Allvar

Sorlet i salen tystnade så fort mannen steg upp på scenen.

Hur ni tar er själva och era drömmar på allvar. Det är svårt, eller hur? Därför ska jag lära er hur detta går till. Som ni alla säkert vet är vår tid på jorden kort och de flesta ångrar vid livets slutskede inte vad de gjort, utan det de inte gjorde. Sug på den karamellen en stund. Vad skulle detta kunna representera för just dig?

Mannen med den blonda bakåtkammade pagen tystnade och ställde sig med benen brett isär med händerna som i en triangel framför bröstet. Han såg ut att suga på något och lät blicken glida snett upp mot taket en stund innan han började betrakta sin publik. Elsie sjönk ihop i sitt säte så gott hon kunde. Med sin längd och sitt burriga hår var hon van att alltid synas. Och hon hatade det.

Läs vidare på Påhittat.se

 

Padda

Det stack i näsan på Lill när hon vaknade i det dunkla sovrummet. Förkylning igen, naturligtvis, tänkte hon och suckade. Det är priset man får betala för att jobba med småbarn hela dagarna…

Lill gnuggade sig i ansiktet och tänkte på drömmen hon slitits ifrån. Den heta kärleksstunden med en okänd man. Så absurt. Lill var inte typen som skulle kasta sig rakt i famnen på en okänd karl, ändå… ändå hade den varit lika underbar och som det nu var förbaskat snopet att vakna. Som att kyssa en prins och vips så står där en vårtig och knubbig padda.

Lill blinkade några gånger innan hon snurrade runt i den mjuka sängen och snodde duntäckte omkring sig. Det skulle gå att dyka tillbaka in i drömmen, det var hon säker på. Hon behövde bara bestämma sig och det var trots allt söndag. Ingenting att stressa upp för, ingen stämpelklocka, ingen tid att passa. Och det var ju så skönt i sängen. Lill drog ett djupt andetag och skulle just låta luften glida ut i en lång härlig, avslappnande utandning när hon hostade till och for upp som en spiralfjäder.

Bränt.

Det luktade bränt.

Det tog en stund innan Lill frigjort sig från täcket och kom ur sängen. Ett fladdrande sken avtecknade sig mot ena väggen utanför rummet och fick håret att resa sig i nacken på henne. Lill fick svårt att andas. Det kändes som om hon satt fast i ett trångt utrymme som hindrade henne från att röra sig.    

Inspirerat av Skrivpuff: padda.

Drömmen

Fortsättning från igår.

– Fattar inte hur du ska klara dig på egen hand, Young. Det här är en hård värld och du är… tja… lite soft, så att säga. Du får det bra med mig.

Young såg upp på Tugay. Hans annars så klara ögon hade fått ett fuktigt skimmer över sig. Det kletade av sig på henne. Utan att säga något snappade hon åt sig en av servetterna på bordet och torkade sig i pannan, ner över näsan, ut över kinderna, halsen, händerna innan hon knölade ihop den och skickade iväg den mot duvorna marken. Hon skrattade till när de först hoppade åt sidan men sedan nyfiket vaggade fram mot bollen som gungade i vinden.

– Det jag inte fattar är att det är så varmt, sa Young. Nästan som åska i luften fast det bara är april.

– Varför byter du samtalsämne hela tiden? Snart har du hamnat på glasberget.

Young svarade inte. Istället tog hon av sig trenchcoaten och la den på  bänken mellan sig och Tugay. Efter en stund sa hon att hon hade drömt om en man som hämtade henne. Han hade ingen vit häst. Men en svart motorcykel. Hans hår hade luktat svagt av bensin och hon hade dragit in långa andetag med näsan tätt intill hans nacke. Det hade mullrat när de åkte mot solnedgången. Sen hade larmet ringt och hon hade tryckt på snooze i förhoppning om att kunna komma tillbaka in i drömmen.

– Det måste betyda nåt, sa hon och kisade mot horisonten. Jag vill inte ha det så här. Det måste hända nåt och det snart. Annars blir jag tokig.

Tugay sa att han sällan hört något så skrattretande som Young bakom en mc-knutte. Han skrattade en lång stund och sa att hon fick försöka bättre om hon skulle göra honom svartsjuk.

– Men nåt kommer ju snart att hända, fortsatte han. Du kommer att bli min, vi gifter oss och får barn och så blir vi gamla tillsammans. Du kan bli en sån där vad heter det… dagisfröken. Jag blir ingenjör. Oroa dig inte. Det kommer hända massor. Jag lovar.

Skrivpuff, 28:e maj, 2018.

