Spexet

Jag minns min första fylla. Rune hade spetsat glaset bakom min rygg och sträckt det åt mig med ett hånflin. Han såg alltid ut så jag tänkte inte så mycket på det. Bålet smakade en aning underligt men vi satt där och hade det trevligt i Gudrun och Hildings hammock och jag glömde bort det. Det var Spenaten, Kalle, Bettan, Rune och jag. Vi firade att det var lördag och att det snart skulle vara examen. Och att Gudrun och Hilding inte skulle komma hem förrän sent på söndag eftermiddag. Mina föräldrar trodde att jag skulle sova över hos Bettan. Det gjorde jag ofta.

Vi grillade korv med hjälp av Hildings gasolbrännare. Han lekte silversmed på fritiden och hade den stående i källarens hobbyrum. Spenaten hade sagt att det var okej att vi tog den. Det var förstås Rune som kom på idén. Det var svårt att tända den och Rune hojtade att det var en kinkig jävel som borde skrotas. Men så fattade den eld. Gaslågan slickade korvarna svarta i ett nafs och vi skrattade högt när en av dem fattade eld och Kalle, som var den enda som alltid hade skor på sig, stampade på den tills den slocknade.

Innan jag började bli snurrig på allvar kände jag mig behagligt avslappnad och tyckte att världen var underbar. Mina kompisar, livet, ja, till och med mina föräldrar. Men efter korven började jag må illa. Rune flinade som vanligt och viskade något åt Kalle som i sin tur förde över ordet till Spenaten. Det var Bettan som klämde ur sig det. Tror du att du blivit matförgiftad eller? Din jävla nolla! Jag minns hur jag stirrade på de andra, hur de skrattade och pekade på mig. Hur de vek sig dubbla och hur Bettan påstod att hon snart skulle kissa på sig. Jag kräktes rakt ut. Efter det minns jag inte så mycket. Men jag gick aldrig dit igen och började ta en omväg till skolan.   

Inspirerat av Skrivpuff: Fylla.

Händelser vid en ankdamm

Det var vid ankdammen det hände. Den där konstgjorda saken mitt i den gamla mentalvårdsparken som numera är bostadsområde för bättre bemedlade. Jag stod där och begrundande mitt liv mitt i den kallaste vargavintern och nog såg jag pojken som stod på isen. Längst ut mot kanten, där vattnet guppade kallt och mörkt, stod han. Slitna träningsskor, jeans och en jacka som inte täckte röven. Ingen mössa heller. Eller vantar. Själv hade jag både täckjacka, termobyxor och lovikkavantar. Jag hatade sånt som liten men på äldre dagar har jag förstått varför mina föräldrar envisades med bra kläder vintertid. Det knäpper och värker så förbannat i lederna efter ungdomens dumheter. Nog såg jag pojken som stod där och molteg. Nog såg jag var livbojen fanns. Nog tänkte jag att om han drattar i så drar jag upp ungen. Och nog tänkte jag att han stod där för att provocera. Men mig provocerar man inte så lätt. Så jag höll koll i ögonvrån. För nog visste jag att han visste exakt hur långt ut mot kanten han kunde gå.

Men tror du inte på fan att det kom en kärring fram till mig. Hon smög sig på mig bakifrån och påstod att hon skrikit åt mig från andra sidan dammen. Att jag skulle säga åt pojken på skarpen att gå upp på land. Jag såg hur hennes mun gapade som ett svart hål framför mig, orden som spyddes ut i mitt ansikte. De smutsiga glasögonen. Den vasst fårade huden i ansiktet. Två stickiga pepparkorn till ögon. Hennes kappa tyckes dras ut och in som en blåsfisk när hon läxade upp mig.

Jo, sa jag. Nog har jag sett grabben.  

Sedan sa jag inget mer. Stod bara där och såg på henne och hur hon snörpte på munnen och stampade iväg. Kvar stod vi. Pojken på isen och jag.

Skrivpuff; ankdamm.

