Myologi

Hällristaren, blyerts på papper, J.A.G Acke (1859-1924)

”Ser du hur kappmuskeln svänger och skapar en vacker, mjuk form som kontrasterar nyckelbenet”, sa Julius och hängde sig fram över Amandas axel för att peka ut området på hennes kanvasduk. ”Du borde försöka fånga ljuset just här!”

Julius ringade in området med bakänden av en penna. Amanda sa ingenting. Julius var inte typen som inväntade svar. Amanda misstänkte att det berodde på hans självsäkerhet, hans övertygelse om att han, i egenskap av att vara Julius, den store konstnären, alltid hade rätt. Hon visste att han redan hovrade över en av de andra studenterna. Däremot visste hon inte vad han hade menat. Kappmuskel? Ingen hade gått igenom anatomiska begrepp. Det ingick inte i det konstnärliga basåret. Amanda var osäker på om de förväntades känna till detta eller om det var något som kom senare i utbildningen. På vägen hem skulle hon gå in på biblioteket och låna en bok om muskler. Någonstans i salen som fylldes med dagsljus tack vare de stora fönsterna hörde hon Julius.

”Det går inte att återge en människa som en säck med några ben i. Du måste förstå hur muskler, senor och skelett samarbetar, svänger och fyller ut huden till en volym!”

Han drog ut på y:et så länge att Amanda trodde att han skulle tappa andan. Men han lyckades bibehålla den och samtidigt fortsätta att läxa upp Vera som redan var klassens osäkraste elev.

Fotokälla: Nationalmuseum.

Tänk om jag vore en bäver

Då skulle jag gnaga mig genom den segaste stammen vid vattenbrynet. Sedan skulle jag släpa dess grenar till ett utvalt ställe där de finge ligga i väntan på ytterligare en seg stam. Varje gång skulle vara en personlig seger helt utan ångest.

Jag skulle inte bry mig om att trädet skulle kunna falla ner i mitt huvud när jag närmade mig dess innersta kärna, dess yngsta ring. Jag skulle förlita mig på min snabba, smidiga kropp. Hoppa åt sidan, nöjd över att ha fått den på fall. Det skulle höras ett tjoff, följt av en vindpust som skulle slicka runt min feta päls. Sedan skulle den släpas till dess grenar till de andra grenarna.

Jag skulle aldrig få nog av gnagandet. Aldrig tycka att det vore enformigt, meningslöst eller karaktärsdanande. I stället för att oroa mig skulle jag putsa mina morrhår, skvalpa runt i vattnet, dyka, ligga på lur. Plaska lätt med min breda svans. Jag skulle gnaga sönder nät, göra sågspån av älgpassen och sätta en orienteringskontroll över min säng.

Jag skulle inte tänka att det här är livet. Jag skulle känna, att det här är livet.

‘3 veckor gamla bäverungar på marken, i skog. Närbild. :: :: Ingår i serie med fotonr. 1738-1749.’, fotograf: R. Collett. Göteborgs naturhistoriska museum.

Priset på en tröja

Men’s wear by Pulkkinen, Kari Rainer – Finnish Heritage Agency, Finland – CC BY-ND.
https://www.europeana.eu/item/2021009/_005139FDD55BA52B914694FDBB297DC6

Ibland brukar jag sticka. Kanske virka. Då tror andra att de gör mig en tjänst när de ber mig tillverka något åt dem. Kanske tror de att jag behöver en ursäkt för att få sticka, kanske virka? Kanske tror de att det bara är en mysig lyx att ägna sig åt därför att man just för stunden inte har något viktigt att utföra, därför att man inte har något ansvarsfullt att göra så som att renovera något i hemmet? Jag vet inte. Jag ler och lägger locket på. Vill säga det har inte du råd med på frågan om det går att beställa något.

Det har inte du råd med.

