Myologi

Hällristaren, blyerts på papper, J.A.G Acke (1859-1924)

”Ser du hur kappmuskeln svänger och skapar en vacker, mjuk form som kontrasterar nyckelbenet”, sa Julius och hängde sig fram över Amandas axel för att peka ut området på hennes kanvasduk. ”Du borde försöka fånga ljuset just här!”

Julius ringade in området med bakänden av en penna. Amanda sa ingenting. Julius var inte typen som inväntade svar. Amanda misstänkte att det berodde på hans självsäkerhet, hans övertygelse om att han, i egenskap av att vara Julius, den store konstnären, alltid hade rätt. Hon visste att han redan hovrade över en av de andra studenterna. Däremot visste hon inte vad han hade menat. Kappmuskel? Ingen hade gått igenom anatomiska begrepp. Det ingick inte i det konstnärliga basåret. Amanda var osäker på om de förväntades känna till detta eller om det var något som kom senare i utbildningen. På vägen hem skulle hon gå in på biblioteket och låna en bok om muskler. Någonstans i salen som fylldes med dagsljus tack vare de stora fönsterna hörde hon Julius.

”Det går inte att återge en människa som en säck med några ben i. Du måste förstå hur muskler, senor och skelett samarbetar, svänger och fyller ut huden till en volym!”

Han drog ut på y:et så länge att Amanda trodde att han skulle tappa andan. Men han lyckades bibehålla den och samtidigt fortsätta att läxa upp Vera som redan var klassens osäkraste elev.

Fotokälla: Nationalmuseum.

Tänk om jag vore en bäver

Då skulle jag gnaga mig genom den segaste stammen vid vattenbrynet. Sedan skulle jag släpa dess grenar till ett utvalt ställe där de finge ligga i väntan på ytterligare en seg stam. Varje gång skulle vara en personlig seger helt utan ångest.

Jag skulle inte bry mig om att trädet skulle kunna falla ner i mitt huvud när jag närmade mig dess innersta kärna, dess yngsta ring. Jag skulle förlita mig på min snabba, smidiga kropp. Hoppa åt sidan, nöjd över att ha fått den på fall. Det skulle höras ett tjoff, följt av en vindpust som skulle slicka runt min feta päls. Sedan skulle den släpas till dess grenar till de andra grenarna.

Jag skulle aldrig få nog av gnagandet. Aldrig tycka att det vore enformigt, meningslöst eller karaktärsdanande. I stället för att oroa mig skulle jag putsa mina morrhår, skvalpa runt i vattnet, dyka, ligga på lur. Plaska lätt med min breda svans. Jag skulle gnaga sönder nät, göra sågspån av älgpassen och sätta en orienteringskontroll över min säng.

Jag skulle inte tänka att det här är livet. Jag skulle känna, att det här är livet.

‘3 veckor gamla bäverungar på marken, i skog. Närbild. :: :: Ingår i serie med fotonr. 1738-1749.’, fotograf: R. Collett. Göteborgs naturhistoriska museum.

Please!

Albrecht Dürer hade det inte så lätt han heller. (Melancholia I, 1514). WikiCommons.

Att det ska vara så svårt att komma i gång?

Varje dag, samma visa. Ibland blir det något skrivet.

Ibland blir det inte det.

Att det ska vara så svårt att skriva?

Så svårt att finna ord!

Vart tar alla ord och meningar vägen?

De som var bubblande embryon i mitt huvud fram när datorn gick lyste upp?

Vart försvann de upplyftande tipsen? Citaten som inspirerar? Lusten?  

Var det rastlösheten som skuffade undan det?

Den inre kritikern?

Men jag kan vara rastlöst irrande en annan dag. En annan kväll. En annan stund. Bara inte just nu. Inte just nu.

Du inre kritiker får gärna tala. En annan dag, kväll, stund. Men inte nu. Bara inte nu.

Jag lovar att jag ska lyssna när jag rastlöst irrar runt i världen.

Men nu, nu vill jag sitta här. Få idéer. Skriva.

Tack!

Priset på en tröja

Men’s wear by Pulkkinen, Kari Rainer – Finnish Heritage Agency, Finland – CC BY-ND.
https://www.europeana.eu/item/2021009/_005139FDD55BA52B914694FDBB297DC6

Ibland brukar jag sticka. Kanske virka. Då tror andra att de gör mig en tjänst när de ber mig tillverka något åt dem. Kanske tror de att jag behöver en ursäkt för att få sticka, kanske virka? Kanske tror de att det bara är en mysig lyx att ägna sig åt därför att man just för stunden inte har något viktigt att utföra, därför att man inte har något ansvarsfullt att göra så som att renovera något i hemmet? Jag vet inte. Jag ler och lägger locket på. Vill säga det har inte du råd med på frågan om det går att beställa något.

