Potential
Hon såg på det lilla duniga huvudet på det nötta örngottet och värmen spred sig i bröstet. Den mjuka rörelsen visade att han sov gott nu, att han fått ro att ta igen sig. Det lugnade henne. Tunga droppar föll mot fönsterblecket och avslöjade att höstvädret dragit fram på andra sidan rullgardinen. Britten gick ut ur sovrummet och lät datorn gå igång. Den startade alltid motvilligt, som med en liten suck, innan inloggningsfönstret lös upp hennes ansikte och fick ögonen att tåras.
Fingertopparna löpte vant över tangentbordet. Hon behövde inte tänka för att skriva in lösenordet. Det skulle gå lättare med en fingerskanning, men hon hade vägrat låta sitt fingeravtryck registreras i datorn. Snart skulle den veta mer om henne än hon själv. För en tid sedan hade hon av en slump insett att hennes smarta mobil avläste hennes rörelser, räknade antal steg och exakt var dessa tagits. Det hade kommit som en chock, nästan i stil med den som kommit då förskolan meddelat att de fått gratis datorer och mobiler i utbyte mot att använda en viss dataleverantörs alla molntjänster för sitt arbete. Britten hade ifrågasatt sundheten i att låta ett stort internationellt It-företag få del av den sekretessbelagda informationen och personuppgifterna, samtidigt som de läste av användarnas rörelsemönster både virtuellt och i levande livet i syfte att minutiöst matcha målgrupp med reklamsponsorer. Den nya tekniken tog marknadsföringen till oanade höjder.
Förskolechefen hade sett fundersamt på henne och sagt att hon skulle återkomma med information från datasupporten. Britten hade misstänkt att den återkopplingen skulle dröja, att hon var stämplad som en besvärlig förälder som lade sig i och trasslade till, en bakåtsträvare rent av. I somliga fall var hon det. Hon förstod den äldre personalens frustration över den nya tekniken och att den ofta saktade ner etablerade rutiner som tidigare förts enkelt med papper och penna. Men alla ville förstås ha nya telefoner.
Trots att förskolechefen insisterade på att systemet var säkert, att företaget inte skulle få tillgång till den processade informationen, kände sig Britten övervakad. Tanken på att den lille, som nu fick en stunds respit från förkylningsastman som hållit dem båda vakna under natten, skulle spåras via elektronik på ett sätt som hon bara kunde drömma om gjorde henne ängslig. Som individ kunde han bli sårbar. Det gick inte att förutspå vad informationen skulle kunna användas till och nyset om att ha rent mjöl i påsen fick henne alltid att brista ut i ett spydigt skratt. Fanns det verkligen någon som inte hade något de ville dölja, som de skämdes över, hur oskyldig denna lilla synd än var? Själv ville hon inte att någon skulle veta att hon blivit inlagd på psyket när hennes dåvarande lämnat henne. Det hade varit nödvändigt och ingenting brott hon begått. Ändå skämdes hon. Skämdes över att hon inte klarat det, över att inte ha hållit ihop, knutit näven i fickan och tagit sig samman. Varje gång det dök upp länkar till information om antidepressiva mediciner eller forskning, bloggar och program som berörde området gick pulsen upp och en tunn skärm trillade ner framför ögonen. Den senaste tiden hade stressen triggats upp. Hon visste inte varför. Kanske höll hon på att bli sjuk?