Vad är priset på ett par hemstickade vantar? Garnkostnaden? Garnkostnaden plus arbetstiden? Garnkostnaden plus arbetstiden plus moms? Garnkostnaden plus arbetstiden plus moms plus sociala avgifter? Garnkostnaden plus arbetstiden plus moms plus sociala avgifter plus avgiften för sjukgymnastik som numera kallas fysioterapi? Kanske tillkommer tandläkarräkning för söndergnisslade tänder?

Eller så tar jag bara betalt för garnet? Garnet plus mitt självförtroende? Garnet plus mitt självförtroende plus min självkänsla? Plus besök hos psykolog för nedvärderande av det egna jaget och oförmågan att ställa motkrav på omgivningen, vara besvärlig, vara ofin nog att tro att just mina timmar i soffan kan vara värda något i reda pengar.

Garn är dyrt. Många skyggar undan redan där. Det är dyrare är att sticka en tröja än att köpa den färdig. Om det inte står ett tjusigt namn i nacken. Maskinstickade tröjor med speciella namn i nacken är dyra. Det går att kräva betalt för sådana.

Det går inte att kräva betalt för sina hemstickade tröjor.

Det går att kräva betalt för garn.

Men inte för stickat garn.

Inte för virkat garn.

Inte av mig.

Men jo.

Jo!

Spexet

Jag minns min första fylla. Rune hade spetsat glaset bakom min rygg och sträckt det åt mig med ett hånflin. Han såg alltid ut så jag tänkte inte så mycket på det. Bålet smakade en aning underligt men vi satt där och hade det trevligt i Gudrun och Hildings hammock och jag glömde bort det. Det var Spenaten, Kalle, Bettan, Rune och jag. Vi firade att det var lördag och att det snart skulle vara examen. Och att Gudrun och Hilding inte skulle komma hem förrän sent på söndag eftermiddag. Mina föräldrar trodde att jag skulle sova över hos Bettan. Det gjorde jag ofta.

Vi grillade korv med hjälp av Hildings gasolbrännare. Han lekte silversmed på fritiden och hade den stående i källarens hobbyrum. Spenaten hade sagt att det var okej att vi tog den. Det var förstås Rune som kom på idén. Det var svårt att tända den och Rune hojtade att det var en kinkig jävel som borde skrotas. Men så fattade den eld. Gaslågan slickade korvarna svarta i ett nafs och vi skrattade högt när en av dem fattade eld och Kalle, som var den enda som alltid hade skor på sig, stampade på den tills den slocknade.

Innan jag började bli snurrig på allvar kände jag mig behagligt avslappnad och tyckte att världen var underbar. Mina kompisar, livet, ja, till och med mina föräldrar. Men efter korven började jag må illa. Rune flinade som vanligt och viskade något åt Kalle som i sin tur förde över ordet till Spenaten. Det var Bettan som klämde ur sig det. Tror du att du blivit matförgiftad eller? Din jävla nolla! Jag minns hur jag stirrade på de andra, hur de skrattade och pekade på mig. Hur de vek sig dubbla och hur Bettan påstod att hon snart skulle kissa på sig. Jag kräktes rakt ut. Efter det minns jag inte så mycket. Men jag gick aldrig dit igen och började ta en omväg till skolan.   

Inspirerat av Skrivpuff: Fylla.

Händelser vid en ankdamm

Det var vid ankdammen det hände. Den där konstgjorda saken mitt i den gamla mentalvårdsparken som numera är bostadsområde för bättre bemedlade. Jag stod där och begrundande mitt liv mitt i den kallaste vargavintern och nog såg jag pojken som stod på isen. Längst ut mot kanten, där vattnet guppade kallt och mörkt, stod han. Slitna träningsskor, jeans och en jacka som inte täckte röven. Ingen mössa heller. Eller vantar. Själv hade jag både täckjacka, termobyxor och lovikkavantar. Jag hatade sånt som liten men på äldre dagar har jag förstått varför mina föräldrar envisades med bra kläder vintertid. Det knäpper och värker så förbannat i lederna efter ungdomens dumheter. Nog såg jag pojken som stod där och molteg. Nog såg jag var livbojen fanns. Nog tänkte jag att om han drattar i så drar jag upp ungen. Och nog tänkte jag att han stod där för att provocera. Men mig provocerar man inte så lätt. Så jag höll koll i ögonvrån. För nog visste jag att han visste exakt hur långt ut mot kanten han kunde gå.

