Spexet

Jag minns min första fylla. Rune hade spetsat glaset bakom min rygg och sträckt det åt mig med ett hånflin. Han såg alltid ut så jag tänkte inte så mycket på det. Bålet smakade en aning underligt men vi satt där och hade det trevligt i Gudrun och Hildings hammock och jag glömde bort det. Det var Spenaten, Kalle, Bettan, Rune och jag. Vi firade att det var lördag och att det snart skulle vara examen. Och att Gudrun och Hilding inte skulle komma hem förrän sent på söndag eftermiddag. Mina föräldrar trodde att jag skulle sova över hos Bettan. Det gjorde jag ofta.

Vi grillade korv med hjälp av Hildings gasolbrännare. Han lekte silversmed på fritiden och hade den stående i källarens hobbyrum. Spenaten hade sagt att det var okej att vi tog den. Det var förstås Rune som kom på idén. Det var svårt att tända den och Rune hojtade att det var en kinkig jävel som borde skrotas. Men så fattade den eld. Gaslågan slickade korvarna svarta i ett nafs och vi skrattade högt när en av dem fattade eld och Kalle, som var den enda som alltid hade skor på sig, stampade på den tills den slocknade.

Innan jag började bli snurrig på allvar kände jag mig behagligt avslappnad och tyckte att världen var underbar. Mina kompisar, livet, ja, till och med mina föräldrar. Men efter korven började jag må illa. Rune flinade som vanligt och viskade något åt Kalle som i sin tur förde över ordet till Spenaten. Det var Bettan som klämde ur sig det. Tror du att du blivit matförgiftad eller? Din jävla nolla! Jag minns hur jag stirrade på de andra, hur de skrattade och pekade på mig. Hur de vek sig dubbla och hur Bettan påstod att hon snart skulle kissa på sig. Jag kräktes rakt ut. Efter det minns jag inte så mycket. Men jag gick aldrig dit igen och började ta en omväg till skolan.   

Inspirerat av Skrivpuff: Fylla.

Skrivpuff, 28:e maj, 2018.

Souvenir.

Clara lät fingertopparna glida över snäckans släta yta. Den fick henne att minnas hela thailandsresan, med den svidande huden trots solkrämen, den kryddiga maten och myllret på gatorna. Allt verkade så enkelt där. Människor gled skrattande fram i flipflops som smällde rytmiskt mot de bara hälarna. Hade de inga bekymmer där ner i värmen? Clara såg ner på sina händer. De smala, seniga fingrarna påminde henne om räfsan som alltid stått lutad mot ena gaveln till mormoderns röda stuga. Hon hade fått blåsor i händerna när hon hjälpt till att fösa ihop gula löv eller gräsklipp med en sån där räfsa. Men hon hade aldrig ojat sig över svedan de orsakat. Istället hade hon nyfiket följt deras konturer och petat på den genomskinliga huden där en pytteliten vätskedroppe simmade runt. De där blåsorna hade fått henne att känna sig stark. Tålig. De var ett bevis på att hon gjort något, varit nyttig. Till nytta.

Allt hade varit så enkelt då. Någon annan hade tagit hand om de där svåra sakerna som livet förutsatte. Bostaden, räkningarna, maten… nu skulle hon snart vara ensam ansvarig. Hur skulle hon klara det? Hon som knappt tagit sig igenom grundskolan och sedan tvingat sig fram till studenten. Och vad skulle hon bli?

Studiekonsulenten hade rått henne att jobba med barn. Clara som verkade vara så lugn, hade hon sagt och stuckit åt henne en broschyr om förskollärarlinjen. Nackhåret hade rest sig på Clara vid tanken på att bli kvar i skolsystemet i resten av livet. Hellre skulle hon dö än bli kvar vid det och dessutom tvingas sära på bråkande barn pedagogiska lösningar. Clara hade inte protesterat, bara tagit emot foldern med ett tack och gått. Men hon skulle inte bli dagisfröken. Det svor hon på.