Det har inte du råd med.

Vad är priset på ett par hemstickade vantar? Garnkostnaden? Garnkostnaden plus arbetstiden? Garnkostnaden plus arbetstiden plus moms? Garnkostnaden plus arbetstiden plus moms plus sociala avgifter? Garnkostnaden plus arbetstiden plus moms plus sociala avgifter plus avgiften för sjukgymnastik som numera kallas fysioterapi? Kanske tillkommer tandläkarräkning för söndergnisslade tänder?

Eller så tar jag bara betalt för garnet? Garnet plus mitt självförtroende? Garnet plus mitt självförtroende plus min självkänsla? Plus besök hos psykolog för nedvärderande av det egna jaget och oförmågan att ställa motkrav på omgivningen, vara besvärlig, vara ofin nog att tro att just mina timmar i soffan kan vara värda något i reda pengar.

Garn är dyrt. Många skyggar undan redan där. Det är dyrare är att sticka en tröja än att köpa den färdig. Om det inte står ett tjusigt namn i nacken. Maskinstickade tröjor med speciella namn i nacken är dyra. Det går att kräva betalt för sådana.

Det går inte att kräva betalt för sina hemstickade tröjor.

Det går att kräva betalt för garn.

Men inte för stickat garn.

Inte för virkat garn.

Inte av mig.

Men jo.

Jo!

Hopplösheten i att verka utan att synas

Melancholia: a female figure contemplating a skull, surrounded by attributes of knowledge and learning. Engraving after D. Fetti. av Domenico Feti – Wellcome Collection, United Kingdom – CC BY.
https://www.europeana.eu/sv/item/9200579/je2y2q9a

Ibland är då svårt att skriva för att det ändå inte leder till någonting. Det kommer inte bli någon bok, kanske inte ens hel story eller dikt. Kanske blir det bara meningslösa rader och bokstavskombinationer. Då tryter motivationen.

Men tänk om det är så att det ändå är värdefullt investerad tid och just skitresultatet det som gör det värdefullt? Genom att anspråkslös skapa, utan att ha något mål eller ens intresse av att spara resultatet, prioriteras själva utförandet. Produktivitet kan hämma skapandet. Ett nyfiket undersökande kan i stället uppmuntra och leda till nya upptäckter.[1]

För att uppnå stadiet av ”flow”, det nästan meditativa utövandet av något, krävs att man behärskar det man håller på med. Eftersom hjärnan är mindre elastisk ju äldre vi blir, kan vi inte längre lära oss genom instruktioner eller undervisning. Vuxnas utveckling mot nya kunskaper sker snarare genom att vi gör fel. Genom att göra fel, lär vi oss att göra rätt, inte genom att hamna i ”flow”.[2] Förmodligen är det många fler än jag som tycks behöva göra många fel för att få hjärnan att lira in på rätt spår. Vad är då bättre än att nyttja skapandeprocessen för detta?

Skrivandet medför en oändlig massa möjligheter att sabba försök efter försök. Många känner säkert till ”vad händer om”-tänkandet för att vrida upp spänningen i en story några snäpp. Och här kan man alltså nyttja det för att lära sig behärska skrivandet bättre. Vad händer om jag kastar två ruttna äpplen mot varandra så att det krockar mitt i texten? Vad händer om jag tar bort vartannat ord? Vad händer om jag låter texten krylla av adjektiv och adverb? Eller om jag vänder på meningssatserna och börjar formulera mig som Yoda?

Kanske är det lättare att experimentera i andra medier. Det är trots allt väldigt påtagligt vad som händer om man målar med akryl ovanpå oljefärg eller försöker färglägga en oljepastell med akvarell. Konstnären Ann Blockley undersöker ofta såna här ”förbjudna” kombinationer i sitt måleri och har gett ut flera inspirerande böcker om det.

Så, att skriva ”fel”, att gå emot vartenda skrivtips man stött på och treva sig fram är nog inte enkelt. Men varför inte försöka? Att fortsätta även när frustrationen är hög är ytterligare ett sätt för effektivt lärande.[3] Och frustrerad av skapandet blir man ofta – då gäller det att fortsätta ändå. Vad tvivlet om väl investerad eller bortkastad tid anbelangar så är det omöjligt att bli publicerad/läst utan att faktiskt ha hackat ner några bokstäver. Är inte det svar nog?

---

[1] https://theconversation.com/brain-research-shows-the-arts-promote-mental-health-136668

[2][2] https://hubermanlab.com/using-failures-movement-and-balance-to-learn-faster/

[3] Ibid.