Men tror du inte på fan att det kom en kärring fram till mig. Hon smög sig på mig bakifrån och påstod att hon skrikit åt mig från andra sidan dammen. Att jag skulle säga åt pojken på skarpen att gå upp på land. Jag såg hur hennes mun gapade som ett svart hål framför mig, orden som spyddes ut i mitt ansikte. De smutsiga glasögonen. Den vasst fårade huden i ansiktet. Två stickiga pepparkorn till ögon. Hennes kappa tyckes dras ut och in som en blåsfisk när hon läxade upp mig.

Jo, sa jag. Nog har jag sett grabben.  

Sedan sa jag inget mer. Stod bara där och såg på henne och hur hon snörpte på munnen och stampade iväg. Kvar stod vi. Pojken på isen och jag.

Skrivpuff; ankdamm.

Skrivpuff, 8:e juni, 2018.

Effektivt.

”Se till att pricka pulsådern där, precis i ljumsken.” John Brown pekade med en penna mot en naken torso i marmor som stod på en av hyllorna i hans kontor. Anna nickade utan att röja med en min vad hon tänkte eller kände. Hon visste att Franc Meller var ett hot som måste röjas ur vägen. Anna drog en välmanikyrerad hand genom sitt blanka, ljusa hår. Hon visste att hon var rätt person för uppdraget. Han skulle inte ha en chans. Hon visste att det effektivaste sättet för att få honom att släppa henne inpå livet var att överdriva intrycket av att vara en späd, smått vilsen blondin i höga klackar. Dessutom hade hon vässat ett tillgjort barnsligt sätt att prata till perfektion. Faktum var att hon gått in så hårt i baby doll-rollen att hon till och med köpt en morgonrock i rosa chiffong med detaljer av fuskpäls och ett par matchande tofflor. Anna hatade sådant där. Men hon var professionell. Om hon skulle övertyga Franc Meller tillräckligt för att få honom på kroken, måste hon gå all in.

 

Inspiration: Skrivpuff.

Skrivpuff, 9:e maj, 2017.

Ursäkt

Här står jag, framför dig, och ber dig om ursäkt.

Stefan såg på Paulina. Händerna kramade om tre rosor från blomsterbutiken i det lilla förortscentrat med de grå betongbyggnaderna från femtiotalet och den slitna kavajen fladdrade i vårvinden.

Paulina såg på honom med en kylig blick och strök en hårtest bakom örat. Det bruna håret var klippt i en kort page som gjort att Stefan inte genast känt igen henne när hon steg ut ur personalingången till matvarubutiken. Hon hade lagt på ett lager läppglans och ögonen var mörka av kajal. Ett tjockt lager brunkräm dolde hennes ljusa hy.

Jag är ledsen, Stefan, sa hon, men…

Men kan jag bara få förklara, protesterade han och tog tag i Paulinas arm. Jag menade det inte!

Paulina frigjorde sig och tog ett steg bakåt. Den långa kappan fladdrade runt hennes ben och remmen till handväskan hade glidit ner från axeln. Stefan såg hur hon knep åt om handväskan med armen samtidigt hon vände sig om och började gå mot tunnelbanan. Han stirrade efter henne en stund innan han sprang efter.

Du, du måste förlåta mig, sa han, jag ber dig…! Jag visste inte vad jag gjorde, men nu förstår jag. Det blev fel… Förlåt!

Paulina låtsades som om hon inte hörde och fortsatte att gå mot spärrarna till perrongen.

Ta de här i alla fall, sa han och sträckte fram handen med rosorna.

Paulina skakade på huvudet och tog sig genom spärrarna. Stefan såg henne skynda sig fram till tåget och försvinna iväg med det. Han såg ner på sina händer, den här gången strimmiga av blod från rosornas vassa taggar.

 

Skrivpuff, 8:e maj, 2017.