Skrivpuff, 8:e juni, 2018.

Effektivt.

”Se till att pricka pulsådern där, precis i ljumsken.” John Brown pekade med en penna mot en naken torso i marmor som stod på en av hyllorna i hans kontor. Anna nickade utan att röja med en min vad hon tänkte eller kände. Hon visste att Franc Meller var ett hot som måste röjas ur vägen. Anna drog en välmanikyrerad hand genom sitt blanka, ljusa hår. Hon visste att hon var rätt person för uppdraget. Han skulle inte ha en chans. Hon visste att det effektivaste sättet för att få honom att släppa henne inpå livet var att överdriva intrycket av att vara en späd, smått vilsen blondin i höga klackar. Dessutom hade hon vässat ett tillgjort barnsligt sätt att prata till perfektion. Faktum var att hon gått in så hårt i baby doll-rollen att hon till och med köpt en morgonrock i rosa chiffong med detaljer av fuskpäls och ett par matchande tofflor. Anna hatade sådant där. Men hon var professionell. Om hon skulle övertyga Franc Meller tillräckligt för att få honom på kroken, måste hon gå all in.

 

Inspiration: Skrivpuff.

Skrivpuff, 9:e maj, 2017.

Ursäkt

Här står jag, framför dig, och ber dig om ursäkt.

Stefan såg på Paulina. Händerna kramade om tre rosor från blomsterbutiken i det lilla förortscentrat med de grå betongbyggnaderna från femtiotalet och den slitna kavajen fladdrade i vårvinden.

Paulina såg på honom med en kylig blick och strök en hårtest bakom örat. Det bruna håret var klippt i en kort page som gjort att Stefan inte genast känt igen henne när hon steg ut ur personalingången till matvarubutiken. Hon hade lagt på ett lager läppglans och ögonen var mörka av kajal. Ett tjockt lager brunkräm dolde hennes ljusa hy.

Jag är ledsen, Stefan, sa hon, men…

Men kan jag bara få förklara, protesterade han och tog tag i Paulinas arm. Jag menade det inte!

Paulina frigjorde sig och tog ett steg bakåt. Den långa kappan fladdrade runt hennes ben och remmen till handväskan hade glidit ner från axeln. Stefan såg hur hon knep åt om handväskan med armen samtidigt hon vände sig om och började gå mot tunnelbanan. Han stirrade efter henne en stund innan han sprang efter.

Du, du måste förlåta mig, sa han, jag ber dig…! Jag visste inte vad jag gjorde, men nu förstår jag. Det blev fel… Förlåt!

Paulina låtsades som om hon inte hörde och fortsatte att gå mot spärrarna till perrongen.

Ta de här i alla fall, sa han och sträckte fram handen med rosorna.

Paulina skakade på huvudet och tog sig genom spärrarna. Stefan såg henne skynda sig fram till tåget och försvinna iväg med det. Han såg ner på sina händer, den här gången strimmiga av blod från rosornas vassa taggar.

 

Skrivpuff, 8:e maj, 2017.

Verkligheten

Han böjde sig fram och skulle just kyssa henne med sina fuktiga stora läppar när väckarklockan skar genom rummet och ryckte Ester ur drömmen. Hon suckade och lät fötterna glida ut över sängkanten och svor när tårna mötte det iskalla golvet. Med ena handen föste hon undan en hårtest som hängde framför ögonen. Ester var tvungen att tvina sig upp ur sängen för att inte falla för frestelsen att rulla tillbaka ner i den igen. Hon nappade åt sig sin morgonrock från kroken på väggen och svepte den om sig. Handen gled över det mjuka tyget med stora gula blommor mot en röd botten. Hon hade ärvt den efter sin mormor, valt den själv som enda föremål hon velat ha efter den gamla gumman med det vita håret som alltid tycktes stå på ända. De andra hade skrattat åt henne, men hon hade inte brytt sig om det. Ester mindes hur hon som barn krupit upp i mormors knä tidiga sommarmorgnar innan de andra vaknat och hur hon omfamnats av den grälla rocken och lyssnat på den vuxnes lugna, djupa andetag. Det hade varit ett ordlöst tillstånd av lugn och trygghet innan verkligheten bröt igenom.