Allvar

Sorlet i salen tystnade så fort mannen steg upp på scenen.

Hur ni tar er själva och era drömmar på allvar. Det är svårt, eller hur? Därför ska jag lära er hur detta går till. Som ni alla säkert vet är vår tid på jorden kort och de flesta ångrar vid livets slutskede inte vad de gjort, utan det de inte gjorde. Sug på den karamellen en stund. Vad skulle detta kunna representera för just dig?

Mannen med den blonda bakåtkammade pagen tystnade och ställde sig med benen brett isär med händerna som i en triangel framför bröstet. Han såg ut att suga på något och lät blicken glida snett upp mot taket en stund innan han började betrakta sin publik. Elsie sjönk ihop i sitt säte så gott hon kunde. Med sin längd och sitt burriga hår var hon van att alltid synas. Och hon hatade det.

Läs vidare på Påhittat.se

 

Julbord

Den upphöjde mannen med sidbena och vattenkammat hår och kramade om mikrofonen med ena handen. Strålkastaren svepte över scenen innan den fixerade sångare med sitt skarpa ljus och fick sorlet att tystna bland borden innan toner om vintern som den mest fantastiska tiden på året bröt ut.   

läs vidare här.

Tobaksaffären

”Flytta på dig ditt grisnylle!”

Orden ven som ett piskrapp genom luften. Bill kände hur han stirrade med gapande mun och fåraktigt utseende. Handlingsförlamningen gjorde honom förbannad. Här hade en idiot kommit och ställt sig före honom i kön och inte nöjt sig med det utan svurit ut en hagelsalva av elaka kommentarer om Bills lekamen. Alla andra som väntade på att få bonga in sina tipsextra och travgissningar stirrade på Bill. En del förbryllade, andra nyfiket och ytterligare några som om det var Bill själv som rört upp stämningen. Och det trots att han alltid brukade anstränga sig för att passa in, vara trevlig och anpassa sig till den svenska återhållsamheten.

”Dra tillbaka till USA din jävla jänkare. Men de vill väl inte ha dig, så ful som du är!?” Ful? Fick man inte vara ful i det här landet nu heller? Bill öppnade munnen för att svara

Fortsätt läsa här.

Åsna

Åsna +Skriv om följande text med andra så ord så den blir mer levande. Byt ut det kursiverade orden mot mer karaktäristiska.

”Mannen stannade vid ett hus. Han öppnade grinden och gick fram till huset. Dörren stod öppen. När han hörde ett ljud vände han sig mot gatan. Där såg han en bil bromsa in. Från huset hördes en röst. Det var en kvinna. En man klev ur bilen. Han bar skor, på huvudet en hatt” Åke Blom stannade vid kråkslottet som hemsökt hans drömmar den senaste tiden. Han rös när handen slöt sig olm den rostiga, iskalla järngrinden och sköt upp den. Det fallfärdiga rucklet liknade en sorlig ruin över tider som Åke var glad hade flytt. Med några få kliv nådde han dess fot. Den ruttnande porten, som en gång utstrålat solitt trä, slog i vinden. Han övervägde en stund om han skulle gå in eller strunta i det hela.

Läs vidare här! 🙂

Länkar: Skrivpuff Åsna och Författarens julkalender lucka 17.

Bulla upp

”Varför står det i så många böcker att föräldrarna är pinsamma?”

Jag ser upp från tidningen, skjuter upp glasögonen på näsan och ser hur du lägger pannan i så djupa veck som du förmår. Den är nästan helt slät, trots att du anstränger dig. Framför dig ligger din vanliga frukostmacka. En rostad macka med leverpastej och hallonmarmelad.  

”Det är väl för att man brukar tycka det när man är i din ålder och uppåt”, säger jag, lättad över att inte vara där än.

”Gör man”, säger du och kliar dig bakom örat så att jag undrar om du har fått löss.

”Ja, det är jättevanligt och helt naturligt. Man ska inte tycka att föräldrar, eller vuxna överhuvudtaget, gör och har rätt i allt.”

”Varför då?”

”Man ska hitta sin egen väg, antar jag… Tänka själv. Och det ska bli så himla kul! När du kommer hem med en tjej eller kille, så ska jag stå där redo med bullarna och mjölken i dörröppningen. Och så ska jag säga ’är det nån här som är sugen på lite bulla?’ Saft fick man ju förr, men det är inte okej längre verkar det som, så ni får mjölk till.  Om ni inte hellre vill ha kaffe eller kanske te.”  

”Men mamma! Jag tycker inte om kaffe. Inte te heller.”

”Okej, då blir det saft då. Eller nej, jag menar mjölk. Saft är inte bra för tänderna… men bulla ska det va, där är jag benhård!”