Skrivpuff, 8:e juni, 2018.

Effektivt.

”Se till att pricka pulsådern där, precis i ljumsken.” John Brown pekade med en penna mot en naken torso i marmor som stod på en av hyllorna i hans kontor. Anna nickade utan att röja med en min vad hon tänkte eller kände. Hon visste att Franc Meller var ett hot som måste röjas ur vägen. Anna drog en välmanikyrerad hand genom sitt blanka, ljusa hår. Hon visste att hon var rätt person för uppdraget. Han skulle inte ha en chans. Hon visste att det effektivaste sättet för att få honom att släppa henne inpå livet var att överdriva intrycket av att vara en späd, smått vilsen blondin i höga klackar. Dessutom hade hon vässat ett tillgjort barnsligt sätt att prata till perfektion. Faktum var att hon gått in så hårt i baby doll-rollen att hon till och med köpt en morgonrock i rosa chiffong med detaljer av fuskpäls och ett par matchande tofflor. Anna hatade sådant där. Men hon var professionell. Om hon skulle övertyga Franc Meller tillräckligt för att få honom på kroken, måste hon gå all in.

 

Inspiration: Skrivpuff.

Skrivpuff, 9:e maj, 2017.

Ursäkt

Här står jag, framför dig, och ber dig om ursäkt.

Stefan såg på Paulina. Händerna kramade om tre rosor från blomsterbutiken i det lilla förortscentrat med de grå betongbyggnaderna från femtiotalet och den slitna kavajen fladdrade i vårvinden.

Paulina såg på honom med en kylig blick och strök en hårtest bakom örat. Det bruna håret var klippt i en kort page som gjort att Stefan inte genast känt igen henne när hon steg ut ur personalingången till matvarubutiken. Hon hade lagt på ett lager läppglans och ögonen var mörka av kajal. Ett tjockt lager brunkräm dolde hennes ljusa hy.

Jag är ledsen, Stefan, sa hon, men…

Men kan jag bara få förklara, protesterade han och tog tag i Paulinas arm. Jag menade det inte!

Paulina frigjorde sig och tog ett steg bakåt. Den långa kappan fladdrade runt hennes ben och remmen till handväskan hade glidit ner från axeln. Stefan såg hur hon knep åt om handväskan med armen samtidigt hon vände sig om och började gå mot tunnelbanan. Han stirrade efter henne en stund innan han sprang efter.

Du, du måste förlåta mig, sa han, jag ber dig…! Jag visste inte vad jag gjorde, men nu förstår jag. Det blev fel… Förlåt!

Paulina låtsades som om hon inte hörde och fortsatte att gå mot spärrarna till perrongen.

Ta de här i alla fall, sa han och sträckte fram handen med rosorna.

Paulina skakade på huvudet och tog sig genom spärrarna. Stefan såg henne skynda sig fram till tåget och försvinna iväg med det. Han såg ner på sina händer, den här gången strimmiga av blod från rosornas vassa taggar.

 

Skrivpuff, 8:e maj, 2017.

Verkligheten

Han böjde sig fram och skulle just kyssa henne med sina fuktiga stora läppar när väckarklockan skar genom rummet och ryckte Ester ur drömmen. Hon suckade och lät fötterna glida ut över sängkanten och svor när tårna mötte det iskalla golvet. Med ena handen föste hon undan en hårtest som hängde framför ögonen. Ester var tvungen att tvina sig upp ur sängen för att inte falla för frestelsen att rulla tillbaka ner i den igen. Hon nappade åt sig sin morgonrock från kroken på väggen och svepte den om sig. Handen gled över det mjuka tyget med stora gula blommor mot en röd botten. Hon hade ärvt den efter sin mormor, valt den själv som enda föremål hon velat ha efter den gamla gumman med det vita håret som alltid tycktes stå på ända. De andra hade skrattat åt henne, men hon hade inte brytt sig om det. Ester mindes hur hon som barn krupit upp i mormors knä tidiga sommarmorgnar innan de andra vaknat och hur hon omfamnats av den grälla rocken och lyssnat på den vuxnes lugna, djupa andetag. Det hade varit ett ordlöst tillstånd av lugn och trygghet innan verkligheten bröt igenom.