Clara såg ner på snäckan som vaggade i hennes hand från sida till sida över sin svälda buk. En dag skulle hon flytta ner till ett av de där varmare länderna, låta sig svepas med i ett äventyr och skriva böcker som den där gubben Maggan pratat om på svenskalektionerna. Han som drack rom på Kuba. Clara hade glömt vad han hette och det spelade ingen roll. Kunde han, kunde väl hon?

 

Inspirerat av Skrivpuff.

Skrivpuff, närstående, 23:e november, 2016.

”Här fanns en riktig trollskog. Grön mossa på marken. Höga barrträd. Ombunkar. Svampar. Djurliv. Nu är allt borta. Kalhygge. Ris och traktorspår. Kullvälta stenar. Inget annat.”

”Jag visste inte att den här delen av landet stod dig så nära”, sa han och kisade ut mot de öppna vidderna.

”Vi brukade bo här när jag var liten. Om somrarna. Ibland på vintern också. Jag vill inte så gärna prata om det”, sa jag och tystnade.

Jag såg farmor framför mig. Hon stod där, stadigt på jorden med krökt rygg. Synlig och osynlig på samma gång. Vi gått där genom skogen, men då var allt fortfarande orört och jag bara ett barn. Nu var allt borta, liksom hon. Hon var nästan utraderad ur mitt minne. Borta, som skogen och huset. Vart hade allt tagit vägen?

Skrivpuff, dyrt, 21:a oktober 2016.

Det här kommer stå dig dyrt, sa mannen i den mörkblå hatten av filt medan han kratsade ner mina kontaktuppgifter på baksidan av ett visitkort. Jag såg honom stoppa ner det i plånboken innan han stack in den innanför kappan. Min hand nuddade rispan i billacken.

Men jag har inte gjort det där, mumlade jag och drog snabbt åt mig handen när jag hörde mannen ryta åt mig.

Det vet du förbannat väl att du har och nu är du så god att du erkänner det!

Han tog tag i min jacka och drog mig närmare honom. Hans mun stank av kålpudding. Jag hatade kålpudding. Det fick mig alltid att vilja kräkas. Jag försökte bända loss hans hand från jackan men greppet hårdnade och han vred om tyget så att jag drogs ännu närmare andedräkten. Det vände sig i magen på mig och jag visste inte om det var av ren skräck eller doften.

Släpp mig..! Rösten bar inte och jag hörde knappt mig själv protestera. Mina fötter gled i snöslasket och tårna var frusna som små snöbollar. Jag såg mina snöiga lovikkavantar trycka bort hans ansikte utan att greppet om mig minskade. Över hans axel kunde jag se fönstren som lös i det låga hyreshuset som under sommaren gått från gråvit puts till en beige med drag åt rosa. Jag hatade färgen nästan lika mycket som jag hatade kålpudding.

Jag hade precis varit på väg hem från ett snöbollskrig på åkern som nu låg bakom mig. De andra barnen hade gått före. Själv hade jag stannat kvar för att lappa ihop den borg vi byggt för att försvara vårt lag. Jag gillade sånt, att bygga upp, lappa och laga. Det var något speciellt med snö. Jag hade aldrig känt mig rädd ute ensam, faktiskt, trots att det var tomt runt vårt område. Åkern sträckte sig nog en halv kilometer åt ena hållet, en hel åt andra. Men nu…

Mannen skrek i mitt ansikte. Små fina droppar av saliv landade på mina kinder och frös snart till is.

Jag har inte gjort nåt! Min röst skar genom mörkret samtidigt som jag sparkade till. Hårt. Hatten och rocken segnade kvidande ner mot marken. Jag sprang. Fötterna slirade i snön medan jag siktade mot den glasförsedda porten. Jag slet upp dörren och sprang in i trappen. Ytterdörren gled upp när jag tryckte ner handtaget. Jag skyndade mig in och låste den bakom mig innan jag sjönk ner på den gröna trasmattan av plast. Ingen tog notis om att jag kommit in, så jag satt kvar och försökte lugna ner mig.

