Priset på en tröja

Men’s wear by Pulkkinen, Kari Rainer – Finnish Heritage Agency, Finland – CC BY-ND.
https://www.europeana.eu/item/2021009/_005139FDD55BA52B914694FDBB297DC6

Ibland brukar jag sticka. Kanske virka. Då tror andra att de gör mig en tjänst när de ber mig tillverka något åt dem. Kanske tror de att jag behöver en ursäkt för att få sticka, kanske virka? Kanske tror de att det bara är en mysig lyx att ägna sig åt därför att man just för stunden inte har något viktigt att utföra, därför att man inte har något ansvarsfullt att göra så som att renovera något i hemmet? Jag vet inte. Jag ler och lägger locket på. Vill säga det har inte du råd med på frågan om det går att beställa något.

Det har inte du råd med.

Vad är priset på ett par hemstickade vantar? Garnkostnaden? Garnkostnaden plus arbetstiden? Garnkostnaden plus arbetstiden plus moms? Garnkostnaden plus arbetstiden plus moms plus sociala avgifter? Garnkostnaden plus arbetstiden plus moms plus sociala avgifter plus avgiften för sjukgymnastik som numera kallas fysioterapi? Kanske tillkommer tandläkarräkning för söndergnisslade tänder?

Eller så tar jag bara betalt för garnet? Garnet plus mitt självförtroende? Garnet plus mitt självförtroende plus min självkänsla? Plus besök hos psykolog för nedvärderande av det egna jaget och oförmågan att ställa motkrav på omgivningen, vara besvärlig, vara ofin nog att tro att just mina timmar i soffan kan vara värda något i reda pengar.

Garn är dyrt. Många skyggar undan redan där. Det är dyrare är att sticka en tröja än att köpa den färdig. Om det inte står ett tjusigt namn i nacken. Maskinstickade tröjor med speciella namn i nacken är dyra. Det går att kräva betalt för sådana.

Det går inte att kräva betalt för sina hemstickade tröjor.

Det går att kräva betalt för garn.

Men inte för stickat garn.

Inte för virkat garn.

Inte av mig.

Men jo.

Jo!

Skrivpuff, 20:e februari, 2017.

Övermorgon

 

Du, när sa du att den där konserten var, egentligen, frågade Gudrun och drog på sig en polotröja, en svart, som vanligt.

I övermorgon, svarade Andreas utan att titta upp från händer som kämpade med små vita knappar i en skjorta med ljust blå ränder.

I övermorgon, utbrast Gudrun, du skojar? Jag har ju ingenting att ta på mig och det kommer vara omöjligt att hinna till affären vare sig idag eller imorgon. Varför har du inte sagt nåt?

Andreas såg upp mot henne. Ett fint veck gjorde sig märkbart mellan hans buskiga ögonbryn. Han svarade att han trodde att hon redan visste och att hon måste hålla reda på saker själv också. Sen stoppade han ner skjortan innanför kostymbyxorna och speglade sig i den långsmala spegeln med teakram som Gudrun hittat på en loppis. Med ena handen strök han över hakan och svor och sa att han kanske måste raka sig i alla fall.

Vad menar du med att jag inte håller reda på nånting, utbrast Gudrun efter en stunds tystnad. Du lovade förresten att säga till i god tid innan konserten för att jag skulle hinna hitta en outfit.

Nej, det har jag aldrig sagt, svarade Andreas. Jag bad dig skriva upp datumet eftersom jag inte kan hålla reda på allt du ska göra.

Det gjorde du inte alls det, envisades Gudrun. Och jag brukar skriva upp saker, det vet du. Men nu gjorde jag inte det, för jag litade på att du skulle säga till. Fan vad sur jag blir…!

Andreas suckade och började gå mot badrummet. Han lät dörren stå på glänt och gick fram till spegeln och synade hakan. Det skulle funka idag, tänkte han, att låta det vara som det var.

Skrivpuff, 28:e april 2016.

Kläder.

Varför är det så svårt med kläder tänkte tina och tittade in i sin garderob. Det var en sån där walk-in-closet som alla verkade åtrå för tillfället. Men själv tyckte hon att den mest gjorde livet rörigt och tog upp värdefull yta. De hade varit bättre med garderober placerade längst med hallen, tänkte hon och tog några trevande steg över kassarna med gamla leksaker och ärvda kläder. Det var länge sedan hon tagit något längst inifrån klädkammaren. Det stod helt enkelt för mycket saker i vägen. Nu skulle hon vara tvungen att balansera förbi bråten på golvet, hålla sig fast i hyllan ovanför klädstången för att på så sätt nappa åt sig den grå yllekappan som hon inte använt på åratal. Hon var glad att hon inte kommit sig för att rensa bland alla saker där inne, nu när det äntligen blivit trendigt med kappa igen. Att köpa en ny verkade onödigt. Hon hade redan en och även om den kanske inte höll modenivån på topp, skulle den duga fint och dessutom spara henne den där extra utgiften. Det var dyrt med barn som ständigt växte ur sina kläder och skor och om de skulle ha en chans att hitta på något roligt på fritiden fick hon själv nöja sig med det hon hade. Visst ville hon också unna sig saker ibland, men hon var tacksam över att ha råd att tillgodose barnens behov utan att det sved alltför mycket i plånboken.

Hon svingade sig försiktigt i hyllan och sträckte ut högra handen mot den grå ullen. Fingrarna slöt sig om axelpartiet och plagget gled av galgen av ljust trä. Hättemarks-trycket gungade fram och tillbaka på stången. Hon körde ner ansiktet i kapptyget och drog ett djupt andetag. En svag doft av parfym satt fortfarande kvar i den. Den där sorten hon köpt i Paris då för så många år sedan och som tog henne tillbaka i tiden på en millisekund. Plötsligt var hon i Frankrike igen. Med honom. Mannen med den mjuka blicken och varma skrattet. Var fanns han nu?

Drömmande gick hon bort mot datorn. Snart skulle lucia-firandet börja på skolan, men det fanns fortfarande lite tid att surfa. Bara hon nu mindes hans efternamn…