Blånor

Ulla strök med handen över linnet. Det var strävt och lent på samma gång. Svalt och varmt. Mjukt och styvt. Grovt men ändå fint. Hon hade gjort det själv. Odlat. Berett. Spunnit och vävt. Det hade tagit tid. Längre än hon kunnat ana. Enbart beredningen var tids. Rötningen gick inte att påskynda hur ofta Ulla än vände på linet. Den skördade växten låg i en stor hög på marken utanför friggeboden.

Det här tar för lång tid, hade skatan väst på axeln.

Dess skratt lät lågt och hest. Den tog några prövande steg på Ullas axel och pickade med en näbb lika vass som en nyslipad morakniv in i örat. Pockade. Hackade. Väste att projektet var det mest idiotiska den sett på länge och det ville inte säga lite med tanke på Ullas faiblesse för spritt språngande idéer…

Rötningen tar den tid den tar, sa Ulla och borstade bort lin som fastnat på byxorna efter vändningen. Den går inte att skynda på för då blir det intet av linnetyget till Maria.

Det dunsade till när hon lät grepen falla in mot bodens vägg och bli stående på sniskan likt en av gubbarna utanför Systemet en lönedag. Det enda som fattades var keps och cigg. Och en dinglande kasse.   

Det hade börjat som en kul grej. Ulla skulle hobbyforska sig till kunskap om forna tiders textilframställning.

Nåt så galet, skrattade kråkan och pickade in i örat igen. Du klarar aldrig av det. Vad ska grannarna tro? Plöja upp halva tomten och så lin…

Sluta nu! De får gärna komma och fråga vad jag gör. Kanske finns en och annan som blir förvånad över att jag sått och skördat linet helt själv. De vet ju att jag väver ibland. Så det är inte ett dugg konstigt att jag gör ett försök. Här, ta lite kex. Det här har jag koll på, förstår du!

Ulla höll upp en torr kaka som fågeln mumsade i sig så hastigt att den smulade ner hela hennes kofta.

Så ja… Ta det lugnt, sa Ulla och strök fågeln över huvudet. Jag har mer åt dig. Ja, då, du ska få mer…

Hon kliade fågeln på bröstet och lirkade med den.

Ibland tar saker tid, förstår du, sa hon och strök den över fjädrarna. Snart nog är det dags att bråka linet. Men inte än. Ja då… jag vet att du är ivrig att få saker gjorda men nu får du vänta. Sedan kommer det gå undan, ska du se! Då tar vi kammen. Reder ut tovor som uppstått, borstar bort vedartade delar som hängt sig kvar. Sedan kommer fibern glänsa som silver. Och du kan få de där grövre trådarna som blir över. Blånor, heter det. Det blir fint till ditt bo.

Fågeln började trampa av och an på Ullas axel, skratta hest och flaxa med vingarna så att Ulla fick skydda sig med handen.

Men lilla vännen…, sa Ulla, inte tänker du väl sitta på min axel hela livet? Du, som är fri att leva ditt eget liv. Sätta bo och flyga högt som lågt. Jag vet att du är bekymrad över hur det ska gå för mig. Men oroa dig inte för det, jag klarar mig bra. Här ska du få pumpafrön!

Ulla kisade mot skyn och manade försiktigt på fågeln.

Ta dig ut i världen och testa dina vingar nu, jag vet att du kan det. Hitta någon. Sätt bo. Bli fler.

Det hade tagit tid för linet att gå från frö till vävt tyg för att slutligen bli dräktöverdel. Ulla strök med handen över linet. Mjukt. Men samtidigt strävt. Svalt och varmt på samma gång. Silverskimrande men också matt. Hon kände varje stygn i sin kropp, varenda vikning och fåll. Trådarna som löpte över och igenom det. När Maria stod iförd det hade hon fått ett sällsamt skimmer över sig. Ullas ögon hade tårats.

En knackning på fönsterrutan ryckte henne ur tankarna, förvånad att någon påkallade hennes uppmärksamhet den vägen istället för via stugans öppna ytterdörr. Två svarta ögon plirade mot henne. De svarta och vita fjädrarna som tillsammans bildade en frack som inte ens den skickligaste skräddare skulle kunna skapa. Ulla reste sig och gick bort till skänken i andra änden av rummet. Där i en av dess många lådor låg det. Blånoret.

Inspirerat av Skrivpuff: Iförd.

Tveksamheter

 

Om jag låter mig själv erkänna det känner jag att det är fel att låta Eivor sitta med vid bordet. Men jag vill inte nagga stämningen i kanten. Vara en bitterfitta. Nej. Jag låtsas som ingenting och ser på hur de höjer sina glas och skålar. Helan går. Jag sjunger med. Blundar. Som vanligt. Låtsas som att det är helt normalt att en fjortonåring sitter med vid bordet och dricker… ja, vad vet jag… saft? Vuxensaft, som någon sa och skrattade. Nog måste man få unna sig lite saft? Det hör livet till. Ändå… hon är ju bara barnet… Varför säger jag ingenting? Min mun gapar men orden strömmar inte ut. En fisk på torra land. Dödsryckningar i mungiporna. Istället för jag glaset till läpparna och sippar. Mmm…. Vad gott, hör jag mig själv säga. Precis vad jag behövde efter den här veckan, månaden, terminen… alla hummar med. Eivor ser glad ut. Hon myser. Det är i alla fall så jag tolkar det. Inte vill jag vara den som förstör för henne? Nu när hon har det så kul? Nej. Jag gör det inte. Jag gör det bara inte säger jag! Är det inte Sara och Max som ansvarar för henne? Vart har de tagit vägen, förresten? Jag ser dem ingenstans… om jag tänker efter minns jag att de sa sig vara på väg till jordkällaren efter något mer att dricka… den där jordkällaren ja… med alla sina ormar… de ligger där under takpannorna och förökar sig… jag skulle inte sätta min fot där för allt i världen… nej, så dum är jag då rakt inte.

 

Med inspiration från Skrivpuff!