Souvenir.

Clara lät fingertopparna glida över snäckans släta yta. Den fick henne att minnas hela thailandsresan, med den svidande huden trots solkrämen, den kryddiga maten och myllret på gatorna. Allt verkade så enkelt där. Människor gled skrattande fram i flipflops som smällde rytmiskt mot de bara hälarna. Hade de inga bekymmer där ner i värmen? Clara såg ner på sina händer. De smala, seniga fingrarna påminde henne om räfsan som alltid stått lutad mot ena gaveln till mormoderns röda stuga. Hon hade fått blåsor i händerna när hon hjälpt till att fösa ihop gula löv eller gräsklipp med en sån där räfsa. Men hon hade aldrig ojat sig över svedan de orsakat. Istället hade hon nyfiket följt deras konturer och petat på den genomskinliga huden där en pytteliten vätskedroppe simmade runt. De där blåsorna hade fått henne att känna sig stark. Tålig. De var ett bevis på att hon gjort något, varit nyttig. Till nytta.

Allt hade varit så enkelt då. Någon annan hade tagit hand om de där svåra sakerna som livet förutsatte. Bostaden, räkningarna, maten… nu skulle hon snart vara ensam ansvarig. Hur skulle hon klara det? Hon som knappt tagit sig igenom grundskolan och sedan tvingat sig fram till studenten. Och vad skulle hon bli?

Studiekonsulenten hade rått henne att jobba med barn. Clara som verkade vara så lugn, hade hon sagt och stuckit åt henne en broschyr om förskollärarlinjen. Nackhåret hade rest sig på Clara vid tanken på att bli kvar i skolsystemet i resten av livet. Hellre skulle hon dö än bli kvar vid det och dessutom tvingas sära på bråkande barn pedagogiska lösningar. Clara hade inte protesterat, bara tagit emot foldern med ett tack och gått. Men hon skulle inte bli dagisfröken. Det svor hon på.

Clara såg ner på snäckan som vaggade i hennes hand från sida till sida över sin svälda buk. En dag skulle hon flytta ner till ett av de där varmare länderna, låta sig svepas med i ett äventyr och skriva böcker som den där gubben Maggan pratat om på svenskalektionerna. Han som drack rom på Kuba. Clara hade glömt vad han hette och det spelade ingen roll. Kunde han, kunde väl hon?

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Skrivpuff, 28:e april 2016.

Kläder.

Varför är det så svårt med kläder tänkte tina och tittade in i sin garderob. Det var en sån där walk-in-closet som alla verkade åtrå för tillfället. Men själv tyckte hon att den mest gjorde livet rörigt och tog upp värdefull yta. De hade varit bättre med garderober placerade längst med hallen, tänkte hon och tog några trevande steg över kassarna med gamla leksaker och ärvda kläder. Det var länge sedan hon tagit något längst inifrån klädkammaren. Det stod helt enkelt för mycket saker i vägen. Nu skulle hon vara tvungen att balansera förbi bråten på golvet, hålla sig fast i hyllan ovanför klädstången för att på så sätt nappa åt sig den grå yllekappan som hon inte använt på åratal. Hon var glad att hon inte kommit sig för att rensa bland alla saker där inne, nu när det äntligen blivit trendigt med kappa igen. Att köpa en ny verkade onödigt. Hon hade redan en och även om den kanske inte höll modenivån på topp, skulle den duga fint och dessutom spara henne den där extra utgiften. Det var dyrt med barn som ständigt växte ur sina kläder och skor och om de skulle ha en chans att hitta på något roligt på fritiden fick hon själv nöja sig med det hon hade. Visst ville hon också unna sig saker ibland, men hon var tacksam över att ha råd att tillgodose barnens behov utan att det sved alltför mycket i plånboken.

Hon svingade sig försiktigt i hyllan och sträckte ut högra handen mot den grå ullen. Fingrarna slöt sig om axelpartiet och plagget gled av galgen av ljust trä. Hättemarks-trycket gungade fram och tillbaka på stången. Hon körde ner ansiktet i kapptyget och drog ett djupt andetag. En svag doft av parfym satt fortfarande kvar i den. Den där sorten hon köpt i Paris då för så många år sedan och som tog henne tillbaka i tiden på en millisekund. Plötsligt var hon i Frankrike igen. Med honom. Mannen med den mjuka blicken och varma skrattet. Var fanns han nu?

Drömmande gick hon bort mot datorn. Snart skulle lucia-firandet börja på skolan, men det fanns fortfarande lite tid att surfa. Bara hon nu mindes hans efternamn…