Skrivpuff, 4:e maj, 2017.

Borta

Hon tog tag i krukväxten och synade blommans ljust rosa kronblad. För att ta ett skott måste den bort. Maja tvekade och klippte i luften med den lilla nagelsaxen hon använde till att ansa växterna med. Det var svårt att klippa av skottet blomman satt på för att sedan ta bort den och slänga den i soporna. Men hon hade lovat Linda en planta.

Linda hade sett den stå i gavelfönstret direkt hon steg in i bostaden. Solskenet låg på och fick den att se praktfull ut där den stod. Maja hade tagit hand om den alltsedan mormodern hade gått bort och vårdat den ömt. Egentligen tyckte hon inte om pelargoner, men det var något särskilt med just den här. Linda som var mycket yngre mindes inte mormodern och fönstret den stått i. Maja fick förklara och Linda hade stått i sin långa svarta kappa och insisterat på att hon måste få ett skott. Den svarta hatten var nedtryckt ända till ögonbrynen och en liten handväska dinglade i ett kedjeband från axeln.

Maja drog i sin noppiga fleecetröja och drog ett djupt andetag innan hon klippte av den gröna stjälken.

Geranium Tuberosum, B_10_0002374, Botanic Garden and Botanical Museum Berlin-Dahlem

Geranium Tuberosum, B_10_0002374, Botanic Garden and Botanical Museum Berlin-Dahlem. Källa: Eurpeana.

Länk till bildkälla.

Skrivpuff, 2:a maj, 2017.

Mening ur bok

David duChemin, Berätta i bild. Så tar du bilder som berör. Sidan 103.

”Nästan alla platser som jag längtar efter att få fotografera är fyllda av människor som talar ett annat språk än jag.”

Kvinnan i den orangea klädedräkten höjde handen till en hälsning.

Dante svarade med att låta kamerans blixt blänka till några gånger. Han tyckte om att låta knappen tvinga slutaren att öppna och stänga sig om vart annat. Han var inte den där finsmakarsortens fotograf som letade dagarna i ända efter den perfekta bilden för att sedan ta ett enda foto. Han föredrog kpist framför gevär. Alltid skulle det bli någon träff. Dessutom tog det alltid några knäpp innan den tillfälliga modellen slappnade av och strålade in i kamera. Ofta gick han genom handelsplatser och parker och smygfotograferade genom att hålla kameran i axelhöjd och låta pekfingret trycka av en ljudlös salva.

De slitna jeansen av italienskt märke stack ut tillräckligt för att väcka intresse hos befolkningen men inte tillräckligt för att de skulle börja förhöra sig om vem han var eller varför han tog kort på dem. Ändå stod han i bjärt kontrast till de tygsjok lokalbefolkningen svepte in sig i varje morgon, ändå var det de som var de färgstarka. Gesterna och tjattret från handelstransaktioner kunde få Dante att bli yr i huvudet och tappa fokus när hettan dallrade mellan marknadsstånden.

 

Skrivpuff, 24:e april, 2017.

Glad.

92023_BibliographicResource_3000148280779

Sørensen, Arne (f. 1939) bladtegner.

