat i sin lila sammetssoffa framför den stora flimrande platteven.

”Du har alltså skrivit en blockbuster”, sa My medan log och lät ögonen tindra mot den kvinnliga författaren. ”Det är fantastiskt och jag fullkomligt slukade boken från första till sista sidan!”

Kvinnan skrattade och tackade innan hon började prata om boken medan My följde hennes läppar med blicken, nickade och låtsades intresserad. Då och då lät hon ögonen glida mot mannen med den gyllene hyn och de bländvita tänderna och funderade om hon skulle lägga in en stöt eller inte. Hans ögon följde den kvinnliga författarens rörelser uppmärksamt och det klack till i My.

”Boken är visserligen bra, men är det inte lite orealistiskt att huvudpersonen tar sig fram på det här viset”, frågade My och lutade sig fram mot kvinnan. ”Är det något som är typiskt för chick lit-genren?”

My kände sig nöjd med sig själv och lyssnade inte på svaret. Istället kikade hon mot mannen och letade efter tecken på att han stod på hennes sida. Men han såg på den andra kvinnan som om hon vore en gudagåva och My stelnade till. Nu skulle hon bli tvungen att ta till det tunga artilleriet.

Skrivpuff, 8:e september, 2017.

Smaka

”Det är så att säga en fråga om stil. Jag har ju valt ut detaljerna med precision för att få fram en subtil form av dynamik i plotten.”

My såg på hans mun och undrade hur de mjukt välvda läpparna smakade utan att bry sig om vad han svarade. Ett litet sår på hakan avslöjade att han hade rakat sig med hyvel och sedan smort in sig med ett av Calvin Kleins rakvatten. My kände igen doften. Den gjorde henne yr och fick kinderna att hetta. Hon såg hur hans mun sprack upp i ett leende och avslöjade vita, jämna tänder som stod i kontrast till den gyllenbrynta hyn. Publiken brast ut i skratt och My stämde in i det och förde handen genom det blanka svarta håret.

”Det här är ju inte din första succé, vad är hemligheten”, frågade My och såg på honom med lätt uppspärrade ögon. ”Jag menar, har du någon slags formel eller rutin som gör att du alltid får till det?”

Mannen i soffan mittemot henne lutade huvudet bakåt och skrattade belåtet innan han svarade. Den uppknäppta skjortan blottlade hans hals och My såg hur det lilla adamsäpplet guppade i takt med skrattet.

”Jag vill ju inte påstå att jag är ett geni, eller nåt”, hörde hon honom säga, ”men det verkar fungera. Ingen är mer förvånad än jag själv!”

”Bryt för reklam nu!” Producentens röst i örsnäckan överraskade My och fick henne att rycka till innan hon kunde annonsera ut avbrottet i kameran och hörde programmets jingel gå igång.

Producenten vinkade till sig My och hon steg ner från podiet efter att ha rätat till den snäva svarta kjolen.

”Hur är det med dig”, frågade han. ”Du verkar så… disträ idag… det är inte likt dig. Du är väl inte sjuk? Dina kinder är faktiskt lite rödare än vanligt.”

My försäkrade honom om att allt var som det skulle men att det hade blivit sent kvällen innan efter ett möte med redaktionschefen och att hon skulle ta en snabb kaffe innan sändningen gick igång igen. Producenten nickade och sa att hon hade fem minuter på sig, att det var viktigt att hon inte fick kaffe på tänderna och att hon måste kolla upp mejken med sminkösen innan hon gick på igen.

Espressomaskinen surrade och My såg de svarta dropparna tränga sig ut genom de två små öppningarna i varsin ände av ett silverfärgat munstycke. Den fick henne att tänka på en hästhov, hur viktigt det var att den placerades med öppningen uppåt på väggen för att bringa lycka. Här var den istället nedåtvänd. Lyckan rann ut.

”Och rakt ner i min lilla kopp”, mumlade hon belåtet för sig själv och smuttade på den heta drycken. Det sved till på tungspetsen och hon svor rakt ut. Det var en av hennes brister, att hon svor som en borstbindare. Det var många som hade försökt förmå henne att sluta med det, sagt att det lät för hemskt och att det inte passade sig för en kvinna på en och sextiofem med storlek trettiofem i skor. Hon hade skämts för det. Men insett att hon kunde göra lika lite åt det som åt längden. Den senare kompenserade hon med stilettklackar och åtsmitande kläder i enhetlig färg. Männen brukade inte ha något emot hennes längd. Tvärt om. Det fick dem att känna att hon såg upp till dem och det gjorde hon förstås, men kanske inte alltid så som de tänkte sig.