Verkligheten

Han böjde sig fram och skulle just kyssa henne med sina fuktiga stora läppar när väckarklockan skar genom rummet och ryckte Ester ur drömmen. Hon suckade och lät fötterna glida ut över sängkanten och svor när tårna mötte det iskalla golvet. Med ena handen föste hon undan en hårtest som hängde framför ögonen. Ester var tvungen att tvina sig upp ur sängen för att inte falla för frestelsen att rulla tillbaka ner i den igen. Hon nappade åt sig sin morgonrock från kroken på väggen och svepte den om sig. Handen gled över det mjuka tyget med stora gula blommor mot en röd botten. Hon hade ärvt den efter sin mormor, valt den själv som enda föremål hon velat ha efter den gamla gumman med det vita håret som alltid tycktes stå på ända. De andra hade skrattat åt henne, men hon hade inte brytt sig om det. Ester mindes hur hon som barn krupit upp i mormors knä tidiga sommarmorgnar innan de andra vaknat och hur hon omfamnats av den grälla rocken och lyssnat på den vuxnes lugna, djupa andetag. Det hade varit ett ordlöst tillstånd av lugn och trygghet innan verkligheten bröt igenom.

Skrivpuff, 4:e maj, 2017.

Borta

Hon tog tag i krukväxten och synade blommans ljust rosa kronblad. För att ta ett skott måste den bort. Maja tvekade och klippte i luften med den lilla nagelsaxen hon använde till att ansa växterna med. Det var svårt att klippa av skottet blomman satt på för att sedan ta bort den och slänga den i soporna. Men hon hade lovat Linda en planta.

Linda hade sett den stå i gavelfönstret direkt hon steg in i bostaden. Solskenet låg på och fick den att se praktfull ut där den stod. Maja hade tagit hand om den alltsedan mormodern hade gått bort och vårdat den ömt. Egentligen tyckte hon inte om pelargoner, men det var något särskilt med just den här. Linda som var mycket yngre mindes inte mormodern och fönstret den stått i. Maja fick förklara och Linda hade stått i sin långa svarta kappa och insisterat på att hon måste få ett skott. Den svarta hatten var nedtryckt ända till ögonbrynen och en liten handväska dinglade i ett kedjeband från axeln.

Maja drog i sin noppiga fleecetröja och drog ett djupt andetag innan hon klippte av den gröna stjälken.

Geranium Tuberosum, B_10_0002374, Botanic Garden and Botanical Museum Berlin-Dahlem. Källa: Eurpeana.

Länk till bildkälla.

Skrivpuff, 2:a maj, 2017.

Mening ur bok

David duChemin, Berätta i bild. Så tar du bilder som berör. Sidan 103.

”Nästan alla platser som jag längtar efter att få fotografera är fyllda av människor som talar ett annat språk än jag.”

Kvinnan i den orangea klädedräkten höjde handen till en hälsning.

Dante svarade med att låta kamerans blixt blänka till några gånger. Han tyckte om att låta knappen tvinga slutaren att öppna och stänga sig om vart annat. Han var inte den där finsmakarsortens fotograf som letade dagarna i ända efter den perfekta bilden för att sedan ta ett enda foto. Han föredrog kpist framför gevär. Alltid skulle det bli någon träff. Dessutom tog det alltid några knäpp innan den tillfälliga modellen slappnade av och strålade in i kamera. Ofta gick han genom handelsplatser och parker och smygfotograferade genom att hålla kameran i axelhöjd och låta pekfingret trycka av en ljudlös salva.

De slitna jeansen av italienskt märke stack ut tillräckligt för att väcka intresse hos befolkningen men inte tillräckligt för att de skulle börja förhöra sig om vem han var eller varför han tog kort på dem. Ändå stod han i bjärt kontrast till de tygsjok lokalbefolkningen svepte in sig i varje morgon, ändå var det de som var de färgstarka. Gesterna och tjattret från handelstransaktioner kunde få Dante att bli yr i huvudet och tappa fokus när hettan dallrade mellan marknadsstånden.