Glad, vad betyder det egentligen, frågade Gunnel rakt ut i tomma intet. Man kan ju vara glad utan att veta om det, som jag till exempel. Ja, så är det nog. Jag är glad. Egentligen. Jag har ju allt. Man, barn, hus och ett jobb jag trivs med. Tror jag. Om det inte vore för den där Bertil som kommit och tagit över avdelningen, så skulle det nog vara lite roligare. Han är så… pedantisk. Vad vill han egentligen? Det verkar som om han bara vill ställa till med problem, så där lite i skymundan så att man ska tro att det är man själv som ställt till det för sig. Han står där och ler när han småpratande med en kollega betraktar effekterna av sina dolda handlingar. Häromdagen lät han medicinskåpet stå olåst, och det var så klart Anita som fick skulden för det. Hon skulle aldrig göra något sådant och det syntes på henne att hon var chockad över att någon anklagade henne för en sådan sak. En annan gång var det Maggan som fick utskällning för att ha missat att låsa dörren in till personalutrymmet. De gamla skulle kunna förirra sig in dit, hette det. Hon har aldrig glömt något sådant förut, sa vi då allihopa, det måste vara något fel. Men hon fick ändå stå till svars och veta att om hon gjorde det ingen skulle det få konsekvenser. Något roat kom över Bertils ansikte. Det svär jag på. Så sant som jag sitter här. Men vad är han ute efter? Vill han bli ensam herre på täppan? Då får han mycket jobb att göra! men han siktar väl uppåt och slår omkull de som står i vägen. När Kristina går i pension tänker han sig nog bli avdelningschef. Själv är jag glad att slippa. Han kan gott få det, men varför förstöra för oss andra?

Men Gunnel, vad pratar du om, avbröt Elisabeth henne, är det en ny bokidé du har nu igen? När ska du komma till skott med den förra du hade på gång? Förresten, vi får ta det där sen, det har redan ringt in och barnen väntar!

Va, sa Gunnel yrvaket innan hon reste sig upp från stolen och snappade åt sig den vita kaffekoppen som fått röda märken efter rött läppstift på kanten. Det small till i diskbänken när hon ställde ner den och hon grimaserade. Höga ljud fick det att skära sig i öronen på henne. En dag skulle hon kanske ta upp det med läkaren. Men var det någon större vits med det? Han skulle säker säga att det var normalt, sånt som alla fick räkna med och att hon bara ängslade sig för allting. Kanske var det det han ville, Bertil, få kvinnorna att känna sig ännu ängsligare och otillräckliga än de redan var? Nej, ingen skulle tro på en sådan intrig… bättre att han var oäkta, bortvald son till någon av de på avdelningen och kom för att hämnas. Sånt trodde folk på, de ville inte läsa om hypokondriska kvinnor som springer till doktorn och får sin hypokondri bekräftad. Det var för förutsägbart. Kvinnor är ju det svaga könet. Lite bräckligare, lite mer inkompetenta och odugliga. I alla fall i fiktionen. Och i historieskrivningen. I media också förstås. Där var de inte som moster Valborg eller Rut.

Gunnel stack ner handen i handväskan efter nycklarna innan hon svängde runt hörnet ut i korridoren. Sorlet från de unga eleverna slog emot henne och hon satte nyckeln i dörrlåset.

 

Bildkälla: Europeana

Skrivpuff, 4:e april, 2017.

”Och det ska finnas varelser inne i detta huvud, små män och kvinnor som sysslar med olika saker.” Siri Hustvedt, Den lysande världen.

 

Nej, röt Olle, du får inte kalla mig för sånt!

Han slog ut med armarna som om han blev attackerad av någon där han stod på torget intill grönsakshandlarnas stirrande ögon.

Jag vill inte ha mer med dig att göra har jag ju sagt!

Olle skrek och viftade med armarna som besatt. De två köpmännen intill hukade bakom bord dignande av tomater, gurkor och gula kantareller från Polen. En av dem halade fram en mobiltelefon ur fickan och slog 112.

Och så kommer du och flikar in att jag är en idiot också, fattas väl bara annat, kärringsate! Aldrig har du gjort annat än skällt på mig, slagit mig och kallat mig för odugling. Men du själv då, är du så jävla bra själv!?