Skrivpuff, 4:e maj, 2017.

Borta

Hon tog tag i krukväxten och synade blommans ljust rosa kronblad. För att ta ett skott måste den bort. Maja tvekade och klippte i luften med den lilla nagelsaxen hon använde till att ansa växterna med. Det var svårt att klippa av skottet blomman satt på för att sedan ta bort den och slänga den i soporna. Men hon hade lovat Linda en planta.

Linda hade sett den stå i gavelfönstret direkt hon steg in i bostaden. Solskenet låg på och fick den att se praktfull ut där den stod. Maja hade tagit hand om den alltsedan mormodern hade gått bort och vårdat den ömt. Egentligen tyckte hon inte om pelargoner, men det var något särskilt med just den här. Linda som var mycket yngre mindes inte mormodern och fönstret den stått i. Maja fick förklara och Linda hade stått i sin långa svarta kappa och insisterat på att hon måste få ett skott. Den svarta hatten var nedtryckt ända till ögonbrynen och en liten handväska dinglade i ett kedjeband från axeln.

Maja drog i sin noppiga fleecetröja och drog ett djupt andetag innan hon klippte av den gröna stjälken.

Geranium Tuberosum, B_10_0002374, Botanic Garden and Botanical Museum Berlin-Dahlem

Geranium Tuberosum, B_10_0002374, Botanic Garden and Botanical Museum Berlin-Dahlem. Källa: Eurpeana.

Länk till bildkälla.

Skrivpuff, 2:a maj, 2017.

Mening ur bok

David duChemin, Berätta i bild. Så tar du bilder som berör. Sidan 103.

”Nästan alla platser som jag längtar efter att få fotografera är fyllda av människor som talar ett annat språk än jag.”

Kvinnan i den orangea klädedräkten höjde handen till en hälsning.

Dante svarade med att låta kamerans blixt blänka till några gånger. Han tyckte om att låta knappen tvinga slutaren att öppna och stänga sig om vart annat. Han var inte den där finsmakarsortens fotograf som letade dagarna i ända efter den perfekta bilden för att sedan ta ett enda foto. Han föredrog kpist framför gevär. Alltid skulle det bli någon träff. Dessutom tog det alltid några knäpp innan den tillfälliga modellen slappnade av och strålade in i kamera. Ofta gick han genom handelsplatser och parker och smygfotograferade genom att hålla kameran i axelhöjd och låta pekfingret trycka av en ljudlös salva.

De slitna jeansen av italienskt märke stack ut tillräckligt för att väcka intresse hos befolkningen men inte tillräckligt för att de skulle börja förhöra sig om vem han var eller varför han tog kort på dem. Ändå stod han i bjärt kontrast till de tygsjok lokalbefolkningen svepte in sig i varje morgon, ändå var det de som var de färgstarka. Gesterna och tjattret från handelstransaktioner kunde få Dante att bli yr i huvudet och tappa fokus när hettan dallrade mellan marknadsstånden.

 

Skrivpuff, 24:e april, 2017.

Glad.

92023_BibliographicResource_3000148280779

Sørensen, Arne (f. 1939) bladtegner.

Glad, vad betyder det egentligen, frågade Gunnel rakt ut i tomma intet. Man kan ju vara glad utan att veta om det, som jag till exempel. Ja, så är det nog. Jag är glad. Egentligen. Jag har ju allt. Man, barn, hus och ett jobb jag trivs med. Tror jag. Om det inte vore för den där Bertil som kommit och tagit över avdelningen, så skulle det nog vara lite roligare. Han är så… pedantisk. Vad vill han egentligen? Det verkar som om han bara vill ställa till med problem, så där lite i skymundan så att man ska tro att det är man själv som ställt till det för sig. Han står där och ler när han småpratande med en kollega betraktar effekterna av sina dolda handlingar. Häromdagen lät han medicinskåpet stå olåst, och det var så klart Anita som fick skulden för det. Hon skulle aldrig göra något sådant och det syntes på henne att hon var chockad över att någon anklagade henne för en sådan sak. En annan gång var det Maggan som fick utskällning för att ha missat att låsa dörren in till personalutrymmet. De gamla skulle kunna förirra sig in dit, hette det. Hon har aldrig glömt något sådant förut, sa vi då allihopa, det måste vara något fel. Men hon fick ändå stå till svars och veta att om hon gjorde det ingen skulle det få konsekvenser. Något roat kom över Bertils ansikte. Det svär jag på. Så sant som jag sitter här. Men vad är han ute efter? Vill han bli ensam herre på täppan? Då får han mycket jobb att göra! men han siktar väl uppåt och slår omkull de som står i vägen. När Kristina går i pension tänker han sig nog bli avdelningschef. Själv är jag glad att slippa. Han kan gott få det, men varför förstöra för oss andra?

