Skrivpuff, 31:a augusti, 2017.

Potential

 

Hon såg på det lilla duniga huvudet på det nötta örngottet och värmen spred sig i bröstet. Den mjuka rörelsen visade att han sov gott nu, att han fått ro att ta igen sig. Det lugnade henne. Tunga droppar föll mot fönsterblecket och avslöjade att höstvädret dragit fram på andra sidan rullgardinen. Britten gick ut ur sovrummet och lät datorn gå igång. Den startade alltid motvilligt, som med en liten suck, innan inloggningsfönstret lös upp hennes ansikte och fick ögonen att tåras.

Fingertopparna löpte vant över tangentbordet. Hon behövde inte tänka för att skriva in lösenordet. Det skulle gå lättare med en fingerskanning, men hon hade vägrat låta sitt fingeravtryck registreras i datorn. Snart skulle den veta mer om henne än hon själv. För en tid sedan hade hon av en slump insett att hennes smarta mobil avläste hennes rörelser, räknade antal steg och exakt var dessa tagits. Det hade kommit som en chock, nästan i stil med den som kommit då förskolan meddelat att de fått gratis datorer och mobiler i utbyte mot att använda en viss dataleverantörs alla molntjänster för sitt arbete. Britten hade ifrågasatt sundheten i att låta ett stort internationellt It-företag få del av den sekretessbelagda informationen och personuppgifterna, samtidigt som de läste av användarnas rörelsemönster både virtuellt och i levande livet i syfte att minutiöst matcha målgrupp med reklamsponsorer. Den nya tekniken tog marknadsföringen till oanade höjder.

Förskolechefen hade sett fundersamt på henne och sagt att hon skulle återkomma med information från datasupporten. Britten hade misstänkt att den återkopplingen skulle dröja, att hon var stämplad som en besvärlig förälder som lade sig i och trasslade till, en bakåtsträvare rent av. I somliga fall var hon det. Hon förstod den äldre personalens frustration över den nya tekniken och att den ofta saktade ner etablerade rutiner som tidigare förts enkelt med papper och penna. Men alla ville förstås ha nya telefoner.

Trots att förskolechefen insisterade på att systemet var säkert, att företaget inte skulle få tillgång till den processade informationen, kände sig Britten övervakad. Tanken på att den lille, som nu fick en stunds respit från förkylningsastman som hållit dem båda vakna under natten, skulle spåras via elektronik på ett sätt som hon bara kunde drömma om gjorde henne ängslig. Som individ kunde han bli sårbar. Det gick inte att förutspå vad informationen skulle kunna användas till och nyset om att ha rent mjöl i påsen fick henne alltid att brista ut i ett spydigt skratt. Fanns det verkligen någon som inte hade något de ville dölja, som de skämdes över, hur oskyldig denna lilla synd än var? Själv ville hon inte att någon skulle veta att hon blivit inlagd på psyket när hennes dåvarande lämnat henne. Det hade varit nödvändigt och ingenting brott hon begått. Ändå skämdes hon. Skämdes över att hon inte klarat det, över att inte ha hållit ihop, knutit näven i fickan och tagit sig samman. Varje gång det dök upp länkar till information om antidepressiva mediciner eller forskning, bloggar och program som berörde området gick pulsen upp och en tunn skärm trillade ner framför ögonen. Den senaste tiden hade stressen triggats upp. Hon visste inte varför. Kanske höll hon på att bli sjuk?

 

Advertisements

Skrivpuff, 30:e augusti, 2017.

Fantasifull.

”Jag är ledsen men besökstiden är tyvärr över.”

Två blå ögon under en blonderad lugg stirrade på Peter från dörröppningen. Han böjde sig ner och snappade upp en kasse från golvet och lommade efter kvinnan ut ur salen.

”Jag hade en gång en tocken där typ till karl.”

Den späda rösten kom från en av de andra patienterna i salen. Boel såg hur hon höjde med handen som om hon ville vifta bort något framför sig.

”Jag sökte förstås efter kärleken”, fortsatte hon utan att bry sig om att ingen bad henne om det. ”En dag så stod den där. Ja, han alltså, och han var så underbar, kärleksfull och förstod liksom allt jag sa. Men jag borde ha fattat.”

