Hopplösheten i att verka utan att synas

Melancholia: a female figure contemplating a skull, surrounded by attributes of knowledge and learning. Engraving after D. Fetti. av Domenico Feti – Wellcome Collection, United Kingdom – CC BY.
https://www.europeana.eu/sv/item/9200579/je2y2q9a

Ibland är då svårt att skriva för att det ändå inte leder till någonting. Det kommer inte bli någon bok, kanske inte ens hel story eller dikt. Kanske blir det bara meningslösa rader och bokstavskombinationer. Då tryter motivationen.

Men tänk om det är så att det ändå är värdefullt investerad tid och just skitresultatet det som gör det värdefullt? Genom att anspråkslös skapa, utan att ha något mål eller ens intresse av att spara resultatet, prioriteras själva utförandet. Produktivitet kan hämma skapandet. Ett nyfiket undersökande kan i stället uppmuntra och leda till nya upptäckter.[1]

För att uppnå stadiet av ”flow”, det nästan meditativa utövandet av något, krävs att man behärskar det man håller på med. Eftersom hjärnan är mindre elastisk ju äldre vi blir, kan vi inte längre lära oss genom instruktioner eller undervisning. Vuxnas utveckling mot nya kunskaper sker snarare genom att vi gör fel. Genom att göra fel, lär vi oss att göra rätt, inte genom att hamna i ”flow”.[2] Förmodligen är det många fler än jag som tycks behöva göra många fel för att få hjärnan att lira in på rätt spår. Vad är då bättre än att nyttja skapandeprocessen för detta?

Skrivandet medför en oändlig massa möjligheter att sabba försök efter försök. Många känner säkert till ”vad händer om”-tänkandet för att vrida upp spänningen i en story några snäpp. Och här kan man alltså nyttja det för att lära sig behärska skrivandet bättre. Vad händer om jag kastar två ruttna äpplen mot varandra så att det krockar mitt i texten? Vad händer om jag tar bort vartannat ord? Vad händer om jag låter texten krylla av adjektiv och adverb? Eller om jag vänder på meningssatserna och börjar formulera mig som Yoda?

Kanske är det lättare att experimentera i andra medier. Det är trots allt väldigt påtagligt vad som händer om man målar med akryl ovanpå oljefärg eller försöker färglägga en oljepastell med akvarell. Konstnären Ann Blockley undersöker ofta såna här ”förbjudna” kombinationer i sitt måleri och har gett ut flera inspirerande böcker om det.

Så, att skriva ”fel”, att gå emot vartenda skrivtips man stött på och treva sig fram är nog inte enkelt. Men varför inte försöka? Att fortsätta även när frustrationen är hög är ytterligare ett sätt för effektivt lärande.[3] Och frustrerad av skapandet blir man ofta – då gäller det att fortsätta ändå. Vad tvivlet om väl investerad eller bortkastad tid anbelangar så är det omöjligt att bli publicerad/läst utan att faktiskt ha hackat ner några bokstäver. Är inte det svar nog?


[1] https://theconversation.com/brain-research-shows-the-arts-promote-mental-health-136668

[2][2] https://hubermanlab.com/using-failures-movement-and-balance-to-learn-faster/

[3] Ibid.

Lektionen

Doften av oljefärg och terpentin låg tung i lokalen. Aina slängde ifrån sig kolet på bordet intill och klämde ut en sträng färg ur tuben på paletten. Guldockra. Conni hade förbjudit dem att använda traditionella tekniker när de utförde den här uppgiften men Aina tyckte att kvinnan med sitt blonda hår i dreadlocks ändå var en levande inkarnation av guldockra. Och lite smaragdgrönt. Kanske en aning ultramarin. Hon tryckte på färgen i tjocka sjok med snabba, knyckiga rörelser utan att riktigt tänka på vad hon gjorde.

Connis sätt att smyga upp och trycka sitt ansikte tätt intill henne fick henne på dåligt humör. Det blev inte bättre av att hon aldrig lyckades formulera sina tankar för honom heller. Han brukade sucka och lämna henne ifred efter ett tag. Under genomgången i slutet av lektionen summerade han alltid just Ainas bidrag med en lätt missnöjd krökning i ena mungipan. Han fattade sig kort och sa varje gång att Aina hade lång väg kvar att gå. Det var för mycket konturer eller kontraster, för konventionellt eller att hon brast i referenser till konsthistorien.

– Det är viktigt att ni inser att era verk skapas i en kontext, sa han och höll upp Ainas porträtt av kvinnan. Man kan inte bara symbolisera håret och en bit av axeln. Det måste till mer för att bita till i betraktaren. Beröra och förföra. Det är ledord ni kan bära med er. Titta på Magnus här. Han har lyckats. Jag känner drag av Matisse och Gilbert och George i den. Det händer nåt i mig när jag ser hans tolkning av vår modell. Det här är stor konst i vardande.

Aina tog sin duk och tryckte in den i torkstället innan hon gick. Hon var fast besluten att gå kvar kursen ut. Conni fick säga vad han ville om hennes bristande talang. Det var ändå han som brast i sin lärarroll. En dag skulle hon säga honom vad hon tyckte.

 

Inspirerat av Skrivpuff; Porträtt.