Olle sprutade ur sig orden som svar till röster som ingen annan än han själv hörde. Hans beigea jacka hade svettfläckar under ärmarna och de ljust grå byxorna var smutsiga på benen. Det såg ut som om han krupit runt på marken. Blicken var frånvarande och tycktes stirra in i en annan dimension. De två försäljarna såg ömsom på varandra, ömsom mot Olle. Torget låg annars öde, så som den så ofta brukade innan lunchrusningen kommit igång på riktigt. En och annan hade tidigare passerat för att slinka in i rådhuset i ena änden, men sedan Olle kommit och skrikit hade de inte sett till någon enda person gå förbi. Det var som om hela staden undvek torget och mannen med utbrottet.

Alla visste vem Olle var. Alla visste att han hade problem med den psykiska stabiliteten och att han verkade höra röster. Men han hade aldrig varit hotfull förut. Aldrig som idag. Allra mest verkade han vara hotfull mot sig själv, men ingen av de två i grönsaksståndet ville ta risken att komma honom till undsättning av rädsla för att bli nedslagna. När polisbilen svängde runt hörnet pustade de ut.

 

Skrivpuff, 29:e och 30:e mars, 2017.

Har aldrig sett henne klädd annat ä & kraftfull

 

Har aldrig sett henne klädd annat än så där vulgärt, alltid med rött läppstift på de putiga läpparna, konstaterade Nancy, som hon den där slampan på teve, du vet…! Vad heter hon nu igen…?

Det där, sa Camilla och pekade på en cardigan med tajt passform som hängde på en galge i den välfyllda klädkedjan, är sånt som hon skulle ha på sig!

De skrattade och vände tvärt på klacken. Camilla tryckte Nancys arm och drog henne närmare intill sig. De gick alltid i armkrok när de vara ute på stan och spanade in vad vanligt folk hade för sig. Nancys syrliga kommentarer roade Camilla. Hon såg saker för var de var, och gjorde sig inga omsvep.

De själva var inte som alla andra. Hade alltid propra kläder, blusar och kjolar, odlade pärlor i diskreta urringningar. Varsamt sminkade för att inge den där naturliga looken som utstrålade genuinitet och god smak. Kunde föra sig i fina sammanhang och hade goda kontakter. Andra människor såg billiga ut, klädde sig i opassande bijouterier och i kläder som såg oformliga, för snäva eller urtvättade ut.

Folk har ingen stil, sa Nancy när de långsamt promenerade ner längst med shoppingstråket. Det är nästan plågsamt att se.

Ja, skulle det inte var så roligt att se dem pila fram och tillbaka som små grå möss, sa Camilla, så skulle jag aldrig utsätta mig för det här.

Grå, utbrast Nancy och skrattade, de är väl knappast grå? Snarare multifärgade! Det är ju regnbågens alla färger i det här kaoset till liv!

Min man har köpt en ny Rolls, sa Camilla för att byta samtalsämne. Den är kraftfull må du tro. Och snygg som attan! Lackad svart cabb. Den förra började bli lite väl gammal.

Ja, den har ni väl haft i nästan tre år nu, frågade Nancy och rättade till frisyren med ena handen. Vi brukar byta lite oftare än så. Du vet, vi kör ju så mycket. Till landet och så….

Nej, nu ska det smaka bra med lite god mat på det här lilla äventyret, skrattade Camilla, sedan blir det raka vägen hem och bums in i duschen. Den här stadsstanken som folk sprider runt sig måste bort så fort som möjligt.

De båda kvinnorna skrattade samtidigt som de svängde av från köpgatan och styrde stegen mot Operakällaren. Nancy kastade en hastig blick på sig själv i ett av skyltfönstren. En kvinna med stirrig blick och stelt leende såg tillbaka mot henne och hon ryckte till. Hon kastade en snabb blick mot Camilla för att se om hon märkt något, men hon fnittrade fortfarande. Hur skulle hon kunna berätta för Camilla att hon förlorat allt, att maken lämnat henne för en annan och att hon saknade pengar till att upprätthålla sin livsstil? Att hon kanske skulle bli en av det där… folket? Hon drog in ett djupt andetag och kände hur hon föll.