Telefonen bröt tystnaden i lägenheten och min puls gick upp igen. jag hörde min mamma lyfta luren och svara. Det fick inte vara han, det fick bara inte vara han..! Jag blundade hårt och önskade intensivt att det inte var mannen från parkeringen. Men jag hörde på mammas röst att det var han.

Johan, kom ett slag, ropade hon. Hennes röst lät ilsken och gjorde mig rädd. Men jag hade inget val. Hon skulle få veta vad som hänt. Hon måste få veta, hur mycket jag än skämdes.

Jag har inte gjort det…. protesterade jag innan hon sagt något.

Gjort vad då?

Det var inte jag som repade bilen, jag svär!

Jaså, var det därför den där mannen hoppade på dig, frågade hon och jag hörde hur ilskan gjorde hennes röst darrig och fick halsen att blomma ut i röda fläckar i urringningen. Tant Märta ringde just och sa att hon sett en man hålla fast dig och hon kontaktat polisen.

Nej… jag sa ju att det inte var jag som repat bilen…

Det var inte därför hon ringde polisen, Johan… trodde du det? Lilla gubben… Man får inte göra så där mot barn som han gjorde. Inte mot vuxna heller. Kom så tar vi av dig de där blöta, kalla kläderna och sätter oss en stund i soffan.

Hon hängde upp mina kläder och vi gick ut i vardagsrummet. Jag såg åkern glimma i gatlyktans sken och undrade om jag någonsin skulle vilja gå dit igen.

Skrivpuff, 28:e april 2016.

Kläder.

Varför är det så svårt med kläder tänkte tina och tittade in i sin garderob. Det var en sån där walk-in-closet som alla verkade åtrå för tillfället. Men själv tyckte hon att den mest gjorde livet rörigt och tog upp värdefull yta. De hade varit bättre med garderober placerade längst med hallen, tänkte hon och tog några trevande steg över kassarna med gamla leksaker och ärvda kläder. Det var länge sedan hon tagit något längst inifrån klädkammaren. Det stod helt enkelt för mycket saker i vägen. Nu skulle hon vara tvungen att balansera förbi bråten på golvet, hålla sig fast i hyllan ovanför klädstången för att på så sätt nappa åt sig den grå yllekappan som hon inte använt på åratal. Hon var glad att hon inte kommit sig för att rensa bland alla saker där inne, nu när det äntligen blivit trendigt med kappa igen. Att köpa en ny verkade onödigt. Hon hade redan en och även om den kanske inte höll modenivån på topp, skulle den duga fint och dessutom spara henne den där extra utgiften. Det var dyrt med barn som ständigt växte ur sina kläder och skor och om de skulle ha en chans att hitta på något roligt på fritiden fick hon själv nöja sig med det hon hade. Visst ville hon också unna sig saker ibland, men hon var tacksam över att ha råd att tillgodose barnens behov utan att det sved alltför mycket i plånboken.

Hon svingade sig försiktigt i hyllan och sträckte ut högra handen mot den grå ullen. Fingrarna slöt sig om axelpartiet och plagget gled av galgen av ljust trä. Hättemarks-trycket gungade fram och tillbaka på stången. Hon körde ner ansiktet i kapptyget och drog ett djupt andetag. En svag doft av parfym satt fortfarande kvar i den. Den där sorten hon köpt i Paris då för så många år sedan och som tog henne tillbaka i tiden på en millisekund. Plötsligt var hon i Frankrike igen. Med honom. Mannen med den mjuka blicken och varma skrattet. Var fanns han nu?

Drömmande gick hon bort mot datorn. Snart skulle lucia-firandet börja på skolan, men det fanns fortfarande lite tid att surfa. Bara hon nu mindes hans efternamn…