”Fattat vad då”, undrade någon som satte sig upp i en av sängarna och drog ena handen genom ett kortklippt hår som stod på ända och vars hårrötter avslöjade att den svarta nyansen täckte över gråa strån.

”Fattat att han var för bra för att vara sann förstås, fattar du väl”, snäste tanten och fumlade efter en näsduk som låg bredvid henne på sängen.

”Men ursäkta då att jag är så dum i huvudet att jag inte förstod det”, väste den svartfärgade kvinnan och kastade sig över på sidan med ändalykten vänd mot sin nya fiende. ”Jag är väl inte lika smart som du, helt enkelt.”

Hon drog upp täckte till näsan och borrade ner sig i sängen likt en fladdermusfisk och försvann.

”Se inte så förskräckt ut”, sa kvinnan med det vackert grå håret med en svag nyans av ljust lila strån som lockade sig som en ram runt ansiktet. ”Hon gör alltid så där. Det är ingenting att bry sig om!”

”Det krävs väl inte alltför mycket fantasifullhet för att förstå vem som driver mig till det”, muttrade det från det uppdragna täcket innan rummet blev tyst igen.

Tystnaden ekade i Boels huvud. Hon tänkte att hon måste säga något. Få kvinnan med det gråa håret, som senare visade sig heta Barbro, att förstå sin skuld i den andra kvinnans reaktion. Men hon gav upp. Ingen brukade lyssna på henne och sanningen var den att hon förstod dem. Hon hade faktiskt ingenting vettigt att säga. En suck letade sig ur hennes mun och hon fick dåligt samvete över att de andra kanske skulle tolka det som att hon inte ville vistas i samma rum. Det ville hon förstås inte heller, men det kunde hon aldrig erkänna. Det gick inte att vara till besvär, inte sucka, inte visa misströstan eller frustration. En pojke ville naturligtvis inte ha en flicka som inte log, hade hennes mormor sagt.

”Han var förstås uppmärksam och fantastisk när ni träffades”, fortsatte kvinnan. ”Jag slår vad om att du hittat en själsfrände eller hur? Vad heter han förresten?”

”Peter, och han var inte fantastisk när vi träffades”, svarade Boel. ”Han är det fortfarande. Han är bara lite pressad just nu”

”Jo, jo, det brukar låta så…”

Ett torrt skratt hördes från hennes säng men övergick snart i hostningar som fick Boel att bli orolig och fråga om hon behövde hjälp. Men kvinnan skakade på huvudet och viftade återigen med handen i luften. Det skulle snart gå över, tycktes hon säga och Boel hejdade sig från att trycka på alarmknappen trots att hostningarna gav henne huvudvärk.

 

Skrivpuff, 28:e augusti, 2017.

Osäkerhet.

” Ligg ner och ta det lugnt nu”, sa kvinnan i grönt. ”Du har fått en järnbalk i huvudet och måste vara still.”

Kvinnan måste ha uppfattat Boels ordlösa förvirring för hon fortsatte att förklara varför hon inte fick röra sig. Att en man hade lastat av en tung järnbalk från en lastbil och på något sätt råkat smälla till henne med den. Boel förstod ingenting. En järnbalk? Var hade hon varit egentligen? Det sista hon mindes var att hon var på väg i bilen för att tömma farföräldrarnas hus. Hon kunde knappast ha fått den i huvudet när hon körde, för då borde hon ju ha krockat med bilen. Boel stönade till. Huvudet hade börjat värka och en skarp blixt tycktes ha bländat ögonen.

Hon insåg att hon måste ha somnat för hon mindes inget mer av resan till sjukhuset eller när hon lades över i en säng på en avdelning för en observation. Det skarpa ljuset från ett fönster med undandragna skira gardiner stack henne rakt i ansiktet. Boel blinkade flera gånger för att vänja sig vid det och såg efter en stund en siluett frigöra sig från en låg stol intill väggen.

”Hur är det?”

”Janne…?”, mumlade Boel och kisade mot figuren.

”Och vem fan är Janne nu då?”

Boel hörde Peters välbekanta röst. Varför hade hon sagt Janne? Hon hade ju inte träffat honom på flera år och om det var någon gång det var onödigt att säga just hans namn så var det i sällskap av Peter.