Men Gunnel, vad pratar du om, avbröt Elisabeth henne, är det en ny bokidé du har nu igen? När ska du komma till skott med den förra du hade på gång? Förresten, vi får ta det där sen, det har redan ringt in och barnen väntar!

Va, sa Gunnel yrvaket innan hon reste sig upp från stolen och snappade åt sig den vita kaffekoppen som fått röda märken efter rött läppstift på kanten. Det small till i diskbänken när hon ställde ner den och hon grimaserade. Höga ljud fick det att skära sig i öronen på henne. En dag skulle hon kanske ta upp det med läkaren. Men var det någon större vits med det? Han skulle säker säga att det var normalt, sånt som alla fick räkna med och att hon bara ängslade sig för allting. Kanske var det det han ville, Bertil, få kvinnorna att känna sig ännu ängsligare och otillräckliga än de redan var? Nej, ingen skulle tro på en sådan intrig… bättre att han var oäkta, bortvald son till någon av de på avdelningen och kom för att hämnas. Sånt trodde folk på, de ville inte läsa om hypokondriska kvinnor som springer till doktorn och får sin hypokondri bekräftad. Det var för förutsägbart. Kvinnor är ju det svaga könet. Lite bräckligare, lite mer inkompetenta och odugliga. I alla fall i fiktionen. Och i historieskrivningen. I media också förstås. Där var de inte som moster Valborg eller Rut.

Gunnel stack ner handen i handväskan efter nycklarna innan hon svängde runt hörnet ut i korridoren. Sorlet från de unga eleverna slog emot henne och hon satte nyckeln i dörrlåset.

 

Bildkälla: Europeana

Skrivpuff, 4:e april, 2017.

”Och det ska finnas varelser inne i detta huvud, små män och kvinnor som sysslar med olika saker.” Siri Hustvedt, Den lysande världen.

 

Nej, röt Olle, du får inte kalla mig för sånt!

Han slog ut med armarna som om han blev attackerad av någon där han stod på torget intill grönsakshandlarnas stirrande ögon.

Jag vill inte ha mer med dig att göra har jag ju sagt!

Olle skrek och viftade med armarna som besatt. De två köpmännen intill hukade bakom bord dignande av tomater, gurkor och gula kantareller från Polen. En av dem halade fram en mobiltelefon ur fickan och slog 112.

Och så kommer du och flikar in att jag är en idiot också, fattas väl bara annat, kärringsate! Aldrig har du gjort annat än skällt på mig, slagit mig och kallat mig för odugling. Men du själv då, är du så jävla bra själv!?

Olle sprutade ur sig orden som svar till röster som ingen annan än han själv hörde. Hans beigea jacka hade svettfläckar under ärmarna och de ljust grå byxorna var smutsiga på benen. Det såg ut som om han krupit runt på marken. Blicken var frånvarande och tycktes stirra in i en annan dimension. De två försäljarna såg ömsom på varandra, ömsom mot Olle. Torget låg annars öde, så som den så ofta brukade innan lunchrusningen kommit igång på riktigt. En och annan hade tidigare passerat för att slinka in i rådhuset i ena änden, men sedan Olle kommit och skrikit hade de inte sett till någon enda person gå förbi. Det var som om hela staden undvek torget och mannen med utbrottet.

Alla visste vem Olle var. Alla visste att han hade problem med den psykiska stabiliteten och att han verkade höra röster. Men han hade aldrig varit hotfull förut. Aldrig som idag. Allra mest verkade han vara hotfull mot sig själv, men ingen av de två i grönsaksståndet ville ta risken att komma honom till undsättning av rädsla för att bli nedslagna. När polisbilen svängde runt hörnet pustade de ut.