”Jag trodde du skulle upp hit för att hjälpa till med tömningen av det där jävla huset, inte för att träffa gamla pojkvänner!”

Han väste ut orden men rösten fyllde ändå ut rummet så att de andra patienterna såg mot deras håll. Tre par ögon såg på Boel från var sitt vita kuddmoln och gjorde henne osäker. Hon såg mot mannen som vänt henne ryggen och stirrade sammanbiten ut mot parkeringen utanför fönstret. Små droppar rann på glasrutan och förvrängde allt som fanns därutanför. Boel drog efter andan och gjorde ett försök att förklara en situation hon själv inte hade riktigt koll på.

Skrivpuff, 25:e augusti, 2017.

Kom an.

Boel blinkade och såg upp mot en himmel som delvis täcktes av Janne, en man med skägg och ett par kvinnor hon aldrig sett förr. Förvirrad insåg hon att hon låg på marken och började instinktivt resa sig men hejdades av en osynlig hand. Janne bad henne hålla sig lugn tills ambulansen kom.

”Ambulansen?”, mumlade hon och kände hur saliven rann ur ena mungipan. ”Jag ska inte med nån jäkla ambulans!”

Janne la en lugnande hand på hennes panna och strök den sakta fram och tillbaka.

”Men ni fattar inte”, protesterade Boel. ”Jag måste hem, inte till något sjukhus. Låt mig resa mig så att jag kan ta bilen!”

Hon såg på dem men ingen svarade henne.

”Varför svarar ni inte!?”

Hon pressade fram orden som lät gälla och hesa men ingen så mycket som rörde en min. Uppspärrade ögon stirrade ner på henne tills de trycktes bort av människor med gröna kläder som lyfte upp henne på en brits. Boel hörde Janne skrika ”kom an då, din fega jävel!” när dörrarna till ambulansen small igen och bröt alla ljudintryck utifrån.

Händer med tunna genomskinliga handskar började klämma på hennes huvud och hals. Boel kände hur hettande rosor sprack ut över hennes kinder. Inte behövde de väl göra allt det här för hennes skull. Hon ville be om ursäkt för att hon upptog deras tid, resa sig och säga att de kunde släppa av henne hemma. Men det gick inte att röra kroppen och hon insåg att kvinnan i de gröna kläderna måste ha spänt fast henne i bälten som hörde till britsen.

Skrivpuff, 24:e augusti, 2017.

Duga.

”De har säkert haft bråttom när de gjorde det här”, sa Janne, ”och så glömde de bort, mitt i allt stök, att det inte längre bara går att tippa av det på ett berg av sopor.”

De sorterade upp skräpet och Janne bar iväg det. Boel undvek att svara på vad hon hade gjort den senaste tiden och ville inte att det skulle komma fram att uppsatsen om historikers tolkning och beskrivning av Shakespeares förhållande till Anne Hathaway legat som en surdeg under lång tid. Hon hade vinkats av som familjens löfte om bildning och framgång men inte lyckats få ihop kandidatuppsatsen. Ingen av de hypoteser hon kommit fram till dög åt handledaren, en kvinna med brunt hår klippt i skarp page och lugg. Hennes ögon hade smalnat när Boel presenterat sina förslag och den redan gulbleka huden verkade bli än mer blodfattig.

Det sved att vara misslyckad. Varför hade hon ens kommit på att läsa historia och genus? En kille med blank näsa och tjocka glasögon hade ställt henne fråga på ett studentjippo. Hon hade svarat att teknister ändå inte begrep sig på sånt där så det var ingen idé att hon förklarade. Han hade skjutit upp de stålbågade glasögonen på näsan och gått därifrån. En nyckelknippa försedd med kapsylöppnare dinglade från en hälla på höften på den lila studentoverallen. Hon borde ha lyssnat på honom, tänkte hon och drog med handen genom luggen för att slippa ha den i ögonen.

”Nu är det bara den här kvar”, sa Janne och rafsade åt sig den röda morgonrocken.

Boel såg hur han gick med bestämda steg mot brännbart med byltet i handen innan hon hann protestera. Hon tog ett språng för att hinna ikapp honom när det small till och hon föll i backen.

 

Skrivpuff, 23:e augusti, 2017.

Göra.

Ett rött tygstycke var det första som fångade hennes blick när hon såg ner i kartongen. Farmoderns morgonrock. Boel tog upp den och höll den mot ansiktet. Den luktade precis som hon mindes av parfym. En svag doft som spred värme i henne. Hon la plagget åt sidan. Det fick inte malas sönder av någon maskin och brännas.

Hon drog med fingertopparna över mjukt snidade träfigurer som stått i bokhyllan i finrummet. Det hade varit förbjudet att röra dem. De kunde gå sönder, hade man sagt och flyttat dem högt upp, långt bort från knubbiga barnhänder. Nu låg de här, nerkörda i ett gap av wellpapp och skavde mot porslinsfiguriner och köksredskap.

”Helvete!”

Svordomen överraskade henne i styrka. Hon brukade aldrig svära. Men nu kom hon på sig själv med att dra en lång litania över den som packat kartongerna. Allt låg i en enda röra. Papper, metall, brännbart, icke-brännbart, skadligt avfall och halvfulla flaskor från badrum, skafferi och kylskåp. Det som skulle ha gått snabbt skulle nu ta en evighet. Och hon skulle bli tvungen att titta igenom allt, fatta beslut om vad som skulle vart och samtidigt vara tvungen att tampas med känslor av hädelse som slängde de ting som farföräldrarna samlat och vårdat så ömt att vem som helst kunde ha fått intryck av att det var små spädbarn och inte artefakter. Skulle hon alltså stå här och tömma raklödder rakt ut på marken? Insikten om att mannen med skägget skulle ryckas ur sin halvslummer vid personalens lilla hörna för att komma och ställa henne till svars igen fick henne att skratta till. Hon skulle helt enkelt lägga flaskorna åt sidan och smyga tillbaks dem in i huset igen. Fastern och kusinen skulle ändå inte vilja ha med henne att göra och hålla sig undan. Ingen skulle se att hon tog dem tillbaka och om någon frågade skulle hon rycka på axlarna och säga att hon inte sett dem eller glömt dem.

”Nej, men tjena, vad tusan gör du här?”

Meningen fick Boel att hoppa till och slå huvudet i bakluckan när hon rätade på sig. Självklart hade hon glömt bort sig. Naturligtvis hade han sett henne.

”Jag tyckte väl att det var en röst jag kände igen!”

Han brände av ett leende och tog ett steg emot henne. Boel backade undan men hann inte parera kramen som slukade henne hel. Stelt pressade hon fram ett leende och frågade hur det var med honom. Han sa att allt var bra men att staden tråkade ut honom och att han ville söka sig vidare. Han såg forskande på henne och Boel fick en känsla av att han försökte säga henne något. Hon slog bort tanken. Hon var med Peter nu. Det visste alla. Janne hade bara varit en kort grej, knappt en romans ens en gång. Boel hade dragit sig ur innan det blivit för sent och han hade inte verkat ta det så hårt. Helena hade tröstat honom. Boel hade fått höra det på omvägar. Hon hade alltid stått till tjänst när en man var i nöd. De hade skrattat åt det, Boel och väninnorna, hur Helena gång på gång ställde upp för de dumpade männen.

”Ska jag hjälpa dig bära bort lite av det där”, frågade Janne. ”Jag har inte särskilt bråttom och du skulle kunna berätta lite om vad du gjort den senaste tiden och så…”

Boel mumlade att hon hade bråttom och att skräpet bara skulle hystas ner i rätt brännbart. Med en kartong i famnen gick hon med så bestämda steg de skakiga knäna förmådde bort mot containern märkt just ”Brännbart” och tog sats för att kasta skräpet över kanten.

”Hallå! Stopp där, så där kan du inte göra!”

Mannen med skägget spottade ut en snus på marken och kom rakt gående emot henne. Boel hann titta sig omkring för att se vem han talade till innan hon insåg att hon glömt bort att kartongen var helt osorterad. Raklöddersflaskan som stack upp verkade självlysande. Mannen skällde på henne och Boel tyckte att han talade onödigt högt. De andra arbetsmyrorna på platsen tycktes stanna upp och iaktta henne med spetsade öron.

”Förlåt, sorry, men det är mitt fel… ja, jag borde ha sorterat upp det bättre. Jag glömde nog att säga att den inte var klar än.”

Janne hade kommit upp och ställt sig vid sidan av Boel. Mannen med skägget verkade mjukna och sa att det skulle få hela återvinningen att gå åt skogen om inte reglerna efterföljdes. Janne nickade förstående och Boel kände hur hennes kropp spändes. Mannen med skägget verkade vara fientligare mot henne än han var mot Janne. Hade han problem med kvinnor, eller, tänkte hon och fick lust att skälla ut honom när hon kände Jannes hand om sin arm. Hon lät honom föra med henne tillbaka till bilen igen.

”Jag hjälper dig med sorteringen”, sa han och befriade henne från kartongen. ”Men då vill jag att du berättar varför du gör så här!”

Boel förklarade hur det kom sig att hon var på återvinningen och att det inte var hon själv som plockat ihop sakerna, att hon enbart fungerade som någon slags sändebud eller kanske springsjas åt de andra.

Skrivpuff, 22:a augusti, 2017.

Lämna.

Det var fullt när hon kom till återvinningsstationen. Bilarna ringlade sig längst infarten upp mot de olika stationerna. Brännbart, icke-brännbart, metall, papper, trä…. Människor sprang som arbetsamma myror mellan sitt fordon och de olika stationerna. Så mycket skräp, tänkte Boel och gäspade. Människor tycktes rensa ut sina hem för att få plats med nya saker som i sin tur snart skulle få respass. Alla var så rastlösa, ängsliga nästan. Hon med. Peter brukade ofta påpeka att hon hellre gick ut med sina väninnor än var hemma med honom. Visst var hon ute ibland, men inte särskilt ofta. Innan de träffades hade hon varit en partypingla som helst gått direkt mellan krogen och arbetsplatsen. Arbetsgivaren hade fört henne åt sidan en dag och frågat om hon hade problem, med alkoholen. Men hon hade svarat att hon nästan aldrig drack sprit, att hon gärna dansade och umgicks med andra människor. Det hade nog blivit lite för mycket av det där. När hon träffade Peter hade han svept med sig henne in i ett kärleksäventyr som fått henne att inte längre sakna sina gamla vänner där ute i svängen.

Motorn gick igång med ett brummande läte och hon gled fram mot en av de tomma platserna mellan två små lastbilar fyllda med bråte.

Hon stelnade när hon såg honom. Håret såg likadant ut, klädstilen ungefär densamma men bootsen hade bytts ut mot ett par vita sneakers. Hon sjönk ner i sätet och lät blicken falla ner mot golvet som om den annars skulle riskera att avslöja henne. Blodet pulserade i ådrorna och det susade i öronen. Fan, mumlade hon för sig själv samtidigt som hon kikade fram bakom ratten. Fan, fan, fan!

Den mörka skjortan accentuerade de redan kraftiga axlarna och under uppvikta ärmar stack ett par välformade underarmar fram. Hon försökte se om det blänkte på ena handen men insåg att avståndet var för stort. Det knackade på rutan och Boel hoppade till. Ett skäggigt ansikte stirrade in på henne och hon vevade ner rutan.

”Ska du stå här bara, eller tänker du lasta av nåt”, frågade han. ”För annars finns det andra som köar, vettu…!”

Boel stirrade på hans mun, oförmögen att säga något.

”Sätt igång eller också lämnar du området”, sa mannen och la till att hon kunde vända sig till personalen med frågor om sorteringen ifall hon behövde.

Behövde hjälp? Om det var något hon behövde nu, så var det hjälp. Men inte på det sättet mannen hade menat. Hon behövde hjälp att lasta av, men att göra det osedd för att sedan kunna ta sig därifrån och tillbaka till huset på den gamla åkern. Försiktigt öppnade hon bildörren och smet ut mot bakluckan. Hon öppnade den raskt och dök in i den med huvudet före.

Doften av gamla kartonger, unkna textilier och plast slog emot henne och gjorde henne yr. Hur länge skulle hon behöva stå här med huvudet instucket i skuffen som en annan struts? Hon började kika i kartongen för att verka se upptagen ut.